[214] »Meningen med livet växer ut till en svensk The Split«

Först en ursäkt …

… till KAJ, som jag efter den svenska finalen något långsökt kopplade samman med den toxiska mansinfluencerkulturen. Finlandsvenska TVdags-alumnen Philip Teir messade invändningar och tyckte jag kunde kosta på mig att kolla upp deras tidigare produktion:

»Visst handar alla deras texter om ›karlar‹, men med självironi och värme, så långt från toxiskt man kan komma. Framför allt driver de med gubbkulturen i Österbotten.«

Så nu lyssnar jag på låtar som Tech support åt mamm och papp och Kallna mat. Samt inser att de verkligen kan sjunga också:

Bastulåten är det sämsta jag hört med dem.

Eurovision-finalen? Österrikes kastrat-falsett var en vinnande röst men en försvinnande låt. Men Ukrainas Bird of Pray med Ziferblat var bra på riktigt riktigt …

… även om det lät bisarrt mycket amerikansk snutserie om live-framträdandet när sångaren skulle sjunga »I’m begging you« men det blev, om och om igen, »I’m bagging you, I’m bagging you«. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Meningen med livet (Viaplay)
2. The Rehearsal (HBO/Max)
3. Bad Thoughts (Netflix)
4. The Studio (Apple TV+)
5. Duster (Max)
6. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
7. Hacks (Hulu/Max)
8. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
9. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)
10. Reformed (Le sens des choses, Max)

En svensk relationsdramaklassiker?

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Svenska hjärtan. Scener ur ett äktenskap. Tre kärlekar. Hem till byn. Jag undrar om man inte också borde ta med Meningen med livet i uppräkningen av vardagsnära relationsdramaserier? I dag släpper Viaplay äntligen säsong 2, som legat klar sedan 2023, och det är som om den här extra liggtiden frikopplat den lite från här och nu och redan gett den en tidlöshet.

Ni kanske minns att jag tyckte så mycket om säsong 1 att jag efter min översvallande recension gjorde en djupintervju om inspelningsarbetet med regissören Eddie Åhgren. Men två och ett halvt års uppehåll är för mycket. Man vill att varje ny säsong med ett relationsdrama ska vara som att återvända till ännu en middag med nära vänner – de middagarna hade blivit konstiga om man alltid skulle inleda dem med att påminna varandra om vem man är. Men så börjar nya Meningen med livet-säsongen för mig. Systrarnas relation … vad var grejen med den? Vad var det som hände med respektive partners, hur var det nu med relationen till föräldrarna?

Så man får tacka serieskaparna Tove Eriksen Hillblom (Vi i villa) och Maria Nygren (Vi i villa, Kärlek och anarki) och inledningens konceptualiserande regissör Eddie Åhgren för att både subtilt och snabbt återintroducera det som varit och det som är.

Skillnaden nu är förstås att vi ser alla huvudkaraktärer i psykologisk helfigur från början.

Under första säsongen kom systrarna först. Helena af Sandeberg och Celie Sparre i var sin livskris, från var sitt håll, livskriser skildrade inte som ett tillstånd av klarsyn utan som ett skriande behov av klarsyn. Storasyster som bara kände att hon måste vara mer än en trebarnsmamma och hustru som (enligt sonens definition) »är snäll och lagar god mat«. Lillasyster som bara kände uppgivenheten och otillräckligheten i att inte vara mamma. Båda kvävdes av livets tunga medelpunkt, den ena av barnen, den andra av barnlösheten.

Systerrelationen övertygade direkt och svepte med tittaren i känslotrasslet, medan männen – lysande spelade av Ulf Stenberg och Hannes Fohlin – var reaktiva, inledningsvis. Oförstående. Det var skillnader som odlades från början: mellan könen, mellan systrarna, mellan paren.

Under andra halvan av premiärsäsongen hann Stenbergs och Fohlins karaktärer i kapp, vaknade känslomässigt, blev proaktiva. Det gav säsongen en väldigt fint dirigerad rörelse, som vågformade bågar, och byggde upp inför en perfekt säsongsfinal med ett underbart dubbelslut – ett romcommigt och ett cliffhangigt.

Så inför säsong 2, se om slutet av S1! Om inte annat så säsongsfinalens sista scen. Det gör skillnad att förstå var karaktärerna befinner sig emotionellt när vi kastas in i fortsättningen.

Ett huvudtema den här gången är att systrarnas modersrelation tar vid efter skildringen av fadersrelationen förra säsongen. Så vi får ingen Göran Ragnerstam nu men väldigt mycket Anna Bjelkerud, som mamman som på ålderns höst vänder hemåt efter ett helt liv som biståndsarbetare utomlands, specialiserad på att hjälpa flickor som lever under svåra förhållanden. Detta visar sig utgöra en tyst grundkonflikt mellan mamma och äldsta dotter. Vad hände med ansvaret för de egna barnen? När hon hjälpte barn i flyktingläger i Sudan tog hennes stora elvaåring hand om disken och lillasystern hemma i Stockholm.

Bjelkerud och Sandeberg skildrar denna konflikt med otrolig känsla, så exakt, så detaljerat, så intuitivt. Man känner igen känsloskavet, argumenten, cirkelresonemangen, upprepningen av mönster, regredieringen, och suger girigt i sig allt, som om dörren stod öppen till grannen mitt under världens uppgörelsescen. För en uppgörelse blir det – ett förskalv i episod 4, sedan fullt utbrott i episod 5. Två brutalt bra semi-monologer av Helena af Sandeberg.

Simon J Berger är också ny för säsongen, spelar en avigt narcissistisk inredningsdesigner, men jag ska inte spoila hur han fastnar i den här väven … eller hur han väljer att inte fastna. Men en isolerad liten sak med hans karaktär vill jag ta upp. Det är lätt att avfärda den som lite outvecklad. Han gör vid ett tillfälle en konstig grej – norpar ett kreditkort som ett skämt och en provocerande utmaning (men offret uppskattar det inte), och när detta sker upplever jag det först skevt: ska inte den här hyllade konstnärssjälen vara lite larger than life och utmana normerna? Varför då inte låta honom göra något mer kittlande än att i smyg sno åt sig ett bankkort? Så fantasilöst, tänker jag … och får syn på Bergers karaktär på riktigt. Han är lite fantasilös. Han må ha en larger than life-aura men är i realiteten rätt begränsad, snarare mindre än livet, rädd för det, och försöker gömma detta bakom en »lekfull« oberäknelighet som efterhand visar sig vara riktningslös.

Nina Zanjani är också ny, och den enda rena »antagonisten« i serien, nyrekryterad chef till Ulf Stenbergs karaktär, kanske för att ha gjort sig omöjlig på sin förra topptjänst. Hon är så karikatyriskt påflugen och flirtig att man tappar bort vad som är pinsamhetshumor och plågsamt drama, men Stenbergs reaktioner är desto djupare förankrade i det senare. Det låter som en haltande dynamik men funkar märkvärdigt bra.

Den viktigaste nykomlingen i teamet har jag sparat till sist: Adam Pålsson, som regisserat de fyra sista avsnitten (och sin fru, Celie Sparre). Hans regi ger mig samma sorts upplevelsekick som Eddie Åhgrens gjorde i säsong 1. Särskilt det sjätte avsnittet är ett kompositionsmässigt mästerverk. Här kommer också de största (eller rentav de första?) skratten, och de kommer om och om igen, men utan att slå över i komedi. Det är sociala skratt. De kommer till exempel när kaninen Hubbe når samtalsytan igen (husdjuret som Helena af Sandeberg sköt med sitt nya vaktgevär, ni minns?), eller när Helena avslutar en mamma-kram om sin lillasyster med att lyfta upp henne i luften som ett barn, eller när Helena ska köpa … eh, ja, det ska jag inte spoila, men hon börjar helt onödigt förklara sin familjebelägenhet i detalj för killen i kassan på Pressbyrån i Axelbergs tunnelbanestation.

Jag älskar för övrigt att man får se att det är Axelsberg. Serien är detaljerad i allt – miljö och scenografi, kostym och foto, iakttagelsepsykologi och dialog (den senare inbegriper allt från Hooja till HV71). Finsnickrade detaljer som behöver finnas där för att få serien att kännas så svepande stor och omedelbar, allmänmänsklig och arketypisk. Men realismen sitter inte främst i detaljerna – ganska mycket i serien är ändå skrivet och uttryckt med ett förhöjt komedianslag – utan i genomäkta karaktärer och deras aktioner och reaktioner. ♦

AJ Soprano tillbaka! Tack för det, Segura, och för årets sjukaste sketchserie

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Mixa världens roligaste tv-serie I Think You Should Leave with Tim Robinson, som jag senast gapade så här stort över, med det filmiska hos Aziz Ansaris Master of None, och manegen är krattad för Tom Seguras nya Netflix-sketchserie Bad Thoughts.

Jag kanske borde kasta in även de sjukaste kroppskoncepten i Boys som referens, för det är ofta där Segura landar: i ett gym där snopparna växer och hans blir lika stor som han själv så den måste kapas med yxa; eller i situationer där han bajsar ner sig och skjuter en bebis eller tortyrmördar all kafépersonal i en iskaffekonflikt. Om det låter enbart sjukt och skevt så har jag förklarat dåligt. Idéerna och utförandena är genialt kreativa.

Serien är också politisk – bara genom att finnas. Om USA utvecklas till den korsning mellan Ungern och Turkiet som landet verkar vara på väg mot nu kommer Bad Thoughts att överleva och utgöra en möjlig subversiv väg genom Trumpland. Så högt över MAGA-huvudena flyger den.

En oväntad bonus, elller en oväntat rörande bonus, är att vi får se Richard Iler göra tv-comeback. Ni minns – tonårssonen AJ i The Sopranos. Han försvann från branschen efter problem med droger och illegalt spel. Vägen tillbaka har gått via podcasten Not Today Pal, som han gör med Soprano-systern Jamie-Lynn Siegler, och som producerats av Tom Seguras YMH Studios. Här senaste avsnittet, där de pratar om Bad Thoughts …

… och Iler säger att han gått in i serien med »twenty years of pent-up acting built up inside«. ♦

Missa inte Sveriges Grey Gardens!

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Denna recension publicerades i dess ursprungsform för två veckor sedan, men då bakom betalvägg. Eftersom jag vet hur hårt regissören Rebecka Rasmusson kämpar för att nå en publik med en film som fick nobben av alla tillfrågade finansiärer utom SVT återpublicerar jag den här även i fri-versionen. Rebecka messade efter att ha läst den tidigare:

»Alltså, wow vilken fantastisk recension, jag är djupt rörd … Tack … Och ja, någon gång under åren här så har tanken snuddat vid Grey Gardens, men min dotter har precis flyttat hemifrån och jag tror nånstans att hon har mer styrka än dottern Edith i den filmen.«

Rasmusson blev känd för sin Guldbaggenominerade dokumentärfilm Alice och jag från 2006, om Alice Timander (och sig själv), men försvann efter det. Nu får vi veta vart hon tog vägen. I åratal har hon jobbat på sitt livsverk – det vill säga både verket och livet. Det är verkligen ett och samma. Hennes liv med dottern, filmkameran, hästarna, den fallfärdiga Blekingegården, bönderna som hjälper henne renovera och ibland blir ihop med henne …precis allt smälter samman i Drömmen om ett paradis.

Själva gården är mest ett helvete, särskilt sett ur renoveringsperspektiv. Rebecka är motsatsen till de driftiga deltagarna i Anders Öfvergårds Renoveringsdrömmar (men hennes renoveringsbana började faktiskt hos Öfvergård – hon var med i Arga snickaren som ett sista desperat försök att få fason på sitt förra ruckel, i Skåne). Hon har inga pengar, inga skills, inget omdöme. Och med inget omdöme menar jag verkligen inget. Allt hon vill är att leva med ett par hästar och sin dotter, men dottern fattar inte varför hon ska leva i ett ruckel med utedass, och innan Rebecka fått hyfs på huset har dottern blivit vuxen.

Och innan jag fått ordning på intrycken från serien har jag blivit hängiven fan. Jag har aldrig sett något liknande. Det här är ju för fasen en svensk Grey Gardens?!? ♦

Tv-retro-äkthet i stället för meta-pastisch i FBI-rökaren Duster

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

När jag väl börjar skriva den här recensionen, efter att ha blivit stor fan av serien under förhandsvisning av alla åtta avsnitt, känns det oväntat svårt att göra Duster rättvisa. Det hjälper inte att jag samlat på mig många anteckningar om dess kvaliteter, serien tycks spela på känslosträngar i mig som slutar vibrera så fort jag försöker vidröra och formulera dem.

Duster känns, trots att jag precis sett den, som en klassisk serie från 1900-talet som jag hyser en gammal kärlek till snarare än en nyförälskelse. En ny serie som skimrar som minnet av en gammal favorit, komplett med patina och nostalgi, utan att det känns som en pastisch. Rätt otroligt.

Serien börjar sommaren 1972 i Phoenix, dit en ung, svart, kvinnlig FBI-agent (Rachel Hilson) skickas för att man inte vet var man ska göra av henne, nu när Hoover är död och infiltrationen av den svarta medborgarrättsrörelsen begravts med honom (nu är det Watergate som tar allt syre på den federala polismyndigheten).

I Phoenix får hon ta över det mest hopplösa av alla fall, en mångårigt inkompetent utredning av stans märkligt oåtkomliga maffiakung (Keith David), men hon hittar snabbt den svaga punkten, eller länken – maffialedarens chaufför och fixare (Josh Holloway från Lost). Som agentpartner tilldelas hon kontorets andra minoritetsmobboffer, en ursprungsamerikan (Asivak Koostachin), medan stationens dominanta vita snubbar bara tittar på och hånar dem.

Detta är upplägget, i alla fall initialt. Det är bra ös i både intrigen och miljön. Serien har en fantastisk retrokänsla som lyckas vara både utpräglat tidsfärgsestetisk och trovärdig. Även actionmomenten är retro – biljakter och slagsmål – och hjälper till att ge den här känslan av en gammal eskapistisk mysfavorit. För det är ju inte socialrealism vi pratar om här – när jag säger att Duster känns äkta så menar jag äkta känsla av 1970-talsserie, inte 1970-talsverklighet. Det är i det avseendet allt lever i Duster. Skådespelarna är exceptionellt karismatiska – addera Corbin Bernsen som perfekt farsgubbe till Holloway. Och det finns knappt en scen som inte överraskar. Kolla bara bakgrunderna, statisterna – serien fyller bilderna från kant till kant. Serieskaparna J.J. Abrams och LaToya Morgan tar fram det bästa ur varandra.

Soundtracket måste nämnas, men kanske inte för all förväntad funkfiness (man river i gång direkt med sandsladdande biljakt till 3rd Avenue Blues Bands Come and Get it; den som ASAP Ferg samplade i Harlem Anthem) utan för alla gånger låtvalen går utanför den kontexten – det är ju trots allt bara 1972, och både 1950- och 60-tal ligger i popkulturell närtid. Så det är så perfekt när Holloway trycker in en sliten 8-track-kassett med The Sonics i bilstereon …

… och när en hektisk sex-utpressning som slutar med slagsmål ackompanjeras av Gene Vincents Hold Me, Hug Me, Rock Me.

Sedan får man hålla i stetsonhatten under andra halvan, när tempot bara ökar och allt fler halsbrytande förvecklingar och karaktärer kastas in i mixen. Men häng kvar! För i sista avsnittet faller allt på plats på ett sällsynt tillfredsställande sätt. Jag blir ledsen om det inte blir en säsong 2. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Murderbot, Reservatet, Flos, Pörni, Overcompensating och 30 minuter + Springsteens turnépremiär + utser årets mash-up m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!