[210] »Galna tv-geniet Nathan Fielder flyger igen«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Rehearsal (HBO/Max)
2. Hacks (Hulu/Max)
3. Black Mirror (Netflix)
4. Dying for Sex (FX/Disney+)
5. Reformed (Le sens des choses, Max)
6. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)
7. The Studio (Apple TV+)
8. The Pitt (HBO/Max)
9. The Last of Us (HBO/Max)
10. Fartblinda (TV4 Play)

Nathan Fielder når högre än någonsin i ett chockslut av nya The Rehearsal-säsongen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

I dramasatirserien The Curse lyfte Nathan Fielder över alla mänskliga gränser. Såg ni finalavsnittet förstår ni vad jag menar … men mer symboliskt så lyfte han över sig själv också. Och nu gör han det igen, otroligt nog med en ny säsong av pseudo-dokuserien The Rehearsal, som jag trodde var ett passerat stadium på väg mot The Curse.

Ja, han både upprepar slutet av The Curse, det vill säga flyger bokstavligen i väg i sista avsnittet, och höjer sig över var han tidigare befunnit sig.

Min relation till denna tv-särling har varit ansträngd och är det väl fortfarande, men inte på något dåligt sätt. Hans serier sätter sig som sår i huvudet på mig och varje nytt avsnitt tvingar mig att klia i det så att det aldrig läker och alltid gör lite ont.

Hans stora genombrott var »reality-komedin« Nathan for You som gick i fyra säsonger och där han på ytan drev med sig själv (i en alternativ, mer »autistisk« och osäker version av sig själv) – men där humorn hela tiden behövde matas med icke-invigda offer. Och att skapa humor på deltagarnas bekostnad är det som gjorde ont i mig även när jag såg den första The Rehearsal-säsongen, sommaren 2022, trots att deltagarna i motsats till i Nathan for You gick in i projektet medvetet och förberedda.

I The Rehearsal blev de huvudpersoner, oerhört välscoutade av castingteamet, var och en med egna sår de aldrig kunde sluta klia i. Jag skrev om detta i detalj i mina båda recensioner av säsong 1, den första då jag sett alla avsnitt utom det sista och gav en femma i betyg, den andra efter finalen, som jag sänkte till en trea.

Med The Rehearsal vill Nathan Fielder, återigen i ett slags trademark-autistisk version av sig själv, visa att man kan ta kontroll över sitt liv bara man förbereder sig tillräckligt på alla eventualiteter, researchar, repeterar, stoppar in livets alla parametrar i flödesscheman. Han vill förverkliga den autistiska drömmen om ett totalt eliminerande av slumpen och det oförväntade.

Så han låter bygga upp replikor av deltagarnas egna miljöer och djupanalyserar dem som personer, visualiserar situationerna de ska ställas inför och får dem att öva, öva, öva med stöd av scenografier, coachning och en ström av inhyrda skådespelare. Fast förberedelserna är mer extrema än så. Fielder adderar ständigt nya moment, alltid på jakt efter grundlighetens och planeringens minsta möjliga molekyler.

Vad vi i slutändan fick i säsong 1 var närmast psykotiska pussel med kulisser, kartor och kalendrar, hela katedraler av mentala förberedelser, och fullständigt bisarra relationer mellan programledare och deltagare … och en växande hög med dramatiska misslyckanden. Precis som med småföretagsprojekten i Nathan for You, eller som i Charlie Kaufman-filmen Synecdoche, New York, som är den närmaste, eller enda, referensen jag kunde komma på i recensionerna då. Tv-kritikern Joy Press beskrev i Vanity Fair greppet som en »metastaserande metafiktion«.

Alltmer funderade jag över var gränserna egentligen gick mellan det fejkade och äkta. Nathan Fielder hade lurat en hel medievärld förut, när han anonymt släppt ut fiktiva scener i sociala medier som om de vore verkliga. Men när jag började kolla upp personerna som var med i första The Rehearsal-säsongen visade de sig förstås vara sanna och verkliga. Här ett fascinerande exempel, en trivia-quiz-besatt kvinna som drev, och fortfarande driver, en blogg om att hitta gratisnöjen i New York:

Och det är här mitt Nathan-sår kliar som värst. Deltagarna i säsong 1 var i olika grad kufar. Naturligtvis hade de signat waivers för sin medverkan, men i vilken utsträckning exploaterades de? En deltagare förra säsongen rakt av manipulerades till att bryta ihop. Tror jag. Kanske är det för att man aldrig är säker på vad man ser som man heller inte stänger av. Men när jag inför skrivandet av denna säsong 2-recension återvänder till premiärsäsongen upptäcker jag att trivia-kvinnan fortfarande driver sin Cheap Chick in the City-blogg, med 90 prenumeranter, och att en kompis till henne skrivit ett meddelande på startsidan:

Man hade ju velat se att HBO-framträdandet åtminstone hade gett henne pengar till apelsinjuice … och lite fler prenumeranter.

Men vad vi också vet, från den kreativa processen kring Nathan for You, är att Fielder låter reality-situationerna styra hans manus i högre grad än det omvända. Deltagarnas reaktioner och personligheter styr hans kreativitet. I den förra säsongen av The Rehearsal förändrades serien gradvis till något helt annat än den först utgav sig för att vilja göra, när en spelat vilsen och smådeprimerad Fielder skrev in sig själv i reality-momentets fiktion och »flyttade ihop« med en kvinnlig deltagare för att dela hennes fejkade föräldraskap – samtidigt som han fortsatte att genomföra ytterligare nya experiment med nya personer. Som mannen som bröt ihop efter att ha lurats om ett arv … där, samtidigt som jag var som mest skeptisk, peakade Fielder för mig (innan The Curse). Jag började bokstavligen böla ihop med offret för manipulationen – det vill säga, jag blev känslomanipulerad tillsammans med honom och tv-upplevelsen blev omvälvande.

Sedan kom det där finalavsnittet, som jag beskrev som en halvtimmeskort pyspunka. Efter att ha byggt en absurd värld av meta-mega-repetetioner, utan att berätta för tittaren vilket lager av äkta, fejkat äkta, fejkat fejkat eller äkta fejkat som gällde, slutade allt med att Fielder någonstans insåg (eller låtsades att han inte hade fattat tidigare, eller om han hade planerat detta slut från första början) att det blev fel när han använde sig av barn i serien.

En pojke som spelade hans son visade sig vara faderslös och började längta efter att Nathan skulle bli hans riktiga pappa. När jag såg barnets uppenbart äkta känsloreaktioner önskade jag kanske mest av allt att man inte hade gett en storbudget och auteur-makt åt en så komplicerad kreatör, besatt av att skapa »självporträtt för att motbevisa sin outtröttliga solipsism«.

Det mest konsekventa i säsong 1, skrev jag i min slutsats, var att Nathan Fielder fullföljde sitt självupptagna perspektiv och mest funderade över vad detta gjorde med honom, trots att det som till sist ruskade om honom var att barnen inte gick att styra, och att barnen påverkades känslomässigt. Slutsatsen blev: »Jag måste förändra mig.« Barnens känslor (både de spelade och de som kanske var äkta) blev ett verktyg för att plocka ut ludd ur Nathans egen navel. Hans leenden på slutet kändes lite skrämmande.

Det kändes, då, som en märkligt trist och sluten sista halvtimme som, antagligen medvetet, negerade hela det mastodontgalna säsongsupplägget. Fielder lät jätteprojektet krympa tillbaka till idépappret och knycklade ihop det.

Men nu när jag precis sett hela säsong 2, som får premiär på Max i morgon, får jag lust att se 1:an igen. Fanns det ännu större motiv som jag missade? Eller har Nathan Fielder använt sig av delvis misslyckade tidigare erfarenheter för att kalibrera om hela syftet med The Rehearsal?

Säsong 2 är nämligen radikalt annorlunda, även om den både spretiga och minutiösa metodiken är exakt densamma, det vill säga ett meta-mega-psykologipussel av avancerade casting-processer för pseudovetenskapliga rollspel i extrema miljöreplikor, från en exakt jättestudiokopia av Houston Airport till Hudson River-piloten Sully Sullenbergers barndomshem med en naken Fielder i blöja.

Nathan Fielder har i en personlig text i embargo-dokumentet som ledsagade mina förhandstittkopior bett recensenter att inte avslöja vad som händer i slutet av säsongen. Så låt mig bara säga att det är lika – nej, mer – hisnande än slutet av The Curse.

Och trots att Fielder denna gång väver in sig själv mer än i första säsongen – bland annat genom att rollspela fram Paramount+ tysklandskontor som ett gäng nazister och göra stora kreativa och produktionstekniska poänger av att ha varit trollkarl i tonåren och haft Canadian Idol som första tv-jobb – så har denna säsong ett högre syfte, nämligen att komma till rätta med brister i flygsäkerheten. Nathan Fielder har en teori om en outforskad faktor i flygolyckor: misskommunikation i cockpit, en psykologisk defekt som Fielder tror uppstår systematiskt mellan flygkapten och styrman.

Och han må ta otroliga omvägar som gränsar till vansinne – från klonade hundar till att bajsa i vuxenblöja framför en fyra meter hög dockmamma – men långsamt och märkligt övertygande når han fram till ett slut som, den här gången, är ett lyft i sig. Dessutom tycker jag att det scriptade skiner igenom mer, vilket är till det bättre. Och jag kan som sagt inte avslöja detaljer, men så mycket kan jag ändå säga att Nathan Fielder faktiskt testar sig själv för autism alldeles innan det där hisnande finallyftet kommer. ♦

Hacks har nått toppen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Kommer ni ihåg hur jag för ett år sedan gjorde en poäng av att jag såg tredje säsongen av Hacks samtidigt som jag såg Iiris Viljanen & Stina Ekblad-föreställningen Ingen vet alls hur jag har det på Gävle konserhus? Föreställningen blev liksom insprängd mitt i Hacks, och det kändes så självklart: Iiris & Stina, Ava & Deborah, en ung kvinna och en äldre i ett kreativt och komplicerat partnerskap.

Jag har tidigare liknat Hannah Einbinders och Jean Smarts huvudkaraktärers både omaka och symbiotiska relation vid Jack Lemmons och Walter Matthaus i Odd Couple, och försökt definiera hur den mitt i orgien av samtid har denna enorma konsthantverksmässiga old school-kvalitet i dialogen. Men hur fel är det inte att referera till två män? Kvinnoperspektivet är ju det allra mest centrala i serien, och att detta spänner över hela generationsspektrat; ett ungt kvinnoperspektiv dels på branschen och privatlivet i dag och dels på den gamla eran, som hon får insikter om via relationen med det äldre kvinnoperspektivet, som i sin tur sträcker sig över både den nya och gamla eran.

Exakt som i Viljanens och Ekblads föreställning. Som förra helgen, samtidigt som den fjärde säsongen av Hacks började på Max, fick nypremiär på Dramaten!

Förra säsongen av Hacks började som vanligt på botten för både Ava och Deborah, då de gav sig ut på en börja-från-början-turné efter att Deborah blivit av med sitt livstidsgig i Las Vegas, men den slutade, också som vanligt, i triumf – »Late Night with Deborah Vance«.

Så där är vi nu, och trots framgången börjar säsong 4 återigen i ett slags botteläge, i det att Ava, urless på att bli manipulerad och bedragen av Deborah, manipulerar sig tillbaka till huvudförfattarjobbet på Late Night. Till priset av en total kommunikativ avgrund mellan dem.

Under det första avsnittet blir jag faktiskt lite orolig. Så här osams har de inte varit tidigare. Men i slutet av andra episoden når de en överenskommelse som i sig ger perfekt narrativ energi i avsnitten efter.

Ännu en säsong med Hacks är motsatsen till ännu en bitter havererad Lena Andersson-roman – det svänger om cynismen. Där finns alltid en öppning, lust och möjligheter. Och alltid positivistiska insikter om kvinnlig vänskap och esprit, karriär och åldrande.

Det man som tittare alltid kommer tillbaka till, mellan gapskratten och häpnaden inför den skruvade – kanske skadade – råheten i serien, är värmen i två kvinnogenerationer som upptäcker och blir beroende av varandra, ser och finner sig själva i varandra, går upp i och in i varandra, precis som i Iiris Viljanens och Stina Ekblads föreställning. Ett radarpar med insikten att de är delar av samma väsen, med en unik jargong som bara blir allt tajtare trots att den ständigt skär sig.

En skillnad är att där Inget vet alls hur jag har det är skriven av Iiris Viljanen direkt för Stina Ekblad och henne själv och deras gemensamma finlandssvenska bakgrund (födda i österbottniska grannbyar med trettio års mellanrum) och stockholmsnavigerade livsresor är Hacks författad av radartrion Jen Statsky, Lucia Aniello och Paul W Downs, som träffades i manusrummet bakom Broad City (där Downs också hade en bärande roll, precis som i Hacks).

Deras erfarenheter och mål är ett lager, Einbinders och Smarts ett annat lager, och legeringen glittrar som guld i tittarens ögon. ♦

Catherine O’Hara ger The Last of Us en ny dimension som spelet saknar

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Gud vilken stark start på säsong 2 av The Last of Us vi fick i veckan. En timme av mestadels återhållen anspänning och bedrägligt lugn där allt som gör serien så tematiskt moraliskt spännande jäste under ytan – och med en enda röjig svampzombiesekvens som både var spännande i sig och pekade mot en utveckling även här: kan zombier utveckla strategier?

Premiärepisoden inleddes med att reprisera replikskiftet mellan Joel och Ellie (Pedro Pascal och Bella Ramsey) som avslutade första säsongen. Ellie bad Joel att svära på att allt han sagt om motståndsgruppen Fireflies var sant, det vill säga att Ellie inte var den enda immuna de hittat och att de ändå inte hade kunnat framställa något vaccin.

Hon gav honom en chans att upprätthålla rakheten mellan dem. Hon misstänker alltså att så inte är fallet, och hela hennes identitet var knuten till tanken att hon kunde rädda världen. Tog Joel den livsmeningen från henne när han räddade hennes liv? Han svarade »Jag svär« och hon sa »okej«, men tvivlen kommer nu att växa under säsongen, i takt med att Ellie pusslar ihop sina minnesfragment.

När vi kastas in i seriens här och nu har fem år passerat och livet fortgår i den lilla Jackson-communityn hos Joels brorsa. Joel går i terapi(!) hos en kvinna som är psykolog – änkan (Catherine O’Hara) efter avlidne Eugene (som ska dyka upp i flashbackscener senare, spelad av Joe Pantoliano). I spelet är Eugene på förhand avliden i en stroke, men här säger änkan att det var Joel som dödade honom. Och att maken hade varit smittad. Barmhärtighetsmord?

Jag älskar hur den här samtalsterapiscenen tar sig an Eugene-spåret på ett helt annat sätt än i spelet, och ger serien en egen förhöjd integritet och verkshöjd. Catherine O’Haras karaktär existerar ju överhuvudtaget inte i spelet. Och varför heter hon just Gail, som kommer från »Abigail«, som ju är WLF-ledaren Abbys namn? Abby introduceras också tidigt i S2-premiären, spelad av Kaitlyn Dever, och i en underbar begravningsscen med giraffer(!) och ett osande hämndbegär (kirurgen som Joel sköt inför Ellie-operationen i slutet av S1 var hennes far).

Kommer Gail att spöka i Joels psyke, liksom Abby kommer att spöka som ett fysiskt hot?

I psykologsamtalet pratar Joel också om Dina (Isabela Merced), som han fått en sorts fadersroll för, och avsnittet slutar senare med en offentlig nyårskyss mellan Ellie och Dina …

… varpå en homofob på byfesten bespottar dem som »dykes«, Joel slår ner honom och Ellie blir arg … på Joel. Det ger ett starkt eko av introscenen från fem år tidigare där hon gav Joel chansen att berätta sanningen men han valde att svära vid en lögn. Aaah, vilken säsong det här kommer att bli!

Måndagar på Max. ♦

Bästa säsongen hittills av Fartblinda

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Terrordåd mot svenskt mediehus, telekombolag som mutat talibanerna i Afghanistan, vinstgalen skolkoncern som mutat Skolinspektionen i maskopi med kriminella byggmaffia … och hur är Sveriges största sjukhus, styrt av pengagalna konsulter, inblandat i härvan?

Det är så stora saker som händer i den nya, tredje säsongen av Carolina Neurath-baserade Fartblinda att det nästan borde vara produktionstekniskt självmord. Hur gestalta allt detta utan att gå på kreativa trampminor? Bara att skildra så olika miljöer: journalistbranschen och sjukhusbranschen och skolmarknaden och telekomindustrin … vi rör oss nämligen både på fältet och styrelsenivåer här.

Att säsongen spänner över så mycket beror på ett nytt format – de sex avsnitten skildrar tre olika fall. Men jag tvekar ändå inför att kalla det för ett proceduralformat, eftersom backstoryn sedan tidigare och ramstoryn nu löper vidare som vanligt och även låter fallen gå in i varandra. Vilket kanske karakteriseras allra bäst av att inte bara huvudpersonerna med Julia Ragnarssons grävreporter i spets är kvar i centrum och utvecklas organiskt, utan även Christian Wennbergs oförlikneliga överlevare, med en underbar förmåga att hela tiden lyckas välja den »onda« sidan.

Nytt för i år är ett danskt spår där Peter Gantzler kommer in som ny storägare av Ragnarssons dagstidning – samtidigt som han trampar över kriminella gränser i fall tidningen gräver i. Och Philip Zandén är fantastisk som telekom-vd!

Jens Jonsson är huvudmanusförfattare och även regissör för ett par avsnitt och har gjort ett lysande jobb. Att Fartblinda fungerar så bra som den gör beror på tonträffen i manus – det är smart, vasst, ibland dräpande roligt, och inte minst vuxet. Här finns ingen som helst räddhågsen exposition.

Sedan brister det lite i logiken ibland – som när Ragnarsson ska snoka i en lastbil och lyckas få chauffören att kolla efter något diffust »skrammel« i hennes bil en bit bort, och så står han lutad över hennes elmotor(!) precis så länge som det krävs för att hon ska hinna kika igenom handskfacket och återvända. Här kan jag inte hindra min tittarhjärna från att lämna dramaillusionen och slutleda mig till att FLX fixat en sponsrad elbil till Julia för serien och manusdetaljerna föll mellan stolarna. I dialogen görs en poäng av att det är en elbil, så någonstans har man insett problemet och löst det godtyckligt med ett replikskifte.

Men, och det här är ett avgörande men: chauffören dissar elmotorn med orden »… det kan vara för lite ström i papiljotterna …« Det räddar inte logiken, men det räddar tittarupplevelsen. Det är roligt, rörligt, svängigt skrivet. Och detta är något av seriens »superkraft«, att det flyhänta manuset slukar alla tveksamheter som kommer i dess väg. Man hinner inte mer än tänka att något är mindre trovärdigt förrän man fått ett läckert replikskifte, ett par überflådiga Christian Wennberg-loafers, nya turer i privatlivet (Jens Hultén dyker upp som Julia Ragnarssons pappa) eller någon hastigt uppblossad action-spänning att svepas med i.

För Fartblinda fixar verkligen spänning också, alldeles galant. Att alla fall trådar in sig i varandra och även med privatlivet (bland annat är Jens Hulténs faderskaraktär grundare av den svindlande skolkoncernen …) är bara en fördel: det får tittaren att fastna i samma välknutna nät. Det är en grundligt underhållande serie, men också något mer: tematiken och karakteristiken skildrar sammantaget ett svenskt samhällstillstånd. En mainstream-korruption där banker och höga företagsledningar blivit fartblinda i jakten på vinster.

Här är min tidigare analys av vad som gör Fartblinda så bra, inklusive en detaljerad hyllning till Christian Wennberg, som onekligen är min storfavorit i serien. Säsong 3 kommer på TV4 Play på onsdag. ♦

När vi ändå är inne på …

… den fina skildringen av en tidningsredaktion i Fartblinda – i dag är allra sista visningsdagen av Miss and Mrs Sweden på SVT Play, Göran Genteles fascinerande komedi om krisande tidningen Vecko-Hatten …

där Jarl Kulle spelar chefredaktör och satsar på sex. Otroligt poppiga redaktionsscener. ♦

Trenden med de nya procedurserierna …

… har fått sin förklaring, historiskt och samtidskulturellt, av mig i Svenska Dagbladet – länk i bild nedan. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Mia Skäringers nya SVT-serie, A24:s #1 Happy Family USA, Alba Augusts Bullshit + skriver om Serietecknaren, Jørgen Leth, Breakfast Club-jubileet, Serietecknaren m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!