[209] »Samtidens behov av Black Mirror är tillbaka i fas«

Ingen motsättning mellan Brooker och Mazin … så vi kanske behöver skapa en

Ibland får själva mixen av serier som råkar ha premiär samma vecka betydelse. Som nu, med Black Mirror, som kom på Netflix i torsdags, och The Last of Us, som kommer i morgon på Max. Den förra är en av mina största favoriter genom tv-historien. Den andra var en liten chock av vision och kreativitet när den kom för ett par år sedan. Och Charlie Brooker, hjärnan bakom Black Mirror och med ett förflutet som spelrecensent, hade lika väl som Craig Mazin kunnat vara den som realiserade tv-adaptationen av det nyskapande post-apokalyptiska spelet.

Eller, rättare sagt, han hade kunnat vara det om inte tv-världen utvecklat en sådan kreativ guldålder där Black Mirror kan existera som storserie på Netflix. I en lite mindre tillåtande tv-värld hade Charlie Brooker fortsatt att göra serier typ hans tidiga zombie-reality-spoof Dead Set från 2008. I en sådan värld skulle snarare The Last of Us vara höjden av tv-konst.

Och jag är lite rädd att vi är på väg in i den tv-världen.

Efter pandemin och storstrejkerna i Hollywood har den kreativa sidan av amerikansk tv-industri inte återhämtat sig. Inte på långa vägar. Man pratar alltmer om »post-peak TV« som en bokstavlig lågkonjunktur. Det handlar om en kraftig nedgång i arbetstillfällen för tv-kreatörer, sammantaget med över 40 procent på ett år. Manusförfattare, serieskapare, showrunners, producenter, konsulter – alla har drabbats lika hårt. Facket WGA varnar för hur bolagens desperata jakt på snabba streamingförtjänster och kapade kostnader får utbudet att kantra inte bara mot allt fler billiga realityserier på fiktionens bekostnad, utan också mot allt fegare dramakoncept i en intensifierad jakt på expansionsvänliga IP-rättigheter, på bekostnad av det konstnärligt unika.

Med andra ord: Black Mirror hade knappast startats upp i dag, däremot hade The Last of Us varit den nya högstanivån, så kallad Prestige TV, med duktigt avbockade rutor för Intellectual Property och franchise-mässighet.

Och arbetslösheten i Hollywood fortsätter att stiga. Även skogsbränderna och Trump-regimen med handelstullar och hot om ideologisk censur eskalerar den kreativa rädslan i branschen.

Därför värdesätter jag Black Mirror så oerhört mycket just nu. Och känner ett litet motstånd till The Last of Us, som jag recenserar nästa vecka, men … hoppas slippa toppa brevet med då. Vi har ju, tack och lov, en ny säsong Hacks också. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Black Mirror (Netflix)
2. Dying for Sex (FX/Disney+)
3. Reformed (Le sens des choses, Max)
4. The White Lotus (HBO/Max)
5. Your Friends & Neighbors (Apple TV+)
6. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)
7. The Studio (Apple TV+)
8. The Pitt (HBO/Max)
9. The Righteous Gemstones (HBO/Max)
10. Good American Family (Hulu/Disney+)

Världen behöver Black Mirror igen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

När jag tittar tillbaka på de senaste Black Mirror-säsongerna får jag rysningar. Så många unika, tankeväckande idéer, så briljant realiserade. Och jag häpnar lite inför min analys av förra säsongen, sommaren 2023 – hur jag nådde slutsatsen att serien, om än alltjämt briljant, kanske mest hörde 2010-talet till. Jag känner precis tvärtom nu! Av skälen jag redogör för i intro-texten här ovan. Dessutom var ju förra säsongen rätt brutal i hur hårt Brooker bet i handen som föder honom, när han skapade den uppenbara Netflix-allegorin »Strawberry« som löpte genom flera avsnitt i en kritik av destruktiviteten i streaming-algoritmerna.

På ytan är anslaget nu detsamma som senast, eller som alltid. Djup civilisationskritik jämte tech-satirisk nostalgi jämte bitterljuv kärlek, med avväpnande mycket relaterbar relationspsykologi, som går hela vägen från mikro till makro, från tvåsamhet till digital-organiskt samhällsbygge.

Säsongen har även ett stort meta-projekt inbyggt i avsnittet Plaything, vars 1990-talsspel »Thronglets« i serien är skapat av samma fiktiva spelutvecklare som sades ligga bakom spelet Bandersnatch, föremålet för den interaktiva julspecialen 2018. Will Poulter återvänder alltså i rollen som det galna spelutvecklargeniet, och självklart har Brooker sett till att det går att ladda ner ett fullt fungerande Thronglets även som Netflix-mobilspel.

Jag älskar den långfilmslånga USS Callister-fortsättningen som avslutar säsongen (och som påminner en del om The Last Raid, finalavsnittet av Side Quest), men det är ju Bandersnatch-uppföljaren Plaything som är säsongens stora sequel-event, i det att avsnittet också bär på nyckeln till hela säsongen.

Om förra säsongen utforskade streamingalgoritmer, autofiktion, reality-tv, true crime, datahoarding och deepfakes lägger den nya säsongen mer tyngd vid dels politiska konsekvenser – här finns inte minst ett klasstema – och dels det urmänskliga, vårt kollektiva DNA, drifterna som ständigt får oss att kastas mellan altrusim och ondska, våld och samarbete, demokrati och auktoritarianism.

Black Mirrors dystopier har inte känts så här synkade med samtiden sedan The National Anthem, det allra första avsnittet 2011 (grisavsnittet, ni minns?). Eller om det möjligen bara är samtidens behov av Black Mirror som kommit i fas igen.

Och så mitt i allt detta får vi ett avsnitt som Hotel Reverie, som är ett slags existentiell meditation över film- och skådespelarkonsten överlagrad med science fiction-troper i ett produktionstekniskt mästerverk.

Säsongen är full av storartat skådespeleri av många kända namn, men om jag ska nämna bara en en enda måste det bli Emma Corrins ikoniska svartvita gestaltning av en psykiskt plågad 1940-talsstjärna i det avsnittet. ♦

Veckans överraskning: rörande rolig reformistisk fransk judiskhet i Reformed

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

I skuggan av impacten från Black Mirror har den nya franska serien Le Sens des Choses, som på Max i Sverige fått den engelska titeln Reformed, blivit en smått omtumlande tv-förälskelse.

Den handlar om en ung kvinna i Strasbourg (Elsa Guedj) som blivit rabbin, vilket inte är okontroversiellt i stadens judiska community och sannerligen inte heller i hennes halvtrasiga ateistiska familj, med en strulig brorsa (Solal Bouloudnine, som påminner härligt mycket om Antoine Reinartz modehus-arvinge-i-kläm i La Maison), och en ensamstående pappa (Serge Gainsbourg-lika Éric Elmosnino), som är psykoanalytiker och dämed gör ungefär samma jobb för sina patienter som dottern gör för sina församlingsmedlemmar.

För att beskriva andan och humorn i serien, så här lät det när dottern kom hem och berättade att hon fått sin första faktiska rabbin-anställning, något hennes pappa trott aldrig skulle ske. Så nu kan han inte dölja sitt ogillande.

Léa: Men du sa att du skulle stötta mig!?
Léas pappa: Men jag trodde ju inte på det.
Léa: Va?
Léas pappa: Léa, skärp dig, det är ju bara som man säger till barn som är på väg att göra nåt dumt, så att barnet ska låta bli. Jag menade det inte!

Serieskapare är Benjamin Charbit samt urbegåvade Noé Debré, som tidigare gjort fyra säsonger av briljanta Bryssel-mockumentären I unionens tjänst (Parliament), vilken fanns hos Axess TV i Sverige för ett par år sedan men försvann innan jag hann skriva om den. Reformed är baserad på Delphine Horvilleurs bok Vivre avec nos morts, dock ingen adaption utan mer fritt inspirerad.

Jag har på de tre avsnitt jag sett, de som hittills kommit upp på Max i Sverige, fallit hårt för hur serien bygger sin energi på kontraster – lågmäld realism vs absurd humor, religiositet vs ateism, reformism vs konservatism, judiskhet vs franskhet, sex vs moralism … och kanske i ännu högre grad kontraster i varje spörsmål som församlingsmedlemmarna kommer dragande med.

I en episod är det en snart-13-åring som inte vill ha någon bar mitzva på grund av klimatförändringarna (det vill säga, han vill inte vara världsfrånvänd).Men det är inte bara det tematiska, och dialogen och spelet kring det, som gör Reformed så bra – min favoritscen i nämnda avsnitt är när killen till sist ändå accepterar sin bar mitzva, hans far dansar lycklig i kaoset efter stolbärningen, och kameran i en sekund stannar vid hur den lite ocd-iga killen stoppar in och rättar till skjortan på den dansande pappan.

En annan episod handlar om omskärelse, som ett ungt nyblivet föräldrapar inte kan enas om, och en av svärmödrarna säger sig ha hört att omskärelse gör så ont att det orsakar en blodrusning till hjärnan, »och det är därför det finns så många judiska nobelpristagare« … Avsnittet redogör i princip för vilken vidskeplig idioti omskärelse är, men landar ändå i att traditionen vinner, och därtill med glädje – alla vuxna klappar i händerna och sjunger av lycka medan den just könsstympade babyn skriker av smärta. Jag tänker, vad fan? Men jag tänker också att det är ju så här det är. Serien tar ingen ställning utan använder bara verkligheten för att skapa ett stort litet drama, rörade och roligt, drabbande och dumt, om modern fransk judiskhet. ♦

Slutord om The White Lotus – säsongsfinalen, tittarsuccén & det stora De Veer-bråket

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺⬜

Från starten 2021 har The White Lotus varit en kritiker- och kultursidesfavorit (i meningen att även många tv-kulturellt illiterata velat torgföra åsikter), men det är inte förrän nu serien blivit en kommersiell succé. Efter säsong 1, ett lågbudgeterat pandemiprojekt, förväntade sig serieskaparen Mike White inte alls att sent omsider få klartecken för en säsong 2. Nu efter säsong 3, med en fjärdesäsong bekräftad redan i vintras, är det en helt annan kaliber på hans The White Lotus-bekymmer … nämligen ett bisarrt bråk med soundtrackkompositören Cristóbal Tapia de Veer, som Mike White berättade detaljerna om hos Howard Stern i tisdags:

Det råder väl inga större tvivel om vem som är arslet i den historien, även om jag också kan förstå De Veers irritation, om det är som han säger – att han först fick okej av producenten David Bernad för sin idé att i sista avsnittet spela upp hela S3-ledetemat, eller den senare delen av det, som faktiskt leder fram till de där signatur-»ooh-loo-loo-loo«-vokalljuden som alla trott var borta den här gången, men sedan upptäckte att Mike White hade stoppat det. De Veer lade då för övrigt ut hela den oklippta versionen på sin Youtube-kanal:

I New York Times-intervjun säger De Veer att han och White »hade en riktig rock’n'roll-band-splittring« och att han inte kommer att vara med nästa säsong. Jag hoppas ändå att Mike White kan blidka honom, för musiken har en nästan oproportionerligt stor inmutning i seriens identitet och kraft. Det kanske får bli lite som när Zelenskyj tvingar sig själv till fjäsk för Trump …?

För att återvända till seriens kommersiella genombrott i vår – jag började skriva om detta för ett par veckor sedan, men det framgick kanske inte riktigt hur exceptionellt lyftet varit. Så för att förtydliga: säsong 1 hade i snitt 9,3 miljoner tittare per avsnitt globalt; gör jag en överslagsräkning på tillväxtmönstren vi sett hittills landar säsong 3 på 22–25 miljoner per avsnitt. Det skulle skicka upp The White Lotus i HBO:s topp-3 bland pågående serier, jämte The Last of Us och Euphoria. HBO:s största serie genom tiderna är förstås Game of Thrones med i snitt 40 miljoner tittare. Vilket inte gör dagens siffror för en så intellektuellt nischad serie som The White Lotus mindre imponerande. En annan talande jämförelse är att The Sopranos toppade med nära 12 miljoner tittare i snitt under finalsäsongen. The White Lotus ser alltså ut att vara dubbelt så stor i dag.

Den långfilmslånga säsongsfinalen Amor Fati lyckades tillfredsställa mig trots att flera av intrigtrådarna upplöstes i vad som först kändes antiklimaktiskt men som inför eftertexterna hade hunnit sjunka in med en motsatt känsla. Det var inte perfektion, det är helt fel ord här, men ett slags perfekt bristfällighet.

Vi hade till exempel hela tiden trott att den stora skottlossningen som inledde säsongen, och som vi visste skulle förklaras i slutet av sista avsnittet, var en masskjutning. Eller hur? Någon eller några som låg uppe på höjden och sniper-pepprade lyxturisterna. Det fanns ju rentav flera kandidater till psykiskt havererade gärningsmannaprofiler (Jason Isaacs och Walton Goggins karaktärer, förstås, kanske även Sam Nivolas, eller rentav Tayme Thapthimthongs lokala säkerhetsvakt), även om jag själv lutade jag åt att de där två dämpade livvakterna som ledsagade ägarparet tillhörde någon politisk thailändsk gruppering som iscensatte ett terroristdåd.

Men … [och här kommer spoiler] … det var ju ingen masskjutning. Däremot en desto bättre upplösning på Walton Goggins- och Aimee Lou Wood-spåret. Och jag uppskattade hur upplägget gjorde hela säsongen till en slowburn-faux-pusseldeckare. Kriminalfallet var egentligen lika diffust den här gången som tidigare säsonger, då man rentav glömt av det från premiär till final, men aggressiviteten och chocken i första avsnittet etsade nu fast frågan och oron i bakhuvudet hela vägen.

Så mycket har redan skrivits om de mest högprofilerade storylinjerna, i synnerhet om finansfamiljen från North Carolina, där Jason Isaacs självmordsbenägenhet expanderade till hela familjen i finalen, men slutade i något slags gudomlig återfödelse. Och den allt härligare kompisintimiteten mellan Michelle Monaghans, Leslie Bibbs och Carrie Coons karaktärer – ännu en av dessa upplösningar som först kändes som antiklimax, eftersom man slentriantrodde på någon form av kraschande uppgörelse, men i stället gav oss en djupare belöning och anknytning.

Men relationen jag fäste mig mest vid var den mellan Gaitok och Mook; Tayme Thapthimthongs säkerhetsvakt och Lalisa Manobals hälsoinstruktör. Könsrollsspelet mellan dem, hennes traditionsbundna förväntningar, hans vilsna mjukhet, kändes som en thai-version av Aki Kaurismäkis tablåer. Den annars så beslutsamt rörliga kameran liksom stannade upp inför dem.

Fast det mest intressanta kolonialtematiska den här gången var hur Natasha Rothwells karaktär, som var spa-chef på Maui i säsong 1 och sveks av Jennifer Coolidge (som drog sig ur löftet att finansiera hennes drömmars wellnesscenter), nu själv svek en thailändsk kollega som hon gett ett liknande löfte.

Min fyra i betyg från premiärrecensionen, då jag hade sett sex av åtta avsnitt, kvarstår. Säsongen har varit svajigare än tidigare, men det är liksom en del av Mike Whites kreativa vibrato. The White Lotus är en levande, intuitiv serie som vi fäster oss vid just därför. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Läckberg-nordic noiren Glaskupan, Good American Family, The Stolen Girl, Sherlock & Daughter, North of North och Borderline + skriver om gitarrist-influencer-skandalen på Youtube, SNL i London, bästa Vita huset-parodikontot m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!