[202] »Räddad av gonggongen från 1880-talet när fiktionen utklassas av verkligheten«

Jag har hjärtklappning nu.

Tiden vi lever i är extrem och skrämmande. Men en effekt av oron som de flesta av oss känner är att insikter om demokratiförräderiet i USA blivit mainstream (så till den grad att Timothy Snyder vädrar morgonluft). För mig frigör det energi, och det är den energin, mer än oron, som ger mig hjärtklappning.

I alla fall för tillfället. Hoppet kommer och går.

Att demokratin är skapad för mänskligheten är inte detsamma som att mänskligheten är skapt för demokrati, och just nu utmanas kompromissen av konflikten, journalistiken av propagandan, humanismen av tribalismen, på samma sätt som inför världskrigen på 1900-talet. Men att våra demokratiska institutioner belägrats innebär också att vi konfronteras med deras utsatthet. Konflikten levandegör dem för oss. Det syns i nya Förtroendebarometern 2025, där praktiskt taget alla samhällsbärande institutioner ökar – inte minst svenskarnas höga förtroende för public service.

Vi är mitt i ett geopolitiskt jordskalv med fascismen som den heta lavan. Men magma som väller ut över ett samhälle svalnar och stelnar, och USA kan bli som Ungern … eller resa sig som Polen.

Inget är givet.

Tv-serierna? Vi behöver dem på många sätt och alla relaterar till verkligheten: tröst och eskapism, filter och förståelse. Men det ger geopolitiska dramaserier problem just nu, när de producerats på förra sidan av det amerikanska paradigmskiftet och kommer med skräckscenarion mildare än verkligheten. Hade nya Netflixserien Zero Day, med Robert De Niro som demokratihjälte, anlänt för ett år sedan hade jag gett den en fyra i betyg och lovordat insikterna i dialogen – nu är den irriterande passé. Förutsättningarna och möjligheterna för geopolitiska thrillers förändras just nu i grunden. Det, och A Thousand Blows, ger mig hjärtklappning.

Bäst i tv-världen just nu

1. A Thousand Blows (Disney+)
2. Paradise (Hulu/Disney+)
3. Severance (Apple TV+)
4. The White Lotus (Max)
5. The Pitt (Max)
6. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
7. Black Snow (Stan/TV4 Play)
8. Ludwig – pusseldetektiven (Ludwig, BBC/SVT Play)
9. Dexter: Original Sin (SkyShowtime)
10. Reacher (Amazon Prime)

Steven Knights nya boxnings-heist känns mer »Deadwood« än »Peaky Blinders«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Här får vi två matches-made-in-heaven i en smäll!

Dels matchningen av Peaky Blinders-skaparen Steven Knight och skådespelaren Stephen Graham, som hade en bärande roll i den sista säsongen av Peaky Blinders, Knights hårdnackade serie om gängvåldets Birmingham under mellankrigstiden. Graham gick till Knight med sin verklighetsbaserade serieidé om en jamaicansk invandrare i London på 1880-talet, Hezekiah Moscow, som drömde om att bli lejontämjare men i stället blev en bricka i spelet när den illegala fight club-boxningen i East End dubbelexponerades som gentlemannasport i West End. Steven Knight tände på både storyn och titeln som Graham hade kläckt – A Thousand Blows.

Vilket leder oss till den andra matchningen, när Knight fusionerade ihop Hezekiah Moscow med en annan 140 år gammal sannstory från östra London, den om det kriminella kvinnogänget The Forty Elephants.

I DN i måndags intervjuades både Graham och Knight av Nicholas Wennö om allt detta:

Tonen och atmosfären tangerar Peaky Blinders, den är lika stilistiskt rå, men A Thousand Blows är mer förfinad, mer driven i narrativet, och med större allegorier om samhällsparadigm, urbanitet, klass, radikalism, kolonialism och migration, med idrotten som katalysator. Steven Knight låter oss sitta upp en stund på historiens svindlande vingar, eller ta plats i hans susande fantasi om dem, och följa med i slagen.

Boxnings- och heist-spåren synkas snabbt ihop i en vacker och våldsam skröna som får mig att tänka mer på Deadwood än på Peaky Blinders – det är samma slags formbara civilisationsskildring och sirligt litterära dialog. Stephen Graham, Erin Doherty och Malachi Kirby triggar ett triangeldrama som kärna i en stor, expressiv ensemble, och det blir underbart underhållande och spännande på alla nivåer: i boxningsringen, i sportentreprenörssalongerna och i den stora kuppen som planeras.

En andra säsong filmades samtidigt som säsong 1, som nu finns på Disney+. ♦

Allt det snygga & smarta i »Zero Day« dödades av Trumps första veckor som president

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det är svårt att hitta något skrivet om nya Netflix-serien Zero Day som inte nämner hur »vältajmad« den är. Så låt mig också föra motsatsen till protokollet: jag tycker att tajmingen är totalt fel, och det mer eller mindre dödar serien för mig.

Robert De Niro spelar en åldrad ex-president som kallas in som special counsel för att utreda en demokrati-hotande cyberhack-komplott mot USA, och eftersom hans karaktär heter Mullen i efternamn ska vi förstå att inspirationen kommer från Robert Mueller, som utredde den ryska inblandningen i Donald Trumps första valkampanj.

Serieskaparna är prominenta journalister – NY Times-grävreportern Michael Schmidt och förra NBC News-chefen Noah Oppenheim, med Narcos-showrunnern Eric Newman som produktionspartner – och de kände sig säkert som genier när de kom upp med idén att ta alla parametrar i den amerikanska författnings- och demokratikrisen (Ryssland, sociala medier, extremister, populister, traditionalister) och spegelvända dem; visa på svagheterna i USA:s »checks and balances«-system oavsett vem som är bad actor, och slamdunka in slutsatsen att detta system alltid måste upprätthållas rigoröst om det ska hålla.

Allt är bra utfört. Ensemblen är superb: Lizzy Caplan, Jesse Plemons, Connie Britton, Bill Camp, Angela Bassett, Matthew Modine, Gaby Hoffmann. Intrigen är omsorgsfullt sammanlänkad av smarta blinkningar till verkligheten, från Mueller-utredningen till statskuppsförsöket 2020, och håller stilen fram till det högstämda slutet, komplett med flera filmiska, semi-episka monologer och dialoger om hotet mot världen som vi känner den. Men i en ny amerikansk verklighet där sådana här utredningar inte längre är möjliga, hur ska man stå ut med att se dem i amerikansk tv-fiktion? Det ser mäktigt ut, och är dramatiskt kittlande – men det som kittlar är inte någon tv-spänning utan den amerikanska rättsstatens fantomsmärtor. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Reacher, Berlin ER, Yellowjackets, The Cleaner och Lockerbie: A Search for Truth med mera. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!