[195] »Vilken nyårskaramell – Cityakuten är tillbaka!«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Pitt (Max)
2. The Split: Barcelona (BBC/SVT Play)
3. Gryningsdåden i Sambre (Sambre, France 2/SVT Play)
4. Slutet på sommaren (SkyShowtime)
5. Wolf Hall: The Mirror and the Light (BBC/SVT Play)
6. The Day of the Jackal (Peacock/SkyShowtime)
7. Daddy Issues (BBC/SVT Play)
8. Bookie (Max)
9. Vargasommar (TV4 Play)
10. Sweetpea (SkyShowtime)

»The Pitt« återskapar »Cityakuten«-magin på här-och-nu-allvar

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜ (har sett 10 av 15 avsnitt)

Allvarligt, Cityakuten tillbaka? Menar jag inte bara att nya Max-serien The Pitt är E.R.-inspirerad, har Noah Wyle i en huvudroll och är skapad och producerad av Cityakuten-alumnerna R Scott Gemmill och John Wells?

Nej, det menar jag inte. Så – ja, allvarligt.

The Pitt är nämligen i grund och botten en reell reboot av Cityakuten. Det var så Gemmill och Wells hade tänkt, och det var därför Noah Wyle antog erbjudandet med samma självklarhet som han fick det. Serien skulle handla om en åldrad John Carter, Wyles originalkaraktär, nu i den seniora rollen som handledare. Minns att han själv anlände till Cityakutens första avsnitt 1994 som grön läkarstudent, handledd av Eriq La Salle!

Men när de efterlevande till den officiella Cityakuten-skaparen Michael Crichton fick nys om projektet stämde de Gemmill och Wells för att försöka smyga igenom den reboot de tidigare fått ett nej på. Jag skriver »officiella Cityakuten-skaparen« eftersom Crichton i själva verket inte var inblandad i serien utan fick credden som lösning på en rättighetskonflikt kring ett gammalt Crichton-manus som användes för pilotavsnittet. Det är också ur det ljuset man ska se Gemmills och Wells utspel att The Pitt inte har något gemensamt med Cityakuten.

Jag kanske bara är konspiratorisk, men jag misstänker att upplägget med att låta hela säsongen skildra ett enda sammanhållet dygn, 15 timmar i realtid över 15 avsnitt, är en efterkonstruktion för att vara på den säkra sidan gentemot Crichton-familjens anklagelse.

Att hela säsongen utspelas under ett dygn är inte känslan som ges när man tittar. Tvärtom. Karaktärsutvecklingen säger något helt annat. Å andra sidan är »24-upplägget« effektivt för trovärdigheten i akutverksamheten – intensiteten, kraven, pressen att få kontroll på ett kaos. Samtidigt älskar jag att säsongen fått hela 15 avsnitt, och att storyn är så totalt gammaldags tv-mässig: att slippa faux-auteur-miniserie-sjukan är en befrielse som känns på djupet för min inre 1900-tals-tv-romantiker. Sån här tv görs ju inte längre … och så plötsligt görs den igen.

Fast inte riktigt, ändå. The Pitt är modern, känns jättemycket här och nu. Och i motsats till Cityakuten rör den sig helt och hållet på akutmottagningen – personliga backstories berättas från sjukhusgolvet, på samma sätt som de större administrativa och vårdpolitiska resursproblemen skildras direkt i verksamheten i stället för i avlastande makroperspektiv.

Jag skulle också säga att The Pitt utvecklar »ny-proceduralen«, som jag skrivit så mycket om; med patient-casen som subplottar liknande dem i, säg, House, men krokade i varandra över avsnittsgränserna. Även detta ger känslan av det sömlösa dramaflödet på en akutmottagning. ♦

»The Split« är en karriärpeak för både Nicola Walker och Abi Morgan

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺 / Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

För att börja bakifrån med The Split: Barcelona, julspecialen i två avsnitt som också utgör hela seriens bokslut, så gick den i uppförsbacke i inledningen. Första halvtimmen känns som en alldeles för klyschigt insmickrande eftergift för fansen, en sista doft av favoritserien att inta med äggtoddy och nötknäppare. Därtill med en medelhavs-air av Mamma Mia … The Split har alltid varit ett med sina karaktärer, men det jag tänker mest under första halvtimmens vistelse i ett livsstilsromantiskt Katalonien är hur mycket även miljöerna betytt för serien – kontoren och hemmen, hela den grådaskiga, ångestpratiga engelskheten.

Och, förstås, dramat. Men det kommer, även i julspecialen. Plötsligt uppstår det bara, det karakteristiska The Split-relationsdramat, och katapulterar … även i Kataloniens vingårdsidyll. Lika plötsligt är alla seriens kvaliteter på plats och spelplatsen underordnad. Alla mina minnen av och känslor för människorna och relationerna i den här historien kommer tillbaka, och allra mest för Hannah och Nathan, Nicola Walker och Stephen Mangan.

Och himmel vilket slut som väntar! Allt kommer på plats, fast på ett eftertänksamt, moget osäkert sätt: det slutar inte »lyckligt«, det slutar med att lyckan kommer inom räckhåll. Abi Morgan lyckas verkligen med det ursvåra att göra total feelgood och totalt trovärdigt vuxenrelationsdrama på samma gång.

Härmed finns hela detta familjerättsdrama i fyra säsonger komplett på SVT Play. Jag kan inte ge ett bättre tv-tips än detta till er som fortfarande inte tagit er in i detta mästerverk av Suffragette- och The Hour-manusförfattaren Morgan. På ett grundplan är serien ett klassiskt advokatdrama, men det som gjort den unik inom genren har varit centreringen kring två advokatbyråer inom just familjerätt, det vill säga ett mer »kvinnovinklat« anslag än det klassiska brottsmålsdramat. Detta kändes direkt från start befriande oklyschigt och öppnade upp för dramaförvecklingar vi inte sett tidigare i advokatserier, som ju annars alltid målar upp åklagare-vs-försvarare-scenarion. Här introducerades vi i stället för genreförvecklingen att byråerna i skilsmässoadvokatvärlden stjäl kunder från varandra.

Men serien som helhet är något mycket större än ett genreformat.

Under den första säsongen såg vi hur det ena av de två kontoren var en familjebyrå styrd av en self-made matriark (en magiskt bra Deborah Findlay), vars äldsta dotter (Nicola Walker), som tröttnat på att aldrig få ta över, har gått till en konkurrent, medan mellansyrran (Annabel Scholey) blev kvar. De har även en yngre syster (Fiona Button) som var osäker på både jobb och ett förestående bröllop. Inför säsong 2 hade de två advokatbyråerna gått ihop, den yngsta dottern var med barn och den plötsligt uppdykande, livslångt frånvarande pappan från säsong 1 (Anthony Head) hade avlidit i sin sjukdom, men det största dramat var äktenskapsrelationen mellan Nicola Walkers och Stephen Mangans karaktärer. När en otrohetssajt hackades i säsong 1 visade sig Nathan finnas med i det offentliggjorda kundregistret, och Hannah inledde ett passionerat förhållande med kollegan och ungdomskärleken Christie (Barry Atsma).

Till min förvåning var de fortfarande gifta i säsong 2, delade fortfarande dubbelsäng men hade inte sex utan var i en lång känna-efter-fas styrd av Hannah. Här gjorde Nicola Walker ett särskilt enastående jobb när hon gestaltade processen att få ihop känslor och praktisk analys – en parallell till hennes professionalitet som familjerättsadvokat. Och Stephen Mangan hakade på, nådde karriärpeaken han också. Hans Nathan är, minst sagt, motsatsen till svin. Hela deras historia har varit ljuvligt komplex och spännande – och samtidigt sorgligt utplanande, mot en oundviklig skilsmässoprocess under säsong 3. Två av Londons skickligaste skilsmässoadvokater som fortfarande är vänner – de borde väl kunna hantera sin egen skilsmässa som lyhörda superproffs? Ja … i tio minuter, innan konfrontationen mellan Nathans nya kärlek Kate (Lara Pulver) och Hannah får allt att flyta fritt; samtidigt som Hannahs relation med Christie måste få fast form, men inte får det.

Vilket i stället formar Hannah till den hon är när vi möter henne i The Split: Barcelona – återigen halvvägs in i och tvärt utbackande ur en relation med en annan supersympatisk ensamstående familjerättsadvokat (Toby Stephens).

De juridiska intrigerna i serien som helhet, med ett inflöde av fall som utvecklas och skiftar över tid, är fantastiskt underhållande och på absolut allvar, och utvecklade från start en sinnrikt skriven symbios med den expanderande huvudstoryn om relationen mellan systrarna och deras mor samt relationen mellan Hannah och Nathan. Även i The Split: Barcelona är det en oväntat drastiskt familjerättsfall som förlöser dramat.

Men det jag främst bär med mig från den här serien är kärleken jag själv känner när Nicola och Stephen ser varandra i ögonen. Det finns något i deras kemi som skådespelare som känns så äkta att det nästan bryter fjärde väggen för att tala om för tittaren att de, Nicola och Stephen, är mer hemma här än i någon annan serie. Och kanske allra mest vad gäller Nicola Walker. Som i Saknad, aldrig glömd eller Vår stora kärlek är en briljant skådespelare som gör ett strålande jobb – men Nicola Walker i The Split är något ännu mer. En tv-karaktär kan inte bli mer på riktigt, gå mer genom rutan. ♦

Här tar kungahånet slut

Kanske började det när jag som högstadiepunk första gången hörde Knugens kuk med Kriminella Gitarrer …

… och bara älskade det. Framför allt orden. »Knugens kuk« var jämte Ebba Gröns Häng gud (»häng han högt!«) essensen av svensk obstinatpunk. Kicken i att skymfa överheten och skratta som ett kittlat barn åt det, att trycka upp gitarrhalsen i högtalarlådan och ockupera vuxenrummet, ta makt över mål och medel.

Jag hade definitivt kvar rätt mycket av det där när jag 30 år senare såg SVT:s Året med kungafamiljen 2007 och skrev ett girigt serielustmord på de kungliga individerna (länk i bild):

Likaså när jag skrev det här angreppet på C-P några år senare i Expressen:

Visst var det var en seriös argumentation i ett ämne som engagerade mig som kulturkritiker, men någonstans var det väl fortfarande »knugens kuk«-faktorn, lusten att sätta eld på svenska flaggan, som eggade och drev på. Och eftersom begäret efter kungasatir brunnit i bröstet på mig sedan barnsben måste jag nu redovisa helomvändningen jag gjorde när jag såg Året med kungafamiljen 2024 dagarna före jul.

Stora delar av programmet, av kungafamiljens verksamhet under året som gått, var ju (som vanligt) fyllt av genuint samhällsengagemang: för klimatfrågor och hållbarhet, Östersjön och krisberedskap, friskvård och kultur, konst och historia. Och i motsats till 2007, då vi fortfarande befann oss i ekot av det ironiska 1990-talet, är det numera provocerande »politiskt« med ett godhetssignalerande kungahus.

Redan samma kväll såg jag hatet ackumuleras i sociala medier, ironiskt nog bland dem som tidigare alltid varit monarkins främsta tillskyndare. »Lägg ner skiten«, läste jag från SD- och M-påverkanskonton på Xitter. Populisthögern har svängt om kungafamiljen. Jag med. ♦

Damian Lewis som Trump-arketyp i »Wolf Hall«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

När jag recenserade Disney+-serien Shardlake i våras passade jag på att berätta om min historienördiga hangup på Thomas Cromwell, den engelska historiens mest makt-maxade politiska spinster och överlevare i egenskap av Henry VIII:s fixare. Han gjorde allt från att strategiplanera kungens avlösande äktenskap till att på radikala vis bygga upp parlamentet, frigöra England från påvens makt och strippa de katolska klostren på rikedomar, göra landet protestantiskt och låta trycka den legendariska Great Bible, den första Bibeln på engelska 1539.

Och det som fascinerar mig mest är hur allt detta hängde ihop – äktenskapsmäklandet, det politiska tricksandet och konfiskeringen av katolska tillgångar. Cromwells hela historia är ett fantastiskt narrativ för både biografier och fiktionaliseringar, varav i tv-världen BBC:s och Peter Kosminskys Wolf Hall är den allra bästa, baserad på romantrilogin av Hilary Mantel om hur Cromwell cementerade sin egen makt via den komplicerade fixningen av kungens andra äktenskap, det med Anne Boleyn. I julhelgen fick den första säsongen från 2015 äntligen sin fortsättning, och serien sitt fullbordande, i Wolf Hall: The Mirror and the Light på SVT Play.

En särskild anledning att uppskatta Wolf Hall är att den skildrar engelsk historia i ett tidstroget seriöst psykologiskt och politiskt drama i stället för med bredaste möjliga målgruppsanpassning, som en allt såpigare Downton Abbey eller en metafierad sex-och-kostym-mashup som Bridgerton. Och i en sådan finns det som regel något att lära även om vår egen tid.

När den första Wolf Hall-omgången kom på nyåret 2015 hade Donald Trump ännu inte åkt nerför rulltrappan och presenterat sig som reality-tv-branschens första amerikanska presidentkandidat. Så parallellen med vår nyauktoritära tid, med polariseringen och striden om narrativen, var inte lika självklar då. Nu känns den desto kusligare. Redan undertiteln The Mirror and the Light beskriver en politisk maktkamp grundad inte i verklighet och fakta utan i falska narrativ med dolda agendor. Det är otroligt fascinerande att följa hur Thomas Cromwell gradvis distanseras från Henry VIII och slutligen vänder inåt, in i sig själv, i en dödsdimma i Towern – Mark Rylance som Cromwell och Damian Lewis som Henry VIII spelar ut en av-och-på-dialog som nästan omärkligt skiftar från intrigerande samförstånd till ett lågintensivt misstänkliggörande och konspirerande från kungens sida.

Även om Trump sägs titta extremt mycket på tv så lär väl Wolf Hall aldrig komma i hans väg. Men om den gjorde det, och även om mycket i serien skulle flyga över hans reptilhjärna, så tror jag att han skulle känna igen sig själv, som i en ljussatt spegel, i Damian Lewis rödlätta psykopatgestaltning av Henry VIII. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – mina recensioner av Slutet på sommaren, Sweetpea, Whiskey on the Rocks, Vargasommar, Squid Game, Saknar dig, Yacht Rock – A Dockumentary med mera. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!