[200] »Black Snow briserar i Brisbane«

Bäst i tv-världen just nu

1. Paradise (Hulu/Disney+)
2. Severance (Apple TV+)
3. The Pitt (Max)
4. Mo (Netflix)
5. Prime Target (Apple TV+)
6. Ludwig – pusseldetektiven (Ludwig, BBC/SVT Play)
7. Black Snow (Stan/TV4 Play)
8. Dexter: Original Sin (SkyShowtime)
9. Clean Slate (Amazon Prime)
10. Love You to Death (A muerte, Netflix)

»Black Snow« växer och kräver en tredje säsong

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den första australiska tv-serien jag såg – och jag måste medge att jag var en fan – var såpalångköraren Neighbours på TV3. Och ett av få minnen jag har från dess sena 1980-tal, jämte tonårsversionerna av Guy Pearce och Kylie Minogue, var att karaktärer som skrevs ut ur serien alltid sades ha »flyttat till Brisbane«. Det var som ett internskämt, förmodligen grundat i att den australiska tv-branschen dominerades totalt av de två större städerna Sydney och Melbourne längre ner på östkusten.

Fram till våra dagar har det också varit mycket svårare att få film- och tv-finansering i Queensland än i New South Wales och Victoria. Därför har manusförfattaren och serieskaparen Lucas Taylor gjort det lite till sin mission att jämna ut representationen. Och det var inte minst den subtropiskt solgassiga Queensland-miljön man slogs av i hans första serie Secrets & Lies för tio år sedan. Hans jobb där var bara storylinerns (i och för sig inte så bara, med den storylinen), men uppvuxen i Northern Rivers, i det nordöstligaste av NSW, blev Brisbane sedan hans naturliga bas.

När hans mest ambitiösa verk hittills, Black Snow, hade premiär för två vintrar sedan gick greppet igen från Secrets & Lies, i hur det täta och karga i intrigen bäddades in i samma kvävande poetiska Sunshine Coast-atmosfär. Men framför allt gick jag i gång på hur Lucas Taylor flyttade kartnålen långt mer norrut, långt mer drastiskt, och iscensatte serien i North Queensland, som i det nordligaste av Australien pekar upp mot Papua Nya Guinea och faktiskt aldrig tidigare skildrats i ett större film- eller tv-verk. Regionen har en skandalös historia av slavhandel ända in på 1900-talet. Mer än 60.000 melanesier, mikronesier och polynesier kidnappades systematiskt (»blackbirding«) och sattes i slavarbete på sockerfälten. Detta gör att folk i North Queensland än i dag lever i ett slags öppet sår av kollektiv och polariserande skam, rasism och, kanske mest av allt, tystnadskultur – ett guldspår för Taylor att placera Black Snow i, och det var stort att så många roller gick till lokala förmågor, varav många blackbirding-ättlingar.

Den första säsongen var en mörk mordhistoria med kolonialistisk densitet i dubbla tidslinjer, och nya säsong 2, Black Snow: Jack of Clubs, har ett liknande upplägg – Travis Fimmels huvudperson är ju en cold case-kriminalare, så även nu får vi följa hans utredning i nutid av ett närmare 20 år gammalt fall som avtäcks i ett parallellt narrativ, vilket kommer oss lika nära som nuet. Dessutom utvecklas det tredje spåret – huvudpersonens eget familjetrauma, som gett honom ett självskadebeteende – till rena huvudspåret mot slutet av säsongen. Cold case-fallet blir löst efter halva sista avsnittet, sedan går serien plötsligt all-in på vad som ända sedan förra säsongen bara varit en backburner. Nu får vi både en gripande brödrauppgörelse och en what-the-fuck-cliffhanger som kräver en säsong 3.

Miljön den här gången drar mer neråt Brisbane och undersköna Glass House Mountains norr om stan. Och nya säsongen är ännu bättre – säkrare, med större ensemble, fler skarpa karaktärer och spännande relationer och konflikter. Jag skulle dock inte kalla det komplext eller intrikat, både de relationella och politiska konflikterna är lite svartvita, men det är faktiskt inte till seriens nackdel. Det förenklade och raka är snarare drivmedlet framåt i intrigen, liksom Vikings-kände Travis Fimmels intensiva Andrew McCarty-ögon, som han slår av och på, som en bil växlar från halvljus till helljus när mörkret blir kompakt.

Måste också passa på att nämna serien som Lucas Taylor gjorde mellan Black Snow-säsongerna, dramedyn In Limbo som, om jag hittat rätt i rättighetssnåren, borde kunna dyka upp på Disney+ hos oss:

Även den är såklart inspelad i Brisbane. I övrigt kommer jag bara på en serie i Brisbane-miljö, den härliga Netflix-serien Boy Swallows Universe från häromåret …

… som ju också hade en formidabel Travis Fimmel i en huvudroll:

Den nya säsongen av Black Snow hade premiär i Australien på nyåret och finns nu tillgänglig i sin helhet på TV4 Play. ♦

Revyns formidabla återkomst

Hur ska jag beskriva upplevelsen… det är som om tid och rum löses upp i något gudomligt. Allt lyfter och svävar, allt blir möjligt. Nej, jag har inte varit på psilocybin-retreat med Nysnö-psykologerna. Jag har varit på Scalateatern.

Sedan Henrik Dorsin och Micke Lindgren tog över är det på detta etablissemang man får Stockholms mest utomkroppsliga kulturresa, just nu i och med föreställningen Svenska revyn. En höghöjdsflygning genom decennierna som när den gått ner för landning har förändrat samtiden.

Som första anhalt är det ett nyfött 1990-tal jag blir förflyttad till, min första egna fysiska förnimmelse av den absoluta modernitetens Stockholm, när klubbar och krogar såg ut, lät och smakade på ett helt nytt sätt. Men det är bara en mellanlandning. Det spelade nämligen ingen roll om jag på den tiden satt på Blacknuss eller Rolfs kök, eller hemma vid CBI Klara-inköpta modernistmöbler med matporslin från designgruppen Element – i huvudet rörde sig alltid Beppe Wolgers, Pär Rådström, Monica Zetterlund, Hasse & Tage, Lars Forsell, Slas och Gals and Pals. Om det var 1992 i Tranans bar på Odenplan eller på Bokpalatsets kafé på Norrmalmstorg så var det 1962 i boksidorna vid biscottismulorna. Espresson jag tog på Piccolino i Kungsträdgården eller hos Carlo Barsotti högt upp på Drottninggatan ekade alltid av 1950-talets första espresso på Hötorget, som Pär Rådström beskrev den.

Men mest var det revyerna jag saknade och drömde om i mitt eget unga Stockholm. Killinggänget på Berns var enkelspårig engenerationsshow jämfört med Hasse & Tages Hålligång på Berns med Erik Höglund-dekor, Gunnar Svenssons orkester och Lasse O’Månssons kondomsketch med Lissi Alandh. För att inte tala om efterföljande totalkonstverk som Gula hund, Lådan och Spader, Madame!.

Där och då föddes den svenska moderna politiska satiren och här lanserades »sjuk humor«, men med beröringspunkter för både unga och gamla. Samma med musiken som hade rötterna i Karl Gerhards kupletter och fötterna i cool jazz. Texter och harmonier var sofistikerat vuxna utan att röra sig längre ifrån det farsartade – i sig både folkligt och studentikost – än att hela publiken kunde få magknip av skratt åt en improvisatorisk Gösta Ekman eller en rälig grod-challenge mellan Kissinger och Sadat.

Vi har inte haft någon motsvarighet sedan 1970-talet. I stället har det varit varje generation för sig och revyn har blivit nerdummad till göteborgshumor och bondkomik. Tills Henrik Dorsin med kompanjoner köpte Scalateatern.

När jag ramlar ut efter nästan tre timmar med Svenska revyn är jag överlycklig. Så här måste det ha varit! Att uppleva en helkväll med Hasse & Tage på 1960-talet, när Monica Z sjöng Tage Danielssons Var blev ni av? om sossarna – märkligt nog högaktuell i dag. Och på motsvarande sätt hade Dorsins, Johan Ulvesons och Vanna Rosenbergs unika samspel rört även 1960-talspubliken till tårar och skratt. Det är samma totalkultur. Vuxna i alla åldrar i publiken och samma direkta tilltal till alla. Samma förmåga till samhällsanalys och politik via bildning och gemenskap i stället för polarisering och positionering.

Ovanstående text är en återpublicering av min hyllning till Svenska revyn i Svenska Dagbladet i november, och jag lägger in den här med anledning av den nya dokumentären Revyn – bakom skratten, som följer Scala-ensemblens förberedelser fram till premiären, och som finns på SVT Play:

Men när jag apropå Revyn – bakom skratten tänkte länka även till Premiärdatum oklart, den superba SVT-mockumentären från 2021 om föregångaren Scalarevyn, upptäckte jag att den är borttagen från SVT Play. Vad är det för krystade rättighetsvillkor som stipulerar detta? Public service-produktioner bör ges public access, kan jag tycka.

För mig är Premiärdatum oklart något av en peak på hela den mockumentary-subgenre som Larry David och Louis C.K. moderniserat under 2000-talet och som dessförinnan går tillbaka till Gary Shandling och, ja, ända till Jack Benny och Jerry Lewis; alltså där komiker »gör förhöjda versioner av sig själva«, som det brukar heta. Fast en mer korrekt beskrivning borde vara »slemmigare versioner av sig själva«.

Det vill säga förenklade och framför allt degraderade versioner av sig själva. Det mest utmärkande för genren är alltså inte att de spelar sig själva utan hur de gör det. Om det är något i insatsen som är »förhöjt« så är det den förhöjda förmågan att göra en övertygande genomfalsk, ynklig, ömklig idiotgestaltning av sig själv.

Humorn är, måste vara, självspäkande på gränsen till självutplånande. Den måste ligga över gränsen till det genanta. Det som »förhöjs« är inte personerna utan deras sämsta egenskaper, eller rättare sagt allmänmänskliga sämre egenskaper, för publiken att identifiera sig med. Det är en klassisk engelsk tradition som svensk komedikultur anammat till fullo.

Premiärdatum oklart gjordes av en revyensemble som samtidigt var ett All Stars-gäng i självspäkargenren, med Micke Lindgren och Henrik Dorsin från Grotesco, och Johan Ulveson som hade gjort en David/Shandling-variant med Felix Herngren redan 2005 i Ulveson och Herngren – som faktiskt finns på SVT Play:

Dessutom var Premiärdatum oklart det i särklass bästa försöket av alla att skapa specialanpassad pandemihumor. Samtliga skådespelare lyckades göra fantastiska degraderade versioner av sig själva. Alla var skamlöst roliga – även det helt oskrivna kortet, operasångaren Klas Hedlund. Men det som skrattspeglades mest var inte ensemblen utan den svenska corona-strategin, där den befann sig under sommaren och hösten 2021.

Jag är något alldeles brutalt imponerad av Micke Lindgrens och Björn Edgrens manus till serien, hur de lyckades med en så fullödig ensembleproduktion mitt i pandemin och samtidigt spela mot verklighetens förlopp av allt från mänskliga beteenden och konspirationstänk till officiella utspel från Folkhälsomyndigheten och regeringen. Och att de lyckades göra det så snabbt, alltihop, och så hisnande perfekt.

Vad som till en början tycktes lätt rapsodiskt knöts under två intensiva säsonger ihop, först i en första fantastisk finalsäck där alla subplottar visade sig sitta samman, och sedan med en kongenial fortsättning i det att säsong 2 skildrade det som under pandemin kallades »andra vågen«. Att gå i land med detta, att göra två säsonger med tre månaders mellanrum, och att ligga så kusligt nära realtid (och inte, som andra typiska pandemiproduktioner som Orca, släpa efter med ett halvår) lyfte Premiärdatum oklart till världsklass. Ingenstans på jorden gjordes en lika skarp covid-serie.

Det fysiska föremålet för SVT-spoofen, Scalarevyn, finns för övrigt förevigad på SVT Play …

… vilket förhoppningsvis också kommer att ske med Svenska revyn när den är färdigspelad. Men vi komplettister får ingen ro förrän Premiärdatum oklart finns återbördad på SVT Play. ♦

Oväntad feelgood i stockkonservativ woke-sitcom med Laverne Cox & George Wallace

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Laverne Cox är initiativtagare till nya Amazon Prime-komediserien Clean Slate, där hon själv spelar huvudrollen som transdottern som efter åratal i New Yorks konstvärld vill återknyta kontakten med biltvättande farsgubben i Alabama, som förväntar sig en son och tar emot i dörren med en fotbollströja … Ja, det är inte världens mest komplexa woke-take på ämnet. Men det är också banaliteten som gör serien rätt fin.

Pappan spelas av George Wallace, som också skapat serien ihop med Cox, och de är fenomenala tillsammans – deras off-screen-kemi färgar in i scenerna och ger Clean Slate karaktär.

Laverne Cox rollfigur återvänder inte bara till sin gamla uppväxtstad, hon anländer också till en gammal sitcom-värld. Ta bort trans-diskussionen och diverse samtida oneliners och detta skulle kunna vara The Brady Bunch. Kanske finns det ett värde i sig i att skildra ett socialliberalt uppvaknande i en gammal ingrodd form, och därmed låta formen luckras upp lite på vägen, men ärligt talat är det inte alltför medvetet eller sinnrikt gjort i detta fall. Sett till formen är Clean Slate en stockkonservativ sitcom bestruken med ett lager woke-vaxolja.

Men så är det detta med kemin mellan Cox och Wallace, och hur de riffar nästan out-of-character: tondöva repliker blir melodiösa när de »sjunger« dem mot varandra. Ibland känns det som om scener man just tyckt dött framför ens ögon livas upp igen av skådespelarnas vänskap och goda humör. Som i ett replikskifte om transdotterns vegetarianism, påtalad efter att pappan erbjudit sig att »fire up some wings« till middag. När Cox slängt in ett »Meat is murder!« tänker jag att, okej, där dog den scenen. Men då börjar George Wallace gorma låtsas-argt under dotterns avväpnade skratt: »I’m gonna murder some wings tonight, I’m gonna murder them up, gonna get fired up!«

Det blir ju faktiskt riktigt trivsamt. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar The Agency, Åremorden, Apple Cider Vinegar, Cassandra, Love You to Death och The Day of the Jackal-finalen. Skriver också om True Detective-återföreningen med McConaughey/Harrelson och en hel massa Dexter. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!