[194] Årets 50 bästa utländska serier 2024

Vid den här tiden på året brukar jag upprepa mig lika inbilskt som Grevinnan och betjänten, men vad ska jag göra? Skål, Mr Pomeroy, för ett fantastiskt tv-år! Jag ska dock inte tjata mer om hur profetiorna om tv-fiktionens förfall kommit på skam – det vet vi ju ärligt talat inte än. Vad vi vet är att kultursidespopulismen om att vi »aldrig mer får se en serie som Succession« dog direkt.

Däremot undrar jag hur progressiv amerikansk tv-fiktion kommer att tackla den nya Trump-regimen, vars justitiedepartement och fascist-radikaliserade FBI under Kash Patel kommer att jaga så många kritiker och meningsmoståndare i medierna man mäktar med – och resten stämmer Orange Hitler personligen (han har redan hunnit få ABC och George Stephanopoulos att ge vika under hot).

Därifrån är steget inte långt till litteraturen och konsten, filmen och tv-industrin. MAGA-juntan har för avsikt att permanenta sin maktställning och över tid är det knappast otänkbart att vi får uppleva en »återvandring« av film- och tv-kreatörer från USA till Europa liknande den från Europa till USA under och efter första världskriget samt inför och under det andra.

Men här och nu tar vi en stänkare med Freddie Finton och begraver oss i tv-soffan. Gott nytt år! 📺

Fotnot: Här listar jag årets bästa nordiska serier.

På tredje plats … In the Know:

Mike Judge-geni möter Zach Woods-mys

Tycker man som jag att Mike Judge och Zach Woods skapade ett storverk med Silicon Valley bör man kasta sig över nya In the Know på SkyShowtime. Fantastisk serie!

Tänk Silicon Valley-humorn mixad med amerikanska The Office; addera att kontoret i fråga är en liten sorglig public service-radiostation så ni får med NPR-woke-satiren också; och fatta att det är en stop-motion-animerad serie med verkliga kända personer på andra sidan intervjuskärmarna … så förstår ni att det är inte bara en genre-mix utan också särdeles unikt.

Och det som till en början kan kännas som två olika lager, animeringen och kändisintervjuerna, flyter snabbt ihop till en rörande rolig serie med bitande rå svada. Ett typexempel på hur det kan låta – den narcissistiskt woke-skadade och socialt hopplösa programledaren Lauren, med röst av Zach Woods, intervjuar den verkliga komikern Nicole Byer:

Lauren: »Now, look, Nicole, can you please explain to me how a joke works?«
Nicole Byer: »Sure. So you have a setup, which is what the joke is about.«
Lauren: »You lure them into your trap.«
Nicole Byer: »Yep. And then you give them a punch, which is the funny part. That's when a bear trap captures the bear leg. And then a twist is something unexpected. And a button would be like the end of it.«
Lauren: »I never realized how much the language of violence pervades comedy. First, you set them up, then you punch them, then you twist them, and then you button up the body bag over their mangled corpse.«
Nicole Byer: »Yeah. Or it's like one of them Bop It games.«
Lauren: »Yes, exactly, when there's those rodents that appear and you bop them with the mallet, is that right?«
Nicole Byer: »No, I meant the toy, like bop it, twist it, pull it.«
Lauren: »Whac-a-mole.«
Nicole Byer: »No, it's called Bop It. It's like a game. It's a black thing that says bop it in the middle.«
Lauren: »It's a black thing. That's why I don't understand. And I would never appropriate the culture. Bop it. It's like hip hop it and bop it. And this is a black thing. And I would never deign to enter into that cultural space unless invited. Now …«

Varje avsnitt svingar snyggt och subtilt mot vit, välmenande progressivitet (typisk poäng: en yngre mobbarkultur uppstår när det äldre gardet tycker mobbningen är helt okej eftersom det visar att de yngre känner sig safe …), men det som lyfter serien till en av årets bästa är att man börjar känna för karaktärerna på riktigt. Här finns en makalös sekvens där radiostationens sorgligt pseudo-radikala researcher gör en för-intervju med MMA-fajtern Jorge Masvidal, och inga kunde väl bli mer olika än dessa båda, men de får nära kontakt, på riktigt, en animerad dockfigur och verklighetens Masvidal, med maximal mysfaktor.

I det avslutande Thanksgiving-avsnittet presenteras vi också för Laurens 13-åriga son, som han bara träffar under storhelger, och jag häpnar inför denna gripande trovärdiga animerade grabb. I samma avsnitt är för övrigt Hugh Laurie intervjugäst – det blir hysteriskt roligt. ♦

På andra plats … Eric:

Här karriärpeakar både Benedict Cumberbatch och Abi Morgan

Benedict Cumberbatch har aldrig varit bättre än som den andragenerationens Jim Henson han spelar här, skapare av ett populärt Sesame Street-aktigt dockbarnprogram och bärande medlem i casten, ett kreativt geni med ett tragiskt liv i 1980-talets New York – han har en superfin familj men är riktigt rutten som både make och pappa, även om föresatserna i föräldraskapet är goda. En lika problematisk som privilegierad uppväxt samt psykisk ohälsa, kanske bipolär sjukdom, ställer till det utav helvete.

Cumberbatch har aldrig varit bättre.

Även serieskaparen Abi Morgan peakar med Eric. Oftast refereras hennes storhet till BBC-serien The Hour från 2011 samt filmerna Suffragette och The Invisible Woman, själv har jag framhållit serien The Split som hennes största verk, men Eric är en ny nivå. Dels har den så många lager – polisdrama, relationsdrama, klassdrama, metadrama, missbruksdrama, aids-drama, kulturbranschdrama – utan att det blir överlastat, tvärtom är skikten i serien organiska som ådringar i marmor.

Sedan har vi miljöerna, scenografin, fotot, färgerna, musiken – serien känns inte bara New York utan också 1985 på riktigt riktigt. Inte minst imponerar skildringen av tv-studion, dockinspelningarna med liveband och inför publik – det är så levande. Liksom bråken, sorgen, sammanbrotten, spänningen. Allt lever.

Framför llt är Eric ett dramaturgiskt mästerverk, komplett med ett fantastiskt slut. DN:s Fredrik Sahlin skrev en välformulerad Eric-recension men vantolkade det sista avsnittet fullständigt. »Jolmigt«, kallade han det. Jolmigt?!? Vad Abi Morgan gör med sista timmen är att fullfölja och fullända 1980-talsupplevelsen. Serien igenom känns den som sagt som 1985 på riktigt, och så avslutas alltihop med en hel långfilm – ja, det börjar redan halvvägs in i näst sista episoden – som känns precis som de bästa Hollywood-blockbustrarna i mitten av 1980-talet. Manus, regi och produktion maxas totalt i en klassisk perfect storm-intrig. ♦

På första plats … Industry:

Skulle kunna passera Succession och bli 2020-talets Mad Men

Spoilervarning

»Nu gäller det för Industry, storserie eller nedläggning?« skrev jag efter den andra säsongsfinalen, och trots att den nya, tredje säsongen är lika fantastisk var jag lika osäker, med tanke på HBO:s numera nedgraderade status som produktionsbolag inom Discovery-sfären. Lika mycket som jag njöt av årets största tv-upplevelse kände jag oro. Är det här för för tungt? Känslomässigt, psykologiskt, filosofiskt, tematiskt och researchmässigt sett?

Vid premiären 2020 var det första jag tänkte på parallellen till en av 1990-talets största brittiska dramasuccéer, Livet kan börja (This Life). Där handlade det om 20-somethings på sina första jobb i Londons juristbransch, här lärde vi känna 20-somethings som tog sina första simtag i Londons finansindustri. På ytan kändes serierna likartat konstruerade, med den skakiga balansen mellan privat- och jobbliv; hur nära vi kommer det mest privata hos rollgestalterna, och hur de hanterar sina innersta problem och strävanden på en stenhård arbetsplats.

Men där This Life i grund och botten var en mysserie, något man ville krypa upp i soffan till med filt och temugg, och en serie om aspirerande unga vuxna som vann någonting längs den jobbiga vardagsvägen och blev allt bättre på att balansera känslomässigt i tillvaron …

… dominerades första säsongen av Industry av en motsatt känsla, av en perpetuum mobile av hopplös litenhet. Om 25-åringarna på den prestigefyllda investmentbanken verkligen skulle lyckas i karriären, vad hägrar då? Kommer de att bli som borderline-narcissisten Eric (Ken Leung) eller lyxheroinisten Clement (Derek Riddell)?

Här fanns inte bara en gestaltande kvalitet utan en mer oväntad attraktionskraft besläktad med den i Succession. Depravering drar. Excesserna i sex och droger var unga och fortfarande passionerade – men ödesbestämda. Och på en helt annan nivå än i This Life, vilket också gjorde mänskligheten hos rollgestalterna bräckligare och mer drabbande – när vi i stället för att klappas medhårs fångas, tillsammans med dem, i en dödligt charmlös samtid.

En annan avgörande skillnad var att This Life aldrig brydde sig särskilt mycket om verksamheten på advokatbyrån, medan Industry är odelbar med en teknisk branschnivå och terminologi som får Billions att kännas enkel. Vilket utvecklades till en bitvis hisnande nivå under säsong 2, där jag också alltmer kände att Euphoria kanske var en bättre emotionell och relationell referens än This Life, trots att den är mycket yngre.

Den andra säsongen inleddes med att personalen började komma på plats igen efter pandemi-lockdown, New York- och London-kontoren skulle fasas in i varandra och skära ner, fond- och förvaltningsvärlden var i upplösningstillstånd. Seriens omedelbara problematiserande av distansarbete fastnade i minnet, när Ken Leung iskallt konstaterande att man måste kunna »se sina klienters ögonvitor« eftersom »hela poängen med det här jobbet är att faktiskt leva det«.

Jay Duplass gjorde entré som Ted Talk-börsguru-covid-bestseller-författare, en rollfigur som efterhand utvecklades till en modern Don Draper-i-London och fick mig att drömma om Industry som en 2020-talets Mad Men-långkörare. Skillnaderna är lika intressanta som likheterna: känslan av att världen är en plats för city-civilisationens nybyggare i Mad Men, och en plats för dystopins överlevare i Industry. Båda serierna skildrar dessutom sexuella övergrepp – och frågan är om inte 1960-talets outlook i frågan var mer positiv än 2020-talets. Den krassa korporativismen är i alla fall lika nedslående i båda fallen.

Det allra största med säsong 2 var hur serien lyckades nå ännu längre med att skapa thrillerspänning av kliniskt verklighetstrogna aktieaffärer, mer facktermsnördiga än Billions och Succession tillsammans. Här är ett av många klimax under säsong 2:

Därtill besitter Industry en meta-nördism som kan ta sig sådana här uttryck:

Samtidigt är Industry ett nervdrama även ur imponerande mångfacetterade relationspsykologiska aspekter. Från början var Myha'las Harper Stern en superkomplicerad huvudperson, och fick alltmer vidgat manusdjup – men allt fler i ensemblen följer med ner i det djupet. Och i årets säsong 3 tar Marisa Abelas Yasmin täten. Och jag tycker inte längre att min tidigare definiering av hur serien visar upp »en perpetuum mobile av hopplös litenhet« är lika träffande. Ju mer vi lär känna karaktärerna, desto mindre tittar vi på dem som guldfiskar i ett akvarium, desto mer sympatiserar och identifierar vi oss med deras livsval och belägenheter.

Inledningen av säsong 3 hade dock inte många strimlor ljus. Yasmins överklass-olycka måste vara en av de mest utsatta vi sett på tv sedan En förlorad värld, och motpolen och arbetarklassbördiga Rob (Harry Lawtey) drabbas av en chocksorg som cliffhanger i säsongspremiären. Kit Harington är med i en nyintroducerad roll som adelsättad startupnisse med ett växande mörker – hans roll i Game of Thrones är ett påpälsat skämt i jämförelse med Sir Henry i Industry.

I det tredje avsnittet fick vi plötsligt se Gustav Lindh göra ett roligt raljant inhopp som miljardärsarvinge-influencer-dj. Så bra var det kanske inte så att det inte hade kunnat räcka med de scenerna. Men så dök han upp igen i det femte avsnittet, i en soffa i bakgrunden … och jag kan inte låta bli att undra om han hade hängt kvar på inspelningen för spontana möten med produktionsteamet, innan han hasade ner i soffan en extragång framför kameran.

Svensken spelar »Xavier Lindt«, jetsetpolare till Kit Harringtons Sir Henry Muck (och vilken karaktär det är, då! Årets?) och när han säger att »my family is in the chocolate business« fattar man ju att manuset vill antyda att det handlar om schweiziska chokladjätten Lindt. Samtidigt säger att han att han ska dj-gigga på ett hotell på kvällen och att »mina föräldrar äger hotellet … men det är inte därför jag ska spela där«. En änslig liten brat, alltså. Och sadist, visar det sig, in it for the kicks.

Inspelningen var ett tiodagars pausjobb mitt under arbetet med SVT:s och Tomas Alfredsons kommande Ingmar Bergman-serie Trolösa. Lindh är stor Industry-fan och nailade tonen direkt. Och nu blir det mest spekulation från min sida, men jag tror att serieskaparna, de avhoppade finansvalparna Konrad Kay och Mickey Down, planerar att ge oss mer – deras egen Succession-Skarsgård-svensk! – nästa säsong.

Industry var bättre än någonsin under säsong 3, och överraskade konstant, med överväldigande många planteringar och karaktärer att hämta hem. Därav ett helt avsnitt om Rishi, plötsligt, där Sagar Radia spelar ut som aldrig förr. Rena katharsis-avsnittet för en karaktär som serien burit med sig från första början …

… men först nu fördjupar sig i. Episoden White Mischief var i sig kanske årets allra största:

Men för att visa på storheten med Industry utifrån just detta avsnitt så ligger den i att narrativet inte tar in på ett sidospår om Rishi och väntar ett avsnitt med de större storytrådarna, utan att Rishi-fördjupning flödar rätt in i dessa. Manusen hanterar allt oftare allt fler parallella lager. Så, samtidigt som vi ser ett rent Rishi-avsnitt så får vi seriens skildring av, och kommentar till, början på den brittiska högerregeringens fall, med finansministerns hybris-skattesänkning, och hur denna linjerar med Rishis pengasjuka sinnestillstånd. Regeringens chock, när när marknaden svarar negativt, är Rishis chock. Och till slut, efter en massaker i en cricketklubbstuga, en slutreplik som blir en klassiker i sig:

»I’ve got a feeling … a great feeling … fate is shaving her cunt just for me.«

Detta är också ett exempel på att allt i Industry blir en thriller. Samma sak med avsnittet efter, Company Man, ett slags motsvarighet till Successions reseepisoder i det att hela finansbranschen samlades för stor COP-konferens i Schweiz. Men, hade det varit Succession hade hela avsnittet utspelats on location. Industry hinner med så sjukt mycket mer än så, utan att bli forcerat: den nya startupen Harper hoppat på, Leviathan Alpha – från superflopp till chockvändning; och energiministerns avhopp, baktanke och närvaro på det lilla aristokratiska drogfylleslaget tillbaka i London … som i sin tur landade på en ayahuasca-seans utomhus komplett med mardrömsvisioner.

Dessutom inleddes detta avsnitt med en insamlingsmaskerad, där Pierpointarna hade anlitat maskörer och kostymörer; cynisk men fröjdefull som något ur Boston Legal. Och precis samtidigt introducerades en annalkande katastrof som skulle skaka bolaget i grunden, som ett av huvudspåren mot slutet av säsongen.

När finalen kom plockade jag fram femman i betyg och påminde om hur Mad Men slutade:

I den sista scenen i Mad Mens stora seriefinal Person to Person fick vi veta att det var Don Draper som skapade den där Coca-Cola-filmen. Fri från ekorrhjulet, med en nyfunnen inre frid, hemma i Kalifornien … men med samma gamla obotliga copy-hjärna.

Den tredje säsongsfinalen av Industry gav samma vibbar kring Harry Lawteys karaktär Rob: också arbetarklass, förförd och förgiftad av de privilegierade. Nu också fri från sina corporate-bojor, anställningen på Pierpoint, och med en inre frid – funnen på en ayahuasca-session i parken med Kit Haringtons Sir Henry Muck i tidigare nämnda, Persona-inspirerade Company Man-episoden. Och i sista avsnittet är han på väg mot ett eget, oberoende genombrott som marknadschef för en banbrytande skotsk startup som vill kommersialisera fentanyl … i Kalifornien (på tal om Coke-trippen i Mad Men-finalen).

Och detta var ändå bara halva Rob-storyn i finalen. Långt in i avsnittet satt jag och myste åt att han och Marisa Abelas Yasmin äntligen skulle få ihop det, och så … hur fan kunde hon? Vid närmare eftertanke var det logiskt, det hon gjorde, efter chockavslöjandet om hennes pappa som inledde episod 6 (rena The White Lotus-plotten!) och vetskapen om att hon skrivits ut ur hans testamente.

Vi fick se under säsongen hur Yasmin brottas med att inte längre ha pengar, lika mycket som hon brottas med skandalskriverier och paparazzis, och med att alla tror att hon fortfarande har pengar. Och vad hon kommit fram till är som sagt logiskt: hon vill inte, kan inte, leva utan pengarna hon är van vid. Därav upplösningen på triangeldramat med Rob och Henry. Som ju också hade en stark storyline i relationen mellan Rob och Henry: Robs klass-underdog-mentalitet att tro sig behöva Henrys gillande. Som om det inte räckte med startkapitalet till opioid-startupen …

Säsongsfinalen var extra lång, över en timme, men det är ändå otroligt hur serieskaparna Down/Kay lyckades fullända samtliga storylines tvärs genom hela ensemblen.

Jag har alltid gillat Ken Leungs Eric för hur hans senioritet på jobbet synkat med hans tillbakadragna familjeliv, och hade aldrig kunnat gissa att han skulle spåra ur och krympa som under denna säsong, bli så osäker och förnedrad. Detta var säsongens största skådespelarutmaning och Leung tog sin an den som en potentiell Emmyvinnare. Härmed blev det också i stort sett dött lopp mellan Leung och Sagar Radia om att spela säsongens deppigaste karaktär.

Och fy fan vilket öde som drabbade Rishi. Eller rättare sagt hans hustru (Emily Barber). Det klarar jag inte av att spoila trots spoilervarningen.

Myha’las Harper Stern, då, som ju fick sparken från Pierpoint i slutet av förra säsongen? Denna höst slog hon sig fram först hos en amerikansk fondförvaltare i London och sedan med egen hedgefond-startup ihop med sin förra arbetsgivares delägarpartner – det finns ett stort ogenerat svek i varje nytt steg Harper tar i karriären.

Jag älskar hur hennes storybåge denna säsong gjort upp med hela hållbarhetsbubblan i finansvärlden, och hur man genom att göra Pierpoint till katalysator för ESG-krisen också flyttat den auktoritära pendelrörelsen från liberal marknadshöger till nationalistisk högerpopulism, och till centrum av handlingen. Och så det episka saudiska övertagandet ovanpå detta – Erics tal och det värdelösa grattiset från nya vd:n … jösses vilken säsongsfinal.

Vill också, mer generellt, nämna Nathan Micays extatiskt mjuka, sequencer-bubblande syntsoundtrack, som liksom regnar mot rutan från andra sidan tv-skärmen. Lysande nördintervju här (länk i bild):

Och gillar man Industry måste man läsa Oskar Sonn Lindells intervju med svenska konceptualiserande Industry-regissören Isabella Eklöf i Filter –aha-upplevelser på två nivåer. Dels direkt och konkret, om hur hon gjorde gjorde tvärt emot sin föregångare under säsong 2 och fick ta över seriens koncept-regi inför den nya säsongen. Dels mer indirekt, men desto mer fascinerande självutlämnande, om hur hon själv skulle kunna vara en Industry-karaktär:

Mot slutet av säsong 3 kom också det förlösande beskedet från sidlinjen att serien får förnyat förtroende. Dessutom signade HBO i oktober ett treårskontrakt med Mickey Down och Konrad Kay, så … glöm »nya Succession«, nu pratar vi potentiellt nya Mad Men. ♦

Topp-50 utländska tv-serier 2024

1. Industry (HBO/Max)
2. Eric (Netflix)
3. In the Know (Peacock/SkyShowtime)
4. Baby Reindeer (Netflix)
5. Ripley (Netflix)
6. The Curse (SkyShowtime)
7. The Bear (FX/Disney+)
8. Teacup (Peacock/SkyShowtime)
9. Kin (RTÉ/BBC/SVT Play)
10. Blue Lights (BBC/Britbox/TV4 Play)
11. You Would Do it Too (Tú También Lo Harías, Apple TV+)
12. The Boys (Amazon Prime)
13. Wolf Like Me (Stan/Peacock/Amazon Prime)
14. The Tower 3: Gallowstree Lane (ITV/Max)
15. Hacks (Max)
16. Slow Horses (Apple TV+)
17. Hotat vittne (Protection, ITV/SVT Play)
18. The Day of the Jackal (Peacock/SkyShowtime)
19. Mr and Mrs Smith (Amazon Prime)
20. Boiling Point – På liv och död (BBC/SVT Play)
21. Pachinko (Apple TV+)
22. Wolf Hall  (BBC/SVT Play)
23. The Penguin (HBO/Max)
24. Here We Go (BBC/SVT Play)
25. Them: The Scare (Amazon Prime)
26. Kafka (AHD/SVT Play)
27. Before (Apple TV+)
28. Shrinking (Apple TV+ )
29. I am Ruth (Channel 4/SVT Play)
30. Sugar (Apple TV+)
31. Curb Your Enthusiasm (Max)
32. Sherwood (BBC/SVT Play)
33. The Diplomat (Netflix)
34. Landman  (SkyShowtime)
35. Everything is Fine (Tout va bien, Disney+)
36. Den långa skuggan (The Long Shadow, ITV/SkyShowtime)
37. Loot (Apple TV+)
38. Apples Never Fall (Peacock/SkyShowtime)
39. What We Did in the Shadows (HBO/Max)
40. Disclaimer (Apple TV+)
41. Rivals (Hulu/Disney+)
42. Grotesquerie (FX/Disney+)
43. Funny Woman (SkyShowtime)
44. Fiasco (Netflix)
45. The Following Events are Based on a Pack of Lies (BBC/Britbox/TV4 Play)
46. Something Undone (CBC/TV4 Play)
47. The Regime (Max)
48. Nobody Wants This (Netflix)
49. The responder (BBC/SVT Play)
50. The Franchise (HBO/Max)

Bästa streamingtjänsterna 2024 – SVT märkligt överlägset

Jag rankar streamingtjänsterna utifrån ett enkelt poängsystem – 50 poäng för serien på plats 1 på årsbästalistan här ovan, 49 för plats 2 och så vidare. Samt 20 poäng för plats 1 och så vidare på förra veckans nordiska topplista. Den första parentesen anger placering på förra årets lista, den andra parentesen anger antal serier på de båda årslistorna.

1. (4) SVT Play 310 (17)
2. (7) SkyShowtime 237 (9)
3. (2) Max 199 (9)
4. (5) Apple TV+ 198 (8)
5. (3) Netflix 177 (8)
6. (6) Amazon Prime 159 (6)
7. (8) TV4 Play 105 (7)
8. (1) Disney+ 79 (4)
9. (9) Viaplay 21 (2)

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.