[193] Blomdahls topp-10 – årets bästa skräck 2024

Viktigare för julkänslan än Kalle Anka – Magnus Blomdahls lista över årets bästa skräck! För nytillkomna läsare som undrar varför just »Blomman« och hans genre-expertis har en särställning hos mig rekommenderar jag den här artikeln, en halvextrem veckodagbok jag skrivit för tidningen Vi (exklusivt upplåst betalvägg, enbart för detta nyhetsbrev).

Men, nu över till Magnus, och årets viktigaste checklista för skräcklovers. ♦

1. Them: The Scare

Första säsongen, Them: Covenant, möttes av rätt hårda ord när den kom 2021. Med all rätt, kanske. Eller kanske inte? Det är svårt det där med kritik, speciellt när det gäller något så känsligt som rasism. Men själv såg jag främst serien som en utmärkt allegori för förtryck, där seriens effektiva våld riktades direkt mot dig som tittare, och bakom det konfrontativa låg ett avslöjande: en början till förståelse.

Serieskaparen Little Marvin har sagt att den skrevs utifrån år av undertryckt vrede, kanske till och med av vrede? Och däruti tror jag man finner Thems innersta genialitet. Kanske kommer någon ihåg Wes Cravens Shocker från 1989? Inte en av hans bästa filmer, men den lyfter ändå en rätt intressant tanke. Tänk om människan kunde färdas som energi från en tv-apparat till en annan. Även om tanken som sådan inte går att ta på allvar ligger den bra till som grund för ett filosofiskt experiment: kan vrede färdas från en person till en annan, via en tv eller dator eller mobil? Det är vad man kändeefter att ha sett Them: Covenant.

Och kanske var det därför jag först tvekade lite inför säsong 2, Them: The Scare. Från 1950- till 1990-tal. Den direkta vreden är borta, eller utblandad med den institutionella rasismen som en mer uppdaterad social kommentar. Vi återser Deborah Ayorinde,från säsong 1 men nu som polis i jakt på en sadistisk mördare, om ens en verklig sådan. Det ena offret efter det andra dyker upp. Kropparna förvridna, hoptryckta och plågade. Men det finns inga spår. Vad som till en början känns som en rätt ordinär 1990-talsthriller förvandlas rätt snabbt till något helt annat. Man börjar känna igen sig. Öregnet av obehag i säsong 1 droppar ner i säsong 2. Them: The Scare utvecklas till en lika snygg som läskig exposé över vad som döljer sig bakom ridåerna. Hur rädsla urholkar själen, som Fassbinder sa, och fyller den med något annat. Vad kryper in där det tillåts krypa in? På vilket sätt skapas monster? ♦

(Kjell recenserade Them: The Scare i nyhetsbrev #158)

2. Longlegs  

Eftersom jag aldrig förstått hajpen kring Oz Perkins tog det ett tag för mig att bygga upp ett intresse för hans fjärde film Longlegs. Att han den här gången skulle samarbeta med Nicholas Cage var lite kul, men känslan begravdes så fort den tröttsamma seriemördarintrigen avslöjades. Hur man som filmregissör orkar driva igenom en film vars idé avled redan 1995 med Copycat (och alla undantag därefter som bekräftar regeln) vet jag inte. Men bara tanken på en allt mer uppgiven Oz, med defibrillator i handen, stående över seriemördarthrillerns långt gångna lik, får kroppens alla signalsubstanser att rusa mot utgången. Det är väl egentligen bara vampyrer och zombies som slår seriemördare i tråkighet i dag?

Lyckligtvis handlade det bara om en skev marknadsföringskampanj. Visst finns här en seriemördare som jagas av polis, och allt känns väl lite När lammen tystnar, men detts är inte filmens sanna natur. Longlegs är mycket mer ockult i sitt uttryck och mycket mer »skräckig«. Tänk om 1980-talets satanic panic var på riktigt?

Maika Monre som Lee Harker är en perfekt ledsagare in i världen bortom denna. En värld mer lik Twin Peaks än Oregon. Kanske är det just detta jag älskar mest med Longlegs, att den faktiskt löper linan ut och ger publiken något annat än samma gamla vanliga. Plus även för Nicholas Cage som Longlegs, en överopererad glamrockare, långt bortom gränsen för vad som är vår verklighet. I filmen ondskans verktyg, men efteråt, när det fiktiva rundats av, sitter man kvar ett tag och tänker på Cages prestation. Att något så löjligt kan vara så läskigt. Longlegs är föredömligt allvarlig i sin ton men med små svarta pärlor av humor som intygar att allt ändå bara är på skoj … som det där leendet mot slutet. ♦

3. In a Violent Nature  

Om det här gällde årets bästa hisspitch hade listan toppats av kanadensiska In a Violent Nature. En slasher sedd ur mördarens perspektiv. Det vill säga, tittaren ser det Jason, eller Johnny som han heter här, ser. Vi följer med honom vart han än går. Och går … och går. Alla dessa promenadpoäng hade man kanske undvikit att prata om i den där hissen. Eller inte. Det är trots allt en av poängerna med In a Violent Nature: hur konsekvent den håller fast i det puttriga och lite småtråkiga. Inte ens det rätt extrema våldet är något speciellt utan ingår helt enkelt i en vettvillings vardag. Det känns udda och exotiskt för att vara en film i en så generisk genre som slashern, och kanske är det just därför recensionerna varit blandade. Är det en konstfilm, ett experiment eller bara ett steg i en riktning?

Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Chris Nashs In a Violent Nature gör sitt bästa för att förvandla sin publik till ett kollektivt rovdjur, vilket förklarar ens brist på sympatier när de stackars förvuxna ungdomarna mördas kallt och metodiskt. Sedan en paus. Sedan fotstegen som bryter små grenar och plattar till gräs. Att naturen är ond bestämde ju Lars von Trier redan i Antichrist, In a Violent Nature är bara ännu en bekräftelse. ♦

4. Strange Darling  

Färgstark, vild, psyko-sexuell mördarjakt med influenser från alla möjliga håll och kanter. Framför allt Tarantino och amerikanskt 1970-tal. Kanske lite väl smart för sitt eget bästa, men Strange Darling övervinner mig ändå till slut. Det är något med filmer som tar sig an det synbart hopplösa – i detta fall seriemördare – och lyckas leverera något annorlunda, överraskande. Precis som Longlegs. Att avslöja mer hade förstört en del av upplevelsen, men man kan väl säga att filmens intellekt inte känns konstruerat och förnöjsamt utan mer som en kärleksfull hälsning till alla som älskar film. Det ska också tilläggas att JT Mollner låtit spela in Strange Darling på 35mm-film, något det informeras om i början av filmen. Säg inte att det är en ny trend, nu bara … ♦

5. V/H/S Beyond  

Filmfranchisernas motsvarighet till Nicholas Cages karriär är tillbaka och med det även pirret som får det att kännas varmt i magen. Det är väl därför jag tycker så mycket om V/H/S-filmerna. Klassisk betingning utan någon egentlig grund. För så bra är de ju inte. Fler dalar än toppar, något man snabbt glömmer. Som efter att ha sett ännu en Dream Scenario, Mandy eller Pig – men just där och då är ju Nicholas Cage världens bästa skådespelare. ♦

Något liknande känner jag alltså för V/H/S efter att ha sett den senaste delen. På pappret snarlik dess föregångare, alltså en found-footage-goes-episodfilm eller tvärtom, men sett till utförandet mycket roligare än så då man även blandar in ufo-sekterism i det hela. Allt sett utifrån en fejkad dokumentärfilm i det redan fejkade found footage-materialet. Kul, lite krångligt, men också helt ovidkommande då det fortfarande är de enskilda kortfilmerna som gäller. Och de är bättre än någonsin. ♦

6. Terrifier 3  

Ärligt talat så vet jag inte varför Terrifier 3 ligger på listan över årets bästa skräckfilmer. Kanske har det att göra med att den doftar videovåld. En doft som leder till en dörr till en annan tid, då det fortfarande var tabu med förbud och ingenting var lättillgängligt.

Samtidigt är ju Damien Leones trilogi sjukligt perverterad, med scener långt bortom det mest groteska av AI-genererade äckelpäcklet du kan hitta på nätet. Ironiskt nog, då effekterna i Terrifier-filmerna är äkta vara. Ändå drabbas man av ett slags AI-svindel när man ser Art kapa sig fram med sin motorsåg på ett sätt som hade fått självaste Leatherface att fälla en tår av avund.

Det ska också sägas att tredje installationen är bättre än sin föregångare. Högre budget och kortare speltid gör det här till en spänstigare produktion. Och scener att moralisera över finns det gott om, för den som orkar. ♦

7. Nightbitch  

Om hisspitchen för In a Violent Nature fått hissen att bada i grönt ljus är jag rädd för att Marielle Hellers Nightbitch fått den att bada i rött. »Okej, häng med nu: Amy Adams är mamman som får nog och förvandlas till hund.« Det kan väl aldrig funka? Men mot alla odds gör det faktiskt det. Nightbitch är en av årets roligaste filmer och Amy Adams är perfekt som slutkörd »hushållsmaskin« med krossade konstnärsdrömmar. Fast några gapskratt är det inte tal om, snarare medkännande och kvidande sådana. Och extra »roligt« blir det om man har gått igenom något liknande själv – då känns förvandlingen till hund inte långsökt utan nästan självklar och trovärdig. ♦

8. Stopmotion  

Robert Morgans udda långfilmsdebut har troligtvis passerat under mångas radar 2024. Det är både en synd och en skam. Stopmotion är en film du bär med dig långt efter dess smärtsamma slut. Ingen munter film, men så blir det lätt när skräck alstras ur verkligheten och dess vardagliga monster.

Efter att Ellas mamma gått bort känner hon sig manad att fortsätta arbetet med den stopmotion-film mamman påbörjat. Ju längre arbetet fortsätter desto mer avslöjas av deras relation. Ett maktförhållande med Ella som underordnad och kreativt kidnappad. Med mamman ur vägen finns dock ingenting som hindrar hennes kreativitet längre. ♦

9. Dead Mail 

Årets mikrobudget, liksom årets mikrohistoria, årets mikropublik, ja egentligen allt som är litet tillskriver jag Kyle McConaghys Dead Mail. Essensen av independentfilm. Smalare än så här blir det inte. Knappast bättre heller, en med all säkerhet polariserande åsikt. Dead Mail handlar om subkulturer och mikrosamhällen på så många plan att det i slutändan blir makro av det hela. Som att världen består av att bygga elorglar och analysera ljudet från olika modeller. Eller den postexpertis som sätts in för att spåra »döda brev«, alltså brev utan adress. Vilket är startskottet till årets märkligaste film. Ett dött brev leder till ett underjordiskt elorgelsamfund som leder till en kidnappning. Allt dränkt i grådaskigt 1970-tal, knastertorr dialog och ljudet från hemmabyggda elorglar. Du vet nog redan nu om det här är en film för dig eller inte. ♦

10. Cuckoo

Varning för ett visst mått av konstruerad quirkiness när Gretchen (Hunter Schafer från Euphoria) flyttar med sina arkitektföräldrar och stumma syster till de tyska alperna, där föräldrarna ska bidra till bygget av någon slags vårdinrättning styrd av Mr König. Inte helt solklart vad det är för någon inrättning men skumma saker händer på nätterna, Gretchens syster beter sig märkligt och Mr König framkallar olust genom att spela flöjt i de mest opassande av lägen. Man behöver inte förstå allt för att tycka om Cuckoo, kanske är det rentav en fördel att inte göra det. ♦

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.