[188] »Helikopterrånet överträffad av SVT:s Från insidan«

Bäst i tv-världen just nu

1. Från insidan (SVT Play)
2. Doktrinen (TV4 Play)
3. A Man on the Inside (Netflix)
4. The Tower 3: Gallowstree Lane (ITV/Max)
5. Landman (SkyShowtime)
6. Before (Apple TV+)
7. En familj som vår (Familier som vores, TV2/TV4 Play)
8. Showtrial (BBC/SVT Play)
9. Helikopterrånet (Netflix)
10. Cross (Amazon Prime)

Allt som är fel med »Helikopterrånet« görs rätt av SVT:s »Från insidan«

Från insidan, säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜
Helikopterrånet, säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det finns två scener i Netflix Helikopterrånet där bajs är den bärande idén. Dels när Mahmut Suvakcis huvudkaraktär har med sig babyn i bärsele när han ska »köpa kött« (vapen) av ett gäng araber i en källare, och måste ta ett break för att byta blöja. Dels när en annan av rånarna, spelad av Dejan Milacic, springer in i skogen efter en biljakt, med polisen hack i häl, och skyller på »värsta laktosen« när snutarna hittar honom i skogsnatten med brallorna nere.

Serieskaparen Ronnie Sandahl har skrivit ett ojämnt manus, med toppar nästan i nivå med Tigrar men också med många scener som verkar pliktskyldigt inkluderade för att de är höjdare i Jonas Bonniers romanförlaga. Jag har inte läst den, men gissar att de här bajsscenerna är skrävligt och skrönigt sköna i romanen? De faller dock platt när skådespelarna ska försöka spänna över för mycket, för många uttryck, och ge emotionell resonansbotten åt sammansatta karaktärer samtidigt som de är föremål för lösryckt comic relief.

(Ska dock sägas att även Sandahl har intervjuat rånarna under manusarbetet, kanske var det han som fick bajsepisoderna återberättade och inte kunde släppa dem? Ni som läst romanen – är dessa sekvenser med i den?)

Huvudregissören Daniel Espinosa står själv för en trevande upptakt, och kommer sedan inte tillbaka i regissörsstolen förrän det är dags för själva rånet – i det sjätte avsnittet. De första fem avsnitten är verkligen ömsom vin, ömsom vatten. Tack vare Sandahls hantverkskänsla och det fina skådespeleriet fattar vi tycke för både karaktärerna och serien som helhet, men känslan är ändå att det hade räckt med två avsnitt av bakgrund och förberedelser. När helikoptern äntligen är i luften har i alla fall jag hunnit bli frustrerad av utdragenheten, som i sin tur förstärks av för många halvbakade scener som är illa sammanfogade, sviktar i tempo, grepp och dynamik, saknar homogenitet. Och detta gäller både de mänskliga storysarna och action-narrativet.

Ett typexempel på misslyckat grepp är skildringen av organisationen bakom kuppen. I femte avsnittet får vi se någon springa hukad över en väg med något glimrande bakom sig. Vi hinner knappt reflektera över vad som är i görningen förrän vi ser någon annan – som vi heller aldrig sett tidigare – placera en låda, gissningsvis en bomb, vid en helikopterhangar. Dessförinnan har vi skymtat ett gäng med lådan i skogen. Det sker osammanhängande, diffust och utan förklaring. Först i de sista två avsnitten nämns det på polisstationen att rånarna placerat ut spikkedjor över vägar och bombattrapper nära polishelikoptrar. Och först då förstår jag att det hela är ett försök att fånga upp något som sägs i det första avsnittet, när rånet börjar planeras: att var och en av rånarna ansvarar för sina egna fristående team, som ska vara upp till 20 pers i varje. Över hundra inblandade, alltså? Men trots att vi följer rånarna nära, nära, och deras förberedelser under fyra timmars speltid, får vi inte se ett skvatt av denna enorma organisation. Inte förrän någon springer över en väg i några sekunder och någon annan bär en låda i ytterligare några sekunder. Det är verkligen inte bra.

Men det där sjätte avsnittet … herrejävlar. Det är bra. Det är actionregissören Espinosa i toppform. Episoden både börjar och slutar i helikoptern, med det både välplanerade och kaotiska takrånet däremellan, och trots att vi vet hur det ska gå är det hyperspännande genom varje scen, minut för minut.

Sedan tar Snöänglar- och I dina händer-regissören Anna Zackrisson över för de två avslutande avsnittens intensiva rånarjakt, och det håller också. Men sammantaget är det väl ändå Espinosa som konceptualiserande regissör som måste hållas ansvarig för ojämnheten. Serien är tillräckligt mycket arbetsseger för att man ska vilja följa den till slutet, men den saknar ju konceptuella skills, och haltar i dramaturgin.

När jag sedan direkt efter Helikopterrånet ser SVT:s nya fängelsedrama Från insidan, också i åtta delar fast halv- i stället för heltimmar, framstår Netflix-seriens svagheter som än tydligare.

Från insidan har allt Helikopterrånet inte har: tajt dramaturgi, stark trovärdighet både i narrativ och miljö. en mer journalistisk och dokumentärfilmisk research. Om Jonas Bonnier bjudit verklighetens helikopterrånare på blöta middagar och fått betalt i vilda historier så har SVT-seriens skapare och manusförfattare, Sanne Övermark, gjort ett mycket bredare bakgrundsintervjuarbete med dömda brottslingar, fängelsepsykologer, kriminalvårdare och utsatta ungdomar, närstuderat Fosieanstalten i Malmö, och även spelat in delar av serien där.

Tonen är inte långt från Sanna Lenkens Smärtpunkten, SVT-dramaversionen av Lars Noréns Sju tre-projekt och Malexandermorden. Möjligen ännu lite trovärdigare, när Nesim Mir, Tyrone Michele, Rasmus Savic gör tre fängelseinterner vars öden korsas på en klass 2-avdelning. Storyn vecklas ut över fyra timmar och missar inte ett taktsteg, trots att den får med precis allt: gängkriminalitetens uttryck och konsekvenser på båda sidor muren, familjeförhållandena, utanförskapet och segregationen, både gränslösa och välmenande kriminalvårdare, stressen och tristessen, aggressionerna och sorgen, den grava adhd:n, hämnd och skuld, de inkrökt komplexa rivaliteterna och intrigerna mellan fångarna. En hyllad och samtida brittisk fängelseserie som Jimmy McGoverns Time känns plågsamt falsk i jämförelse.

Och när slutet närmar sig är spänningen betydligt nervigare och oroligare än den i Helikopterrånet; som en diskbänksrealistisk Oz. Regidebuterande film- och tv-veteranen Filip Iversen överträffar Daniel Espinosa konceptuellt, och ett annat spännande grepp är att man för soundtracket lierat sig med Jack, Sara och Bill Elz – både i egenskap av urbant producentteam och folkpopband, Crying Day Care Choir, som levererat ett helt nytt album med exklusiva låtar för serien. ♦

Stark start av Taylor Sheridans nya storserie med Billy Bob Thornton & Jon Hamm

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Billy Bob Thornton har två monologer i början av nya Taylor Sheridan-serien Landman på SkyShowtime. En med kidnappningshuva över huvudet, inför en regional knarkkartell, och en som voiceover efter att huvan lyfts. Båda är sprängfyllda av spännande info om hur den rovdriftigt expansiva olje- och gasindustrin i västra Texas funkar. De bågnar av research utan att det märks – tonträffen är total och Thorntons leverans mästerlig.

Sheridan, med fäbless och känsla för modernt amerikanskt nybyggardrama, har helt enkelt fått en perfekt partner här i Christian Wallace, Texasbaserad longread-grävare vars verk Boomtown – en imponerande mänskligt djuplodande poddserie om oljebranschen som industri, livsstil, sociografi, filosofi … – är förlagan till Landman.

Billy Bob Thornton gör huvudrollen som »landman«, ett slags oljebolags-cowboy; han jobbar med allt som har att göra med marken där oljan pumpas upp: förhandlar om arrenden, kommunicerar med markägare, löser konflikter, hanterar trafikolyckor (som en långtradare som kraschat in i ett knarkflygplan) … Faktiskt en fantastisk roll att göra dramaserie kring. Men Landman är ändå en ensembleserie, med många karismatiska skådespelare och karaktärer på alla nivåer i den oljeindustriella demografin. Sålunda är Landman både maktdrama i Trumpiga salonger (Jon Hamm! Demi Moore!) och migrantarbetardrama i texmex-trailers. Därtill med fängslande såpiga familjerelationsteman – och med dödlig oljeriggsaction.

Jag har länge hävdat att Mayor of Kingstown är det bästa Taylor Sheridan gjort, men Landman börjar precis lika bra (jag har sett två avsnitt, båda auteur-skapade av Sheridan själv). Möjligen är kvinnorollerna något starkare i Kingstown – jag har hittills svårt att avgöra om de i Landman är klyschigt generella eller ingår i en tyngre skildring av en auktoritär-industriell mansvärld.

Serien öppnade exceptionellt starkt i USA förra helgen – 5,2 miljoner tittare, med Yellowstone som lead-in. Vilket gör Landman till Paramount+ största globala seriepremiär på två år, större än Tulsa King. Jag kommer att se serien veckovis framöver och återkommer med komplett säsongsrecension efter finalen i mitten av januari. ♦

Höst-tv-måste från Ted Danson & Mike Schur

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Javisst, ny serie av Mike Schur på Netflix! Ni vet, Parks and Recreation-skaparen/showrunnern, tillika en av humorhjärnorna bakom allt från Brooklyn Nine-Nine och The Office till Hacks.

Intrigen här vinglar inledningsvis på gränsen mellan knäpp och krystad när en privatdetektiv (Lilah Richcreek Estrada) får i uppdrag att lösa ett fall med ett stulet rubinhalsband på ett hermetiskt tillslutet äldreboende. Hur ska hon komma in? Jo, hon gillrar en »rynkig liten honungsfälla«: hittar en åldrad änkling (Ted Danson) via annons och låter honom spana från insidan. Därav titeln på serien, A Man on the Inside.

Men så fort setupen är avklarad (och det är den på några få roliga minuter) övergår allt i en sorts organisk äkthetsprocess, från det att vi presenteras för Dansons dotters (Mary Elizabeth Ellis) familj, och hennes oro för sin pappas psykiska välbefinnande, efter att hans hustru dött i demens och han pensionerat sig från jobbet som professor i ingenjörsteknik.

Därifrån blir hela seriens universum helt självklart, och man vill inte sluta vistas i det. Lite som Ted Lasso, samma slags beroendeframkallande feelgood, fast mer organiskt roligt, inte vilande på SNL-sketchiga oneliners. Och vi får ett varmt, mänskligt drama om åldrande, familjeband och livets meningsfullhet både innerst inne och på den härligt humoristiska ytan. Ted Danson excellerar över hela den paletten.

A Man on the Inside känns också lite som om man gjort om Only Murders in the Building med mer hjärta och vassare humor. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av Morden i Pembroke och Cruel Intentions + mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!