[204] »›You are the things you love‹ … Jag är Paradise«

Bäst i tv-världen just nu

1. Paradise (Hulu/Disney+)
2. Running Point (Netflix)
3. The White Lotus (HBO/Max)
4. The Pitt (HBO/Max)
5. Severance (Apple TV+)
6. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
7. Stenbeck (SVT Play)
8. The Righteous Gemstones (HBO/Max)
9. Abbot Elementary (ABC/Disney+)
10. Paradis City (Amazon Prime)

Final-eufori och »president Logan«-pepp efter en fantastisk förstasäsong av »Paradise«

Säsongs-/finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Krymp ner mänskligheten till ett mikrokosmos och vi blir ändå inte av med smutset i vårt DNA. Krymp ner USA till ett samhälle av Visbys storlek och allt följer ändå med: korruption, psykopater, presidentmord.

Det är vad vi ser i den formidabla efter-katastrofen-dystopin Paradise, vars säsongsfinal kom, sågs och segrade i veckan. Hur ofta orkar så här tunga serier lyfta ytterligare i sista avsnittet? Paradise avslutade dessutom med två sensationella avsnitt, förra veckan den traumatiska flykten från Vita huset, den här veckan inte bara en briljant upplösning på denna säsong utan också ett urspännande upplägg inför nästa.

För att knyta ihop finalen med resten lägger jag in det jag skrivit tidigare om serien här också, och tar det från början:

This is Us var en härlig, innerlig serie som tog slut 2022, efter fem säsonger, varav de sista två utan mig som tittare. Det kanske är en efterkonstruktion, men det var liksom en 10-talsserie. Och nu har serieskaparen Dan Fogelman tagit med sig Sterling K Brown i huvudrollen och med Paradise gjort sin 2o-talsserie, skiftat från det introspektiva till större yttre omvälvningar, från det subjektiva till det globala, eller kanske från navelskådning till framtidsspaning.

Premissen fångar upp Silicon Valleys skifte från progressiv tech-hubb till auktoritär-elitistisk tankesmedja och extremrik prepperklubb – cyniskt maktknarkande miljardärer som de senaste åren opportunistiskt flyttat sig från woke-vänster till Trump-höger, kapat bort charityn och – nu ska Zuck tänka på Zuck – börjat köpa upp jättearealer ödemark långt från klimatrisker och bygga enorma fortifierade överlevnadsresidens.

Men här finns också en klassisk konspirationsthriller oberoende av makrotrendig samtidskommentar, komplett med familjetragiska backstories som inte hade skämts för sig i ett Marvel- eller DC-multiversum. Och här finns förstås också det finkänsliga mänskliga, arvet från This is Us, en porös vardaglighet som närsomhelst kan bli ödestyngt högstämd och för den delen också slipat kommersiell. Dialogen är förstklassig.

Paradise utgår från det dystopi-klassiska tankeexperimentet med det slutna ekosystemet och konstruerade kretsloppet – överlevnadsbunkern, den inkapslade kolonin. Visionen som genom tiderna lockat så många preppers och sci fi-kreatörer i rakt nedstigande led från … Noaks ark.

Alltid när man konsumerar sådana här serier och böcker brottas man med sannolikheterna. Hade det gått på riktigt att hålla i gång grönaksodlingarna på Månbas Alpha? Hur realistisk är reparationsverkstaden i Silo? När det gäller Paradise bjuder den på flera nykomlingar i tankekategorin. Exempelvis har samhället, som är av Visbys storlek, en årlig karneval med en massa tävlingar där man kan vinna mjukisdjur. Tog tech-miljdardärerna och deras team av samhällsplanerare med sig en massa kramdjur in i berget …? För hur många karnevaler då? Och livebandet på karnevalen i fjärde avsnittet, som startades av presidentens son efter flykten – varifrån har de fått sina schyssta instrument och gitarrförstärkare? Togs sådana också med? För hur många band då, på 25.000 invånare? Hur många reservgitarrsträngar?

Det här säger jag inte för att hacka på Paradise, tvärtom:

1. Serien visar ju inte en sluten bunker efter generationer av instängdhet, som Silo, utan skildrar den panikslagna flykten dit och de första månaderna där. Ekosystemet är inte prövat, misstagen inte identiferade.
2. Och de diskuterar faktiskt begränsningen. Till exempel funderar den alkade presidenten över hur mycket sprit som finns bunkrad för honom och den enda baren. ¯\_(ツ)_/¯ 

Det vore intressant med en dystopisk dramaserie som räknar in oberäkneligheten och skildrar misstagen och bristerna över tid. Men serieskaparen Dan Fogelman friskriver med själva premissen och tidsperspektivet Paradise (som är ett originalverk och inte bygger på någon bokförlaga) från mycket av den problematiken. Vilket också bereder extra utrymme i tittarens tankeprocessande för hur mycket serien har att säga om vår svåra tid. Det är bara Alex och David Pastors underskattade Incorporated från 2017 som lyckats med något liknande.

Incorporated iscensatte det som Silicon Valley och tech-oligarkerna blivit besatta av, deras version av Putins »multipolära värld« – nationalstatens upplösning i ett korporativistiskt klassamhälle, gated communities på makronivå. Paradise gör samma sak men i bunkerperspektivet, med eliten samlad och självtillräcklig, vilket gör psykologin mer närgående och spännande. Ur detta utvecklas huvudtemat i Paradise, samma som i Silo: striden om informationen. Ska den vara fri eller förborgad, ska det slutna samhället vara medvetet eller inte? Paradise står precis på den tröskeln. Ska man omedvetandegöra invånarna, som i Ryssland, och som Elon Musk och Donald Trump drömmer om via AI, Tiktok och övertagande av Wikipedia? Paradise skildrar helt enkelt samhället i Silo när det var nytt, innan cykeln av revolter och statskupper började bygga glömskans paradigm.

Ett annat sätt som finalen knyter an till Silo på är att Sterling K Browns protagonist nu, precis som Rebecca Fergusons i skarven mellan säsong 1 och 2 av Silo, är på väg ut ur bunkervärlden. Men i motsats till Silo, vars andrasäsong för mig var en stor besvikelse, känns Browns exkursion bara spännande (i ett USA där mellan 50 och 60 miljoner människor överlevt och hans fru finns någonstans i Atlanta), samtidigt som bunker-intrigerna lovar så mycket mer än vad som blev kvar av Silo i säsong 2: barnen utan pappa, psyko-agenten fortfarande oavslöjad, en motståndsrörelse i agentstaben och en ny revolutionär röst i förra presidentens son, och en ny administration där mähäet till ny president måste steppa upp – och visst ger Matt Molloy under säsongsfinalen vibbar av Gregory Itzins underbart fähundiga President Logan i säsong 4 och 5 av 24? ♦

Världens bästa dramaserie-idé

Det är år 2035 och Elon Musk har hittats död i akut ketaminförgiftning. Det visar sig att hans testamente är en enda ofärdig röra.

Så vem ska ärva?

Är inte detta en fantastisk idé till en tv-serie? Musk har, vad fan är det nu, fjorton barn? 2035 är hälften myndiga, resten tonåringar eller i tioårsåldern. Och hur många mammor har han dem med? Oklart? Men det är ju ett jäkla persongalleri, det också, och nu, i tv-serien, vill alla – kanske 20 pers? – ha en munsbit av kakan.

I dag börjar The Righteous Gemstones sista säsong (recension längre ner), så jag kanske borde pitcha detta för Danny McBride. Det är den tonaliteten jag tänker mig. Och törs han inte, på grund av risken för mordhot från MAGA, får man väl spela in i Vancouver och ge detta till någon hemvändande kanadick i stället, typ Seth Rogen eller Nathan Fielder. ♦

Dags att bojkotta när Fisk tar över New York i nya »Daredevil«?

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Samma dag som jag går med i Facebookgruppen »Bojkotta varor från USA« (yes, the irony … Facebook är väl bland det första vi i gruppen borde bojkotta) börjar jag se nya Daredevil: Born Again på Disney+. Och det känns väl i det läget inte optimalt med MCU-dystopisk superhjälteunderhållning från det filmbolag som gått längst för att vrida klockan tillbaka till Trump-tid.

Men det känns ju inte optimalt med bojkott heller. Var går gränsen mellan enablers och moståndsrörelse?

Kartan som hittills ritats upp har Tesla, X och Meta på den onda sidan och Microsoft och Apple på den goda, och Google och Youtube kanske på väg mot den onda. Men allt MAGA-motstånd som har Youtube som huvudkanal, då?

Och hur gör vi med Netflix, ett favoritbojkottobjekt i den där Facebookgruppen, som ju faktiskt direkt efter Trumps handelstullar mot Mexiko offentliggjorde en tiomiljarderssatsning på film- och tv-produktionen i just Mexiko, med president Claudia Sheinbaums välsignelse?

Och om vi bojkottar Disney+ på grund av nedläggningen av mångfaldsprogrammet, hur ska vi då se den just nu allra bästa serien om USA:s och planetens destabilisering, Paradise?

Inte lätt. Jag landade i att köpa Zendium i stället för att välja mellan Colgate och Pepsodent … ¯\_(ツ)_/¯ Någon streamingtjänst kommer jag självklart inte att bojkotta, lika lite som jag dumpar min Iphone eller MacBook.

Men när Daredevil dansar in i mitt vardagsrum i CGI-parkour-piruetter över AI-aktiga hustak är min instinkt ändå att avstå just denna del av det amerikanska nöjesindustrikomplexet. För att jag ska uppskatta en superhjälteserie i dag krävs mörkret och de filmiska kvaliteterna i The Penguin, eller den kreativa satiren i The Boys.

Det finns onekligen en attraktion i Daredevil: Born Again-konflikten mellan Charlie Cox blinda advokat-vigilante och Vincent D'Onofrios superskurk, som nu dessutom valts till New Yorks borgmästare. Jäpp, även här finns en trumpistisk verklighetskoppling att göra. Men när actionscenerna inte ger mig någonting, och när man kan både ha och mista den eviga tvekampsintrigen, behöver jag edge i dialogen, äkta mänsklighet i karaktärerna, en social och psykologisk kontext utanför serietidningens och metaverse-byggets uppdragsspecifikation.

Men, det är bara jag. Är du verkligen sugen på en ny seriös Daredevil-omgång är det vettigare att lyssna på Björn! ♦

»Paradis City« är mer »Blå ögon« än »Snabba cash«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Efter en terroristattack som blev ett nationellt trauma byggdes en mur runt Järvaförorterna i Stockholm. Nu har åren gått, det politiska klimatet svängt lite och tiden börjar bli mogen för att riva muren. Det högernationalistiska partiet vill stoppa detta med alla påverkansoperationella medel som finns. Som en false flag-attack mot inrikesministern som driver på mot muren och den särskilda lagstiftning som diskriminerar Järvabefolkningen.

Det är förutsättningen i Amazon Primes tv-version av Jens Lapidus-boken Paradis City. Serien är bra, men inte lika bra som intrigen lovar. Trots starka vändningar och ett perfekt pussel av politiskt strategi, korruption inom Säpo, terroriststämplad befrielserörelse och terrorkopplingar mellan gängkriminella och seriens version av Jimmie Åkesson, landar allt ändå i en liten besvikelse på grund av för mycket action. De stora skjutningarna är väl en sak, men så fort det blir dags för ännu en fightingscen man mot man, eller man mot Julia Ragnarsson, förloras illusionen av verklighet och det känns mer som spelsekvenser.

Dessutom är det ganska många logiska luckor i serien. Och även större missar, som att det är dagsljus i stan samtidigt som det är kvällsmörker i Järva. Men det vägs upp inte bara av spänningen och premissen utan också av bra manus och skådespelare. Särskilt skildringen av de utsatta barnen, som ena året kollar Bolibompa och nästa glider in i gängen, är stark. En Lapidus-specialitet som huvudmanusförfattaren och Blå ögon-medskaparen Björn Paqualin och regissören Fenar Ahmad förvaltar bra i Paradis City. ♦

»The Righteous Gemstones« slutar som Danny McBrides största verk

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

»Miljarderna rullar, monstertruckarna skenar och vapnen dödar« skrev jag om förra säsongen av The Righteous Gemstones – nu i avslutande säsong 4 är det miljarderna som skenar och dödar. I stället för att låta satiren över USA:s tv-preacher-oligarker devalvera i takt med att verkligheten hunnit ifatt (eller vår medvetenhet om den, se min chockade hyllning av Shiny Happy People-dokun från häromåret) satsar serieskaparen Danny McBride i stället allt på att bygga tv-världens mest megalomaniska mega-galna mega-kyrka. Vilket gör att humorn fortsätter leva och frodas, inte i satiren utan i kontrasten mellan ofattbar mega-business och det personligt sårbara som skär genom hela John Goodmans dysfunktionella klan, det narcissistiskt ängsliga, bekräftelseknarkande, kärlekstörstande småaktigt puttefnaskiga.

Precis som i Trump- och Musk-klanen som numera styr USA … apropå det där med att verkligheten hunnit ifatt.

Det som gör den här serien så omistligt rolig är finliret i dialog och skådespeleri. McBride är suverän på att sätta upp stora kollektiva dialoger, som när storfamiljen eller församlingsstyrelsen samlas för middagar och möten. Men allra bäst är den ändå i det mest traditionella SNL-formatet, när ett par, tre aktörer skapar klassisk komedi för komedins egen skull. För att exemplifiera detta brukar jag återvända till en stor liten favoritscen i säsong 2. Vad jag älskar med den är hur Edi Pattersons och Danny McBrides vuxna syskon tjafsar som tioåringar, hur Patterson blir tårögt förtvivlad trots att hon inte vet vad storebrorsan menar med »bye Felicia« (»jag heter INTE Felicia!!!«), och hur Danny går därifrån i extremt retfull storebrorstriumf … kolla snurren han gör halvvägs bort:

(Och inte för att det behövs, men som parentes – här förklaras ursprunget till »bye Felicia«:)

En typisk liknande scen i början av den nya säsongen (premiär på Max i dag) är när de vuxna barnen ska försöka locka hem John Goodmans gammelpatriark från »Margaritaville« till South Carolina för att delta i hyllningskonserten för deras döda mor – ett mega-»telethon« som för tydlighets skull döpts om till »give-a-thon« – och han först vägrar, för han trivs som fisken i vattnet som långhårig obrydd »Florida man«. Men det som får honom att ge upp sitt motstånd är att syskontrion skapar en »pussy loop«, det vill säga skanderar och gestikulerar ordet »fitta« i olika körformationen tills han ger med sig.

Detta är både ett genomgående humorgrepp och ett tema som säger allt om megakyrkan. Hela klanen är sjukt perverterad men man pratar inte om det, man säger inte orden, eller, okej, man säger ofta orden men man beklagar sig alltid samtidigt. Följaktligen är Kelvin och Keefes (Adam Devine och Tony Cavalero) nya typ hbtq+-sub-kyrka extremt transig och bögig men, nej, säg för guds skull inte öppet att den accepterar homosexualitet!

»Pussy-loopen« är i det andra avsnittet av nya säsongen. Det första är en historisk avstickare till det amerikanska inbördeskriget, som berättar Gemstone-klanens bakgrundshistoria. Symptomatiskt nog är den allra första Gemstone-pastorn en mördare och tjuv som snor en riktig pastors identitet efter att ha skjutit honom i huvudet och snott kollekten …

Och den här allegorin växer ut kraftfullt under hela finalsäsongen. Det fullskaliga bedrägeriet som sektmedlemmarna älskar att delta i är en spegelbild av MAGA. Fast ironiskt nog numera som en godare spegling av Trumpismens ondska.

Och vad gäller de fula orden som Gemstonarna alltid säger mot sin vilja är det svårt att inte tänka på hur Trump-regimen bannlyser woke-ord så till den grad att vitmakt-aktivist-försvarsministern Hegseth låtit plocka bort foton på Hiroshima-bombplanet Enola Gay från en utställning på Pentagon …

Walton Goggins är också vildare än någonsin den här säsongen. Hur kunde jag glömma hans roll i The Righteous Gemstones när jag skrev att hans roll i The White Lotus är hans bästa sedan Justified …?

Det är embargo på intrigförvecklingarna i de senare avsnitten, men rent tematiskt lyfter den här säsongen hela serien till en mer slutgiltig dom över amerikansk religiositet, eller över det »religionsindustriella komplexet«. Och den har undertoner av domedag. ♦

Männens Mello

Jag har inte sett en sekund av Melodifestivalen 2025, inte förrän vi var tvungna att kolla vad den här bastugrejen med »humorgruppen KAJ« var för något …

… och det första, eller det enda, jag tänkte var hur väl detta icke-nummer lirar med samhällsklimatet i dag. Det jag ser är ännu några generiska unga män som förhåller sig till machokultur på influencer-vis. »Bastubröder som glöder.«

Klara Hammarström sa det bäst efteråt: » We live in a man’s world.« ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Leoparden, Kråkflickan, When No One Sees Us, Bara ett ögonblick/Just One Look m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!