[192] Årets 20 bästa nordiska serier 2024 + julens bästa serie-guide

Nu blir det årslistor! I dag nordiska serier, nästa söndag resten. Och däremellan, på annandag jul, rankar Magnus Blomdahl årets bästa skräck. Alla dessa tre listspecialer är gratisläsning för alla.

Dagens topp-20-lista hittar ni längst ner i detta nyhetsbrev.

God jul! 🎅🏻

Men först … min miniguide till julserierna

Recensionerna av helgernas storserier kommer först den 5 januari, efter årslistehullabalooet. Men jag kan ju inte lämna er helt på bar backe, i synnerhet som andra mediers recensioner de senaste dagarna lämnat en del övrigt att önska (hur kommer det sig till exempel att ingen noterar att det är Jean-Xavier de Lestrade som regisserat Gryningsdåden i Sambre?).

Slutet på sommaren (SkyShowtime, premiär annandag jul) är det stora måstet. En superstark fyra i betyg och en serie som både känns på djupet och är ovisst spännande in i det sista. Formidabelt manus av Stefan Thunberg och Björn Carlström, rigoröst regisserat av Jens Jonsson och Henrik Georgsson.

SVT:s ubåtsjaktsatir Whiskey on the Rocks (premiär på juldagen) kan på sätt och vis betraktas som ett »måste« som event-tv, något alla pratar om, och för att man ju »måste« se Rolf Lassgård göra Thorbjörn Fälldin, men ärligt talat är det alldeles för mycket stilövning med försvinnande densitet. Satiren är värre än meningslös – den är naivt pro-rysk. Serien är bitvis rolig men det är inte svårt att hålla sig för skratt.

Även Jesper Ganslandts Vargasommar (TV4, premiär på juldagen) är för mycket stilövning – en svensk Fargo med en rysk mordmaskin (Eliot Sumner är både sitt eget unika jag och gör stilsäker norrlands-noir) på jakt efter knarkpengar och rötter i Haparanda, samt ett säreget torftigt skildrat, parodiskt provinsiellt polisarbete. Underhållande och intressant, men lämnar mig mer rastlöst oberörd än jag hade förväntat mig av Ganslandt.

På nyårsdagen, bara några dagar efter BBC-premiären på Iplayer, kör SVT Play ut The split: Barcelona, det senkomna och lite oväntade två-episoders-appendixet till en av 2000-talets finaste brittiska vuxenserier. Trogna läsare vet hur mycket jag älskar serien och har skrivit om den genom åren. Jag har undvikit att se förhandsvisningen för att kunna se den som perfekt nyårsdrama med min fru, som är lika mycket The Split-/Abi Morgan-/Nicola Walker-/Stephen Mangan-fan som jag.

Och så har äntligen säsong 2 av Peter Kosminskys läckra Hilary Mantel-adaption Wolf Hall kommit, nio år efter den första; gick för en knapp månad sedan på BBC och når SVT Play på juldagen – båda säsongerna på en gång. Inget dumt mellandagsmaraton.

The Staircase-regissören Jean-Xavier de Lestrade har gjort en av årets råaste minimalistiska true crime-fiktioner i Prix Italia-dramavinnaren Sambre, som hos SVT heter Gryningsdåden i Sambre – om en av Frankrikes mest omskrivna serievåldtäktsmän, som inte kunde fångas in förrän tre decennier efter de första övergreppen under 1980-talet. Extra aktuell nu efter Dominique Pelicot-rättegången. Hela säsongen ligger på SVT Play nu.

Ytterligare en BBC-serie som SVT passar på att klämma in på juldagen är halvannat år gamla Kampen om Marnie (originaltitel: Best Interests), av alltid intressanta Jack Thorne och med toppduon Sharon Horgan (hennes bästa på flera år) och Michael Sheen i huvudrollerna. Kampen gäller deras funktionsnedsatta dotter (Niamh Moriarty) och, som konsekvens, äktenskapet.

Summa summarum – min prio-rankning av julserierna:

1. Slutet på sommaren (SkyShowtime)
2. The Split: Barcelona (BBC/SVT Play)
3. Wolf Hall (BBC/SVT Play)
4. Gryningsdåden i Sambre (Sambre, France Télévisions/SVT Play)
5. Vargasommar (TV4 Play)
6. Kampen om Marnie (BBC/SVT Play)
7. Whiskey on the Rocks (SVT Play)

Tycker ni nya Squid Game-säsongen saknas? Det tycker inte jag. ♦

Och nu countdown till topp-20, på tredje plats … Threesome:

Liv till varje pris! Är Lisa Linnertorp nya Bo Widerberg?

Det finns young adult-serier som är så bra att jag som old adult slutar se genren som ett hinder och i stället bara ser möjligheter.

Och så finns Threesome. Som beställdes av Viaplay som young adult men levererades som tidlöst vuxet filmiskt mästerverk, och vars andrasäsong äntligen släpptes fri på SVT Play i somras efter Viaplay-karantänen (dit även den första säsongen har flyttat).

Detta är alltså regissören och manusförfattaren Lisa Linnertorps debut bakom kameran i stället för framför (ni har sett henne i Bron, Solsidan, Vår tid är nu, Hinsehäxan, Torka aldrig tårar utan handskar och ytterligare ett dussin prestigeroller), en position hon kommer att prioritera i karriären framöver.

Som jag formulerade det när jag efter första säsongen utnämnde serien till Årets bästa nordiska tv-serie 2021 så är Threesome rak i ramen och komplex i detaljerna. Matilda Källström och Simon Lööf spelar ett ungt par, bara några år över 20 men som ändå varit tillsammans sedan gymnasiet. De bor i London för hennes juristutbildnings skull och han glider mest med, jobbar på ett callcenter. På en efterfest har de sex ihop med en fransk tjej de just träffat. Och från att ha varit supersäkra på sin sambotillvaro börjar allt ifrågasättas och rämna.

Skådespeleriet är andlöst bra, trots att det handlar om två huvudrollsdebutanter. Simon Lööf har drag av en ung sårbar Andrew McCarthy, Matilda Källström känns som en färdig stjärna. Metodiskt, varsamt och närgånget tar sig serien igenom hela den klassiska relationsresan från sex och svartsjuka till uppbrott och nyförälskelse. Och det blir aldrig för mycket, aldrig för lite. Tystnaden bär lika mycket komplexitet som dialogen, och samtalen rymmer så oerhört mycket äkthet, får med även alla övertoner, allt subliminalt, hittar punkterna där ärlighet och lögn byter plats.

Threesome har stora filmiska kvaliteter i alla led – manus, regi, foto, skådespeleri. När jag såg första säsongen tänkte jag på Bo Widerbergs debut Heja Roland, franska nya vågen, 2000-talets brittiska socialrealism. Och det är knappt att man märker det, men ur ett stillastående här och nu utvecklar serien också en existentiell rörelse, ett spänningsdrama.

I säsong 1 tog Linnertorp och berättelsen rygg på Matilda Källströms karaktär. I säsong 2 skiftas subjektet till Simon Lööfs, och går mot en katarsis-klimaktisk upplösning.

Efter att ha sett de åtta nya avsnitten var jag tvungen att sätta mig ner med Lisa Linnertorp för att gräva fram varifrån allt detta kommer. Och hon visade sig vara närmast besatt av serieskapandet. Eller, rättare sagt, av verklighetsskapandet. Se den här bilden, till exempel, från inspelningen av säsong 2:

Praxis är att man lägger in bilder av sms-konversationer digitalt i efterarbetet. Men för Lisa Linnertorp måste de vara på riktigt. De ska skrivas framför filmkameran. Lisa berättar om tagningen ovan:

»Det är när David snor och snokar igenom Siris mobil. Fotograf Erik Vallstenhar ett riktigt knivigt kameraläge uppe på toastolen och Eddie Boscheck på bom fick till slut ligga över toaletten på en skiva vi lade på studioväggarna.«

Här är hela intervjun med Lisa Linnertorp, gjord i samband med SVT-premiären i juli:

Så blev det äntligen klart med nytt hem för Threesome – långt efter alla andra serier som Viaplay valde att inte fullfölja. Varför dröjde det så?

Det kan bara Viaplay svara på. Och från deras sida har det varit total radioskugga sedan augusti förra året!

Lättnaden måste känts desto mer när det äntligen blev klart med SVT?

En obeskrivlig lättnad! Och jag är så glad över att just SVT är vår nya plattform. Det känns ärofyllt att Threesome nu får vara en del av public service och också kunna nå en ny och bredare publik. Jag är oerhört tacksam för att SVT med Anna Croneman i spetsen gett oss den möjligheten.

Finns det något i den nya säsongen som förlorat på förseningen? Det är inget som klippts om eller fixats med? Funderar man i några sådana banor i en sån här väntan och ovisshet?

Det är klart att jag funderat i de banorna. Vi har ju haft ett extremt tajt klippschema på båda säsongerna, en vecka per avsnitt efter råklippning. Så visst vore det fantastiskt att få möjligheten att gå tillbaka till materialet och putsa. Men jag tror att jag hade känt detsamma även med oceaner av klipptid. Det är ju så med alla levande och kreativa processer, de blir aldrig färdiga i den bemärkelsen. Men materialet är orört sedan leveransen till Viaplay i november 2022. Jag har själv inte sett materialet sedan dess, så det blir oerhört spännande även för mig!

Berätta om tillkomsten av Threesome från första början – din debut som serieskapare och regissör efter en stark karriär som skådespelare. Idén och storyn, bar du omkring på den länge?

Jag kände redan på Teaterhögskolan att jag drogs åt kreatörshållet, att jag hellre ville vara visionären, det passar mig bättre. Idén till Threesome fick jag efter en förfrågan från Nordisk Film TV, om att skapa en serie för en yngre publik, ett slags modern romance.  Initialt tänkte de sig en mer tonårig målgrupp, men det var jag inte så intresserad av och kände också att den kvoten var välfylld. Så jag föreslog att vi skulle gå något äldre. Tiden mellan 20 och 30 var väldigt omvälvande i mitt eget liv, det var så mycket som stod på spel och jag kände mig ganska lost i mig själv. Det ville jag rota i. Och jag hade en stark känsla av att jag ville utforska sex och relationer och bygga något som verkligen var karaktärsdrivet. Jag var också nyfiken på att se hur nära verkligheten jag kunde komma i fiktionen, både i manus och utförande, då jag själv älskar realismen.

Vad inspirerade till storyn?

Dels var det mitt eget liv och relationer, både den jag då hade och de relationer jag varit i tidigare. När jag var 19 flyttade jag till Dublin i ett år med min dåvarande pojkvän. Det finns en del av honom i David, och en del av den jag var då i Siri. Jag har dock aldrig haft en trekant, vilken nog är den vanligaste fråga jag får i relation till serien! Men jag ville slå sönder mina huvudkaraktärers relation och titta på dess beståndsdelar i spillrorna, och för det behövde jag en katalysator. Jag kontaktade en jättefin tjej som heter Amanda Collden, som då hade en podd som hette Alla våra ligg. Hon hjälpte mig att sätta ihop två fokusgrupper, en med killar och en med tjejer i åldrarna 18–27 år, och sedan hade jag ett par heldagar med dem där jag både djupintervjuade dem individuellt och hade väldigt öppna och intima samtal i grupp om både deras yttre och inre liv. De var oerhört generösa och modiga. Känslor är ju tidlösa, men deras kontext skilde sig mycket från den jag själv varit i när jag var 25, och med deras hjälp fick jag en ingång till den kontexten och började para den med mina egna erfarenheter.

Och vad inspirerade till formen? Jag har jämfört med tidiga Bo Widerberg, franska nya vågen och 2000-talets brittiska socialrealism …

Det är ju fantastiska jämförelser, som jag känner mig oerhört ödmjuk inför. Bo Widerberg är en av mina största förebilder, jag såg Elvira Madigan när jag var sju år och blev helt golvad. Widerbergs devis »liv till varje pris« tycker jag sätter fingret på vad filmskapande handlar om – det som sker mellan skådespelarna i stunden, i nuet. Det som får luften att vibrera i både det storslagna och det till synes betydelselösa, i det vackra och i det groteska, i det polerade och i det råa. Det som går rakt igenom linsen och landar i magen, i halsen, i hjärtat. Det är det enda viktiga. Allt annat, hela filmapparaten, är underordnat och finns där för att ge så bra förutsättningar som möjligt för att vaska fram det där livet. Andrea Arnold är fantastisk på det där, tycker jag – på tal om brittisk socialrealism. Jag älskar allt hon gjort och ser om hennes filmer gång på gång.

Berätta om castingprocessen – hur hittade du dessa perfekta skådespelare till huvudrollerna, och kände du direkt hur rätt de var? Det fanns ingen osäkerhet kring deras oerfarenhet?

Det var en väldigt lång castingprocess. Jag vet inte hur många kandidater vi tittade på för David och Siri, men jag hade otroligt fin hjälp av mina castare Marta Dauliute och David Färdmar som med sina team verkligen tänkte utanför boxen och lyfte på varenda sten, rotade i vartenda hörn.

Min önskan var att hitta skådespelare som var helt nya ansikten, för att bidra till den autenticitet jag eftersträvade. Under provfilmningarna ville jag få möjligheten att både lära känna och jobba ordentligt med skådespelarna, så ofta blev det ett par timmar med varje person. Mer workshop än provfilmning. Och sedan callbacks på det i ett par led.

Skilde det sig något mellan hur ni hittade fram till Simon respektive Matilda?

Simon var inne uppåt 20 gånger, allt som allt, och testades med flera olika Siri. Jag såg direkt efter Simons första provfilmning att han hade något väldigt speciellt – en unik förmåga att vara helt närvarande, helt ofiltrerat och chosefritt. Och han hade inte en aning om det själv! Men eftersom han var helt grön och jag visste vilken kapacitet jag skulle komma att kräva av honom var jag tvungen att försäkra mig om att han verkligen stod pall. Och det gjorde han. Han växte för varje provfilmning.

Matilda hade varit på tal väldigt tidigt i processen, då vi förcastade under manusutvecklingen, men sedan fallit bort. Vi hittade dock inte riktigt rätt i Siri och plötsligt kom jag att tänka på Matilda igen och plockade in henne för en andra provfilmning. Under hennes första audition var hon var lite låst, men jag hade ett samtal med henne och förklarade att nu behövde jag verkligen att hon öppnade den där inre dörren. Och då slog hon upp den på vid gavel och blåste mig fullständigt av stolen! Det var väldigt rörande. Matilda har ett fantastiskt register och kan verkligen jobba med minimala nyanser i sitt uttryck. Hon är otroligt modig och har väldigt mycket jävlar-anamma.

Vi måste prata om Kit Walker Johansson också, som spelar Davids bästa kompis Mario.

Kit provfilmade faktiskt för David, först, och gjorde en egen tolkning av rollen som låg ganska långt ifrån hur jag tänkt mig den – men som var exakt hur jag tänkte mig Mario. Han är kreativ och kan verkligen vända på en femöring om så krävs. Han har en fin och okonstlad komisk timing men också en väldigt känslig sida som vi får se i säsong 2.

Alla i ensemblen är väldigt olika som människor och unika i sina respektive kvaliteter, men det alla har gemensamt, inte bara Simon, Matilda och Kit utan alla i casten, är att de är oerhört lyhörda för både regi och medskådespelare. De släpper sig själva och är med varandra till hundra procent. Jag saknar Alma Jodorowsky och Lucien Laviscount i säsong 2, men är oerhört glad över nytillskotten Kerry Bennet, Hollie Jay Bowes, Sam Brennan och Marble Lionne.

Vågar jag säga att jag älskhatar Mario? Är inte minst konfunderad över hans humor. Eller … icke-humor, eller vad man ska säga, den där poänglösheten … den är härlig på nåt sätt men man blir generad när han kör i gång.

Hahaha! Vi hatälskar alla Mario! Han är både väldigt störig och väldigt älskvärd. Och, ja – icke-humor är precis vad han besitter! Tycker Kit hittar det där väldigt fint. Det är en klurig balans, för att det inte ska falla över för mycket åt ena eller andra hållet.

Fast, »klurig balans« … är inte grejen att han inte är balanserad? Utan så ofiltrerad och för mycket, säger konstiga saker innan han tänkt ut nån poäng…

Exakt så! Och det är väldigt svårt att spela det utan att det känns tillkämpat och pålagt utan bara är en del av karaktären! Det är en hårfin balans att inte vara balanserad!

Hur såg processen ut från manus till regi? Jag menar, det känns som om det kommit in en del improvisation där emellan, men jag minns från intervjuerna du gav inför säsong 1 att allt är extremt manusbundet?

Ja, det är många som tror att det är mycket improvisation, men faktum är att det är väldigt lite! Dialogen är i princip helt manusbunden. Improvisation kan vara ett fantastiskt verktyg men är också vanskligt, för man vet inte riktigt vad man får med sig i boxen och hur det bär i förhållande till helheten. När man ska snitta på 6,5 minuter om dagen har man inte råd att chansa. Så texten är jag nitisk med.

Ingen improvisation över huvud taget?

Om det finns tid brukar jag låta skådespelarna få göra en bonustagning där de får köra loss precis hur de vill. Men det är först när jag vet att jag fått det jag behöver. Jag lägger mycket tid i manusarbetet på att få dialogen att låta naturlig och har alltid flera genomläsningar med mina skådespelare, där de får ändra på ord som inte ligger bra i munnen eller känns organiska för dem. Jag vill också att skådespelarna inte bara lär sig sina repliker utan verkligen fyller sig med texten, så att den är djupt rotad i deras kroppar och kommer helt organiskt när vi filmar. För mig handlar arbetet med skådespelarna mycket om att skapa en tillitsfull och kärleksfull miljö. Jag vet att jag ställer väldigt höga krav på dem, därför måste de känna sig helt trygga med att jag också fångar dem när de slänger sig ut. Så jag ger dem mycket tid och utrymme.

En annan person som väl är väldigt närvarande i den processen är fotografen Erik Vallsten?

Verkligen! Jag vill passa på att höja honom till skyarna! Och när det gäller att anpassa arbetet på set för att skådespelarna ska få så mycket tid som möjligt har han och jag utarbetat en metod där vi ligger i så få inställningar som vi kan. Ofta bara närbilder och ett par inställningar där vi pannar mellan skådespelarna, och ibland går vi ut i en vidare bild eller tvåbild för att kunna lufta i klippningen. På det här sättet sparar vi in tid på det tekniska, och skådespelarna får i stället tid för ordentliga repetitioner och fler tagningar på varje bild.

Jag och Erik har alltid en idé om hur vi ska skjuta en scen men vi spikar aldrig ett sceneri utan att skådespelarna först har fått känna på om det funkar i deras kroppar. Om det känns fel, ändrar vi efter deras önskemål och så får det tekniska teamet anpassa sig efter det. Jag undviker att använda mig av markeringar i golvet och annat som begränsar skådespelarnas naturliga rörelsefrihet, i den mån det är möjligt. Skådespelarna kan inte gömma sig bakom kameran, som resten av teamet, utan står där med sina kroppar och själar, vartenda andetag fastnar på en bild de har noll kontroll över. Det är en otroligt sårbar position att vara i. Då måste förutsättningarna vara så trygga och avslappnade som det bara går.

Och där ingår väl hela filmteamet?

Exakt, det är viktigt att alla i teamet är avslappnade, trivs, känner sig hörda och sedda och bidrar till en mjuk och snäll arbetsmiljö som står pall för utmaningar som stress, långa arbetsdagar, veckor med nattinspelning och allt annat man utsätts för under en inspelning. Att skapa en serie eller film är ett ensemblearbete från start till mål. Jag har haft fantastiska team med mig under båda säsongerna, och lyxen att få arbeta med samma A-funktioner under både säsong 1 och 2. 

Utan att spoila något – sista avsnittet i den nya säsongen måste ha varit en upplevelse utöver det vanliga? Klimax inte bara narrativt utan även för hela produktionsprocessen?

Ja! Det är en one-take som är 43 minuter. I princip hela sista episoden som vi sköt i ett enda svep. Jag ville göra så för att inte bryta flödet och störa dynamiken i scenen, som är otroligt känslig och jobbas upp i temperatur till ett väldigt klimax. Sen klipper jag upp scenen i klippningen i stället, men då finns inga startsträckor, utan man är konstant i ett organiskt flöde.

Gjorde ni så någon gång även i säsong 1?

Ja, vid ett tillfälle: scenen som börjar i köket när David och Siri diskuterar att flytta, fortsätter i vardagsrummet och slutar med att Siri stormar ut ur lägenheten efter ett gräl om Camille. Den låg på 25 minuter.

Precis som entagningsavsnittet av The Bear!

Vi har ännu en 25-minutare i säsong 2 – andra avsnittet. Men monstret till scen i finalen var alltså nästan dubbelt så lång. Återigen i David och Siris lägenhet, en väldigt trång location, och, ja, det blev ett klimax för hela teamet. Som en lång koreografi med både skådespelarna och det tekniska teamet, då vi också är ganska rörliga i scenerierna. Den scenen var väldigt speciell att filma och repeterades noga eftersom vi visste att vi inte kunde ta särskilt många tagningar. Det gjorde verkligen att laddningen i luften var helt otrolig, vi dröp av svett allihop!

Någon annan scen som sticker ut som så där otroligt känslig?

Ja, då tänker jag direkt på en väldigt intim scen i episod 3, säsong 2, som är ganska smärtsam och som skiljer sig mycket från de andra intima scener vi gjort. David och Mario har ett par jättefina scener där deras vänskap fördjupas och där det finns både mycket smärta och oförställd glädje.

Som helhet, hur kom säsong 2 till – hade du idén redan under S1 eller utvecklades den först efter det blivit klart med ännu en säsong?

I stora drag hade jag idé och struktur för säsong 2 redan när jag skrev säsong 1. Jag visste att jag ville ha en direktklaff mellan de båda säsongerna – det var riktigt spännande att få till på plats! – och jag visste att vi i säsong 2 skulle ligga i Davids perspektiv, så som vi legat i Siris under säsong 1. Jag visste också på ett ungefär hur Davids resa skulle se ut, vad hans inre och yttre strider bestod av, och var resan skulle sluta.

Direktklaffen – S2 börjar på exakt samma punkt, i samma taxi, där S1 slutade. Hur mycket tid skilde mellan inspelningarna?

Två år! Och en direktklaff mellan två säsonger är inte det lättaste att få till. Men jag ville verkligen vara kvar med David och Siri och slungas rakt tillbaka in där vi lämnar dem i säsong 1, med känslan av att ingen tid alls hade gått. Det var en nöt att knäcka, hur detta skulle göras praktiskt, då det är två år mellan inspelningarna. Klaffbilder från inspelningen av scenen i säsong 1 studerades in i minsta detalj. Varenda liten por och skäggstubb, hur Siris kladdiga mascara hade runnit och graden av rödsprängda ögon på David och Siri.

När vi gjorde scenen i första säsongen bad jag Simon att tänka på en särskild händelse som jag visste hade påverkat honom väldigt starkt. Och när vi gjorde scenen två år senare fick han återvända till det minnet för att hitta tillbaka in i samma känsla. Under säsong 1 hade vi transporterat en jättefin högerstyrd taxi ner till Malmö från Norrland. Bilen hade också varit synlig i bild, både interiört och exteriört. Men den bilen fanns inte längre att tillgå, och ingen annan högerstyrd bil som liknade den heller. Dessutom skulle vi ligga ganska länge i taxin, med känslan av att den kör genom östra London, hem till David och Siri. Lösningen blev till slut att vi använde en vanlig svensk bil men spegelvände bilden direkt i kameran. Det innebar en hel del fix för mask och kostym, då de var tvungna att göra allt tvärtom. Simons lugg fick kammas åt fel håll och alla detaljer på kläder fick byta plats för att det skulle se rätt ut i bild. Varenda tagning kontrollerades noga flera gånger så att allt verkligen stämde. Och vi var tvungna att ligga väldigt tätt i taxin för att se så lite av bilen som möjligt.

Vilken otrolig historia! Men känner du annars, generellt, att ni verkligen hittade tillbaka till samma plats och narrativ? Vad mer hade saker förändrats? Förstärkts, förbättrats, försvårats?

Dels var det en förändring att byta huvudkaraktär, att plötsligt skriva ur Davids perspektiv och få in honom i kroppen där ju Siri primärt bodde! Jag och Elisabeth Marjanovic Cronvall hade mycket samtal kring det där. Att byta kropp i skrivandet.

Hon har väl varit intimitetskoordinator? Men det låter som hon haft en större roll än så?

Ja, Elisabeth har suttit på ett par olika stolar – vi är gamla vänner sedan vi samtidigt gick på Filmhögskolan och Teaterhögskolan i Göteborg. Initialt plockade jag in henne som medarbetare på manus en bit in i arbetet på första säsongen. Sedan tyckte jag att hon och Marta Dauliute skulle vara perfekta som inimitetskoordinatorer för produktionen också.

En annan förändring inför S2 – nu visste du exakt vilka huvudskådespelarna var, och karaktärerna via dem?

Ja, det hade jag ju ingen aning om då första säsongen skrevs. Men nu fanns Simon, Matilda och Kit nära tillhands, jag kände dem väl, och kunde på en gång diskutera en scen eller testa en dialog om det behövdes. Vilket var fantastiskt bra med tanke på den mycket kortare manusprocessen för säsong två. Jag tror vi drog i gång i september och levererade alla episoder i december. Sen filmade vi hela säsong 2 i Stockholm i stället för i Malmö och kunde vara mycket friare då covid-restriktionerna inte var lika hårda. Vi kunde bänga på med en massa statister när vi behövde, och slapp trolla lika mycket för att till exempel få en klubbscen att kännas vibrerande och fullbackad med bara 30 personer.

Vad kan du säga om själva avsnittsformatet på 23–25 minuter? Själv känner jag att det nästan bidrar till berättandet på nåt sätt. Övergångarna är sömlösa, närheten i narrativet bara fortsätter, men det blir som små, viktiga in- och utandningar.

Formatet styrs ju av beställaren och jag gillar det lite långsammare berättandet och att verkligen ha tid och utrymme att få vila i scener, så först tyckte jag att 23 minuter kändes som väldigt kort tid. Men jag håller med, jag upptäckte snart att det var ett format jag verkligen gillade att jobba i. Både under skrivandet och i klippningen. Och jag tog ännu mer till vara på det i säsong 2.

Är Threesome en avslutad seriecykel nu, eller vill du fortsätta?

Jag vet inte. Någonstans känner jag väl att en serie med titeln Threesomeborde vara en trilogi! Men det finns i nuläget inga diskussioner om ytterligare en säsong och just nu är jag bara så oerhört glad över att säsong 2 äntligen ska få möta publik.

Hur blir det med din skådespelarkarriär?

Jag ska faktiskt filma själv både i höst och i vår, det ska bli superkul och det är underbara kollegor jag ska jobba med. Men hjärtat bultar hårdast bakom kameran.

Vilka serier har du själv sett och gillat på sistone? 

Jag har faktiskt mest kikat på dokumentärer den senaste tiden. Alla på SVT: Miraklet i Gullspång, 30 dagar i fängelse och Den svarta svanen. Och Smärtpunkten såg jag givetvis och tyckte väldigt mycket om. ♦

På andra plats … Painkiller:

Nu vill man bara ha mer – mer Pichler, mer Spasenoska

Att Äta sova dö- och Amatörer-regissören Gabriela Pichler nu också gjort seriedebut var årets bästa svenska tv-nyhet. I synnerhet med tanke på hur priserna och kritikerhyllningarna regnade över hennes filmer från 2012 och 2018. Så varför passerade Painkiller så obemärkt på SVT Play?

Är den sämre än filmerna? Nej. Mindre unik? Nej. Har vi vant oss vid uttrycket? Nej, bara två tidigare nedslag på tio år borde snarare ge sug efter mer. Har vi ett annat politiskt klimat, med mindre acceptans för skildringar av segregerad invandring och minoritetskulturer? Well … ja. Och jag tror det ätit sig in i oss alla, även i oss som älskar Gabriela Pichlers tidigare verk.

Samtidigt är Painkiller verkligen ingen upprepning av genombrottskonceptet utan tvärtom väldigt mycket nutid, en både skoningslös och rörande samtidsskildring med vissa politiskt inkorrekta manér som kanske inte hade funkat tio år tidigare. Serien är på riktigt öm och nära, samtidigt brutalt rolig i både situationskomedin och relationspsykologin mellan Andrea Dodonas vuxna konstnärsdotter och Snežana Spasenoskas sjukpensionerade och fibroyalgi-lidande städarmamma.

Förra veckan nämnde jag det fantastiska slutet på andra avsnittet. Dottern hade raljant önskat sig »ett djur som inte finns« i 34-årspresent, och när hon kom hem sent på kvällen fann hon inte bara mamman sovande i soffan utan också underliga textil- och flirtkuledjur som mamman hade kämpat med tills hon stupat.

Mamman som inte tror på sin fantasi för fem öre … men kolla:

Serien är full av sådana ögonblick, och full av Snežana Spasenoskas unika och extremt underhållande närvaro. Jag älskar med vilken respekt Pichler ger oss mammans livshistoria, eller livsberättelse; jag faller för hur mamman fortfarande gillar Tito och tror på innebörden i begreppet »folkets diktator«, mot allt bättre vetande i hennes lilla, varma vänkrets av exiljugoslaver, och hur impressionistiskt fint Pichler återger deras långa skräniga diskussion och dryckeskväll på kvarterskrogen; och jag älskar med vilken respekt Pichler ger oss dotterns konstkarriär också, ironiskt och genuint på samma gång – inklusive ett välmenande men parodiskt tondövt och privilegierat konstkotteri med förgreningar över Österlen.

Jag skärmdumpade en sekvens för att visa på både seriens och karaktärernas ton. Här sitter mor och dotter på stranden efter att dottern tilldelats ett meningslöst fint Österlenspris, en liten statyett i rostig metall av en lokal konstsmed …

… och mamman är rätt dissande, tycker allt är skit med både Österlen och priset, »rost är bara rost … man kan ta bort med cola.« Och så får hon en idé, när hon håller upp statyetten och ser en liten figur där bakom …

… hon tar bort rosten från järnet med cola och sand i en påse …

… och arrangerar en fotosession som dottern dirigeras in i, en lagom bit bort …

… well, ni förstår?

Snart haglar likesen på hennes Instagramkonto!

Painkiller är en frisinnad, stökig fröjd i ett flytande gränsland mellan kultursatir och samtidskritiskt livsmanifest. Med ett galleri av rollfigurer som omgående borde förnyas för en säsong 2. Vilket knappast är en tanke som ens föresvävat Gabriela Pichler, serien har en avgränsad uppbyggnad och inte minst ett fulländat slut som om den vore en långfilm, men jag hoppas att SVT i alla fall ställde frågan. ♦

På första plats … Allt och Eva:

Perfekt neo-romcom – och Johanna Runevad & Tuva Novotny är ett nytt radarpar?

Av alla nya takes på modern romcom i serieformat de senaste åren är nog nya Viaplays Allt och Eva den mest perfekta.

Jag är rädd för att jag kommer att upprepa ordet »perfekt« tjatigt många gånger nu, men premissen är perfekt, med Tuva Novotnys och Joachim Fjelstrups perfekta will-they-won’t-they-par utelämnade åt Novotnys perfekt skruvade och expansivt okontrollerade lögnbygge. Om ni inte sett serien så kanske ni ändå minns att handlingen är rena inseminationscirkusen, och den är i sig perfekt.

Likaså allt som formar och fyller ut huvudintrigen – den komiska och känsliga tajmingen, Novotnys perfekt neurotiska minspel (och vilken plastisk repertoar!), replikerna, situationerna, regin.

Men så har vi supportcasten också, som snarare vecklar ut Allt och Eva till en perfekt ensembleserie. Sissela Kyle, Johan Hedenberg, Sanna Sundqvist, Bengt Braskered och Jason »Timbuktu« Diakité ges alla gott om tid för sina rollfigurers historier, och för både komik och sökande allvar. Och när alla spelar tillsammans får jag nästan en känsla av Sex and the City som allra bäst, med tonträffen mitt i ett 40-plus-medelklass-Stockholm 2024 i stället för 30-plus-överklass-New York 1998.

Men Allt och Eva är ännu mycket mer än så. Substansen i dialogen, till exempel. När vi träffar Novotnys karaktär på jobbet, på Medelhavsmuséet, är hon historie- och kulturnörd på riktigt. När hon tar Fjelstrup till Moderna museet så berättar hon som på riktigt om hur mycket hon tycker om Louise Bourgeois skulpturer. Efterhand lär vi känna samtliga karaktärer och relationer på samma fördjupade sätt, vi får allvaret via komiken, tyngden via lättheten.

I samband med premiären var Tuva Novotny gäst i SVT:s samtalsserie Sverige! och sa mycket intressant om serien och om sin relation till serieskaparen och regissören Johanna Runevad, som gjorde Falkenberg Forever:

Musiken i serien måste också nämnas, skriven av briljanta Stockholmsduon Frid & Frid, som tidigare skapat det kongeniala soundtracket till Sommaren 85. Jag tror att de hade förhoppningar om större genomslag för musiken den gången, i och med att de skapade fejkade artistprofiler i sociala medier kring låtarna (som bara följdes av dem själva och deras andra fejkprofiler). De var uppenbart stolta över Sommaren 85-låtarna, med rätta, och nu får dessa en andra chans – flera av dem är med även i Allt och Eva. Men huvudnumren i soundtracket är nyskrivna à cappella-låtar i Gals and Pals-stil som berättar om serien i texten, framför allt i varje inledande recap.

Perfekt! ♦

Topp-20 nordiska tv-serier 2024

1. Allt och Eva (Viaplay)
2. Painkiller (SVT Play)
3. Threesome (SVT Play)
4. Morran och Tobias: Pengarna eller livet (TV4 Play)
5. STHLM Blackout (Amazon Prime)
6. Slutet på sommaren (SkyShowtime)
7. Doktrinen (TV4 Play)
8. Från insidan (SVT Play)
9. En familj som vår (Familier som vores, TV2/TV4 Play)
10. Alla utom vi (Max)
11. Tabitas Tattoo änd cär (TV4)
12. Tunna blå linjen (SVT Play)
13. Bullshit (Amazon Prime)
14. Makten (Makta, NRK/SVT Play)
15. Sekunder (Yle/SVT Play)
16. Per och Bettan (SVT Play)
17. Baby Fever (Skruk, Netflix)
18. Helikopterrånet (Netflix)
19. The Pirate Bay (SVT Play)
20. På gatan där jag bor (Viaplay)

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.