[189] »Spionkonspirationer & heist-innovationer – vilken crime-tv-vecka!«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Madness (Netflix)
2. Hotat vittne (Protection, ITV/SVT Play)
3. The Day of the Jackal (Peacock/SkyShowtime)
4. Daddy Issues (BBC/SVT Play)
5. The Sticky (Amazon Prime)
6. Landman (SkyShowtime)
7. Från insidan (SVT Play)
8. Doktrinen (TV4 Play)
9. En familj som vår (Familier som vores, TV2/TV4 Play)
10. A Man on the Inside (Netflix)

»The Madness« är först ut att skildra post-demokratins USA

Halväsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Oj, det här är en intressant serie. Jag hade bara tänkt hinna se första avsnittet av Netflix The Madness nu och skriva en premiärrecension, men blev fast tre timmar i sträck. Halvvägs in står det klart för mig att pjäs- och filmdramatikern Stephen Belber (han har knappt gjort tv tidigare, frånsett skrivit ett avsnitt av Denis Leary-klassikern Rescue Me för 20 år sedan!) tagit sikte på något som inte framgår av trailern, och inte heller av pressmaterialet kring serien.

På ytan är det en politisk konspirationsthriller, där Colman Domingos huvudperson, en känd åsiktsmaskin på CNN, råkar bli vittne till ett mord och därefter utsatt för en högerextremistisk komplott som riktar misstankarna mot honom själv. Men bara att det verkar vara en extremistisk vänstergrupp som utfört mordet (»som Antifa på meth med Uzis«, som den beskrivs i tredje avsnittet) höjer insatserna mellan raderna.

Det är en spännande och kvävande tät klibbväv som spinns runt den alltmer hopplöst trängda CNN-kommentatorn. Men jag ska inte säga mer om intrigen i sig, utan i stället fokusera på känslan av mardröm som Stephen Belber frammanar. Ett spännande grepp han tar är att inte skildra hur lögnerna om huvudpersonen sprids på nätet – den flyger ju under radarn i den högerextrema filterbubblan, och huvudpersonen ser inget av det i förväg utan konfronteras bara med det rent fysiskt när människor dyker upp runt honom med olika former av hot, trakasserier och vapen. Det är ett klassiskt men i internetsammanhanget suveränt grepp att bara låta oss ta rygg på konspirationsoffret.

Men detta är bara greppet som öppnar dörren. Väl inne i offrets huvud, alltså i identifikationen med offrets tankar och känslor (som även innefattar ett stökigt familjeliv med en ofullbordad skilsmässa), blir vi konfronterade med världen som slutgiltigt polariserad, kluven itu. Kanske är The Madness rentav den allra första dramaserien som till fullo träder in i post-demokratin, i Amerika efter the second coming of Trump, där den gemensamma samhällsberättelsen är borta och ersatt av ett viralpandemiskt wasteland. Belber har skrivit ett manus som ibland kan kännas förvirrande fragmentariskt, först efterhand inser man medvetenheten i det, så det som under de första två avsnitten verkligen ingav förtroende var intelligensen i mediebranschinsikter och extremistisk terminologi. Spänningen växer lite långsammare.

The Madness får mig också att tänka på de två sista säsongerna av The Good Fight, där den begynnande Trumpifieringen av rättssystemet skildrades som ett slags frimurarröta.

Det ska bli spännande att se hur själva thrillerdramat håller ihop under den senare delen av serien. Men så långt jag sett är The Madness enormt fascinerande. ♦

Vittnesskyddskonspirationsthrillern som är en av årets bästa brittiska polisserier – med världspremiär på SVT

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺📺

»Det är inte som det verkar. Lita inte på någon!«

Så här lösryckt låter väl cliffhangern i slutet av första avsnittet som en tokklyscha, men när den levereras reser sig håret på armarna som om de dras magnetiskt till repliken. Den följer nämligen på en intrigmässig perfect shit-storm där just den där totala konspirationsosäkerheten kommer som en fulländande faktor.

ITV:s nya Protection, som SVT Play har rekordtidig premiär för under titeln Hotat vittne på onsdag (före den brittiska premiären!), är mig veterligen den allra första som låter vittnesskyddspolis bli huvudpersoner i en kriminalserie. Denna specialiserade polisstyrka har ju genom hela tv-historien av polisserier aldrig setts som en styrka överhuvudtaget utan, i den begränsade mån de ens synts till, som flyktiga statister.

Det är dock ingen smickrande bild som ges – om än mycket mänsklig. Serien handlar om det som inte får hända i denna polisverksamhet, nämligen att information läcker och säkerhetsprotokollen spricker. Och allt sker i en tät väv där allt och inget hänger ihop.

Serieskaparen Kris Mrksa har en sparsmakad oeuvre, men var delaktig i några av 2010-talets största serier hemma i Australien (Underbelly, The Slap, Glitch) och därefter ett par rejält lovande avtryck i brittisk tv (Requiem med Lydia Wilson och White House Farm med Stephen Graham). Men Hotat vittne är på en ny nivå. Det är inte bara intrigen som gnistrar. Berättandet är ren perfektion. Här finns ingen onödig exposition i dialogen, i stället får vi informationen vi behöver i bakgrundsbruset, ibland framlyft i minnesfragment, ibland genom att vi får se vad karaktärerna ser på sina mobiler:

Siobhan Finneran, som vi älskade att lära känna i Happy Valley, är ännu bättre här, när hon snärjt sig själv i ett dilemma hon bara kan förvärra. Och i övriga roller hittar jag fler storfavoriter: Barry Ward, Katherine Kelly och David Hayman.

Det är alltid lättare att sätta en femma i premiärbetyg än som slutligt säsongsomdöme. Att jag inte fullföljde förhandstitten utan pausade efter första avsnittet berodde främst på att jag vet att min fru kommer att älska den här serien och att jag vill fortsätta se den tillsammans med henne. Jag vet att det kommer att förhöja värdet för mig ytterligare. Men jag ville verkligen också skriva just en premiärrecension för att kunna sätta femman. Jag vill lyfta fram perfektionen i den här upptakten. ♦

»The Sticky« är ju rena »Fargo«-rysmyset

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag förväntade mig som mest en måputtrig guilty pleasure av The Sticky (premiär på fredag på Amazon Prime), som jag hade läst mig till skulle vara en komediserie om en verklighetsbaserad lönnsiraps-heist(!) i Kanada i början av 2010-talet, skapad och producerad av folk jag aldrig hört talas om, dock med höjdare som Margo Martindale och Chris Diamantopoulos i huvudroller.

Men med låga förväntningar följer de största överraskningarna.

För det första är The Sticky ingen »komediserie«, även om den bitvis är jäkligt rolig. Jag skulle snarare likna den (väldigt mycket) vid Fargo. Humorn är, precis som kriminaliteten, skev och kärv.

För det andra är manuset och regin djupt imponerande. Man fångas av i stort sett allt på en gång: karaktärerna är verkliga karaktärer, om man säger så; Quebec-miljöerna och vinterlandskapet ger atmosfär att försvinna i för en timme åt gången; och händelseförloppet är härligt mörk noir. ♦

»Top Boy«-skaparen både totalrenoverar och kärleksbombar »Schakalen«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ska det göras remake så ska det göras som i Top Boy-skaparen Ronan Bennetts tioavsnitts-take på Fred Zinnemann-filmen The Day of the Jackal från 1973. Ett av tv-vinterns första stora måsten, med premiär på SkyShowtime på fredag.

Filmen, med Edward Fox i en klassisk huvudroll, var helt trogen förlagan, Frederick Forsyths bestsellerroman med samma namn, om en exempellöst skicklig engelsk seriemördare som kontrakteras för att skjuta ihjäl Frankrikes president Charles de Gaulle. Den nya tv-serien är intrigmässigt väsensskild, placerad i en samtid av politisk populism och tech-oligarki. Dessutom har Schakalen här, spelad av en perfekt castad Eddie Redmayne, ett privatliv, en familj i Spanien, som adderar helt andra dimensioner till skildringen av hans professionella persona: ända sedan The Americans tog slut har jag saknat det klassiska spion-dubbellivet i min tv-tillvaro

Men det som däremot påminner om filmen gör det starkt, och direkt kärleksfullt, och är också bärande – men bärande av atmosfär snarare än narrativ. Det handlar om Schakalens yrkesskicklighet och bespoke-vapen, om hans kassaskåp, lönnrum och andra analoga artefakter, och om att Redmayne rentav kan ses bära en 1960-talistisk scarf innanför skjortkragen precis som Edward Fox i filmen. Därmed blir Redmaynes version en retrohyllning som adderar till rollfigurens störda personlighet: han är iskallt avtrubbad, så som en seriemördare måste vara, men har små fickor i hjärnan för empati och kärlek, lite grann till hustru och barn (men inte överdrivet mycket …), och desto mer till det oldschooliga i hanvtverket, klädstilen, valen av bil och inredning och så vidare.

Så, allt tekniskt är tipptopp – hur storyn tas ut i manus, regi och skådespeleri – och ofta med överraskningar i detaljer som annars brukar vara mallade. Ett typexempel är hur en biljakt i slutet av episod 3 kulminerar i att Redmayne, med ett lik på passagerarsätet och ett soon-to-be-lik i baksätet, kör upp på en bred trottoar och precis får plats i en tunnelgång under en stor byggställning. Förföljaren hakar på, och när Redmayne kör ut på andra sidan riktar han bilen mot den sista stolpen – så att han själv precis hinner ut innan byggställningen rasar ner på bilen efter. Häpp! Strålande pojkrumsaction.

Men det som lyfter The Day of the Jackal ytterligare är att den verkligen berör. Eller, kanske är det mest att man blir överrumplad av att en så effektiv thrillerserie också griper tag känslomässigt. Det är tv-serie-lyx, i vilket fall som helst. ♦

David Morrissey magiskt obildad Manchester-loser i »Daddy Issues«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nya BBC-komediserien Daddy Issues, som har SVT-premiär på onsdag, är skapad och skriven av Danielle Ward. Hennes långa komikerkarriär har först på senare år gått från scen och radio till tv, där hennes både vilda och »socionomiska« manus för Brassic färgat hennes första egna serie starkt. Nu är väl Brassic ingen vidare referens för svenskar, eftersom denna både coola och folkkära pärla aldrig nått Sverige, och det är också ett manér som i 20 år – från The Royle Family till Stath Lets Flats – saknats i svenska tablåer. Men nu har vi på kort fått se flera moderna uttolkare, senast Here We Go, Rain Dogs och Such Brave Girls; och rentav sett en svensk serie i genren, Gabriela Pichlers ljuvliga Painkiller. Och Daddy Issues är en genretopp.

I Daddy Issues blir en vilsen tjugo-nånting-frisör i Stockport, kraftfullt och känsligt spelad av Aimee Lou Wood (Sex Education), med barn – utan pappa involverad. Eller, jo, hennes egen pappa blir involverad. Han har blivit lämnad av sin fru, som dragit till Paris med hans pengar, så han bor i ett pissigt rivningshus med andra omysiga mans-misfits (ja, David Morrissey gör nog sin mest utmanande korkade roll här) som dock blir allt mysigare ju längre in i säsongen vi kommer. Alla har hjärta – hör också till genren.

Serien är, precis som Brassic, både white trash-vardagligt förankrad och fullkomligt frisinnad. Med humorbetoning på det senare, och med diskbänksdramat betonat i en riktigt rörande, växande bonding mellan omaka far och dotter. Jag gillar alltihop, men det som drar är ändå hur komiska poänger utvinns ur, ja, ingenting, ur helt poänglösa situationer.

Som här, när David Morrisseys karaktär Malcolm försöker få sina mansbebis-sambos att göra rent efter sig på den gemensamma toaletten:

Malcolm: »So, look, I just... I just... I just wanted to bring up the, eh... the bathroom.«
Rumskompis 1: »What the fuck is wrong with the bathroom?«
Malcolm: »Eh, nothing. No, I just thought... I thought we could maybe, erm... you know, clean it? I mean, not all the time, maybe just once?«
Rumskompis 1: »That bathroom is a shrine to us, having broken free of the shackles of women. It's art, Malcolm. Yeah.«
Malcolm: »Yeah, no, no, I get that, I do. It's just... It's just that, eh, you know, not everything goes into the bowl all the time.«
Rumskompis 1: »Are you saying you don't misfire sometimes?«
Malcolm: »Well, wee, yeah. But you know ›not wee‹ … I stood in some the other day, I had to soak me foot in Dettol. I can't expose it to direct sunlight now.«
Rumskompis 1: »Poor pathetic Malcolm, ha ha … The foot vampire.«
Rumskompis 2: »Hrm. He he. Ha. Ha ha!«
Rumskompis 1: »Ha ha!«
Båda rumskompisarna: »Ha ha ha!«
Malcolm: »I'm not a foot vampire.«
Rumskompis 1: »Foot vampire! Foot... Chant, Andy!
Båda rumskompisarna: »Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot vampire! Foot...«
Malcolm: »All right, I'm a foot vampire, eh?«
Båda rumskompisarna: »Foot vampire! Foot vampire …
[Här ger Malcolm upp och sträcker fram sin bara fot lite skojläskigt för att spela med.]
Rumskompis 1: »Argh! That's just fucking weird, Malcolm.«

Men allra bäst är när även det mänskliga, psykologiska dramat paketeras in i sådana dialoger. Som hur det går till när dottern berättar för pappan att hon är gravid – det sker när dottern äntligen får pappan att sluta handla all sin mat på macken, genom att köra honom till mataffären, och de fastnar i ett tjafs om potatis:

Pappan: »I should get some jacket potatoes … your mum used to hate them.«
Dottern: »Dad, how many do you want?«
Pappan: »No. They're normal potatoes, aren't they? I need jacket potatoes.«
Dottern: »What do you think jacket potatoes are?«
Pappan: »Well, they're special potatoes, aren't they? They're like, eh, they're covered in, like, leather. Well, not leather. But, you know, something. Covered in something, because they're called... jacket, aren't they?«
Dottern: »No. They're just normal big potatoes cooked in the oven and/or microwave. Jesus fucking Christ!«
Pappan: »Are you all right, love?«
Dottern: »I'm not all right, Dad. I'm pregnant. I'm pregnant and I'm about to be homeless and I don't know who the father is and I don't have any women in my life to support me and I don't want my baby growing up to be the kind of moron who thinks jacket potatoes are potatoes covered in leather!«

Daddy Issues är nog min favoritkomediserie denna höst. Och den kommer tillbaka – en säsong 2 är beställd till nästa år. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av Blue Lights, Fight Night: The Million Dollar Heist, finalerna av From och La Maison, Mäklarna, Så mycket bättre, Här är ditt kylskåp m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!