[207] »Don’t drink my daughter’s pee if you can’t handle it, you freak!«

Bergerac, Bosch och sexuell befrielse

Det är lätt att se tematiska trender i olika kluster av filmer och tv-serier. Förr skrevs det ofta kulturartiklar om hur vissa virila manus som cirkulerade i Hollywood ynglade av sig längs vägen så att det i slutändan kunde komma tre, fyra filmer baserade på samma idé.

I den snabbrörligare tv-världen är det vanligare att se sådana kluster som slumpmässiga, och så är det väl även med de starka tematiska sambanden mellan serierna den här veckan: det besatta sökandet efter sexuell frigörelse i både Dying for Sex och The Art of Joy; den komplicerade relationen mellan en psykiskt nedbruten mordutredare och hans både kick- och trygghetsjagande dotter i såväl nyinspelningen av Bergerac som finalsäsongen av Bosch: Legacy.

Det är bara ytterligare en spännande tv-vecka. Som alltid. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Dying for Sex (FX/Disney+)
2. Adolescence (Netflix)
3. The Studio (Apple TV+)
4. The White Lotus (HBO/Max)
5. The Pitt (HBO/Max)
6. Running Point (Netflix)
7. The Righteous Gemstones (HBO/Max)
8. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
9. Lajka (TV4 Play)
10. Dope Thief (Apple TV+)

»Dying for Sex« är serien världen behöver nu – och Michelle Williams gör sitt livs roll

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Citatet i rubriken till det här brevet – »Don’t drink my daughter’s pee if you can’t handle it, you freak!« – kommer i femte avsnittet av Dying for Sex, och det är Sissy Spacek som säger den. Jag både skrattar och gråter en skvätt där. Det är lika rörande som roligt, och i botten ligger en pott av lika delar tragedi och feelgood.

I motsats till vad man kan tro av lösryckta repliker, eller enstaka crazy-scener i trailern (och det ska sägas att det finns många galna och inte minst sex-pervy situationer här …) så känns det aldrig som en »sjuk« eller ens halvgalen serie. Och trots ett överflöd av humor känns det aldrig som en komedi heller.

Dying for Sex , som får svensk Disney+-premiär på fredag, är verklighetsbaserad – efter en podcast med samma namn, där cancerdöende Molly Kochan samtalar med sin bästa kompis Nikki Boyer om hur hon lämnat sin make och jagar en sexuell frigörelse och förlösning innan det är för sent. Efterhand berättar hon också alltmer om ett barndomstrauma: en av hennes missbrukande mammas många pojkvänner förgrep sig sexuellt på henne när hon var nio år.

Allt är med i dramaserien, och allt är jordat i det allvaret. Men serieadaptionen, av New Girl-skaparen Elizabeth Meriwether, är mycket mer än så. Meriwether plockar fram allt hon fulländade under 2010-talet, hela »Obamacore«-verktygslådan, här finns inte ett spår av dystopisk politik. Det är på liv och död men helt rotat och fintrådat i de mänskliga relationerna, inom den fantastiska ensemblen och i ett tidlöst vardagligt Brooklyn.

Med Jay Duplass i rollen som maken sedan 15 år, och med en Jenny Slate som är rena syntesen mellan Gaby Hoffmann och Kathryn Hahn, känns serien väldigt mycket som Transparent i tonen, högintelligent och högkänslig. Cancertemat påminner om det i Laura Linneys The Big C.

Första halvan är rolig, avväpnande, öppnande, men andra halvan växer ut till ett slags über-feelgood där all tragik tas ut av en unikt livsbejakande humor. Michelle Williams i huvudrollen tar leaden och är bättre än någonsin, ännu bättre än i alla fantastiska roller hon gjort genom åren, Brokeback Mountain, Blue Valentine, My Week with Marilyn, Manchester by the Sea, The Fabelmans, Fosse/Verdon.

Hon är så strålande att jag vill se om hela serien direkt.

En liten detalj som bär hela storyn, som en stomme av stål som bär ett hus, är att man både ser känsligheten i Jay Duplass fina, starka karaktär och ser honom med hennes blick, och med ett historiskt djup i den blicken, så att man verkligen förstår hennes val att lämna honom. I andra serier antingen får man det övertydligt serverat eller ställs man bara inför faktum. Jag minns när jag följde The Split att jag funderade över varför jag alltid brukar sympatisera med mannen som blir lämnad, och Dying for Sex får mig att inse att det inte nödvändigtvis ligger hos mig utan i att serier i regel inte klarar av eller bemödar sig med att skilja ut de olika subjektiva perspektiven. Här blir det dock fullständigt glasklart varför det inte funkar för huvudpersonen med maken och varför hon i stället faller för Rob Delaneys sorgsna och lite sunkiga granne.

Några ytterligare anteckningar jag vill dela med mig av:

• Sista scenen i episod 4, i hissen – där händer något. Klippen, regin, replikerna, låten med Brooklyns Kalbells i soundtracket … detta är 2010-tals-tv och jag älskar det.
• Det är så mycket i serien som vänder och vrider på känslan av att vara onormal, att inte passa in i det normala, och ändå lyckas den landa i så mycket ljuvlig normal altruism, empati och humanism.
• Sissy Spacek spelar alltså den komplicerade mamman till Michelle Williams karaktär, och dras med av hennes självuppoffrande hängivenhet, och gör också sin bästa rollinsats på åratal. De blir mor och dotter på riktigt och deras samspel är ännu ett skäl till varför jag vill se om hela serien direkt.
• Jenny Slate spelar bästa kompisen som offrar allt, jobb och förhållande, för att vara närvarande till slutet, och hennes story är en hel dramaserie i sig – hon är så gott som huvudperson, hon också. Och gör sin karriärs bästa rollprestation.

Jag visste inte att jag behövde 2010-tals-tv så här mycket igen. Varifrån kommer behovet? Jag tror det handlar om att inte förlora det vi hade, inte glömma att det vi hade förut fortfarande är vi. ♦

Det unika med Mike White är känslan av att följa händelser och inte styra dem

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Som kritiker får man ofta förhandstittar men inte alltid på hela säsongerna. Jag tycker att det är okej när enbart de första två eller tre avsnitten släpps för recension inför premiärer, men när, säg, 6 av 10 avsnitt släpps, eller 9 av 10, blir det svårt. Som kritiker vill jag se så mycket som möjligt även för att göra min bedömning av en premiär, men ser man sex avsnitt på raken och sedan inget mer förrän en månad senare tappar man känslan för helheten.

Så har det blivit med The White Lotus för mig. Jag skrev min premiärrecension efter att ha sett de första sex avsnitten på ett par kvällar i början av februari. Först nu, nästan två månader senare, ser jag det sjunde avsnittet.

Jag började dock med att repetera episod 5 och 6, eftersom folk blev alldeles i gasen av en Sam Rockwell-monolog i det ena (och jag själv »bara« tyckte att det var typiskt Mike White-bra) och för att det rådde sådan hausse kring tittarsiffrorna efter det sjätte avsnittet denna vecka – 4.2 miljoner tittare på första visningsdagen var faktiskt hela seriens all time high, hittills, fler än S2-finalen, och 75 procent högre än S3-premiären.

Säsong 3 är alltså den tittarstatistiskt klart starkaste hittills, och jag har redan beskrivit i detalj varför jag tycker att den också är den mest tematiskt intressanta. Men som jag också tog upp senast så är den kanske även svajigast. Då nämnde jag dialogen, och i nästa veckas avsnitt, säsongens sjunde, finns en typisk sådan scen: när Parker Poseys karaktär på en bjudning inte kan få in i skallen att miljardärshustrun hon cocktail-pratar med faktiskt älskar sin äldre man och inte bara stannar hos honom för pengarnas skull. Dialogen är skriven med satiriska punchlines och känns malplacerat lösryckt; satiren är hela ramen, och poängen har redan hämtats hem i en tidigare scen av Patrick Schwarzenegger.

Och vad ska man säga om Rockwells och Walter Goggins visit hos maffiamogulen i Bangkok? Det blev väl inte alls som vare sig de eller tittaren föreställt sig. På ett sätt en besvikelse, men samtidigt också karakteristiskt för vad jag ser som en av seriens, och Mike Whites, kvaliteter: att inte falla för narrativa frestelser utan bibehålla känslan av verkligt förlopp, som om en regissör och kameraman bara följt med Rockwell och Goggins till Bangkok utan att veta i förväg vad som skulle hända.

Till sist: den som tycker att Mike White överraskar med gränsöverskridande innehåll i Sam Rockwell-monologen eller incestbrödrakyssen mellan Schwarzenegger och Sam Nivola har inte sett hans debutfilm Chuck and Buck.

Gör det! ♦

Sveriges Ilana Glazer & Abbi Jacobson är tillbaka

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nya Likea-säsongen har kommit på TV4 men stavas nu Lajka, efter IP-klagomål från Ikea. Jag gillade den gamla stavningen bättre (den nya känns som en young adult-serie på SVT), och jag är också en liten aning tudelad inför den här fortsättningen.

Det är inte riktigt lika pitch perfect utan känns som om det gått fortare den här gången, rentav på nivån att det känns som att man inte haft tillräckligt med tid för omtagningar. Missförstå mig inte nu – allt som var så bra med säsong 1 finns kvar. Vera Herngren och Felicia Danielsson är praktiskt taget satirkomiska genier, både på manus- och skådis-nivå, och regissören Eddie Åhgren är den bästa i sin generation.

Men huvudrollerna har blivit liksom lite väl cementerade, båda spelar ut med hela ansiktet på exakt samma sätt serien igenom – Vera kufiskt osäkert obekvämt (hennes rollfigur har oprivilegierad bakgrund) och Felicia kufiskt narcissistiskt obekväm (hennes rollfigur är en nepobaby). Och har inte avsnittslängden kortats lite väl mycket sedan förra säsongen? Flera är under 15 minuter. Lite som hur kaffepaketen minskats från 500 gram till 450 under inflationen …

Å andra sidan är storyn rikare – Veras karaktär lämnar ett säljjobb på Mitt i (underbart välfunnet och kontors-spooky, med en som alltid perfekt Sanna Sundqvist som krävande gränslös chef) för att spökskriva Felicias karaktärs, eh, bok (ja, bok!? Och på Bonnier?!?) samtidigt som influencerbyrån de är signade till ska rebrandas.

Jag älskar att överhuvudtaget återse hela det här gänget och hela deras awkward-atmosfäriska serie-influencer-universum, komplett med redan etablerade supportfavoriterna Susanne Thorson, Måns Nathanaelson och Måns Herngren, och med ny rocknördmusik av Martin Fogelström och Mattias Gustavsson från Dungen. Denna borde ge Lajka en Grammis, eller åtminstone ett kärleksfullt paketerat soundtrackalbum.

Klara Hodell dyker upp som uppblåst »konstnärsinfluencer« (fast jag tänker orättvist nog på Hanna Hellquist och Anna Björklund). Och Elis Liam Monteverde Burrau gör en sådan där poet-cameo igen, dock inte lika vass som i På armlängds avstånd.

Jag skulle kunna nämna några dussin detaljer till. Ingen annan svensk serie gör så mycket med 14 minuter som Lajka. Men nästa gång ser jag gärna att både format och substans närmar sig Broad City – Vera Herngren och Felicia Danielsson kan ju bli Sveriges Ilana Glazer och Abbi Jacobson.

Här finns min intervju med Eddie Åhgren från nyhetsbrev #85, och jag har även låst upp betalväggen till nyhetsbrev #49, så att alla som vill kan läsa min entusiastiska S1-intervju med Vera och Felicia. ♦

Polsk noir om psykets, moralens och hierarkins skörhet

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det är svårt att ge polska Max-dramaserien A Decent Man (originaltitel: Porzadny czlowiek) högre betyg än en trea, den har för många små sänken i manus och regi, men spänningsmässigt är den en fyra. Eller … »spänning«, det är inte riktigt spänningen heller, det är snarare en psykologisk kvalitet här som utmanar och skapar nyfikenhet.

Detta genom att den tunga polska manusförfattaren och skådespelaren Krzysztof Czeczot snabbt etablerar sig själv i huvudrollen som ett slags Kafka-karaktär, offer för reaktionskedjan han själv utlöser när hans tonårsson misshandlats svårt av en klasskamrat. Trots att han är högdjur i samhället, i egenskap av hjärtkirurg på väg att ta över chefsrollen för hela sjukhuset, blir han ett slags blank Josef K inför ödet när en symboltyngd noir-nedåtspiral tar fart.

För att anknyta till Czeczots meriter som dramatiker så är det kanske mer Gogol än Kafka över storyn. Det är lite åklagaren i Döda själar över hans karaktär – högt upp i samhällshierarkin men svag och maktlös när han frikopplas från statusen, samtidigt som ett inre mörker närmar sig ytan. Gogols presentation av åklagaren i Döda själar sticker ut från de övriga ämbetsmännens beskrivningar, det talas om ett inre sår som aldrig läker, och att åklagaren ibland stirrar tomt framför sig som om han påmints om något outtalat från det förflutna; och det är exakt vad man ser i huvudkaraktären i A Decent Man.

Fotot bidrar starkt, av Jakub Stolecki – grått, hjälplöst, instängt, i kongenialitet med huvudkaraktären. Men regin och dialogen har brister. Inte minst »mellandialogen«, allt som sägs för att skapa trovärdighet i utkanten och bakgrunden av det existentiella dramat. Den är nästan tanklöst skriven – jag undrar om den bara adderats i efterhand, utanför huvudmanuset. Som när ett grabbgäng i första avsnittet går och småpratar om fotbollsträningen de just haft, och replikerna känns som ljudet av oregisserade statister.

Intrigen har också sina klumpigare stunder.

Men i hjärtat av serien finns en stark berättelse om en mans färd från vuxen till barn, från nuet till minnena, från makt till maktlöshet … och djupt in i mörkret. ♦

Nya Bergerac siktar mot högre höjd men lyfter inte från studiogolvet

Säsongspremiärbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Bilen och frisyren. Jersey och ledtemat. Fyra saker i 1980-talsserien Bergerac som fått värdiga uppdateringar i Toby Whithouses nya version, med SVT-premiär på onsdag. Och att huvudrollen görs av min favorit Damien Molony (Suspects, The Split, Brassic) är den ena anledningen till att jag nyfiket kollat in serien i förväg. Den andra anledningen tas upp här, i ett fint samtal mellan Molony och original-Bergerac-skådisen John Nettles:

Jag syftar på mörkret i den nya serien, vilket Nettles menar fördjupar karaktären, nedgången i alkoholism efter hustruns död.

Och visst, det finns något mörkt och starkt här, inte minst i storyn, vars kriminalfall utvecklas under säsongens alla sex avsnitt, till skillnad från originalseriens proceduralformat. Men det är här det börjar skära sig: produktionen matchar inte manusets och premissens ambitioner.

När Molonys Bergerac med sprit i andedräkten besöker sin stökiga tonårsdotter (Chloé Sweetlove) i en häktescell känns det mer 1980-tal än John Nettles-serien. Det känns gammal tv-teater. Häktescellen skriker studio. Gallerfönstret är lilafärgat bakgrundsbelyst, väggarna ser ut som kuliss-gips.

Och det är bara ett exempel. För många scener ger det här intrycket, känns avfolkade och lågbudget.

Vilket gör att de fantastiska Jersey-miljöerna inte synkar med atmosfären i serien, vilket de verkligen gjorde i originalet.

Bäst är omgörningen av ledtemat och förtexterna, där musiken börjar kännas igen först efter 20 sekunder:

Casten är stark, med veterantoppar i Zoë Wanamaker och Philip Glenister, men samtidigt, precis som serien, lite för tunn.

Och bilen då? Den röda 1947 Triumph Roadstern? Det är samma fysiska bil. Men där John Nettles rattade runt den på riktigt står den hos Molony bara som renoveringsobjekt i ett trångt, trist, stökigt garage. Första gången vi ser den är när han sover ruset av sig efter ett återfall.

Detta är egentligen ett bra grepp. Samma sak med att låta Terence Alexanders klassiska pamp-svärfars-karaktär i originalet göras av Wanamaker här, och bli en bistert ansvarsfull mormor till tonårsdottern. Nya Bergerac är smart och till och med fingertoppskänsligt uttänkt, men sämre utförd. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Bosch: Legacy, The Art of Joy, LOL: Skrattar bäst som skrattar sist + nyheter om SVT/Scalateatern m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!