[197] »För varje Squid Game-säsong finns en ny Netflix-serie av Kore-eda«

Bäst i tv-världen just nu

1. Asura (Netflix)
2. Severance (Apple TV+)
3. Prime Target (Apple TV+)
4. American Primeval (Netflix)
5. Ministern (Ráðherrann, RÚV/SVT Play)
6. The Pitt (Max)
7. The Day of the Jackal (SkyShowtime)
8. Kommissarie Ellis (Ellis, Channel 5/SVT Play)
9. On Call (Amazon Prime)
10. High Potential (Disney+)

Ny topp i filmskaparen Kore-edas parallella Netflix-serie-karriär

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Netflix blir alltmer omdiskuterat för sin algoritmstyrda utbudspolitik, som nästan kan beskrivas som ett streamingtjänsternas svar på kinesisk e-handel, uppbyggd bakom en mytomanisk självbild – jag tog upp detta för ett par veckor sedan via grävjournalisten Will Tavlins mäktigt intressanta långläsning i det litterära magasinet n+1 (länk i bild):

Men en vecka som den här måste ju också Netflix enorma kvalitetspotential betonas, när vi får premiärer som American Primeval (se längre ned) och japanska Asura. Det är ju ingenting mindre än fantastiskt att Netflix lyckas få till en stor tv-serie-deal med filmskaparen Hirokazu Kore-eda, som nu, parallellt med att han fått sitt stora internationella genombrott med hyllade filmer som Shoplifters och Monster, också spränger in underbara tv-serier mellan filmerna.

Kore-eda skapade sin allra första dramaaserie redan 2012, Going My Home, som jag såg på Mubi för några år sedan men sorgligt nog inte sett tillgänglig någonstans sedan dess:

Med tanke på hur storartad den är, och på att den har flera av skådespelarna vi känner även från Kore-edas filmuniversum, borde Going My Home vara en självklar referenspunkt om vi ska prata Kore-eda på tv. Förhoppningsvis dyker den upp igen, någonstans, någon gång, men saknaden är inte längre lika stor nu när han fått upp tv-ångan på Netflix.

Det började med The Makanai: Cooking for the Maiko House för två år sedan. En manga-baserad mjukstart, som väl kan sägas förhålla sig till Going My Home ungefär som likaledes manga-rotade Kūki ningyō förhåller sig till Shoplifters. Men det mer endimensionella i The Makanai har sina egna kvaliteter. Framför allt stämningsmässigt: vänligheten och vardagsglädjen, miljön och musiken, och mer än allt annat maten.

Denna Netflixserie skulle praktiskt taget kunnat vara en dokumentär om två 16-åringar som antagits som geisha-lärlingar, »maiko«, och flyttat långt, till Kyoto, för att bo inackorderade i ett hierarkiskt maiko-kollektiv och underkasta sig regler och traditioner, lära sig danser och skådespel och via inte bara kläder och smink utan också ett omsorgsfullt överfört mind-set transformeras till denna i Japan omhuldade historiska arketyp. Vilket i verkligheten säkert kan vara ett helvete, men i tv-serien förhåller sig alla väldigt avslappnat och idylliskt till verksamheten (även om en isolerad maiko i serien slänger ur sig repliker av missnöje ibland – »vi får inte använda mobiltelefoner!«).

Det som känns dokumentärt är att intrigen inte består i annat än att en av tjejerna, Kiyo (Nana Mori), visar sig för klumpig och orytmisk för geisha-övningarna och i stället blir husets »makanai«, den som lagar maten för övriga. That’s it. Men skildringen av detta är fin. Vi får från allra första början iaktta hennes särskilda intresse och känslighet för matlagning. Kiyo bondar direkt med husets ursprungliga kock, som dock blir sjukskriven för ryggskott, varpå huset börjar livnära sig på hämtmat. När Kiyo får kicken från huset blir hon visserligen ledsen, men hennes fokus ligger på att hämtmaten inte ska tappa spänsten – och när hon i stället slänger ihop en enkel men jättefin liten donburi till alla uppstår idén att hon ska skolas in till husets kock, en makanai.

Det ska dock sägas att Hirokazu Kore-eda var, om än djupt engagerad och styrande i egenskap av seriens showrunner och manusförfattare, blott en av fyra regissörer, och att han närmast karbonkopierade händelseutvecklingen från mangaserien, Aiko Koyamas Kiyo in Kyoto. Men de stora kvaliteterna i The Makanai: Cooking for the Maiko House ligger ändå i den filmiska överföringen, i det mänskliga. Vänskapen mellan Kiyo och barndomskompisen Sumire (Natsuki Deguchi) gestaltas med långsam och nyckfull naturalism och får mig att minnas den exceptionella australiska tonårsserien Puberty Blues. Kameran är konstant en fluga på vägen, förutom när den dyker ner i matskålarna, kastrullerna, pannorna, skärbrädorna och grönsakslådorna på marknaden. Vi får en gudomlig exposé över japansk matlagningskonst, med den unika, utslätade makanai-vinklingen att ingen rätt får sticka ut för mycket: eftersom ett maiko-hus lärlingar alltid kan komma från vitt skilda regioner i landet är det viktigt att hitta en gyllene medelväg där alla kan känna sig hemma med kryddning och råvaruhantering. Detta skildras med stor inspiration. Själv gick jag efter min första sittning med serien raka spåret ut i köket och gjorde en oykadon som jag just sett Kiyo göra på tv, med äggstanning i omgångar över koket (det blev inte jättegott, jag hade inte tillräckligt med tålamod … men den blev i alla fall universal-mild).

Det andra som serien skildrar fint är hur Kiyo i köket också får en terapeutisk roll. Dit kan övriga komma och prata av sig på, berätta om kärleksproblem, som en mer förtrolig kontrapunkt till kvällarnas barhäng, vilket också är härligt att följa: det lilla järngänget som är involverat i husets aktiviteter, inklusive fastighetsskötsel, samlas på en traditionell japansk bar om kvällarna och gaggar. (På tal om fastighetsskötseln, jag har aldrig tidigare sett japaner byta från vinter- till sommar-skjutdörrar – underbart! Eller förresten … gjorde de kanske det i Totoro?)

När Netflix nu i veckan släppt Hirokazu Kore-edas nya serie Asura (originaltitel: Asura no Gotoku) hittar vi likheter med både Going My Home och The Makanai. Den är mer vuxendrama än coming of age-historia, och Kore-eda har både skrivit manus för och regisserat hela serien – samtidigt är den ungefär lika trogen sin förlaga som The Makanai var.

Denna gång handlar det om en av Japans mest älskade tv-serier, Asura no Gotoku, som gick på NHK i hemlandet i två trippelavsnittssäsonger 1979 och 1980 – en bitterljuvt komisk berättelse om hur fyra vuxna systrar och deras mamma hanterar den åldrade pappans uppdagade otrohet, med konsekvenser för allas relationer och livssyn. Detta är författaren och dramatikern Kuniko Mukôdas mest kända verk i Japan. Hon slog igenom på 1950-talet och blev under 1970-talet en av Japans mest produktiva och populära tv-serierskapare, fram till sin förtida död i en flygkrasch 1980.

I den här gamla NHK-sneakpeaken får man ett hum om hur Asura no Gotoku-originalet såg ut …

… och den som vill fördjupa sig i Mukôda-serier från den här eran (jag fick en obändig lust att göra det efter att ha sett den nya Kore-eda-serien) kan börja beta av rubb och stubb från den lilla japanska Youtube-kanalen 段田団7, som lagt upp 20 serier (ställ in engelsk översättning, funkar riktigt hyfsat). Här mina favoriter Himmelsfår …

och Granne med Gud:

Och nej, titlarna till trots har de inga religiösa teman utan är moderna (men ödestyngda) vardagsfamiljeberättelser. Precis som Asura, som dock också har en religiös anknytning i titeln – den syftar på de streber-stökiga Asura-halvgudarna inom buddhismen och hinduismen. Men det är snarare bara en ytlig roman- och tv-serie-titel än någon djupare metafor. Förresten, på tal om roman och serie, just Asura har även blivit prisbelönt film av Yoshimitsu Morita …

… och en folklig teatersuccé i hemlandet:

Och det fascinerande när man man nu ser Kore-edas nyinspelning av serien är hur nära han ligger originaltexten – men hur mycket som ändå känns uppdaterat, annorlunda och typiskt Kore-eda. Och jag älskar att Kore-eda låtit serien ligga kvar i ett lika känsligt uppdaterat 1979! Vilket kanske också varit ett måste med tanke på lite av den sociologiska tidsfärgen.

Men vad det handlar om är mellanrummen. Ta den här scenen, som jag skärmdumpat som exempel:

Det naturalistiska, den där mellanrumsdialogen, och att se familjefadern stöka i köket, existerar inte i originalet. Kore-eda har lagt ett diskbänksrealistiskt vardagsraster över hela historien, vilket också ger karaktärerna mer komplexitet och trovärdighet. Pappan i scenen ovan spelas förresten helt fenomenalt av Masahiro Motoki, som någon kanske minns från hans internationella genombrottshuvudroll som den hemvändande cellisten i Yôjirô Takitas Oscarsvinnare Avsked. Här är han gift med en av de äldre systrarna, spelad av Machiko Ono, som hade en av huvudrollerna i Kore-edas Sådan fader, sådan son. Den enda Kore-eda-veteranen här annars är faktiskt Suzu Hirose som gör yngsta systern – hon har varit återkommande tonårsskådis i Kore-eda-filmer som Tredje mordet och Systrarna (vilken Asura påminner en hel del om). Här är hon ljuvligt frisinnad, ihop med en naiv boxare som kräver tålamod och en fast hand … hennes karaktär är typisk för 20-plus-tjejerna som i slutet av 1970-talet vägrade låta sig styras av män i ett fortfarande ärkepatriarkalt efterkrigs-Japan.

De två övriga systrana spelas av Yû Aoi, vars karaktär drar i gång familjecirkusen med sin drift att dryfta allt, och Rie Miyazawa; fadern känner vi igen från Pachinko – den distinkt karge Jun Kunimura. Och modern görs berörande mjukt och hudlöst av Keiko Matsuzaka.

Det är en särskild fröjd att se en hel sådan här tajt ensemble agera ut för Kore-eda. Lite som hur Eric Rohmer hade en unik hand med sina ensembler … Det är samma känsla av att en särskild gemensam stämning uppstått under inspelningen som gett det färdiga verket en större, kollektiv, allmänmänsklig identitet. ♦

Som om Hugo Blick fick fason på Da Vinci-koden med matematikformler som sitter ihop

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Till en början kan man få för sig att brittiska Prime Target, som får premiär på Apple TV+ på fredag, är en konspirationsserie i Da Vinci-kodens anda, efter att ett mytiskt uråldrigt bibliotek i Bagdads underjord upptäckts och dolda makter börjar strida på liv och död om kontrollen över matematiska symboler och artefakter.

Visserligen är detta en lockelse med serien – osäkerheten om vart den ska ta vägen. Men rätt snart fattar man att serieskaparen Steve Thompson har mer gemensamt med Mick Herron och Hugo Blick än med Dan Brown (dessutom med Ridley Scott i ryggen som producent). Prime Target är ett akademiskt algebra-drama som vill säga saker om vetenskap i maktens tjänst – men också, kanske mest, en utsökt spionthriller. Dels i detaljerna, som i den utsökt regisserade och fotade skuggningen här …

… eller den ovanligt grundliga och begripliga laptop-spänningen, som här:

Men också den större storyn funkar, om amerikansk underrättelsetjänst i symbios med bankintressen, som på ett sinnrikt sätt vävs in i intrigen om hur fintech-världens säkerhetssystem hotas av upptäckten av ett vattentätt primtalsmönster (systemen bygger ju på primtals slumpmässighet).

Leo Woodall, som på kort tid blivit en favorit via rollerna i The White Lotus och One Day, gör sin allra bästa roll här som ung genial matematiker med det renaste vetenskapliga uppsåt, men som pressas så hårt att han glider från manisk forskning till deprimerad apati. Quintessa Swindell spelar en jämnårig programmerare och tangentbordsspion hos NSA som tillsammans med Woodall försöker få rätsida på striden mellan amerikansk politik och brittisk-irakisk revolutionsakademi, där båda sidor går över lik och Woodall kan bli nästa mordoffer.

Ibland blir intrigen lite väl tillrättalagt perfekt för att kunna gå ihop (man får stålsätta sig lite under episod 6), och slutet är förstås predestinerat att bli högstämt existentialistiskt, vilket kan skava lite när huvudpersonerna, en mästermatematiker och en mästerspion, är två filmstjärnesnygga 25-åringar … Men förutom att Woodall och Swindell är riktigt bra rymmer casten också veteraner som David Morrissey och Martha Plimpton, och framför allt Stephen Rea(!) som är helt formidabel i finalepisoden (ett tag får han mig att tänka på Marlon Brando i Apocalypse Now …).

Och cliffhangern är en riktig cliffbanger. Jag har redan ett jättesug efter en säsong 2. Men också för att serieskaparen Steve Thompson är så spännande, själv matematiker och med förmåga att skapa förtroende hos tittaren genom att grunda intrigen i verklig vetenskap, men aldrig på bekostnad av det mänskliga dramat, thrillerspänningen och den akademiska sociala psykologin. Han förmår även ta de största risker (som att väv in myten om hur Pythagoras lät dränka lärjungen Hippasos … för att denne var en föregångare till Ed Woodalls karaktär!) utan att förlora underhållningsfokuset. ♦

»Kommissarie Ellis« är mer Morse än Vera och ett oväntat smart fynd i mysdeckargenren

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Detta hade jag inte förväntat mig av en folklig procedural-kriminalserie från Channel 5 som dessutom liknats vid Ett fall för Vera. Med tanke på det senare räknade jag med mys, men vad vi får i Kommissarie Ellis (originaltitel: Ellis) är faktiskt något som mer liknar Kommissarie Morse, i långfilmslånga fallstudier och ett helt suveränt premissarbete.

För det första är Sharon D Clarkes huvudrollskaraktär en stjärn-mordutredare från London som specialiserats på att åka ut i förskingringen och ta över svåra, högprofilerade case där den lokala polisen inte räcker till (och, såklart, är lagom korrupt och inkompetent). Därmed slipper vi Morden i Midsomer-buggen med en lantlig håla som krossar Chicagos mordstatistik – varje avsnitt kan inledas med en bilfärd genom engelsk idyll och allt man vill ha av småstadens mysiga överskådlighet, men utan att dra ner trovärdigheten i vare sig case eller miljö.

För det andra får vi ett skönt mervärde, och feelgood med politisk poäng, i att en svart medelålders kvinna alltid kommer in och bossar med pardonlös härskarteknik över privilegievana vita män.

För det tredje är manusen pepprade med bjussiga, charmiga detaljer. Som huvudpersonens återkommande problem med laddningsglapp i sin mobiltelefon – när vi har sett henne fippla med sladden på ett hotellrum räcker det nästa gång med att hon suckar och stönar när hon sätter mobilen på laddning i bilen för att vi ska förstå vad det handlar om och sympatisera, samtidigt som sådana detaljer gör ytterligare underverk för trovärdigheten, och att vi känner växande kärlek till och förtroende för hela produktionen.

Ett annat exempel på hur den fyndiga karaktärsteckningen börjar redan i manus är när Sharon D Clarke kommer in på den lokala polisstationen i det första avsnittet och bara håller tyst när dess chef presenterar henne och förväntar sig att hon ska ta över – och att hon i början av det andra avsnittet agerar precis tvärtom – här är den lokala polischefen mer social och (falskt) vänlig och vältalig och fullföljer presentationen … och då avbryter Clarke honom i stället! Det vill säga, hon agerar på diametralt olika sätt mot respektive platschef, beroende på vad som kan få honom ur fattningen. Varvid vi förstår att det är en del av hennes metod att direkt sätta lokalpolisen på pottan och markera ut sitt alfahona-revir.

Även brottsfallen i sig är generöst välskrivna, omsorgsfulla och svåra att förutse. Sedan slutar det alltid med lite våld i halvklyschiga uppgörelsescener, men det gör inte saken värre än att man genast vill se ett 90-minutersavsnitt direkt för att få mer av detta exceptionella mysgodis. ♦

»American Primeval« säger lika mycket om västliberalismens död som »Deadwood« sa om dess födelse

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

American Primeval, skapad av The Revenant-manusförfattaren Mark L Smith och regisserad av actionmästaren Peter Berg, är veckans stora strypgrepp. En vild, vild western som lyckas ge de stora vidderna en klaustrofobisk känsla. En ensamstående mor (Betty Gilpin) är anklagad för mord och på flykt med sin son, och måste ta sig över Wasatch Mountains för att hitta pojkens pappa. Men det är inte bara landskapet som, vilket Shea Whighams fort-ägare förklarar för henne, är »as rocky and hard and high as any you’ll ever come across …«, utan han fortsätter att räkna upp riskerna som kommer rytande från alla håll: »If outlaws don’t murder you, you got your Utes, Paiutes, Shoshone, grizzly, wolves, and riled up Mormons.« (Vilket bara är en del av farorna som väntar, i episod 3 får vi till exempel en gravt inavlad fransktalande rövarfamilj vars utseenden får mig att tänka på tv-historiens kusligaste inavelskaraktärer, i X Files-avsnittet Home från 1996.)

Året är 1857, och hela Utah är alltså ett galet flerfrontskrig med de militanta mormonernas medborgargarde i konflikt med både urpsrungsstammarna och federala armén. Och även om serien gör ett gott jobb i historieskildringen – verkliga händelser som Mountain Meadows-massakern är invävda i handlingen, och ett flertal av karaktärerna är också verklighetsbaserade – så är det främst som gastkramande thriller serien levererar. Det där med »strypgrepp« må vara en kliché, men det finns inget bättre ord för känslan man får. Vålds- och hotsituationerna är otroligt välskildrade. Innan American Primeval hade jag aldrig suttit i en tv-soffa och bokstavligen duckat för pilar och tomahawker … men det har jag nu.

Mark L Smith upprepar den dialog-oberoende spänningsformeln från The Revenant, det är samma slags ödestyngda långfärdsäventyr i bedrägligt ödsliga vildmarker, men Peter Berg kommer närmare både fysiskt och psykologiskt tack vare en så mycket större ensemble, och sensationellt foto av Jacques Jouffret – ofta med en handkamera som rör sig underifrån och så nära att vidvinkelartefakter skapar en extra dimension av videodokumentär äkthet. Som tittare har man inte en chans att komma undan. Det impressionistiska postrocksoundtracket av Explosions in the Sky måste också nämnas.

Efteråt, mellan avsnitten, sipprar ändå insikterna in. När våldet är som vidrigast i American Primeval tänker jag att det som är verkligt sjukt är att läget var bättre i USA då än nu. Det vill säga, då var den amerikanska regeringen och federala staten på väg år rätt håll, motarbetade laglös separatism och medborgargarden. I morgon får USA en president som försökt begå statskupp genom att skicka en blodtörstig mobb mot polisen som försökte skydda kongressen. För det belönades han med fyra år till i Vita huset, av den mest lurade och bisarrt bedragna väljarkåren i västdemokratins historia.

Det vi ser i American Primeval, en tröstlös räcka av massakreringar, är vad vi ser i Ukraina i dag. MAGA-rörelsen och Putinismen börjar bli norm.♦

Äntligen börjar den nya »Falsk identitet«-säsongen röra på sig

Ni kanske minns den här nyheten som jag breakade förra vintern?

Inga andra medier har bekräftat det, och jag antar att Tarik Saleh lade locket på. Men nu börjar det hända saker. Den nya Falsk identitet-säsongen har äntligen börjat få konturer i fransk press, och precis som jag skrev för ett år sedan så ska den utspela sig i Afrika. Den omskrivs som »en sequel« men kommer sannolikt att fortsätta heta Le Bureau des légendes.

Tarik Saleh ska alltså, enligt vad jag förstått, vara konceptansvarig för manusarbetet. ♦

Hejdå David Lynch

Jag kommer aldrig att glömma jakten på Eraserhead. Först var den en dröm. Hade läst om David Lynchs debutfilm och betraktade den som en odelbar helhet med amerikansk 1977-new wave: Television, Pere Ubu, Tuxedomoon … med skillnaden att jag inte fick uppleva den.

Till slut kunde jag köpa den i engelsk videoutgåva, och första tittningen för över 40 år sedan var bedövande. Det vill säga, jag minns att jag blev påverkad, och jag har såklart starka minnen av estetiken, men efteråt var det som om jag varit bedövad och inte hade kvar några klara minnen av hur jag kände, vad som hände.

Och så har det fortsatt att vara med Lynch för mig – ofta omtumlande i stunden, alltid borta med vinden. Som drömvärldarna vi alla bygger upp inom oss under sömnen. Lynchs verk, även de bästa, eller inte minst de bästa, var flyktiga som drömmar. Flyktiga för medvetandet. Men de hittade in i en på andra sätt.

Exakt 40 år efter debutfilmen fick Eraserhead en mäktig kontrapunkt i Lynchs oeuvre, eller en punkt där början och slut kunde flyta samman: det åttonde avsnittet av Twin Peaks: The Return, betitlat Gotta Light. Det mest episka jag sett i serieavsnittsformat. Från kärndetonationen i New Mexiko till det svartblänkade alien-krypet som kröp in genom en mun fick vi hela Lynchs mardrömsvärld av metafysiska processer och ljus och mörker i stället för färger, från slott och hav i rymden till bensinmackar med domedagsverkställande svartskållade skogshuggare från andra sidan, och jag kan inte erinra mig den faktiska upplevelsen med mindre än att jag ser avsnittet igen.

Är det inte så att mitt i all komplex uppfuckning av linjär tid så är det mest av allt »bara« ett slags här-och-nu David Lynch skildrar? Så att det kan bli så fullkomligt uppslukande medan man tittar men suddigt och svårfångat i efteranalysen?

I mitt universum är teoriläsning om Lynchs universum bortkastad tid. Jag älskar hans kreativa drömrum men mer som performance art och estetisk-filosofisk yta än som någon djupare idévärld. De flesta av hans metaforer och symboler är inarbetade sedan decennier och mycket enkla, och hans fascination inför film- och konsthistorisk metodik och teknik och att återvända till sitt eget barndomsmagiska 1950-tal är en del av samma känslokoncept – det var där själen i Lynchs filmskapande satt rotad. Man ska inte låta sig luras av det skrämmande och hotfulla i hans verk, det han var ute efter att skildra och uppnå var en transcendental-meditativ feelgood-effekt. Något som kunde frigöra en från rädslor.

Gotta Light uppnådde detta mer än allt annat Lynch gjorde. Jag kan se om den i dag och uppleva exakt samma känsla av att släppa taget och flyta med. Det långsamma tempot är bedrägligt. Det har en sugkraft, en centrifugkraft, som inte liknar något annat – ej heller de två äldre Twin Peaks-säsongerna – i drama-tv-sammanhang. Ett nyskapande visuellt USA-popkulturmytologiskt psykonautiskt berättande som på vägen fångar upp hela David Lynchs verkslista och lyfter mot en slutpunkt. När avsnittet kom beskrev jag det »som ett under att få bli så på djupet fastnaglad av en så långsam tv-serie i vår otåliga second screen-förgiftade tid«, och när jag ser om det är jag precis där igen. Det är vad David Lynch säger även efter sin död: Undrens tid är inte är förbi.

David Lynch avbildar ondskan på ett sätt som går emot precis allt jag tror på. Det finns ju egentligen ingenting alls med ondska som är övernaturligt, spirituellt … eller ens obegripligt. Det obegripliga är bara obegripligt om man inte tror på (vidden av) evolution, genetik och biologi. Men ett av de allra mest underbara av den mänskliga naturens underverk är förmågan, visionen och lusten till konst.

När David Lynch meddelades avliden häromkvällen såg jag två avsnitt från Twin Peaks: The Return på SkyShowtime, utöver Gotta Light det artonde och allra sista avsnittet, What is Your Name. Också en helt underbar upplevelse. De långa åkningarna med kamerablicken i bilstrålkastarnas korta sken på nattliga vägar är ett av mina favorit-Lynch-manér, och den i sista avsnittet, med Cooper och Laura, Kyle MacLachlan och Sherilyn Fenn, på väg tillbaka till barndomshemmet, var en episk anti-resa: instängd, skakig, stum, skumbelyst, monoton … en dubbelexponering av ödets skenförflyttning och resan in i och ut ur det egna mörkret.

När jag sedan hoppar in i övriga avsnitt lite här och där bara för att knuffa i gång minnet, och när jag också börjar gå tillbaka till mina anteckningar från 2017, tänker jag att manéret jag alltid fasnat mest för hos Lynch nog är när han applicerar sitt patenterade »tidsutanförskap« i pseudo-vardagssituationer. Dels i ofta evighetslånga dialoger med avsiktligt styltig timing, där Lynch under replikskiftena låter passivt lyssnande part agera i ett vänte-vakuum, satt på ett slags instruerat stand-by. Som passiva figurer i ett tv-spel. Och även humorn är en bricka i samma spel. Den kan upplevas som klantigt placerade »kvickheter« (exempelvis Miguel Ferrers wisecrackande) men är snarare en konsekvent parad av karaktärer i isolerade vakuum. Ju längre dialogerna mellan Audrey och hennes märkliga nya make (Clark Middleton) pågår desto mer sjunker vi ner i känslan av att tiden står still på riktigt – en transcendental process där Lynch vill invagga oss i det tidsutanförskap som ska göra oss mottagliga för den större rörelsen i dramaturgin: att allt vi ser »nere på jorden« är urladdningar i samklang med den magnetism mellan White Lodge/Black Lodge-polerna som den vackra steampunk-kraftstationen »däruppe« alstrar.

Den symbiotiska John Waters-möter-Kerouac-känslan i Michael Ceras motorcykelkille-monolog är också en extraordinär upplevelse, liksom vintage-boxningsloopen på tv som gav en förhäxande märklig variant av soffmys – där fick jag, utöver de hisnande kittlingarna från Gotta Light, ut som mest av Twin Peaks: The Return, när tiden de facto stannade även i betraktarens tv-soffa och meditationen var ett faktum.

17 av 18 episoder av den där sista Twin Peaks-säsongen avslutades med musikframträdanden på Bang Bang Bar, ett grepp jag gärna hade varit utan. I synnerhet som det avvikande avsnittet, det sjunde, There’s a Body All Right, hade en så mycket bättre avslutning: en nästan två minuter lång eftertext-scen där Lynch till retrotonerna av Santo & Johnnys Sleep Walk bara satte upp en kamera inne på Double R, som om dinern fångades off guard, i en verklig vardag, med helt vanliga Twin Peaks-invånare av ett slag som annars överhuvudtaget inte förekom i serien. Mot slutet av tagningen läggs fokus på en gemytlig men ohörbar konversation mellan en servitris och två vänliga män. Jag ser om den också nu och får nästan kippa efter andan. En sådan fantastisk kontrast till Lynchs metafysiska värld, uppenbart inkilad där dels som ett lugn före stormen (Gotta Light stod ju på tur …), dels för att göra en reva ut till den verkliga världen. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – mina recensioner av High Potential, Big Mood, Allt för min son + Whiskey on the Rocks och Edwyn Collins. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!