[201] »Löftet och lögnen om paradiset – skräckresa från Knutby till Thailand«

Bäst i tv-världen just nu

1. The White Lotus (Max)
2. Paradise (Hulu/Disney+)
3. Severance (Apple TV+)
4. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
5. Tyska huset (Deutsches Haus, Disney+/SVT Play)
6. Under the Banner of Heaven (FX/SVT Play)
7. The Pitt (Max)
8. Black Snow (Stan/TV4 Play)
9. Ludwig – pusseldetektiven (Ludwig, BBC/SVT Play)
10. Dexter: Original Sin (SkyShowtime)

Det är sent på jorden i »The White Lotus«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Både Knutby – Kristi brud, som jag recenserar lite längre ner, och nya The White Lotus-säsongen ligger skrämmande rätt i tiden. Den svenska serien må utspela sig för dussinet år sedan, och den amerikanska må gestalta ett snävt utsnitt av lyxturister, men båda utgör ändå en bred allegori över vår mörka tid. Eller om det är världen som helhet som hunnit ifatt vad serierna karvar ut i tid och rum.

The White Lotus har under sina tre säsonger gått från lätt miniserie om postkolonialism till tung antologiserie om makt, i takt med att hela världen gjort ungefär detsamma. Vad som för bara fyra år sedan var en mer distanserad och avgränsad diskussion har fått grepp om hela vår polariserade tillvaro. När tre ryska män dyker upp för en partykväll i den nya säsongen sker något helt annat än om det hade inträffat i säsong 1 – inte i vad som sker i handlingen (de festar med tre amerikanska kvinnor, alla blir fulla) utan i vad som sker i betraktaren (man tänker på Ukrainakriget, sanktioner, propaganda, riskerna för världskrig …). Detta använder serieskaparen och manusförfattaren Mike White även för ett sedan – hur kommer internationella relationer att förändras och normaliseras framöver? De mänskliga mötena i The White Lotus blir extra spännande ur detta perspektiv. I varje relation finns någon form av konflikt som speglar det spända världsläget; sexuell, politisk, kulturell, juridisk, socioekonomisk.

Mike White är en av mina stora favoriter. Jag har sällan sörjt en serienedläggning så mycket som när HBO avslutade hans förra serie Enlightened i förtid, 2013, efter bara två säsonger.  Jag betraktade Enlightened som hans livsverk, en av hela 2000-talets mest unika och högtstående serier i ett säreget kreativt gränsland mellan drama och komedi och med en av de mest enastående inträngande empatiska rolltolkningar, eller rollkreationer, jag sett, i medskaparen Laura Derns huvudkaraktär.

Enlightened kändes som en en-gång-i-livet-serie. Men med The White Lotus har Mike White gjort det unika igen. Och båda serierna har omgärdats av missförstånd kring tonalitet och tematik.

När Enlightened kom lanserades, recenserades och rentav hyllades den som en »satir«, en »drift med« … och så vidare. Men efterhand insåg man ju att seriens energi bestod i en kärlek till sökandet och sökarna, manifesterad i Laura Derns expressiva karaktär. Vilket kändes befriande samtidigt som Mike White och Laura Dern inte hade något till övers för geschäftet den sökande livsstilen ofta utmynnar i. Slutsatsen, att alla sitter fast och även de progressiva stannar kvar i sitt privilegium när det gäller, var inte skriven i sten, men går igen i The White Lotus.

Även The White Lotus omgärdades när den kom av missförstånd hos kritiker, som inte såg Mike Whites huvudpoäng i att empatiskt marginalisera de bofasta hawaiianska arbetarna och forma ett amerikanskt »kolonialistiskt« berättarsubjekt. Detta låste fast tittaren i identifikationen med resortgästerna, så att privilegiet fokuserades och offret blev suddigt. Både säsong 1 och säsong 2 ledde tittaren till fotfolket via de privilegierades tillfälliga uppmärksamhet. Mike White sa då till The New Yorker: »I didn’t want people watching the show to be able to say, ›That’s the bad guy! I’m the good guy.‹ I wanted them to see the rich people in the show and think, ›That’s me—I am that person. I’ve said those things. I’ve been defensive in that way‹.«

Den första The White Lotus-säsongen spred ut den kärleksfulla sociala satiren från Enlightened över en stor ensemble, så att många fler livssituationer och problemställningar representerades och samtidigt gav utrymme för diskussionen kring post-kolonialism och vitt privilegium. Den andra säsongen gjorde grundkonceptet antologiskt och kopierade över det till en systeranläggning på Sicilien, samtidigt som tyngdpunkten i temat skiftade till relationsstrukturer – hierarkier kring sex och genus – i och med att lyxresan denna gång inte gick till en amerikansk koloni utan snarare till den amerikanska kolonialismens rötter.

Samtidigt var den ännu mer underhållande, mer komisk, än säsong 1, bitvis nästan en modern slå-i-dörrar-fars – och med det allmänmänskliga mörkret närvarande på precis det avstånd vi alla kämpar för att hålla det på men bara nästan lyckas.

Säsong 3 saknar humorn. Eller, den finns där, men är så svart att man bara blir nedstämd. Samtidigt är det den mest spännande säsongen. I motsats till de tidigare bär man här som tittare med sig det annalkande dödliga våldet i bakhuvudet genom varje avsnitt (säsongen inleds som vanligt med en hint om vad som kolla skall, eller rätt mycket mer än en hint denna gång).

Kanske är dialogen något svagare än tidigare. Jag tänker i alla fall oftare att enskilda moment är bräckligare och repliker låter lite mer off. Men det beror främst på ett mer drastiskt mod i manuset. Säsongens familj, med Parker Poseys lyxhustru och Jason Isaacs finansskurk som föräldrapar, är seriens hittills mest absurda, med extremt skruvade, delvis incestuösa, relationer mellan de vuxna barnen. Men Patrick Schwarzenegger är så over the top att serien lever och levererar bara av den anledningen.

Säsongens rapsodiskt bisarra utveckling styrs av mod och självförtroende, och här finns en framåtrörelse. Mike White är alltid intuitiv, vissa saker i hans serier och filmer kommer alltid att skeva lite, men The White Lotus växer i tematiken och gör det verkligen nu, när den växelverkar alltmer mellan makro- (sex, makt, klass, kultur) och mikro-teman (ryssar, wellness, ladyboys, buddhism, vapen).

Varje säsong bär också på en godhet, eller oförstördhet, oftast i form av kärlek och nyfiken altruism, men den har aldrig tidigare känts så här inkapslad och avskuren; utan hopp om djupare fäste, som om den växer i ruttnad jord.

Nytt är att serien återbrukar en hel del av förra säsongens Cristobal Tapia de Veer-musik i soundtracket, som samtidigt innehåller desto mer curerad regional musik. Jag tycker det släpper in frisk luft i konceptet.

Och så fortsätter turistindustrin att utnyttja The White Lotus för sina intressen. Varenda business-bilaga skriver om »set-jetting« och TUI går all-in på att rekrytera nya låtsaslyxresenärer bland svenska tv-tittare. Lite vidrigt, va? Men också lite kongenialt med seriens uppgraderade samtidsskildring.

Den nya The White Lotus-säsongen börjar på Max i morgon. ♦

Knutby-dramaserien växer ut till sekt-psykologisk storserie i säsong 2

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Vad är bra, vad är dåligt, vad är medvetet, vad är ofrivilligt? Vad är bra respektive dålig regi? Under den första säsongen av TV4-dramaserien Knutby återkom jag några gånger till denna frågeställning. Den frireligiösa andan i serien var ju så påklistrad och patetisk, och så smärtsam att se, att jag inte kunde undgå funderingarna.

Att göra tv-dramaserie av Knutbyhistorien – om mord och övergrepp i en ung kristen sekt styrd av en psykopat som tror hon är Jesus själsligt sexiga brud – är per definition en bra idé, oavsett alla reportage och dokumentärer som redan avtäckt praktiskt taget alla pikanta detaljer. Riktigt bra tv-fiktion skulle ju kunna komma åt ett större Varför. Men att bygga en sådan skildring på Jonas Bonniers litterärt-psykologiskt defensiva roman Knutby från 2019 tyckte jag först var att lägga ribban för lågt.

När serien på tisdag kommer tillbaka för en säsong 2, med titeln Knutby – Kristi brud, och skildrar vad som hände i församlingen efter mordet, är ytligheten lika kvävande. Men, här har tv-formatet en stor fördel: ett bra hantverk kan levandegöra en berättelse, få situationer och ögonblick att skälva av äkta liv. Och om jag under säsong 1 tvivlade på vad som bara var ett ytligt tv-drama och vad som var kongenialt skildrad ytlig frikyrklighet – menlösheten är ju liksom densamma – görs det i säsong 2 fullständigt klart att alla inblandade vet exakt vad de gör … och varför.

Under ledning av huvudregissören Goran Kapetanović (Kalifat) och huvudmanusförfattaren Fredrik Agetoft (Clark, Zebrarummet) tar sig skådespelarna nu ännu djupare in i sina roller. Här finns en sällsynt dynamik och kontrast mellan de lösare kollektiva scenerna – de många sociala sammankomsterna i församlingen – och de intensiva, dolda mötena mellan två eller tre personer som formade den destruktiva nedåtspiralen med våld och sexövergrepp. Så om jag nämner Aliette Opheims fantastiska insats i rollen som Åsa Waldau, »Kristi brud«, och Alex Jubell som den nya gränslösa glamrockar-pastorn, måste jag också nämna Ylvali Rurling, Ulrika Nilsson, Amy Deasismont, Edvin Bredefeldt, Malin Persson, Joakim Lang … hela ensemblen transformeras framför våra ögon till en verklig församling, bygger en verklig psykologi i grupp och individuellt, reagerar på riktigt på varandra, skapar en unik energi tillsammans som de och serieskaparna kan utvinna både verklighet och konst ur.

Men jag ställer mig också frågan under seriens gång, och vill vidarebefordra den, hur mycket sådan här peka-finger-sekterism vi egentligen måste mata oss själva med innan vi på allvar börjar se den runt eller inom oss själva. Ytterligheten är det som växer fram just nu i USA, en sekteristisk diktatur, men sekterismen frodas även på vänsterkanten, och i alla samhällsgrupper. Sekttänkande ställs allt oftare mot annat sekttänkande, och allt fler av oss åker med utan att ens märka det. Vanliga svenska Tesla-ägare får plötsligt hela sin världsuppfattning serverad genom Elon Musk på X, fredsaktivister sprider Putin-narrativ, yogatränare pratar chemtrails i sina Youtube-videor, mat- och hälso-influencers skapar pseudovetenskapliga hatdrev mot folks som använder rapsolja …

Knutby – Kristi brud skildrar psykologiska mekanismer så bra att vi kan få syn på något större här. Och då blir serien än kusligare. ♦

Hur bra är »Trolösa« egentligen?

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Alla förstår väl varför jag placerar minst hälften av texterna bakom betalvägg – detta nyhetsbrev är oberoende av annonser och externa ägare och möjliggörs uteslutande av betalande prenumeranter. Men jag fick så många förfrågningar om min reviderade recension av Trolösa för två veckor sedan att jag gör ett litet undantag och repriserar den här ovanför hänglåset, inför finalavsnittet som kommer på SVT Play på fredag. Ni som inte betalar läste ju bara min recension veckan dessförinnan, där jag skrev om seriens många kvaliteter och landade i en fyra i betyg.

Framför allt uppehöll jag mig då vid den trovärdiga tidsfärgen; hur Tomas Alfredson som kanske ingen annan svensk film- eller tv-kreatör går på djupet med detaljerna. Men jag undrar – och det var detta jag skrev för två veckor sedan – om inte hans iscensättning av miljöer, kläder, scenografier och ljud blir för inställsam, ändå? Som om den degraderas av själva den estetiska nogrannheten, när inget skaver. Allt är perfekt och fixat på centimetern, från kontorsstök till svensson-mexitegel.

Jag såg inte riktigt detta förrän min fru kallade hela looken för »feelgood«.

Och när den dimman skingrats, är historien i sig värd att berättas över sex avsnitt? Det är ju bara i scenerna kring dottern (Poppy Klintenberg Hardy) och hennes mormor (Kicki Bramberg) som det kränger av liv på riktigt. De fyra huvudrollerna gestaltas stort, men övertygar inte tillräckligt för att matcha hypen; varav Gustav Lindh är lika jobbig att se (igenom) som Jesper Christensen. Som i sin tur faktiskt börjar prata danska av misstag i slutscenerna. Vilka i sin tur bjuder på seriens stora anakronistiska miss: när de ses ute i skärgårdshuset, den vuxna Isabelle och de åldrade Marianne och David, ser man på de omgivande träden att det är sen höst i vissa scener och vår eller sommar i andra.

Som jag skrev i min ursprungliga recension finns det någon sorts inre distansering i replikerna mellan Lena Endre och Jesper Christensen som gör det svårt att tro på visualiseringen av Christensen som en äldre Gustav Lindh. Inte bara för att man ofta anar hans danska (som när hans »a« drar en smula åt »å«), eller för att Marianne är huvudet högre än David i dåtid men huvudet kortare i nutid. Jag kan inte släppa tanken på att det var höknäsan, och inget annat, som gjorde att Alfredson gick i gång på denna riskabla casting. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Tyska huset, Under the Banner of Heaven, Harald och Sonja, Surface, Husdrömmar och Renoveringsdrömmarsamt häpnar över en massa AI-genererad fake-true crime. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!