[206] »När Adam Scotts innie talar till outien är det serien som talar till tittaren«

Bäst i tv-världen just nu

1. Severance (Apple TV+)
2. Adolescence (Netflix)
3. The Studio (Apple TV+)
4. The White Lotus (HBO/Max)
5. The Pitt (HBO/Max)
6. Side Quest (Apple TV+)
7. Running Point (Netflix)
8. The Righteous Gemstones (HBO/Max)
9. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
10. Dope Thief (Apple TV+)

På toppen av den kollektiva tv-konsten

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Vändningen en knapp kvart in i säsongsfinalen av Severance var verkligen inte oväntad, ändå väckte den häpnad och rörelse. Samt kapslade in en av storheterna med den här serien: förmågan att trots en så pardonlöst abstrakt och steampunkig mindfuck-ram beröra så mänskligt i enskilda sekvenser. I detta fall i Adam Scotts karaktärs dialog med sitt fristående inre.

Det är en scensekvens full av psykologisk och känslomässig resonansbotten, utan att man egentligen kan relatera till situationen. Och knappt till serien som helhet heller. Severance är till det yttre en nördfantasi och pojkrumsorgasm. Hur kan den samtidigt kännas så … ja, nästan renande?

Severance är allt och inget. Ibland sömlös, ibland med gömda sömmar, ibland med glömda sömmar. Och serien har fått kritik för den obalansen, för att den fumlar sig fram mellan genrer och lider av brist på (in)riktning. Men jag ser en av dess största kvaliteter i dessa håligheter, där konsten får vara konst utan agenda, utan given genre och målgrupp, där idéer får vara lösa och finna stadga parallellt.

Nu står det i alla fall klart att Adam Scotts och Dichen Lachmans vackra, tragiska relation och barnlöshet redan från början varit hjärtat i hela storyn …

… och med förmågan att träffa rakt i hjärtat, både konstnärligt och emotionellt.

Jag har skrivit mycket om säsongen tidigare, och känner att detta kanske kan räcka som tillägg och summering.

Ett litet ytterligare slutord bara, om detta med seriens genreglapp och speciella karaktärsutveckling. Många kritiker hyllar alltihop som något auteur-genialt, medan avvikande röster snarare ifrågasätter serien för att det inte finns något auteur-genialt bakom. Jag minns liknande reaktioner på den underbara The Curse-finalen, och blir lika less nu på denna banalisering av våra minst banala serier. Severance är ett intuitivt konstverk av ett stort kreativt kollektiv, varken mer eller mindre. Det måste ses utifrån vad det fått ihop, inte vad det inte fått ihop.

På det sättet är Severance en traditionell tv-serie med ett stort, diversifierat, ansvarsfördelat kreatörs- och produktionsteam. Och alla som bidragit har gått in i den ungefär som karaktärerna i serien går in i hissen. Väl där inne har alla samma drivkraft som karaktärerna på the severed floor har, att skapa liv med medlen som ges. Precis som Adam Scotts innie försöker förklara för hans outie. Det är serien som talar till tittaren.

Med utgångspunkt i Severance och Adolescence – hur långt kan tv-konsten gå? Det är trots dystopiska tider rätt schysst att fortfarande kunna ställa den frågan med så mycket nyfikenhet. Och på tal om Adolescence, ursäkta en stupid tanke, men jag kan inte hejda den från att slå rot när jag är som djupast inne i den här Severance-finalen, när Adam Scott springer omkring i de vita korridorerna, Darri Ólafsson ska offrar en killing och ett helt jäkla marschband stompar omkring runt en instängd Tramell Tillman … tänk om Philip Barantini och Matthew Lewis skulle göra ett sådant här avsnitt i en enda tagning nästa gång? ♦

Seth Rogen gör perfekt branschsatir i Larry David-stil

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det är ingen dålig karriärpeak Seth Rogen fått hos Apple TV+, först med den fullständigt lysande buddy-comen Platonic, nu med den precis lika vassa The Studio i en helt annan genre, den hollywoodska branschsatiren. Och som sådan kan det vara en av de bästa som gjorts – jag har bara hunnit se de första två avsnitten, men dessa har allt och saknar inget.

Rogen själv spelar den typiska Hollywoodchefen: i grunden filmnörd, men när han äntligen når studiochefspositionen, efter några brutala decennier i branschen, är han redo att sälja ut vilka principer som helst för att inte bli av med jobbet. Över sig har han nämligen den typiska storkapitalist-narcissisten till koncern-vd och ägarrepresentant (en machiavelliskt underhållande Bryan Cranston), som köpt franchise-rättigheterna till tönt-pulversaften Kool-Aids maskot, barnsuperhjältefiguren som kan slå sig genom väggar, och det blir Seth Rogens första uppgift att göra Barbie-succé med Kool-Aid-gubben.

Seriens fiktiva värld har synkats ihop med verkligheten, så både Martin Scorsese och Nick Stoller spelar typ Curb Your Enthusiasm-versioner av sig själva i inledningen. Den är skapad av kompisparet Rogen och Evan Goldberg ihop med Veep- och The Larry Sanders Show-duon Peter Huyck och Alex Gregory, och inte bara full av skarpa iakttagelser och repliker utan också grundad i ett exceptionellt detaljarbete. Som när Nick Stoller pitchar sin Kool-Aid-idé för Rogen och kameran glider över A4-blocket han har framför sig – med en halvsida tätskriven med bläckpenna. På ett par sekunder får vi en känsla av en annan old-schoolig filmnörd, precis som Rogen, i en marknadsstyrd situation som ingen av dem kunnat drömma om att försätta sig i när de började sina avancemang i drömfabriken.

Det är också lite skönt med en så kompromisslös dramasatir som inte behöver påverkas direkt av de politiska hemskheter som pågår i USA. Men dessa lär ju påverka även filmbranschen på sikt, och det är inte utan att jag börjar fundera, när Stoller pitchat sin idé om en stark Kool-Aid-dotter som tar över när farsgubben inte längre orkar bryta sig genom väggar: borde han inte pitcha en son till gubben Kool-Aid, eller borde inte Rogen invända något om detta, för det är väl över nu för starka-tjejer-narrativ?

Jag återkommer med en komplett säsongsrecension av The Studio, vars första två avsnitt kommer på Apple TV+ på onsdag och följs av ett avsnitt i veckan fram till den 21 maj. ♦

Side Quest väcker liv i både Mythic Quest och antologiseriens möjligheter

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den nya, fjärde säsongen av Mythic Quest kändes som säsongen då jag skulle bryta med denna Apple TV+-serie. Jag var inne på det i min recension för knappt två månader sedan, men ville inte riktigt formulera det så defintivt – det är ändå en serie skapad av några av mina största humorfavoriter, Charlie Day, Rob McElhenney och Megan Ganz från It’s Always Sunny in Philadelphia.

Och nu är det kanske överspelat. Jag har faktiskt återvänt till säsong 4 med ny aptit. Detta efter att ha sett alla fyra avsnitt av spinoff-serien Side Quest, som får premiär på Apple TV+ på onsdag.

Den är som ett motmedel mot moderseriens stelnade leder. Ett uppslaget fönster som släpper in frisk luft i seriens universum. Side Quest är en antologiserie som gör olika –ytterst olika – nedslag i det fiktiva spelets ekosystem av fans och anställda. Ett avsnitt utspelar sig i en symfoniorkester som turnerar med »Mythic Quest«-soundtracket, och är ett drama om att förlora och återfinna lusten till konst; ett annat, Pull List, är en screwballig sitcom som helt utspelar sig i en supernördig serietidningsbutik.

Jag fastnar direkt för premiäravsnittet Song and Dance, som känns lite The White Lotus fast fokuserat på ett par, som antingen ska förlova sig eller bryta upp under den här semesterresan – subtexten är huruvida Derek Waters rollfigur, en grafisk designer på Mythic Quest, ens för en romantisk badsemester ska kunna prioritera sin partner (Anna Konkle) framför jobbet (här dyker Rob McElhenney själv upp som sedvanligt superjobbig gamer-boss, och kräver skisser på animerade hattar och närvaro på en pitch i Tokyo).

Och när jag i tredje avsnittet, det musikrelaterade Fugue, får vibbar av Woody Allens livskrisande insikter i Hannah och hennes systrar (huvudpersonen, Annamarie Kaspers cellist, får tillbaka lusten till livet när hon plötsligt hör musik i trafiklarmet på gatan) inser jag att jag har förälskat mig i serien. Som sedan avslutas närmast episkt med episoden The Last Raid, om ett kompisgäng som är på väg ur tonåren och som samlas, kanske för sista gången, för att spela Mythic Quest online.

Har man följt Mythic Quest i fyra säsonger är det en upplevelse bara att få se själva spelet spelas, nivå för nivå; samtidigt utspelas ett fint och lite gripande Sista natten med gänget/The Last Picture Show-arketypiskt drama mellan tonåringarna. Varav en dragit med sig lillbrorsan in i laget också … älskar detta:

Det är Ashly Burch som tagit kreativ lead på Side Quest, tillsammans med John Howell Harris och Katie McElhenney. ♦

Jan Jönsson charmar alla när IFS växer upp och blir postmodern Hyland-tv

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

En ny, fjärde säsong av IFS – Invandrare för svenskar har inletts på SVT Play, och jag konstaterar efter två avsnitt att något har hänt. Serien har hittat en ny rytm och trygghet, ett säkrare sväng.

Jag har haft mina dubier till och från men på det stora hela har jag kapitulerat, och senaste året har jag kallat serien »perfekt public service« och detaljanalyserat varför, först om sommarspecialen i juni …

… och sedan inför säsong 3 i höstas:

Och då uppehöll jag mig mycket vid programmets inbyggda fällor för de tävlande svenne-svenskarna, hur de triggas till klumpiga och ofta magknipspinsamt roliga övertramp. Men det är detta som förändrats lite den här gången. Först tänker jag att det beror på de tävlande, men de är vid närmare betraktelse precis lika naivt svenniga som vanligt. Och det kan förstås fortfarande vara tillfälligheter och gälla bara de två inledande avsnitten, som är de jag sett, men där är det definitivt en högre grad av bonding över kulturgränserna än tidigare, mellan panelen och de tävlande. Bortsett från när Filip Dikmen råkar säga »fuck you« och ge en av de tävlande, Oskar från Love is Blind, båda fingrarna. Så helt balanserat är det inte. :) Men på det stora hela känns det som en charmoffensiv och en riktig tryckvåg av roast-värme.

Särskilt det andra avsnittet, där de tävlande är tre kända politiker: civilminister Erik Slottner (KD), förra socialförsäkringsministern Annika Strandhäll (S) och oppositionsborgarrådet Jan Jönsson (L), som blev känd i senaste valrörelsen för de där »Gängens värsta fiende«-affischerna.

Den sistnämnde visar sig vara lysande tv – i synnerhet i samspel med IFS-panelen. Det slår gnistor om kontrasten! För Jönsson är ju ett klassiskt original. Gick med i Folkpartiet som 12-åring. Låter som om han växt upp i Danderyd men är från Botkyrka, där han som lärare, specialpedagog och rektor jobbat hårt med barn och ungdomar med hög skolfrånvaro. Och han är den ende i någon av fyra års paneler som förstår vartenda ord av ortensvenskan hos Big O. Han proklamerar detta själv, men verkligen inte utan grund: han vinner både tävlingen överlägset och panelens förbehållslösa gillande.

Och mitt. Janne Jönsson är min tv-idol den här veckan. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar The Residence, Body in the Lake/The Teacher + The Simpsons-spoofen på The White Lotus, hatdreven mot Adolescence, ruttnande dvd-skivor, Welcome to Wrexham m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!