[184] »Nyskapande skräck där myter möter diagnoser«

Bäst i tv-världen just nu

1. Before (Apple TV+)
2. You Would Do it Too (Tú También Lo Harías, Apple TV+)
3. The Franchise (HBO/Max)
4. Disclaimer (Apple TV+)
5. Rivals (Hulu/Disney+)
6. Grotesquerie (FX/Disney+)
7. La Maison (Apple TV+)
8. Funny Woman (SkyShowtime)
9. The Lincoln Lawyer (Netflix)
10. From (Epix/MGM+/TV4 Play)

Reinkarnationsskräck som driver tittaren till vetenskapens yttersta gräns

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ibland när jag ser serier får jag inre bilder av manusrummet. Jag vet att de flesta serier numera inte har något formellt »writer’s room« över huvud taget, men begreppet, föreställningen om det, har etablerat sig som en metafor för mig som på något vis ibland hjälper mig att se, förstå, formulera seriers identitet, kreativt och konstnärligt.

Och sällan har jag så mycket velat befinna mig i något av dessa imaginära manusrum som i det som manifesterar sig bakom nya Apple TV+-serien Before med Billy Crystal i huvudrollen. Serien skimrar av brilliant minds. En liten grupp handplockade manusförfattare under ledning av serieskaparen Sarah Thorp (veteran utan tidigare storverk) som kanske har sina karriärers, kanske sina livs, bästa ögonblick här, nu, i detta rum. Det är beläget på bottenvåningen i ett townhouse i New York (ja, här börjar metaforen smälta samman med vad jag ser i själva serien) och har fullt med psykiatrisk facklitteratur på bordet, teckningar, foton och mytiska symboler uppnålade på väggen … samtidigt som det är väldigt mycket humor och förtrolighet i samarbetet. Det syns också i serien.

Som handlar om en barnpsykiater (Crystal) under allmän nedmontering, både professionellt och mentalt, efter att hans länge cancersjuka hustru (Judith Light) begått självmord – vilket han känner enorm skuld för, eftersom hon bett honom stanna hemma men han ändå flytt ut på en promenad, suttit sysslolös i simhallen en halvtimme, sedan tagit med sig egg drop soup hem och hittat hustrun livlös i badkaret.

Men allt detta är, som mycket annat som ska avslöjas under tio dryga halvtimmen långa avsnitt, »before«. I seriens presens söker en liten pojke (en helt otrolig Jacobi Jupe) intensivt kontakt med honom. Pojken visar sig bo hos en ensamstående fostermor ett par kvarter bort. Barnpsykiatern har aldrig stött på maken till plågat, traumatiserat, savant-intelligent, multipsyksjukt barn i hela sin karriär. Han tar sig an fallet och dras in i en historia med många facetter.

Här finns en suverän deadpan-humor, främst uttryckt av Billy Crystal, och då menar jag deadpan som i själsligt död, för det är inte precis som att Crystal finner nöje i sina roliga comebacks. Som när vuxna dottern ska sälja hans hus och mäklaren kräver en »psychic cleansing« av badrummet där hustrun dog.

»I sense water …« säger mumbojumboflummaren som ska städa ut de dåliga vibbarna.
»Well it is a bathroom«, säger Crystal.
»You don’t believe in psychics, do you?«
»You read my mind.«

Ett bärande tema är hur barnpsykiatern hela tiden söker i vetenskapen efter svar på barnets beteenden och behov. Och han är skicklig, ja, så in i helvete skicklig att han diagnostiserar allt. Och allt är rigoröst researchat. En riktig psykiater skulle också känna sig hemma i det här manusrummet. Själv går jag i gång som fan, insuper varenda diagnos för egen research efter varje avsnitt. Det blir spännande på både fakta- och fiktionsnivå.

Det är som en parad av vilda House-avsnitt förflyttade till psyket. Och samtidigt – precis som House, det också, när jag tänker efter – en berättelse om sorg och skuld, framåtdriven av begäret efter att få klarhet, och därigenom också, kanske, förlösning och försoning.

Efterhand inser jag som tittare att serien lurat in mig i en bakvänd loop. Den lyckas hela tiden vända på mitt eget perspektiv genom att göra det övernaturliga logiskt och det vetenskapliga långsökt. Samtidigt som den kopplar ihop allt, hela vägen, evidensmässigt. Och genom att göra Billy Crystals karaktär så på djupet vetenskaplig tror man på hans vändning, hur han resonerar sig fram till att reinkarnation kan vara en realitet. Det borde kännas som om serien därmed rör sig ut på tunn is men den snarare svävar ut ovanför den – isen kan inte spricka när storyn flyger.

De två sista avsnitten tar enorma risker, men håller. De är inte minst oerhört vackra, både mänskligt och i själva hopknytandet av det vetenskapliga och det som fortfarande är bortom det vetenskapliga. Bland regissörerna märks mästaren Adam Bernstein (som gjort allt från Uppdrag: mord och Oz till Breaking Bad och Fargo) och Jet Wilkinson (The Old Man, The Chi), och serien är verkligen genomregisserad med alla verktyg i lådan – experimentell klippning och effekter, kollage av ljud i flera lager. Men det som når tittarens ögon och öron är ändå lugnt och stadigt, nästan vilsamt, mitt i skräckens orkanöga. ♦

¡Caramba! Spansk chockspänning & höstens smartaste polisserie

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

På onsdag är det premiär på Apple TV+ för You Would Do it Too (originaltitel: Tú También Lo Harías) och det är inte bara äntligen en ny spansk serie som är i paritet med Antidisturbios (som jag hyllade här för ett par vintrar sedan) – den har en av hela årets mest intrikata intriger, alla kategorier.

Om jag ska likna den vid något så är det kanske belgiska sensationen One Day, som också byggde upp ett »omöjligt« mysterium, så att det som maximerade spänningen inte bara var nyfikenheten på hur allt hängde ihop, utan hur ogenomträngligt mysteriet var. Den här serien är en ren masterclass i att bygga intrig. Den är sinnrikt försåtlig, lurar tittaren, och utvecklas inte alls som man förväntat sig från början.

Det dröjer en bit in i tredje avsnittet innan man börjar känna att man som tittare vill se rättvisa skipas och allt det där, i stället är det hemligheten som etableras från första början och som är seriens stjärna. Den delas av sju resenärer på en buss som fått sina bankkonton länsade av tre rånare och kidnappare – tre gärningspersoner som i sin tur skjutits ihjäl och ligger på bussgolvet när polisen anländer. Bussresenärerna sitter chockade på sina säten. Saknas gör en åttonde resenär. En »vigilante« som alla säger sköt rånarna och stack, men som ingen hann se ansiktet på.

Om detta på minsta sätt låter corny så är det på grund av mitt undermåliga sammandrag av första kvarten, inte på grund av hur manusförfattare, regissör och skådespelare gestaltat det. Man är som tittare med på noterna från start och får inte en chans att lämna serien. Jag såg alla åtta avsnitt på en kväll (inklusive nattkrök) och hade gärna omedelbart följt cliffhangern in i en säsong 2.

Det är dock ingen cliffhanger som förtar något av själva upplösningen. Denna är fullt tillfredsställande.

Förutom att intrigen är finurlig, och skickligt assisterad av offensiv regi och klippning, är psykologin stark också. Vi lär känna alla på bussen, och särskilt två av poliserna, som tvingas ihop trots att de privat är mitt uppe i en svår separation.

Efterhand vävs alla samhällslager in – polis, allmänhet, media, rättsväsende. Alla vill ha sin inmutning av historien, sitt tolkningsföreträde. Detta får både samhällsanalysen och spänningsintrigen att fortsätta växa.

Smådetaljer kan skava lite ibland, men på sätt och vis är det också ett styrkebesked. Som när en polisläcka slår sig ner i sin journalistkontakts bil precis utanför polisstationen och säger att de är honom på spåren …? Styrkan ligger i att hela väven är så hållbar att de små misstagen knappt märks och snabbt glöms.

Serieskaparna David Victori och Jordi Vallejo är obekanta för mig, men polisserieveteraner i hemlandet. Om någon vet om de varit så här vassa tidigare, säg till! Victori har i alla fall skrivit en av Harlan Coben-seriena på Netflix, Den oskyldige från 2021 (originaltitel: Inocente). Vill se den nu. ♦

Harry Lawtey från »Industry« i formidabel feelbad-blir-feelgood-roll

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag borde inte ge den här miniserien mer än en trea men kan bara konstatera att jag såg alla tre avsnitt på en gång – genom skimret av mina tårade ögon. Och ibland är detta själva kriteriet för en fyra, i mina ögon: tårframkallningen avgör. Och har du minsta fallenhet för fin engelsk romantisk feelgood ska du absolut bokmärka Älska igen (originaltitel: You & Me) på TV4 Play.

Inte minst skapas band mellan Industry-stjärnan Harry Lawteys unga änkling-karaktär och två nyfödda tvillingar som tar andan ur mig, där och då och i den fortsatta berättelsen, som spänner över ett halvdussin år och går från djupet av sorg till ett lyckligt slut.

Serieskaparen och manusförfattaren Jamie Davies har tidigare mest jobbat med såpaserier, både som skådespelare och sporadisk manusförfattare, och Älska igen utvinner kvaliteter snarare än dras ner av det, men framför allt är det ett första steg mot något avgjorde större i dramakarriären. Här berättar han om hur han växte med producenten och manusgurun Russell T Davies som mentor:

Jessica Barden och Sophia Brown är lika bra som Harry Lawtey i rollerna närmast, och Julie Hesmondhalgh perfekt som stöttande mamma.

Extra plus för Everything But the Girl-sovtröjan! ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av What We Do in the Shadows, Shrinking, Somebody Somewhere, Doctor Odyssey och Hjälp, vi har köpt ett ruckel! + The West Wing, Ronja Rövardotter, Eric André m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!