[205] »Barantinis single-takes får skådespelarna att agera med muskelminnet«

Bäst i tv-världen just nu

1. Adolescence (Netflix)
2. The White Lotus (HBO/Max)
3. The Pitt (HBO/Max)
4. Severance (Apple TV+)
5. Dope Thief (Apple TV+)
6. Running Point (Netflix)
7. The Righteous Gemstones (HBO/Max)
8. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
9. Fallet Ruth Ellis (A Cruel Love: The Ruth Ellis Story, ITV/SVT Play)
10. Paradis City (Amazon Prime)

Årets mest hjärtskärande familjehistoria

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

För en gångs skull är tv-världen helt enig och har inte ens mig som avvikare. Netflix-miniserien Adolescence toppar varenda kritikerlista och streamingtipsguide den här veckan. Regisserad av Philip Barantini och skapad av Stephen Graham, som pitchade idén till alla fyra avsnitt rakt av för Barantini, innan Jack Thorne togs in som Grahams manuspartner. Men enligt Barantini följer praktiskt allt vi ser, avsnitt för avsnitt, Grahams pitch.

Minutiösa förberedelser följde, bland annat ett halvår av repetitioner innan skådespelarna ens kom in i bilden. Detta för att Barantini, känd för att ha filmat Stephen Graham-filmen Boiling Point i en enda tagning (jag skrev om tv-serieversionen här och här), nu gör samma sak igen, multiplicerat med fyra: vart och ett av avsnitten är filmade i en sammanhängande tagning. Vilket för produktionsprocessen innebar att allt försvårades. Location-scouterna, till exempel, jobbade nästan parallellt med manusarbetet eftersom de var tvungna att betänka de fysiska avstånden mellan olika spelplatser: familjens hus var tvunget att ligga högst tre minuter från studiebygget som utgjorde polisstationen, och när man förde in handlingen på stationen så tillkom utmaningen att dölja det faktum att man egentligen körde in genom grindarna till en filmstudio … Det krävdes alltså en exempellöst inrepeterad koreografi på alla nivåer, först från kamerateamet, sedan måste skådespelarna inte bara repa in repliker för en timslång tagning, de måste ta repetitionerna bortom det, få allt att fastna i muskelminnet.

Och förstå utmaningen för Barantini-fotografen Matthew Lewis! I inledningen följer vi med två samtalande poliser ut från en bil, kameran lyfter lite över gatan när de ansluter till en poliskonvoj och sveper sedan tillbaka ner för att följa insatsstyrkan som stormar familjens hem, in i köket, vidare uppför trappan och in i ett sovrum där en pojke hukar sig i sängen — allt i en enda tagning som sedan fortsätter i ytterligare 45 minuter, till polisstationen och häktet. Detta innebar att Matthew Lewis inte bara måste bära omkring på en kamera i nästan en timme, som han går och springer och kryper runt med, han måste också med perfekt timing spänna fast den på en kranarm som monterats på ett fordon, hoppa in i en följebil, ha koll på kranen, hoppa ut igen och spänna loss kameran, springa vidare med den in i huset och uppför trappan … Kamerastabilisatorn gör ett hästjobb!

Men även om den här single-take-metoden kräver produktionsteknisk ekvilibristik så är syftet och resultatet något helt annat. Det viktiga är ju vad den innebär för skådespelarna – att använda muskelminnet så mycket mer än vanligt, att agera i realtid och vara i rollen från första till sista sekund av ett helt avsnitt, att relatera till en kamera som ett nästan levande väsen, eller i alla fall ett obarmhärtigt här och nu.

Det innebär att vad vi ser under en timme är helt. Inte bara ett skildrat förlopp utan ett faktiskt förlopp. Det får en fysisk effekt på alla inblandade, och en fysisk effekt på tittaren.

Därtill är berättelsen i sig rik på allegoriska lager och metaforer. Ett grepp serieskaparna tar på flera nivåer är att spegla relationspsykologiska situationer med olika konsekvenser och utfall. Relationen mellan Stephen Grahams faderskaraktär och den 13-åriga sonen som huggit ihjäl en klasskompis med kniv, sanslöst välspelad av 15-åriga Owen Cooper, är till exempel exakt återspeglad i mordutredarens (Ashley Walters) och hans sons (Amari Bacchus) relation – fäder och tonårssöner som kommer ifrån varandra av samma skäl: outtalade förväntningar, växande missförstånd och besvikelser.

Något jag älskar med serien är hur den inte ger sig in på barnens domän och skildrar deras interna polariserade influencer-instagrammade könsidentitetsvärld, denna får vi bara korn på när barnen berättar för vuxna – och hela serien utspelas i den beröringspunkten, på platser och vid tillfällen där barnen och de vuxna kommer inom räckhåll för varandra: i hemmets, skolans, polisstationens och ungdomsfängelsets gränsland.

Sedan ringar serien effektivt in hur den professionella vuxenvärlden aldrig riktigt räcker till och inte heller är formad för att göra det: poliserna, advokaten, lärarna, fängelsepsykologen – de gör bra jobb, men hela tiden med distansen inbyggd i yrkesroller och arbetssätt. I stället är det, understryker Graham och Barantini, alltid föräldrarna det faller tillbaka på.

Vad serien vill säga är: prata med era barn, fråga hur de mår, håll ett öga på dem, visa att ni älskar dem.

Många lyfter fram antingen det första eller det tredje avsnittet som seriens största stunder. För mig är det finalen som berör mest, när vi får följa resten av familjen under pappans 50-årsdag. Det är så otroligt hjärtskärande att se föräldrarna och storasystern kämpa för att få spillrorna att efterlikna deras tidigare normala familjesamvaro, kämpa för att släta ut eller släta över dissonanser och dysfunktioner, så att varje tillrop, varje skämt, varje glimt i ögat, innehåller en imitation, en förtvivlan och den djupaste av önskningar. ♦

Upp som en ny »Breaking Bad«, ner som en sevärd urspårning

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Efter en briljant slutscen i andra avsnittet av Dope Thief frågar jag mig själv i anteckningsblocket: »Femma i betyg?« Och det är bara en i raden av storverksmarkörer. Förutom att de första tre avsnitten (av åtta) är helt perfekta, och antyder något som skulle kunna nå ända upp till Breaking Bad, så är det så många detaljer serien igenom som signalerar högsta auteur-kvalitet: dialogen, fotot, musiken, avsnittstitlarna (Bat Out of Hell … Run, Die or Relapse … The Songs of Mars … Mussolini …).

Även om serien sviktar på oväntade sätt under andra halvan så är det en häpnadsväckande tv-debut rutinerade filmmanusförfattaren Peter Craig har gjort för Apple TV+. Jag tror jag gör rätt i att landa i en trea i betyg, men i så fall är den kanske hela årets mest sevärda och kittlande trea.

Storyn och karaktärerna kommer från Dennis Tafoyas debutkriminalroman med samma namn: två ex-kåkfarare med drogproblemen under hyfsad kontroll lever på att råna knarklangarcentraler. De stormar in med dragna vapen, DEA-västar och feta polisbrickor i kedjor runt halsen, gör kaos i tre minuter och lämnar sedan med pengar och varor. Lätta jobb, så länge de är noga med att välja enkla offer. Men det sista enkla offret visar sig vara en dödlig häxkittel av både undercover-snutar och elitknarkmaffia. Kompisparet blir sedan jagat av både polisen och diabolisk superskurk med biker-armé, i toppen av hela östkustens knarkdistributionskedja.

Under den första tredjedelen är det infernaliskt spännande. Nerv i nästan varje scen. Suveränt koreograferad action men även förstklassigt psykologiskt vardagsdrama – spänningen finns även i de sociala relationerna och karaktärsbeskrivningarna. Och i produktionen. Två, tre avsnitt in sitter allt.

Men sedan följer några avsnitt där jakten på liv och död tonas ner till bakgrundsbrus – maffian avvaktar, av inte helt redovisade skäl. Och i stället fokuseras relationen mellan de två huvudpersonerna, visserligen perfekt castade med Brian Tyree Henry (»Paper Boi« i Atlanta) och Wagner Moura (Pablo Escobar i Narcos). Men ofta skriker de bara till varandra, och i de sämsta stunderna känns det som improvisatoner som regissörerna inte klarat av att klippa ner. Men det har kvaliteter ändå. Det är rörigt och rörande, blodigt och roligt, i ett psykologisk dynamik som påminner om den mellan Mark Bonnar och Jamie Sives i första säsongen av Guilt, eller varför inte Bryan Cranston och Aaron Paul i Breaking Bad, om Walter White hade varit lika kaotik som Jesse.

Problemet blir sedan inte bara att storyns grundspänning späds ut, utan också att när den väl återkommer under de sista avsnitten så har den inte längre det vardagsnära och socialrealistiska att kontrastera mot. I stället har seriens ton övergått i rent fantasteri, komplett med superskurkens entré som jag inte riktigt begriper varför den inte planterades lite bättre, och lite tidigare; och ett slutligt finalfyrverkeri som visserligen är storligen underhållande men som också känns lite gammaldags James Bond-finaligt, med en köttmur av superskurkens anonyma underhuggare som dör som flugor. Och nej, detta är varken en spoiler eller en varning. Det kommer ni att förstå om ni tar er igenom alla åtta avsnitt. Vilket jag alltså rekommenderar. Dope Thief är, urspårningen till trots, något av det intressantaste man kan se på tv just nu. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Vigdis: Den första kvinnan, Fallet Ruth Ellis, Small Town, Big Story och Abandoned Engineering, går igenom veckans stora tittarstatistik-nyheter, hyllar Strages möte med Dennis Lyxzén m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!