[187] »Popcorncomeback för seriemördargeni-genren«

Bäst i tv-världen just nu

1. Doktrinen (TV4 Play)
2. The Tower 3: Gallowstree Lane (ITV/Max)
3. The Old Man (FX/Disney+)
4. You Would Do it Too (Tú También Lo Harías, Apple TV+)
5. Before (Apple TV+)
6. Cross (Amazon Prime)
7. En familj som vår (Familier som vores, TV2/TV4 Play)
8. Showtrial (BBC/SVT Play)
9. Grotesquerie (FX/Disney+)
10. From (Epix/MGM+/TV4 Play)

James Patterson myser åt nya tv-versionen av hans Washington D.C.-deckarhjälte

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Om jag först bara nämner den medryckande inledningen, där Aldis Hodges version av deckarförfattaren James Pattersons psykologiutbildade hjältearaktär, mordutredaren Alex Cross, får en arrogant hustrumördare på fall på det här sättet …

… vill jag gå rakt på supergodiset sedan, nämligen det femte avsnittet av nya snutserien Cross på Amazon Prime. När indicier och misstankar gjort Alex Cross förvissad om vem säsongens grandiosa seriemördare är men han inte har vare sig bevis eller överordnade med sig ser han till att komma på mördarens födelsedagssocietetsmiddag. Och när jag ser denna tvekamp mellan två »genier«, mellan rättrådighet och psykopati, är det som inte en dag gått sedan 1990-talet. Jag har skrivit mängder av artiklar om hur passé det blivit med den övermänskligt geniala konstnärsseriemördaren (som vi en gång älskade i allt från Bron till första True Detective-säsongen, och som jag föraktat sedan dess) men när jag ser det femte av de åtta timslånga Cross-avsnitten förlåter jag genren för allt.

James Patterson, som skrivit över 30 kriminalromaner i Alex Cross-serien sedan den första kom 1993, är en helhjärtad uttolkare av denna genre. Hans plottar är alltid överdrivna labyrinter, Alex Cross är alltid överdrivet genial i sin psykologiska perception, gärningspersonerna alltid överdrivet pussligt omsorgsfulla … men för det första är det besattheten Patterson är ute efter att penetrera, och överdriften är ett bra verktyg. För det andra är lika mycket av stoffet i storysarna vardagligt trovärdigt, empatiskt och samhällspolitiskt. Och allt detta har fått en utmärkt uppdaterad tv-adaption här av Ben Watkins, tidigare mest känd för långköraren Burn Notice i skarven mellan 00- och 10-tal.

I grund och botten, om man skalar bort hela den storvulna seriemördarplotten (som i sig har ett halvdussin besläktade avstickare med ytterligare gärningspersoner, både delaktiga i huvudplotten och vid sidan av den), så handlar Cross om de stora livslinjerna och livsödena – framför allt svårigheten att få rätsida på livet när det samtidigt äts upp av en omättlig sorg och skuld. Detta skär genom hela den stora ensemblen, kriminella, offer och poliser, och allramest hos huvudpersonen, ensamstående pappa efter att hustrun mördats och den skyldige aldrig fångats. Fortfarande efter två år lider han svårt. Han kan se paranoia och mental ohälsa hos andra men inte hos sig själv, och det drabbar hans barn, mor, nya partner, kolleger. Och det gör det där femte avsnittet så uppslukande starkt, på grund av hur illa det slutar. Jag ska inte spoila det, men jag vill nämna att vi här också har en av seriens svagheter: den kan bygga upp så enorma kittlande konflikter att man nästan alltid blir lite besviken på hur återhållet de blir lösta. Hela världen kan vara emot Alex Cross i slutet av ett avsnitt, men sedan blir det löst i nästa utan att man får tillfredsställelsen av att de som haft fel konfronteras.

Detta är en av orsakerna till att jag sätter en trea i betyg. Serien lider av en del genreflimmer, trots allt. Mönster upprepas lite väl mallat. Jag vet inte hur ofta Alex Cross plötsligt snappar upp eller minns några lösryckta ord och bara rusar ut ur rummet där han befinner sig … för att rädda någon som är i fara på grund av att han inte sett sambandet tidigare. Det blir ju löjligt till slut.

Något av det bästa med Cross är miljöerna. Detta är verkligen Washington D.C., från gatuperspektiv. Karaktärerna stämmer inte bara träff på Ben’s Chili Bowl eller passerar Howard Theatre eller Lincoln Memorial – precis som i Netflix genuint L.A.-baserade The Lincoln Lawyer gräver de ner sig i stans mattraditioner på riktigt. Här beskrev jag hur kärleksfullt L.A.-haket Cole’s klassiska French Dip Sandwich avhandlades i nya The Lincoln Lawyer-säsongen, och på liknande sätt serveras vi District Chicken med mumbosås i Cross-dialogen.

Cross har redan fått klart med en säsong 2, och både kritiker och publik i USA verkar se fram emot en potentiell långkörare. James Patterson själv bara myser. (länk bakom bild nedan) ♦

»Doktrinen« ger en vink om en ny svensk dramaguldålder

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Andra avsnittet av Doktrinen, TV4:s nya svenska politiska spionthriller, är fantastiskt. Det vill jag ha sagt direkt, likaså att serien sedan fortsätter mot mål lika övertygande och spännande. Men eftersom jag har många mottagare på prenumerationslistan som i likhet med mig är yrkesutövande journalister, och eftersom just journalister kan tända riktigt snett på den inledande kvarten, vill jag börja med att förklara varför ni inte ska dra några förhastade slutsatser (vilket jag felaktigt gjorde).

Allt börjar med att vi får se hur en halvkass frilansjournalist (Josefin Neldén) med usel ekonomi blir ett av de lättare målen för en avancerad rysk påverkansoperation. När jag först såg detta gjorde jag hånfulla noteringar i anteckningsblocket: journalisten anges som »fristående kolumnist« i byline, i en gratistidning typ Mitt i Södermalm, men texten är ett rakt, oengagerat matchreferat. Och sedan knallar hon upp till DN:s ledarskrivande chefredaktör (Andreas T Olsson) och dealar om rysstipset hon fått, och han påminner om en artikel om ett nedlagt äldreboende i Solna som han beställt av henne.

Varför skulle seriens version av Peter Wolodarski ligga på en frilansare om ett lokalreportage (»jag måste ha det på torsdag!«), undrade jag. Och varför skulle han skicka henne till Berlin för att hon fått ett sexköpstips om utrikesministern hon fått av en okänd gubbe på en bandymatch (»men då får du köpa en Kraftwerk-tischa åt mig i Kreutzberg«)?

Well, när man kommit in i serien får det sin förklaring. Neldéns frilansare är dotter till en gammal DN-trotjänare och kulturpersonlighet (Lotta Tejle) som chefredaktören ärvt en lojalitet till. Han har redan tidigare hjälpt dottern få research-påhugg på DN till hjälp för en skitstövlig stjärnreporter (härligt överdrivet spelad av Johan Widerberg), och fortsätter att hjälpa henne mot bättre vetande. Redaktionsmiljön är vl inte klockren, men själva premissen är riktigt bra och förtjänar inte min initiala misstro.

Förmodligen får politiska djur bland tittarna lika mycket dubier om hur regeringskorridorerna skildras som jag fick om DN-huset, och det är förmodligen ungefär lika missriktat. Interiörena från regeringens inre rum är kittlande från start, när Sissela Kyles statsminister, Magda-lika »Järnkvinnan från Gävle«, brainstormar kandidater till nya utrikesministrar och den ryska fällan fortsätter att riggas via stress, störkaviar och en konsultfirma.

Här känner jag den grova satiren sätta sig, med både trovärdighet och överdrifter, men med trovärdigheten narrativt överordnad. Jag får lite The Manchurian Candidate-vibbar. Här bidrar även finska soundtrackkompositören Lasse Enersens faux-officiösa teman till känslan av en spetsig svensk The Diplomat eller House of Cards. Intrigen vindlar vidare, snabbt, gränslöst och lurigt, och livnär sig på det politiska etablissemangets och elitens ohejdbara kombo av naiv cynism och cynisk naivitet. När serieskaparen och huvudregissören/manusförfattaren Jens Jonssons (Ping-pongkingen) tonalitet och tempo satt sig som ett beroendeframkallande gift i huvudet blir allt trovärdigt och logiskt, inklusive hur utrikesministern (August Wittgenstein) inte vettas av underrättelsetjänst och säkerhetspolis, och hur ett gammalt EU-hatande Frihetsfronten-järngäng (här är Jonas Karlsson ljuvlig!) får styra regeringens skifte från Nato-lojal till ryssvänlig.

Både regeringspolitiken och riksjournalistiken skildras som huvudsakligen populistiskt snömos med ofta idiotiska konsekvenser. Det är en välgörande brutalitet. Och själva spionhistorien (med suveränt underlag i Magnus Montelius romanthriller Åtta månader) är full av know-how. Alla har sina olika bevekelsegrunder för att bejaka ryska agenters erbjudanden, och nästan allt, i synnerhet ryssarnas metodik, bygger på fakta och verkliga händelser. I ryskt Stockholmscentrum står en obevekligt betonggjuten FSB-agent spelad av belgiska Eric Godon, som med sleepy eye-look påminner pefekt mycket om Jonathan Banks i Better Call Saul.

Och slutet får en faktiskt att kippa lite efter luft. Och längta efter säsong 2. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av The Tower 3: Gallowstree Lane, Silo, På gatan där jag bor, Say Nothing, Dune: Prophecy, Bad Sisters, Until I Kill You + mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!