[199] »Paradise en av årets bästa – som en prequel till Silo«

Bäst i tv-världen just nu

1. Paradise (Hulu/Disney+)
2. Severance (Apple TV+)
3. American Primeval (Netflix)
4. The Pitt (Max)
5. Mo (Netflix)
6. The Day of the Jackal (SkyShowtime)
7. Prime Target (Apple TV+)
8. Ludwig – pusseldetektiven (Ludwig, BBC/SVT Play)
9. Dexter: Original Sin (SkyShowtime)
10. London Kills (Acorn TV/TV4 Play)

Hejdå Jim Acosta – välkommen till barrikaden

I tisdags meddelade Jim Acosta, USA:s kanske allra främsta nyhetsankare, sin uppsägning i direktsändning i CNN Newsroom:

Skälet var att CNN ville försöka förekomma och mildra ett hotande frontalangrepp från Donald Trump genom att flytta sin mest inflytelserika och älskade frihetliga röst från primetime till nattetid. Trump tackade CNN kort därefter.

Senare samma kväll dök detta upp på Substack:

Nedköp? Nja, inte ens i det här tidiga skedet, när Substack-prenumerantstocken i skrivande stund »bara« ligger på 141.000, är The Jim Acosta Show en lägre motståndsbastion än CNN. Det var ju inte CNN eller MSNBC eller ens Fox News som påverkade valet utan The Joe Rogan Experience. Dit har Acosta en lång väg att gå, men det är inte omöjligt att utgångsläget nu är bättre än om han hade varit kvar på CNN.

Och visst är det härligt att se honom i avslappnad lockdown-look, utan att ha passerat sminket? ♦

Det stora med »Paradise«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag hyllade Paradise förra veckan men undvek då att avslöja cliffhangern i slutet av första avsnittet, vilket också betydde att jag inte kunde diskutera seriens allra största kvaliteter eftersom hela premissen ligger i premiärepisodens slutscen.

Så här kommer fortsättningen. 🙂

Paradise utgår från det dystopi-klassiska tankeexperimentet med det slutna ekosystemet och konstruerade kretsloppet – överlevnadsbunkern, den inkapslade kolonin. Visionen som genom tiderna lockat så många preppers och sci fi-kreatörer i rakt nedstigande led från … Noaks ark.

Alltid när man konsumerar sådana här serier och böcker brottas man med sannolikheterna. Hade det gått på riktigt att hålla i gång grönaksodlingarna på Månbas Alpha? Hur realistisk är reparationsverkstaden i Silo? När det gäller Paradise bjuder den på flera nykomlingar i tankekategorin. Exempelvis har samhället, som är av Visbys storlek, en årlig karneval med en massa tävlingar där man kan vinna mjukisdjur. Tog tech-miljdardärerna och deras team av samhällsplanerare med sig en massa kramdjur in i berget …? För hur många karnevaler då? Och livebandet på karnevalen i fjärde avsnittet, som startades av presidentens son efter flykten – varifrån har de fått sina schyssta instrument och gitarrförstärkare? Togs sådana också med? För hur många band då, på 25.000 invånare? Hur många reservgitarrsträngar?

Det här säger jag inte för att hacka på Paradise, tvärtom:

1. Serien visar ju inte en sluten bunker efter generationer av instängdhet, som Silo, utan skildrar den panikslagna flykten dit och de första månaderna där. Ekosystemet är inte prövat, misstagen inte identiferade.
2. Och de diskuterar faktiskt begränsningen. Till exempel funderar den alkade presidenten över hur mycket sprit som finns bunkrad för honom och den enda baren. ¯\_(ツ)_/¯

Det vore intressant med en dystopisk dramaserie som räknar in oberäkneligheten och skildrar misstagen och bristerna över tid. Men serieskaparen Dan Fogelman friskriver med själva premissen och tidsperspektivet Paradise (som är ett originalverk och inte bygger på någon bokförlaga) från mycket av den problematiken. Vilket också bereder extra utrymme i tittarens tankeprocessande för hur mycket serien har att säga om vår svåra tid. Det är bara Alex och David Pastors underskattade Incorporated från 2017 som lyckats med något liknande.

Incorporated iscensatte det som Silicon Valley och tech-oligarkerna blivit besatta av, deras version av Putins »multipolära värld« – nationalstatens upplösning i ett korporativistiskt klassamhälle, gated communities på makronivå. Paradise gör samma sak men i bunkerperspektivet, med eliten samlad och självtillräcklig, vilket gör psykologin mer närgående och spännande. Ur detta utvecklas huvudtemat i Paradise, samma som i Silo: striden om informationen. Ska den vara fri eller förborgad, ska det slutna samhället vara medvetet eller inte? Paradise står precis på den tröskeln. Ska man omedvetandegöra invånarna, som i Ryssland, och som Elon Musk och Donald Trump drömmer om via AI, Tiktok och övertagande av Wikipedia? Paradise skildrar helt enkelt samhället i Silo när det var nytt, innan cykeln av revolter och statskupper började bygga glömskans paradigm.

Jag återkommer igen till den här serien inför säsongsfinalen. Den tar knappt ett enda felsteg på vägen dit. Ni anar inte hur spännande det kommer att bli. ♦

»Life on Mars«-känslan återuppstår som autist-komisk pusseldeckare i »Ludwig«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Minns ni Life on Mars med John Simm och Philip Glenister?

Jag hade nästan glömt den, det är ju obegripliga 20 år sedan. Men när jag ser nya brittiska pusseldeckaren Ludwig, där en autistisk pusselmakare tar sin försvunna enäggstvillings plats på polisstationen i Cambridge, halvt om halvt tvingad av sin svägerska, som insett att det handlar om någon sorts konspiration på makens arbetsplats, kommer den där speciella, fascinerande myskänslan i Life on Mars tillbaka. Där var John Simm nutidspolisen som fastnade i 1970-talets London och både löste fall i dåtiden och försökte pussla ihop gåtan om varför han fastnat där och hur han skulle hitta vägen tillbaka.

Detsamma gäller David Mitchells huvudperson i Ludwig. Som sin brorsas sociala motsats med pennor i bröstfickan försöker han klura ut konspirationen samtidigt som han under tiden måste lösa mordfallen han ställs inför.

En proceduralserie blir liksom inte smartare eller charmigare än så här, unik och klurig i varje beståndsdel, spännande och med varm excentrisk engelsk humor.

Mark Brotherhood är en manusförfattarräv med fina meriter i Mount Pleasant och Shameless, och som nu skapat sin andra egna serie. Den första var Year of My Life, Again! för drygt tio år sedan, också säreget briljant, men Ludwig är ytterligare en nivåhöjning. ♦

»Mo« synkar med MAGA-övertagandet och blir oförglömlig

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den palestinsk-amerikanska ståuppkomikern Mohammed Amer fick till det rejält med sin Netflix-special Mo Amer: The Vagabond för några år sedan …

… vilket ledde fram till att han på sensommaren 2022 fick förtroendet att utveckla en hel, scriptad komediserie, med sig själv i huvudrollen:

Och Mo är till rätt stor del just en dramatiserad version av standup-rutinen om modernt migrantliv i USA, om att leva i två världar, vara popkulturellt full-amerikan och sociokulturellt halv-palestinier; om kulturskillnaderna och exil-communityn.

Till en början tyckte jag att han tog i lite för mycket, ville få med smarta och känsliga observerade kulturella poänger i varenda replikskifte, men efterhand under den första säsongen satte sig fiktionaliseringen och vann över mig på sin sida.

Mo Amers alter-ego saknar fortfarande uppehållstillstånd två decennier efter flykten undan Kuwaitkriget, vilket i säsong 1 öppnade upp spelfältet för parallellsamhällets speciella sociala väv av gig-ekonomi och släktgemenskap.

Säsong 2 börjar där den förra slutar, med Mo strandad i Mexiko efter att ha försökt hitta de stulna olivträden hans mammas business var beroende av, trackat dem med gps, blivit inlåst i smugglingslastbil och förd över gränsen av trafficking-maffian. Utan uppehållstillstånd har han ingen möjlighet att lagligt ta sig tillbaka till USA, utan fastnar i ännu ett papperslöst limbo och livnär sig i Mexico City på en ännu galnare gig-kombo – från att lådcykla runt med »Mo’s falafel tacos«(!) till att lucha libre-fribrottas som hopplösa heelen The Palestinian Bear.

Den nya säsongen är fastare, rakare, djupare, och har en smått kuslig aktualitet i att den har premiär samma vecka som Donald Trump undertecknar en executive order om att skicka snubbar som seriens Mo, och hans mamma och många andra i hans sociala umgänge, till koncentrationsläger i Guantanamo. Och i takt med att den existentiella stressen stiger, mitt i det mänskliga dramat, blir serien också bara allt roligare, i en unik och självutlämnande galen satir, fartig feelgood och Kafkaesk tragedi. ♦

Rönndahl & Färingö är roliga men »Gränsfall« utmanar tålamodet

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Här spelar Fanny Färingö full, hela vägen från sluddrig …

… till potatissäck-på-gummiben:

Det vill säga – ja, det finns roligt innehåll i SVT:s nya rönn Rönndahl-serie Gränsfall, skapad och skriven ihop med danske Martin Høgsted, som vi senast såg som dansk polisman i Allt och Eva och som här återigen spelar komisk snut, dock bara gränspolis, med Rönndahl i samma position på andra sidan sundet, drömmande om att bli actionhjälte och få ett kriminellt nätverk på fall.

Manus existerar knappt, vilket är en del av idén att mixa postmodern Dum & dummare-humor med 1970- och 80-talens än stupidare actionkomedier. Problemet är att evighetslånga 50-minutersavsnitt, dessutom sju stycken, ställer ett extremt tålamodskrav på tittaren.

Den här scenen hör till den roligare kvartilen …

… vilket innebär att vi får kanske fyra sådana minuter per timme. Den speciella Jesper Rönndahl-humorn förlåter mycket, men det känns alltmer som om första Dips-säsongen är inte bara hans peak utan hans enda större stund. Resten kan man både ha och mista.

Men Fanny Färingö får allt större spelrum ju längre den här serien pågår och det kompenserar en del. ♦

Rättelse: Det är bara första avsnittet som är 50 minuter, resten runt halvtimmen. Men jag låter det stå, och korrigerar så här i stället, eftersom det är talande att jag när jag i efterhand skrev recensionen upplevde det som att alla avsnitten hade varit lika långa …

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag sänker betyget för Trolösa och förklarar varför, går på djupet med London Kills, visar i detalj vad som gör Dexter: Original Sin till något större än en pliktskydlig prequel samt recenserar Mythic Quest och Mordet på ön.Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!