[208] »The Handmaid’s Tale ville varna oss – visar nu vägen ut?«

Hellre veckosläpp än binge-vecka

Förra veckan skrev jag om rekordtittarsiffrorna för den pågående The White Lotus-säsongen, som fortsatt att öka denna vecka, och tittar man på streamingtoppen i stort är det faktiskt så att den domineras av serier som släpps med ett avsnitt i veckan. Den gamla 1900-talsdistributionsformen som dömdes ut när Netflix bulkreleaser började dominera för tio år sedan.

Branschsajter som Variety och The Wrap har den senaste månaden rentav myntat begreppet »Big Three« om The White Lotus, 1923 och Reacher, som skiljer sig markant från varandra, och är på olika plattformar, men där det gemensamma är något tv-industrin nu studerar noga: att de övergett Netflix binge-modell, och är större än alla binge-serier.

Det är nog ingen tillfällighet att veckans två bästa serier båda är just veckosläppsserier, The Handmaid’s Tale och Your Friends & Neighbors. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Dying for Sex (FX/Disney+)
2. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)
3. The Studio (Apple TV+)
4. The White Lotus (HBO/Max)
5. Your Friends & Neighbors (Apple TV+)
6. The Pitt (HBO/Max)
7. Pulse (Netflix)
8. Gangs of London (SkyShowtime)
9. Running Point (Netflix)
10. The Righteous Gemstones (HBO/Max)

Aldrig sett »The Handmaid’s Tale«? Passa på nu – det räcker med första och sista säsongen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

»They put us in red, the color of blood, to mark us. They forgot it is also the color of rage.«

Elisabeth Moss säger detta i en voiceover i inledningen av Exodus, det åttonde avsnittet i den nya och allra sista säsongen av The Handmaid’s Tale. I orden finns en revolutionär symbolik, men framför allt visar de sig vara revolutionärt hands-on. Säsongen börjar på tisdag på Max, och det åttonde avsnittet kommer den 13 maj och är seriens mest spännande sedan säsong 1. Orden inleder också hela seriens klimax, som pågår i tre avsnitt och avslutas den 27 maj. De senaste säsongerna hat varit obalanserade och splittrade, men nu är det återigen – precis som under första säsongen – tv-historia som skrivs.

Efter den superba första säsongen av Bruce Millers tv-tolkning av Margaret Atwoods roman har det ofta känts som om serien släppt sitt ursprungliga fokus och syfte och i sämsta fall bara varit till för Elisabeth Moss sammanbitna ansikts-closeups.

Sammantaget är det väl lite orättvist att säga så, vi har under de här säsongernas gång också fått intressanta brottstycken av Atwoods större geopolitiska berättelse om Giliads utbredning och USA:s kollaps, om Kanadas svåra portal-roll och övriga västvärldens avståndstagande, om klimatkrisen och den dramatiska nedgången i barnafödande världen över.

Men under finalsäsongen formuleras allt detta så mycket smidigare och skarpare igen, och om du inte sett serien tidigare, eller missat delar av den, så räcker det med den klassiska första säsongen och denna finalrunda för att få en optimal tv-version av Atwoods feministiska USA-dystopi.

I slutet av den nya säsongens första avsnitt – ett av tre som släpps på tisdag – ser vi USA:s flagga vaja från en flyktingförläggning i Alaska, och den har bara två stjärnor kvar i baneret. Det är Alaska och Hawaii som är fysiskt land tillhörigt exilregeringen, som dessutom pressas av att Kanada vill inleda diplomatiska relationer med Gilead – och därför måste sluta erkänna USA som suverän stat. Kanada ser också flyktingsituationen som ett allt större problem, men är faktiskt välvilligare inställt till diktaturen Gilead i serien än vad verklighetens Kanada är till Trump-styret just nu. Parallellerna är hursomhelst fascinerande.

I serien har amerikansk industriproduktion upphört sedan länge, och Gilead producerar endast spannmål, utöver den alltmer framgångsrika kulturkrigspropagandan. Religiösa hardliners har dock lättat på doom-and-gloom-estetiken och börjat utnyttja Kanadas diplomatiska öppningar för att skaffa Mercedes och Rolex. Gilead säger sig nu vilja bli ett »västvärldens Dubai«.

Men stämmer det? Jag tänker inte spoila något, men att ha diplomatiska relationer med Gilead är som att förhandla med Putin. Något allt mörkare rör sig i det outtalade som inte ens alla i Gileads regering får veta.

Serien startade under Donald Trumps första presidentår 2017 och jag var ganska ensam då om att ta den på verkligt allvar som framtidsprofetia. Och det är enormt tungt att konstatera att jag inte hade fel. I dagens USA skrubbas kvinnor och kvinnors och minoriteters rättigheter bort från regering, försvar och andra myndigheter under vitmakt-ledning av Trump, Hegseth, Vance och Musk; ett skräckkabinett kusligt likt mörkermännen som styr Gilead.

The Handmaid's Tale är inte längre någon dystopi eller kontrafaktisk lek, det är en parallellvärld nära vår samtid där Gilead är en fusion av Putins Ryssland och Trumps USA. Kriget om barnen och kriget mot kvinnorna är de två centrala kulturstriderna. Men detta öppnar också möjligheter för motståndet, rebellrörelsen Mayday, att växa från spillra till revolutionär maktfaktor.

Säsong 8 av The Handmaid’s Tale har som sagt Max-premiär på tisdag. Själva upplösningen kommer jag att skriva om i slutet av maj. Och efter det vänder vi blicken mot spinoffserien The Testaments, baserad på Margaret Atwoods Gileads döttrar. När nyheten om spinoffen först kom strax före pandemin var jag allt annat än entusiastisk. Nu, i det skarpa ljuset och djupa mörkret av moderseriens finalsäsong känns The Testaments som ett måste. ♦

Trumps tariff-attack …

… i veckan påminde mig mest av allt om ett 55 år gammalt Monty Python-klipp:

Tänk att USA, ledaren av den fria världen, till slut skulle falla så djupt att ovanstående fem sekunder av chauvinistisk tjockskalle och arketypisk Monty-silliness slutligen skulle bli sannspådda. Klippet är plockat från kollagesketchen Tax on Thingy från det andra avsnittet av säsong 2 av Monty Python’s Flying Circus, The Spanish Equisition. Och hela det spanska inkvisitionstemat är ju skrämmande aktuellt också, i dessa MAGA-tider av censurerade skolbibliotek, offentliga toaletter och kvinnoidrottstävlingar. ♦

Räddningen finns i förlorad status? Jon Hamm gör en underhållande modern Don Draper

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag kommer att återvända till Apples nya Jon Hamm-serie Your Friends & Neighbors, som har premiär på fredag, eftersom jag bara fått förhandstittar på sju av tio avsnitt, men efter att ha sett fyra av dem måste jag redan nu uppmana er att bereda plats i tv-kalendern.

Serien är skapad och huvudförfattad av Jonathan Tropper, som här återkommer till det tidigare stående temat i sina romaner, med manligt sårbara, identitetskrisande protagonister (This is Where I Leave You, The Book of Joe, How to Talk to a Widower …). Det är på tiden att Tropper i stället för über-våldet i tv-serier som Banshee och Warrior nu gör tv-drama i linje med sina psykologiskt socialrealistiska 00-talsböcker.

De första avsnitten gör ett suveränt jobb med att lägga en omsorgsfull grund och etablera en känslomässig relation till karaktärerna, när Jon Hamms frånskilda huvudperson förlorar toppjobbet som hedgefondförvaltare och reagerar med en sorts livsstilsnihilism, han börjar se tomheten mer än innehållet … samtidigt som han börjar råna sina stenrika vänner och grannar på klockor och smycken han antar de inte ens kommer att sakna.

Sedan kommer en slutscen i tredje avsnittet – årets bästa cliffhanger! – som skjuter i väg storyn i två jättespännande riktningar: dels inbrottsintrigen, som såklart eskalerar bortom kontroll, dels Hamms karaktärsutveckling, som är en av de mest intressanta jag sett under den här tv-våren. Han ser tomheten i sitt gamla liv men vill ändå tillbaka till det. Han är rotad i en empatisk relation med sin syster med vuxen-adhd och en livslång besvikelse på sina åldrade föräldrar. Han har en stökig men i grunden fin relation med sin ex-fru, som lämnat honom för en ex-basketstjärna … som han också har en stökig men försonlig relation till. Kort sagt: huvudkaraktären är ett litet under av mänskliga motsägelser.

Your Friends & Neighbors är ett djupt underhållande klassdrama om en märkligt älskvärd cyniker, halvt avtrubbad och halvt återvitaliserad, som säger saker som »I det här livet får man inte vad man förtjänar, man får vad man förhandlar sig till« men samtidigt tar hand om sin vuxna syrra och generellt präglas av ett slags aningslös schyssthet. Och som nästan anarkistiskt hamnar i en kriminell loop …

Det ska bli spännande att se vart det tar vägen under andra halvan. ♦

Pulse nästan lika bra som The Pitt

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Här hade jag hela varningssystemet aktiverat – skulle jag stå ut med en ny läkarserie på Netflix, iscensatt på en akutmottagning i Miami under en hotande orkan …? Det vill säga, en läkarserie som sannolikt låtsas som om allt i Trumps och DeSantis Florida är sjukhus-business as usual, när i själva verket sjukvård, forskning och katastrofberedskap är under extremistisk nedskärning?

Svaret är faktiskt … jaa! Pulse visar sig vara kvalitet raktigenom. Perfekt cast med ett snyggt skrivet, engagerande relationspussel inflikat i sjukhusintrigerna, som i sig är en perfekt mix av maktpolitik, akut-action och psykologiska spänningar på golvet.

Pulse är lite mer »fixad« än The Pitt, manuset är mer smooth och saknar kanske en kaosnivå, men konflikterna matchar dem i The Pitt fullt ut, vilket gör Pulse till en nästan lika vass E.R.-utmanare. Här finns inte minst ett briljant spår om mentorskap och sexuell gränsdragning, där Willa Fitzgerald gör rena breakout-rollen – från Scream och Reacher till vuxen, komplex akutläkare. Och serieskaparen Zoe Ropyn gör något liknande, från hårt mallat evighets-gig på Hawaii Five-0 till storartat vuxendrama (bättre än Grey’s Anatomy, vilken är den lite slappa referensen i Willa Fitzgerald-intervjuklippet nedan).

Vad är det förresten med regionala delikatesser i tv-serier numera? Jag har tidigare skrivit om hur kärleksfullt Cross vävde in Washington-institutionen District Chicken med mumbosås i dialogen, och om hur Los Angeles-haket Cole’s klassiska French Dip Sandwich avhandlades i senaste The Lincoln Lawyer-säsongen, och om hur just The Pitt i vintras introducerade oss för Primanti’s, stans lunch-ikon sedan 1930-talet … Pulse vill inte vara sämre, och hyllar kubanska pastelitos från Versailles Bakery i första avsnittet. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar urstarka nya Gangs of London-säsongen samt Kevin Bacons The Bondsman, Queensland-noiren Troppo och Coben-pusslet För evigt dömd. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!