[191] »What We Do in the Shadows lajvar The Office – med Alexander Skarsgård«

Snart fjuttar vi på stora årslistefyverkeriet. Som vanligt över jul och nyår rankar jag årets bästa serier och streamingtjänster i två söndagsbrev, och som vanligt smiter Magnus Blomdahl in i mellandagarna också med årets bästa skräck.

Symmetrin med de närmaste veckors seriepremiärer kommer därför att hacka lite. Jag hade till exempel velat vänta med att skriva om What We Do in the Shadows tills efter seriefinalen på torsdag, men eftersom nästa söndagsbrev upptas av den första årslistan får det bli en inför-finalen-text nu i stället. Och när det gäller hypade svenska julhelgspremiärer som Whiskey on the Rocks, Slutet på sommaren och Vargasommar (lite fel årstidsfokus kan jag tycka) så får det bli tvärtom – säsongsrecensioner den 5 januari. Jag har dock sett dem i förväg och tar med dem, och andra sena decemberserier, i årslisteberäkningen. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. What We Do in the Shadows (FX/Max)
2. Teacup (Peacock/SkyShowtime)
3. Landman (SkyShowtime)
4. Hotat vittne (Protection, ITV/SVT Play)
5. The Day of the Jackal (Peacock/SkyShowtime)
6. Black Doves (Netflix)
7. Från insidan (SVT Play)
8. Daddy Issues (BBC/SVT Play)
9. Bookie (HBO/Max)
10. Light Shop (Disney+)

»What We Do in the Shadows« kommer att fortsätta växa i kultstatus i många år framöver

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

På torsdag är det sorg och fest på samma gång, när det allra sista avsnittet av What We Do in the Shadows släpps. Sedan kommer jag att få svårt att komma över att det är definitivt slut, efter sex otroliga säsonger. Men satan vilken fin finalsäsong vi fått, dessutom med flera djupare finalsäsongssentiment insprängda i galenskapen – Nandors (Kayvan Novak) och Guillermos (Harvey Guillén) pseudo-far/son-relation, Laszlos (Matt Berry) hemsökta relation med sin pappa, som återkom med baktankar efter ett par seklers frånvaro … och nu undrar man ju också, inför sista avsnittet, om Laszlo vet att han … ska dö? Vadan annars denna vurm för att trygga Nadjas (Natasia Demetriou) säkerhet?

Men framför allt har jag njutit av ännu en omgång fenomenalt fantasilystna intrigspår i seriens klassiska nonsenstradition, där alla jagar upp sig över en icke-fråga, ett missförstånd, en förflugen tanke. Som när de upptäcker ett fönster i huset de aldrig sett förut, och får insyn till en »ny« granne, och inte fattar att det är ett Airbnb med växlande gäster utan tror att de bor granne med »shapeshifters« (som de historiskt sett har ett döda-eller-dödas-förhållande med).

Eller som när favoritgrannen Seanie (Anthony Atamanuik) blir arbetslös, och Laszlo i ett svagt ögonblick lovar att han ska fixa en anställningsintervju med chefen på tågbolaget där de hittat på att de jobbar – ett tågbolag som alltså inte finns, utan varit något de sagt för att maskera vampyrtillvaron. Så, vad göra? Valet står lite grann mellan att döda Seanie eller fejka ett tågbolag, vilket de gör med en stor tillfälligt hyrd kontorslokal och en massa billiga skådespelare som fejkar att de jobbar, visar varandra spreadsheets, kryllar omkring. Fantastiskt! Och »chefen« ageras av Laszlos senaste version av Frankensteins, förlåt, Cravensworths monster (Andy Assaf), som ju ändå ska tränas socialt.

Fast en ännu bättre kontorsintrig är det säsongsöverspännande spåret att Guillermo tagit jobb och avancerat på ett riktigt kontor i finansbranschen, och att serien fångat upp ett omåttligt underhållande The Office-manér (lite som när Mark Prokschs Colin Robinson jobbade på kontor i början av dennes seriecykel). Och med Tim Heidecker som vd!

Gästspelarna har överhuvudtaget varit first rate – utöver Heidecker såg vi Steve Coogan som nämnda spökpappa till Matt Berry, och i förra veckans avsnitt dök Alexander Skarsgård upp i den här True Blood-crossovern:

När jag ser denna sista säsong, plöjer alla skådisintervjuer och paneldiskussioner jag kommer över, och skriver dessa rader, känner jag en sorg bubbla upp mitt i glädjen och det konstanta skrattet – måste det vara över? Jag har nu i alla fall ett avsnitt kvar, och en sista finaltext att skriva, och ska försöka värdesätta varje sekund lite extra.

Vill också höja min glöggkopp i en skål för Paul Simms! Vilken fantastisk serieskapare och manusförfattare. Som debuterade med legendariska The Larry Sanders Show och nu, nästan 35 år senare, når liknande men väsensskilda höjder med en vampyrserie som dubblerar som kollektiv komiker-improv. Uppsidan med det här serieavslutet är att han nu har tid för något helt nytt. ♦

Favoritskådisfest & »Desphouse«-vibbar i »Dead to Me«-skaparens nya Netflixserie

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Serieskaparen Liz Feldman har hållit på länge och har nästan lika länge varit stabilt mainstream utan större toppar (2 Broke Girls, Hot in Cleveland, tidig staff writer för Ellen DeGeneres pratshow), det vill säga, fram till superhärliga Dead to Me – och nu uppföljaren No Good Deed, också på Netflix.

En serie som till en början verkar bli en puttrig relationsdramakomedi, tills … Denis Leary(!!!) kliver in och sätter Ray Romanos(!) finger i en sågmaskin. Fast, det är kanske Romano som är arslet, om vi tolkar Learys fängelsemuckande brorsa rätt.

Romanos och Lisa Kudrows(!!) mysiga medelålders par med utflugna barn och finansiella och hälsomässiga problem är kanske inte fullt så mysiga? Seriens inledande gåta är den dödligt tragiska familjehemlighet de tycks bära på. Och det är stora Desperate Housewives-vibbar på den. Till en början känns inte serien såpig på samma sätt utan jag får för mig att den har ett mer rakt, riktat narrativ och påminner lite om Lee Sung Jins Beef i tonen, men … efterhand blir ändå Marc Cherry en bättre referens, och då tänker jag också på Why Women Kill. Dock långt ifrån Cherrys unika, finessrika fusion av humor, drama och suburbia-fluff.

Hursomhelst, Ray och Lisa ska sälja sitt livs hus i Hollywood-spansk stil (inte olikt Pamela Adlons hus i Better Things), och dramat expanderar stadigt ut i kanterna av en storartad cast av grannar och husspekulanter, med bra grepp om tittaren. Bland skådespelarna i övrigt: Luke Wilson, Abbi Jacobson, Poppy Liu, Linda Cardellini … och Kate Moennig från Ray Donovan och O-T Fagbenle från The Handmaid’s Tale! Fatta vilken igenkännings-skådisfest.

I slutet av tredje avsnittet förstår man vad det är för tragedi som inträffat i huset tre år tidigare, och då skulle man kunna tro att drivkraften ska övergå från nyfikenhet på gåtan till konflikten mellan bröderna och helt enkelt hur allt ska utvecklas – men då kommer seriens stora vändning och cliffhanger som höjer insatserna och spänningen. Det ger säsongen en skjuts som räcker in i mål.

I slutändan landar allt i en ovanligt namnkunnig ensembles förmåga att levandegöra ett lite krystat och gammaldags manus. Mest av allt är det den förmågan som gör serien sevärd.

Förresten, är detta den första serien jag ser med Denis Leary sedan hans egen dramaklassiker Rescue Me, en av de bästa New York-serierna som gjorts, tog slut? Nej, okej, han gjorde ju fina rockbandsdramaserien Sex & Drugs & Rock & Roll också. Men annars har han varit saknad, fint att återse honom här. ♦

»The Diplomat« växer som en uppdaterad »The West Wing« för vår tid

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Andra säsongen av The Diplomat hade premiär på Netflix veckan före det amerikanska presidentvalet och nervositeten inför ett MAGA-maktövertagande gjorde att jag inte klarade av att titta – trots att jag älskade säsong 1, hyllade den ett flertal gånger och hade med den i toppen av första halvårslistan 2023.

Det har inte blivit lättare att se säsongen nu i efterskott, eftersom den förutsätter ett alldeles vanligt demokratiskt, utrikespolitiskt-diplomatiskt USA som snart inte längre existerar. Donald Trump utnämner nya ambassadörer på löpande band och de är släktingar, grifters och MAGA-idioter hela högen. Inte en enda riktig diplomat. Till Grekland skickar han svärdottern Kimberly Guilfoyle, till Frankrike svärsonen Jared Kushners korrupta och brottsdömda pappa.

Men jag har tagit mig samman och sett säsongen nu, och sörjandet över en förlorad tid då amerikanska folket fortfarande röstade på vanliga författningstrogna presidenter dämpades efter ett drygt avsnitt, och nästan försvann efterhand som alla kvaliteterna från första säsongen tog överhanden. Dels den dysfunktionellt spirituella relationen mellan Keri Russells och Rufus Sewells super couple-karaktärer, dels det allt djupare och svartare geopolitiska konspirationsdramat, fullt med spionfinesser (som när Celia Imries karaktär smiter undan i kyrkan i andra avsnittet tack vare ett halvdussin likadana kappor och body doubles) och smart spänning, som en prat-version av Black Doves.

Men sedan händer något större, under de två sista avsnitten, som båda slutar med rätt extrema cliffhangers. Helt plötsligt är en nyanländ Allison Janney – Vita huset-stjärnan – huvudperson, i rollen som den vicepresident det ända sedan första avsnittet av säsong 1 pratats om att Keri Russell ska ersätta. Och hon är fantastisk, glimrande, perfekt. Det vill säga, Janney gör en perfekt gestaltning av en fantastisk, glimrande, perfekt vicepresident. Hon är så enastående att det knäcker Keri Russells karaktär lite i femte avsnittet. »She’s incredible«, säger hon till Rufus Sewell med nedböjt huvud.

Där skakar marken lite under mina fötter igen: vi kommer ju inte att få se någon enda sådan amerikansk regeringspolitiker inom överskådlig tid. Och här finns också tecken på att serieskaparen och showrunnern Debora Cahn satsat på att Kamala Harris skulle vinna valet (det känns faktiskt som om vissa saker mot slutet ändrats i sista stund), och som måste justeras inför säsong 3.

Men nu är jag i alla fall tillbaka som The Diplomat-fan fullt ut, och full av förtroende för att Cahn fixar samtidskommentaren (fascisthotet) som krävs nästa år. Det finns tecken på det också.

Måste även tillägga att jag älskar Rory Kinnear såå mycket. Ingen har haft så pass unika huvudroller i så vitt skilda av mina största favoritserier … Count Arthur Strong, Penny Dreadful, Years and Years, och nu denna fantastiska, glimrande, perfekta brittiska premiärminister. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – det stora felet med The Day of the Jackal, recensioner av Bookie och Get Millie Black + Landman, The Sticky, Louis CK-dokun Sorry/Not Sorry, The Kings of Tupelo, Peter Wahlbecks Für Alle-figurer m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!