[190] »Mänskligt motstånd mot omänskligt angrepp i Teacup«

Bäst i tv-världen just nu

1. Teacup (Peacock/SkyShowtime)
2. Det svenska styckmordet (SVT Play)
3. Landman (SkyShowtime)
4. Hotat vittne (Protection, ITV/SVT Play)
5. The Day of the Jackal (Peacock/SkyShowtime)
6. Light Shop (Disney+)
7. Office Hours Music Night with The Lemon Twigs (Youtube)
8. Black Doves (Netflix)
9. Från insidan (SVT Play)
10. Daddy Issues (BBC/SVT Play)

»Under the Dome« som sci fi-body count-skräck – fast mycket bättre

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag såg Peacock-serien Teacup i oktober och har i väntan på denna veckas svenska SkyShowtime-premiär läst romanförlagan från 1988: Robert McCammons Stinger. Eller skummat den. Den fångade mig inte alls som tv-serien. Faktum är att Teacup, skapad och huvudförfattad av Ian McCulloch, bara tagit ett element från boken och sedan sprungit långt åt ett helt annat håll med det.

Romanen utspelar sig under 24 timmar i en socioekonomiskt utblottad småstad i Texas där skolan stängt permanent och gängvåldet styr, där en rymdfarkost kraschar och följs av ytterligare en, med en multibeväpnad »Stinger« som jagar alien-individen från den första farkosten. Hålan heter på Stephen King-vis Inferno och narrativet känns som en mer dystopiskt sociologisk Under the Dome, eftersom Stinger stänger in stan i ett slags kraftfält som gör att folk bränns till döds om de tar sig utanför.

Men Teacup raderar staden ur storyn samtidigt som den gör något ännu mycket mer infernaliskt av det. Här anländer inga myndigheter som i boken. Det är ingen urban miljö som belägras utan ett par gårdar och en skog. De drabbade är några familjer, det relationspsykologiska är tätare och tyngre och här finns inga tech-vapen. Vapnen blir människorna. Alien-organismerna är inte ens organismer utan kan bara färdas från människa till människa som ett luftburet virus. Vilket gör serien till en särskilt kittlande body count-variation.

Jag vill inte säga mer än så om intrigen, jag har redan sagt lite för mycket eftersom både de drabbade familjerna och tittaren lämnas helt utan förklaring och sammanhang under de inledande avsnitten. Men jag kan utlova en suverän intrigutveckling mot en härligt oviss och spännande final – som också lämnar öppet för en säsong 2. ♦

Imponerande sydkoreansk minimalist-skräck

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den sydkoreanska webtoon/tv/film-veteranen Kang Full, som fyllde 50 i går, nådde en ny kreativ och internationell nivå förra året med Disney+-serien Moving, som han själv utvecklade utifrån eget webtoon-koncept från 2015. Och det känns som att det är ett rejält boostat auteur-självförtroende som nu legat till grund för hans nya hans nya skräckserie Light Shop, också på Disney+. Det mest konstnärligt unika han gjort, och som vi sett över huvud taget inom tv-skräck i år (jämte Grotesquerie, förstås … och Them: The Scare).

Light Shop verkar antologisk till en början men sitter i själva verket ihop, tätt-tätt, med karaktärer, miljöer (en lampbutik, ett kvarter, en intensivvårdsavdelning, ett klassrum … en lägenhet, ett bårhus, en polisstation … men med lampbutiken och sjukhuset som alltmer sammanlänkade, sceniska motpoler) och tablåstiliserade teman som hör samman mycket mer än vi först anar. Känslan av att en väv spinns delvis över våra huvuden ger serien en högre, smått eterisk dimension som efterhand smälter samman med de konkreta teman om liv och död, och framför allt ett befolkat gränsland mellan liv och död, som avskalat sakta tar sig in under huden på tittaren, i takt med att spelplanen expanderar och seriens narrativ helt homogeniseras. Och då inte minst med otroligt effektiva skräckeffekter – de mest minimalistiska jag sett på mycket länge. Oftast kroppsliga anomalier: naglar på insidan av fingrarna, abnorm längd, slafsigt släppande ögonglober, voluminöst håravfall, läckande kroppsvatten, en fot som vänds bak och fram.

Även Light Shop bygger på en webtoon-serie, och de här två Youtube-minuterna är väl värda att se för att få en bakgrund till både materialet och Kang Full, som också intervjuas:

Alternativt gör ni som jag, kollar serien först utan förkunskaper. Låt den långsamt sjunka in och ta er i besittning. ♦

Både julmys och dödlig action i stjärnlyxiga spionkonspirationen »Black Doves«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Keira Knightley, Ben Whishaw, Sarah Lancashire, Andrew Buchan, Tracey Ullman … vilken skön skådespelarlyx i The Lazarus Project-skaparen Joe Bartons nya Netflix-spionserie Black Doves! Serietiteln har släktskap med Slow Horses, men desto mindre med en riktig spionvärld – här finns ingen välresearchad MI6-sunkromantik som hos Mick Herron eller John Le Carré.

Eller? Självklart finns i seriens fiktiva kommersiella underrättelseorganisation Black Doves – styrd av Sarah Lancashires karaktär och med Keira Knightleys karaktär som toppspion och regeringsmullvad i egenskap av försvarsministerhustru – kopplingar till kontroversiella israeliska spion-affärsverksamheten Black Cube. Och på så sätt också ett mer samtida spionuniversum än i superknarriga Slow Horses. Men också lite ytligare, om än med härligt högt geopolitiskt supermaktsspel i ramen.

Storyn har sina svagheter (för att ta ett tidigt exempel i premissen: hur når kopplingen i trippelmordet, identiferad av Black Doves snarare än av polisen, omedelbart tv-nyheterna??) men visar styrka i hur organiskt den väver samman det privata relationspsykologiska med spioneriet, och i hur den – inte olikt vare sig The Day of the Jackal (som jag recenserade förra veckan) och Slow Horses – synkar in actionspänningen i den spion-estetiska konspirationsintrigen. Fast även här lite ytligare. Men om man å andra sidan jämför med en annan brittisk Netflix-spionserie där en kvinnlig huvudperson presenterar sig som sylvass fighter, Evin Ahmads Who is Erin Carter?, andas Black Doves sofistikerad kvalitet.

Säsongen är tillfredsställande raktigenom, från inledande raffelförstärkt julmys till ett raffinemang i upplösningen som jag vill återkomma till när spoilers inte är lika tidskänsliga.

En annan sak jag kanske måste återkomma till är Bartons sci fi-serie The Lazarus Project, som jag obegripligt nog hoppade över när den kom 2022–23 men börjat se nu. Faktum är dessutom att jag bara såg ett avsnitt av Bartons Giri/Haji dessförinnan, borde jag ta igen den också?

Netflix har redan beställt en säsong 2 av Black Doves. ♦

Vic Berger fick en tuff kväll när Tim Heidecker parade sitt ego med The Lemon Twigs

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Patreon-betalande fans har kunnat se Tim Heidecker jamma fram en låt om att vara hungrig med The Lemon Twigs i Office Hours-studion – den 160 minuter långa livestreamingvideon ligger kvar olistad (osökbar) på Youtube, men tack vare TVdags-alumnen Martin Degrell blev jag varse denna direktlänk:

Att se denna rätt omaka kombo från absolut scratch repa ihop en låt Heidecker skrivit är på ett plan retropopmusikens svar på SVT:s älgvandringar, men på ett annat plan fullt av fascinerande psykologi: hur bröderna D'Addario är på en överlägset högre nivå och hur de hanterar detta gentemot Heidecker och Vic Berger, som hoppat in på bas och får det rätt svettigt – allra värst när kvartetten börjar närma sig ett slut-arr av låten, Berger föreslår en stämsångsvariant och Twigs-bröderna inte ens hinner ignorera honom innan han själv drar tillbaka sitt förslag … Detta dessutom efter att han varit med och tagit en av tre stämmor men Brian D’Addario säger, utan att titta på Vic: »Jag tror vi spelar in tvåstämmigt och sen gör jag en overdub«).

Precis i tid för det här nyhetsbrevet släpptes en »official video«-mix. Notera att Vic Bergers idé att endast ett gitarrackord tar sista takten … är spolad. ♦

Dr Albans kylskåp i mega-sunkig tv-comeback

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nya Här är ditt kylskåp-säsongen fortsätter att fascinera. Jag var rätt ljummen i min premiärrecension men har ändå återvänt till varje avsnitt, tre gånger i veckan, och oavsett om det varit extremt genant som med Patrick Ekwall förra veckan eller genuint bra som med Gert Wingårdh så har jag haft roligt och velat skriva om det.

I premiärrecensionen nämnde jag också Dr Alban-klassikern från seriens SVT-barndom på 1990-talet, när Jan Boris-Möller öppnade dennes ungkarlskyl som endast innehöll en senapstub och en liter fil:

Jag jämförde detta med hur mycket mer matkulturmedvetna tv-kändisar är i dag, och antog att den nya säsongen därför skulle bli småtråkig ur den aspekten, utan kylskåpschocker och omöjliga utmaningar.

Men då hade jag ju inte räknat med comeback-gästen Dr Alban.

Eller, jag hade inte räknat med att han så här trettio år senare, i en stor villa vid vattnet i stället för ettan i stan, inte skulle ha skärpt till sig med maten.

Men det första Tareq Taylor drar fram ur hans kyl är ett plastpaket med färdiga pannkakor. Som möglat lite.

Och sedan en hushållsost. Som möglat multum.

Dr Alban är en hopplös reality-gäst, oförmögen att tv-konversera, får mig att minnas Björn Borgs mest icke-verbala intervjuer, men herregud vad han fortfarande levererar när det gäller sunkmat.

Vad Tareq till slut hoppas kunna få ihop en trerätters av? Se bild nedan. ♦

Ska vi kanske dra ner betyget för »The Madness« lite?

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Ja, jag tror det. De första två avsnitten av The Madness var en fin fascinerande fyra men nu när jag sett hela säsongen av Netflix-serien, som jag alltså toppade brevet med förra veckan, kan jag inte blunda för de bitvis stora svagheterna.

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – den grundliga motiveringen till varför The Madness inte håller (men ändå är sevärd) + Det svenska styckmordet, Skeleton Crew, Serietecknaren, världens godaste potatisgratäng, Rick Beato och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!