[213] »Den större dystopiserien på andra sidan The Last of Us«

Winning!

Donald Trump har ju drömt om en egen militärparad i åratal nu, och den ryska segerdagsparaden i Chabarovsk i fredags hade han ju bara kunnat rulla in i raka spåret från Mar-a-lago.

Liksom många andra parader runtom i Ryssland gav den ovannämnda sibiriska en fingervisning om hur Putins krig går just nu. Det råder brist även på arméns kinesiska golfbilar. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Rehearsal (HBO/Max)
2. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
3. Étoile (Amazon Prime)
4. Hacks (Hulu/Max)
5. The Studio (Apple TV+)
6. The Pitt (HBO/Max)
7. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
8. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)
9. Reformed (Le sens des choses, Max)
10. Jack Wrights testamente (I, Jack Wright, UKTV/SVT Play)

Post-apokalyps med råttor och vanliga skithögar i stället för svampzombies … går det?

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Här backar vi bandet. Som om hela den moderna post-apokalyps-kulturhistorien inte fanns, med allt vad den numera kräver av pandemiska zombies och Mad Max-anarki. Vi backar till 1949 och George R Stewarts roman Earth Abides. Jag har inte läst den, men jag har sett den nya amerikanska dramaserien med samma namn och som bygger på romanen (Efter undergången på SVT, premiär onsdag).

Hela serien handlar om att backa bandet, landa, hitta tillbaka till rötterna, lära om från grunden, efter den stora apokalypsen. Serien utspelar sig i nutid men följer såvitt jag förstår boken i fråga om övergripande narrativ och natur- och samhällsfilosofiska frågeställningar. Och problemen som uppstår när nästan hela mänskligheten försvunnit torde vara tillräckligt extrema och skrämmande även utan The Last of Us-zombier och The Road-kannibaler. Räcker gott med vilda djur och att andelen våldtäktsmän bland de överlevande växer under dystopiska omständigheter.

Earth Abides kan kännas lite »enkel«, men delvis för att det humanistiska, godhjärtade, i serien provocerar – vilket också känns ovant och spännande. Och det råa och våldsamma blir desto effektivare när det väl kommer. Exempelvis en råttinvasion – en av de extremare jag sett på film eller tv. Praktiskt taget identisk i frenesi och »koreografi« med zombiejakterna i The Last of Us, men med större stresspåslag på grund av, ja, råttor, och närmare verkligheten.

Eller inledningen av första avsnittet, skildringen av ett ormbett och svävandet mellan liv och död som följer. Och som leder tittaren vidare in i en stark identifikation med offret, huvudpersonen, en ung geolog spelad av Alexander Ludwig (mest känd för Vikings men framför allt brutalt bra i Heels), när han återhämtat sig från förgiftningen efter tre sängliggande veckor – tre veckor då han inte orkat svara i telefon när föräldrarna ringt – och ställs inför den pandemiska massdödens faktum; föräldrarnas sista plågsamma ögonblick i livet som stilleben när han hittar dem i huset han växt upp i.

Vi ser hur naturen fullständigt tar över en större stad på bara tiotalet år. Men hur lång tid tar det för mänskligheten att komma tillbaka? Vi får ett hum om det i takt med att en överlevare blir två, blir familj, blir kollektiv, blir ett litet samhälle; odlar, fiskar, jagar, återvinner kunskaper om sol- och vattenkraft.

Efter halva serien kommer även de mänskliga utmaningarna, jämte de djuriska. Aaron Tveit, i sin mest Ashley Zukerman-lika rollprestation, dyker upp som räddande entreprenör som kan djupborra efter vatten, men som samtidigt utmanar Ludwigs familj- och kunskapsideal med auktoritär kraft och karisma. Uppgörelsen dem emellan blir riktigt spännande.

Sensmoralerna är provocerande i fråga om vad ett tidigt samhällsbygge kräver. Jag kan förstå att serien på gott och ont liknats vid Michael Landons Lilla huset på prärien (som ju byggde på böcker från 1930-talet, där Earth Abides har 1940-talsförlaga), men i så fall bör man också beakta de samhällsbyggande likheterna med Deadwood.

När det sjätte och sista avsnittet tonar ut har det 50 år passerat och uttoningen övergår för mig i ett levande eko, jag känner att serien stannar i mig, som en »Earth Abides Abides«. ♦

Game over för The Last of Us?

Avsnittsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

För mig är nog magin med The Last of Us över. Jag gillade som ni kanske läste säsongspremiären nästan lika mycket som jag gillade säsong 1, men … nej, att se Bella Ramsey i diverse apokalyps-scenografier sörja Pedro Pascal, sjunga A-Has Take on Me till akustisk gitarr och ha sex med Isabela Merced är inte i närheten av den episka episoden med Nick Offerman och Murray Bartlett för två och ett halvt år sedan.

Jag håller med serieskaparen Craig Mazin i allt han säger i Apple TV+-minidokun om veckans avsnitt …

… det vill säga, alla kvaliteter och subtiliteter han radar upp, inte minst vad Jeffrey Wright tar med sig in i serien, men faktum är att jag inte kände mig lika imponerad när jag såg själva avsnittet. Återigen var svampzombiejakten en hjärtklappning – men börjar den inte komma nästan generiskt nu i varje avsnitt? Och de olika grupperingarna i intrigen, Fedra, Vargarna, Serafiterna … det är ju tv-spel. Jag börjar sakna något i tv-överföringen.

I premiären gick jag ju i gång på den nya Catherine O’Hara-karaktären, lockades rentav till kvasifilosofiska spekulationer om symboliken i hennes rollnamn, men vad fasen, Pascal höggs ihjäl redan i andra avsnittet och så var det spåret dött.

Förhoppningsvis har jag nu fel igen. Veckans avsnitt var åtminstone bättre än förra veckans gäspning. ♦

Wrexham till Tom Brady: »Who the fucking hell are you?«

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

För första gången vet jag redan när en ny Welcome to Wrexham-säsong börjar hur det kommer att gå för Wrexham AFC. Jag har ju kämpat en del med min approach här, men min inre fotbollsdåre vann över tv-dåren och numera följer jag Wrexham i ligaspelet i realtid och ser reality-tv-säsongen efteråt.

Det funkar bättre än jag trodde, kan jag konstatera efter att ha sett de första två S4-avsnitten, som kommer på Disney+ på fredag. Jag känner rentav att det varit ett misstag att betrakta det som en spoiler att veta om säsongerna slutar med divisionsavancemang eller inte.

Två skäl:

• Nu när jag vet att Wrexham AFC blev historiskt häromveckan, när klubben avancerat uppåt i ligasystemet tred år i rad som enda klubb någonsin, det vill säga gjort en »back to back to back«, raka spåret från bakgårdens National League till finrummet i The Championship, så blir det fascinerande konkret hur produktionsteamet jobbar med parallella storyline-alternativ: nya säsongen inleds direkt med totalt fokus på »back to back to back«, alltså möjligheten att göra en sådan. Om Wrexham hade misslyckats hade tv-produktionen dumpat allt det här materialet vi får se i säsongspremiären.
• Att redan ha följt fotbollssäsongen fördjupar faktiskt upplevelsen av tv-serien. Dels har jag fått en verklig relation till fotbollsklubben Wrexham, utan att ha en realityserie som ingång. Halva laget är ju nyförvärv eller kommer från den egna akademin, och jag gillar att känna dem som spelare först och få reality-dimensionen sedan.

Jag hade dålig koll på vilken oerhörd satsning Wrexham gjorde inför den här säsongen, så det ger en spännande aha-upplevelse att direkt i första avsnittet få vara med på Zoom-ägarmötet där beslutet tas.

Sedan inleds ligaspelet mot en av huvudkonkurrenterna, Wycombe Wanderers, med ett av de vackraste fotbollsmålen alla kategorier den här säsongen – kolla Jack Marriotts volley här, efter att ha bröstat med sig bollen på volleyklack från Ollie Palmer:

Mer USP:ar med de första två avsnitten:

• Att man sätter tonen inför säsongen genom att man parallellt med »back to vack to back«-hypen lägger in det hånfulla tjafset från haters från övriga klubbar.
• De ständigt nya lagren i den mänskliga väven runt laget och staden. Som Ukraina-familjen i andra avsnittet som tvingades lämna en kaféverksamhet hemma när de flydde kriget och hamnade i Wrexham, men som med walesiska myndigheters hjälp blivit barista-favoriter med egna bakverk i hjärtat av stan. På Hope Street! (Här får jag svårt att inte bli förbannad på Sveriges njugga inställning till krigsflyktingar.)
• Och så introduktionen av ligajätten Birmingham, som ju sedermera också vann serien med god marginal till tvåan Wrexham. Även de har amerikansk stjärnrepresentation i ägarleden – Tom Brady, som hånades av Wrexham-fansen inför det första mötet:

Återkommer med full säsongsrecension. ♦

Nathan Fielders autistiska storhet …

… skriver jag om i nya utgåvan av Svenska Dagbladets helgbilaga Perfect Guide, apropå säsong 2 av The Rehearsal. Ett mästerverk som jag recenserade för tre veckor sedan. SvD-artikeln webbpubliceras inom kort. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – om The Disappearance of Kimmy Diore, Sverige och kriget, Abbott Elementary, Amandaland, Dish, Celebrity Gogglebox m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!