[215] »Nu siktar Jesse Armstrong högre än med Succession«

Bäst i tv-världen just nu

1. Mountainhead (HBO Max)
2. Meningen med livet (Viaplay)
3. The Rehearsal (HBO/Max)
4. Saknad aldrig glömd (Unforgotten, ITV/SVT Play)
5. Bad Thoughts (Netflix)
6. Små eldar överallt (Little Fires Everywhere, Hulu/SVT Play)
7. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
8. Hacks (Hulu/Max)
9. Motorheads (Amazon Prime)
10. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)

Fans av satirisk Succession-dialog får allt och lite till i Jesse Armstrongs första långfilm

På lördag är Succession-skaparen Jesse Armstrong äntligen tillbaka med ett nytt verk för tv: HBO Max-exklusiva långfilmen Mountainhead, med Steve Carell, Jason Schwartzman, Cory Michael Smith och Ramy Youssef i huvudrollerna.

Filmen är ett dryga hundra minuter långt kammarspel iscensatt i en extremlyxig miljardärsvilla i Utahs snöklädda bergsmassiv. USA:s fyra rikaste och vidrigaste tech-overloards samlas för en pokerhelg med världsstatskupp-ambitioner – tänk Elon Musk, Mark Zuckerberg, Peter Thiel och Sam Altman, även om de har andra namn i filmen. Att OpenAI-magnaten Altman sticker ut i kvartetten som minst vidrig, med ett etiskt samvete och viljan att ge staten översyn i stället för att sälja sin AI till Musk, är en poäng som så småningom också ger Mountainhead hela dess narrativa spänning.

Detta ska jag inte spoila, eftersom det också generar filmens action och ovissa utgång. Allt i övrigt är en Armstrongsk uppvisning i insikter om den nya tech-autokratins absoluta idioti, en nästan mer kontemplativ och sörjande än cynisk orgie i oligarkisk grabbighet och monstruös nördism.

I en mycket nära framtid brinner världen upp på precis alla fronter, klimatet, krigen, de politiska morden, statskupperna, allt kittat med misstro och blodigt polariserade hatdrev med ursprung i oligarkernas algoritmer. Högt däruppe i örnnästet sitter de nu med sina mobiler och följer eländet ironiskt nog slaviskt och apatiskt, och avfärdar det alltför vidriga – en konspirationsstyrd massaker här, en viralvideo med en unge som jonglerar med avhuggna fötter där – med ett stelt skratt om att det är »AI-fejk«. Alltjämt med självbilden att de styr alltihop med övermänsklig järnhand …

Vilket förstås också stämmer. De har direktingångar till (och affärskontrakt med) mängder av regeringar världen över och inte minst Vita huset och amerikansk (och annan) militär. Likt aparta gamers börjar de brainstorma det totala maktövertagandet … men kan inte enas om vem som ska bli president. Låter det fånigt? Ja, det är ju för att verklighetens förlagor, Elon, Thiel och Zuck, är precis så här fåniga, offer för sina egna fantasivärldar av transhumamism, techno-libertarianism och framstegsförblindad accelerationism. Att rädda och sabotera världen har liksom blivit samma sak. De stannar upp framför en världskarta i hobbyrummet (en gigantisk sal med privat bowlingbana där Cory Michael Smiths kompositversion av Elon Musk just rullat i väg en vattenmelon), och följande dialog utspelar sig under två minuter:

Steve Carell (Randall/Peter Thiel): »Do we think the Western Hemisphere is a little meager? Kind of used up? I mean, it’s big, but what is it?«
Ramy Youssef (Jeff/Sam Altman): »Yeah, just an assload of Amazon boxes chugging around 50’s infrastructure.«
Jason Schwartzman (Souper/Mark Zuckerberg): »Bunch of cold burritos getting door-dashed to deadbeats.«
Cory Michael Smith (Venis/Elon Musk): »You coup out Western Hemisphere, you hopscotch Maghreb, Saudi, Iran, Asia?«
Carell (Thiel): »The CCP is the 500 pound gorilla in terms of our global protectorate.«
Smith (Musk): »What are the strategic and tactical weaknesses of the Chinese regime?«
Carell (Thiel): »Mmm, thinky thinky, lovely thinky. Ooh, ooh, ooh, yes.«
Schwarzman (Zuck): »Can I just say, this is just way fucking cool. If we take down China and the nation state … now we’re making memories.«
Smith (Musk): »Yeah, it’s so much better to do one big upgrade on the whole world than walking around with fucking patches, solving malaria.«
Schwarzman (Zuck): »Yeah, I’m an old man, I solved malaria here, loads more Africans.«
Smith (Musk): »Thanks for all the extra Africans, really loving those.«
Carell (Thiel): »We’re here, guys, we’re here. We literally have the resources, the mental capacity, foresight to, well, it would be ludicrous to say to take over the world, but in layman's terms, to take over the world, get the rare earth minerals moving, stop the shilly-shallying, then a little cooperation, unleash the AI:s, we could honestly get post-human in half a decade. Eternal life of endless comfort for trillions.«
Schwarzman (Zuck): »Classic weekend. And nanotech, open the door to smallification?«
Carell (Thiel): »Ten minutes after we get artificial general intelligence, we will have nano-FOAK, period.«
Smith (Musk): »My God, we can all get tiny and live inside each other!«
Schwarzman (Zuck): »I know you’re kidding, but one of us has to stay big, right? If we’re all gonna live inside someone else, right?«
Smith (Musk): »I stay big and you guys all live inside me.«
Youssef (Altman): Oh man, that’s living the dream, dude. Us living in your bowels. Thank you.«
Schwarzman (Zuck): »OK, Venis – I’m getting messaged to ask if you know that the EU is going to block you?«

Ni hör, va? Ekona av bröderna Roy? Detta är Succession-hantverket all over again. Kompositparodierna på Musk, Zuck, Thiel och Altman är sjukt distinkta och kusligt komiska. ♦

Nya Saknad, aldrig glömd-säsongen är faktiskt den allra bästa

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det här hade jag inte väntat mig. Även om jag var mycket positiv till förra säsongen av Saknad, aldrig glömd (Unforgotten), den första med Sinéad Keenan i stället för Nicola Walker, så såg jag framför mig en fortsatt fin upprepning av formeln – inte att tv-konsthantverkaren Chris Lang skulle få en sådan nytändning som i den nya, sjätte säsongen, som nått SVT i helgen.

Konsthantverket är det första som slår mig. Bara under den första minuten påminns vi om Sunnys (Sanjeev Bhaskar) och Jessicas (Keenan) deprimerande privata livssituationer, utan minsta övertydligheter: enkelt och rakt men ordlöst subtilt. Det är under Chris Langs värdighet att skriva in expositioner i dialogen.

Så, för det första: här skulle ingen komma på tanken att låta någon av huvudaktörerna göra en akustisk A-Ha-cover i fyra minuter. Här är intrigen seriens hjärta. All relationspsykologi utgår från intrigen och bidrar till den.

Men, för det andra: det visar sig snart att jag bedrar mig på förutsägbarheten. Denna sjätte säsong av Unforgotten bryter faktiskt ny mark, för serien och för Chris Lang. Den är nämligen hårt samtidspolitisk och berör migration, universitets-wokeism, incel-forum, toxisk maskulinitet och extremhögermedier (här en typisk insiktsfull replik, propaganda-tv-stationens chef till sin programledare: »Our audience don’t care about your opinion, they just want to hear their own«). Numera låter väl det här temaklustret som en klyscha, men Chris Lang väver samman allt med typiska Unforgotten-trådar, trovärdigt och organiskt.

När jag läser mina anteckningar i efterhand fastnar jag för den här:

»Jag älskar känslan en bit in i andra episoden … när det mesta satt sig, utredningen tuffar på, poliserna rör sig systematiskt igenom ledtrådar och spår och börjar bygga scenarion och teorier … och man vet att man har fyra avsnitt kvar!«

Undrar om inte detta är själva urkänslan i min livslånga kärlek till tv-kultur, den mest instinktiva kicken som jag vill åt igen och igen … när sinnena och intellektet hittat in i en serie och belöningssystemet i hjärnan tar över, frisätter dopaminerna och formar begäret. Och den här säsongen av Unforgotten behåller greppet om signalsubstanserna hela vägen. Finalavsnittet är nog hela seriens mest välskrivna, och känslomässigt tyngsta.

Två noteringar till:

• För allra första gången återkommer en bi-karaktär från en tidigare säsong – håll utkik efter Phaldut Sharma. Gillar detta extra mycket eftersom det binder samman polisarbetet från Nicola Walker- till Sinéad Keenan-eran.
• Ledmotivet är invant och håller fint – All We Do med Oh Wonder. Men visst är det outrot som är den stora signaturklassikern:

Övergripande soundtrackkompositören Michael Price framför det själv, på ett Klavins Una Corda-piano. ♦

»Jag ville utmana serien lite …«
– Adam Pålsson-intervju om Meningen med livet

Det som inte fanns i säsong 1 men sticker ut mest med den nya Meningen med livet-säsongen på Viaplay, som jag skrev lyriskt om förra veckan …

… är regissören Adam Pålsson. Tillika gift med Celie Sparre, som har en av huvudrollerna. Det kändes givet med en uppföljande intervju med honom denna vecka. Det gick fort, vi pratade i går, men man skulle nog kunna intervjua honom mitt i natten och få lika mycket översvallande passion i svaren. :)

Hur var din relation till säsong 1? Var den på ren distans – Celie berättade när hon kom hem – eller besökte du inspelningarna, blev snärjd på plats?

»Jag följde Celies resa med Meningen med livet på avstånd … främst för att jag regisserade Vuxna människor under samma period, och vi var båda rätt upptagna den våren. Celie var upprymd över inspelningen, liksom sprudlande, i en bubbla av kreativt rus, vilket var härligt att se … att få spela huvudroll i en så fin tv-serie som är en dröm för varje skådespelare …«

Hur gick turerna innan det blev klart att du skulle komma in som regissör?

»Jag hade alltså regisserat Vuxna människor för FLX och det hade gått rätt hyfsat … och Meningen med livet behövde en ny regissör för S2. Eddie skulle vidare på annat, Jönssonligan tror jag. Så jag mötte Maria och Tove [serieskaparna, Nygren och Eriksen Hillblom] och beskrev min bild av deras serie: dess styrkor, men också vilken utvecklingspotential jag såg.

När jag sedan erbjöds att regissera bad jag producenten att fråga Celie hur hon kände. För även om jag var vrålsugen så är serien hennes älskling, och jag ville inte klampa in som arbetsledare utan att hon var säker på att hon också ville det. Till saken hör kanske att jag och Celie precis filmat ihop, som regissör och skådespelare, i en pilot för en film om Eddie Meduza som jag arbetade med under några år … som, likt många andra filmprojekt, inte gick till produktion. Åtminstone inte än! Synd, för det var ett fint manus, och piloten gjorde det rättvisa, tycker jag.«

Är det inte ett lite ovanligt upplägg med regin i säsong 2 av serien, Eddie Åhgren kvar som konceptualiserade i två inledande avsnitt, sen serieskaparna in i två, och sen rattade du hela andra halvan?

»Det är möjligt, men Eddie hann ju bara göra de första två … och Tove och Maria hade gjort klart att de ville regissera två avsnitt. Så för min del var det alltid snack om just episoderna 5–8. Det var inte okomplicerat. Vi filmade efter locations och inte kronologiskt, vilket kunde innebära tre regissörer (eller fyra i det här fallet, då) på en dag. Byta arbetsledare tre gånger om dagen, i högt inspelningstempo dessutom, är inte optimalt. Kanske svårast för skådespelarna. Men vi satt ju alla i samma båt, och alla älskar projektet, så det var lugnt!«

Absolut ingen skugga över övrigas insats, hela säsongen är relationsdramedy-guld! Men något händer från episod 5 och framåt. Det känns som om du kommer in, nej, sveper in med något slags uppdämd energi – kanske rentav egna visioner av vad serien var, och kunde vara?

»Vad glad jag blir! Jo, jag är extremt lustdriven, och det märks förhoppningsvis. Jag kokar nästan över av idéer. Det händer när jag läser manus, när jag tänker på skådespelarna, i samtalet med fotograf, scenograf, kostymör. För mig handlar förberedelserna om att samla idéer. Struktur och manus är ryggraden, men idéer – eller ›spoink!‹ som Hannes Holm brukar kalla det – är lika viktigt. Berättarglädje har en fantastisk förmåga att smitta av sig på tittaren. För mig gäller det att ständigt fråga sig: går det att göra det roliga roligare, det sorgliga sorgligare, det spännande mer spännande? Tror jag på det här, är det sant? Vad säger min magkänsla? Det arbetet fortsätter på inspelningsplats, i varje tagning. Man får aldrig ge sig, aldrig bli lat eller mätt.«

Det du lägger in i regiarbetet, går det att beskriva på nåt sammanfattande vis – hur växte det fram?

»Förberedelserna är nyckeln. Jag läser, skriver, tänker, samlar idéer, uppslag, nya infallsvinklar. Det är min metod, antar jag. Jobbar mycket med manuset för att skärpa konturerna i berättandet. 

Men sedan är det ju så att en kul replik i manus inte nödvändigtvis blir en kul replik när den lämnar skådespelarens mun. Det vet man först när man filmar. Mycket kan man tänka ut: det här tror jag kommer bli rörande, spännande, roligt, sorgligt. Men man vet inte förrän man är på plats … och där är min skådespelarerfarenhet till stor hjälp. Jag kan på förhand identifiera vilka situationer och dialoger som inte kommer att flyga. Jag känner vad som är spelbart och inte. Och när jag väl ser skådespelarna arbeta gäller det att vara hypersensitiv: är du öppen och mottaglig kommer du att upptäcka små subtila saker de gör, som går att förstärka, lyfta upp och utveckla. Dels gör det scenen bättre, dels får det skådespelaren att växa; man känner sig sedd och förstådd. Det är en underbar känsla! Då vågar man kasta sig ut.

Det gäller att lägga scenerier som underlättar skådespelarnas arbete och förstärker scenens funktion. Samma gäller det visuella berättandet. Det går alltid att berätta bättre, vassare, roligare. Och tack och lov är de här sakerna så jävla kul att engagera sig i, det liksom genererar energi i mig, att arbeta med manus, skådespelare, fotograf …«

Tog du med dig något nytt in – några tankar eller grepp som var nya för serien? Hur såg samarbetet med manusförfattarna ut?

»Jo, jag ville utmana serien, göra den … lite mer stringent, tror jag? I kontrast till det ›vardagliga‹ anslaget och tematiken. Tove och Maria hade en stark känsla för vad Meningen med livet var, naturligtvis, och deras övertygelse ger serien kraft och trovärdighet. Men jag upplevde det samtidigt som min uppgift att utmana den övertygelsen, tänja på gränserna för det möjliga inom ramen för universumet de skapat. Ibland fick jag min vilja igenom, men långt ifrån alltid, vilket säkert var bra. Det var ett fint samarbete, som jag tycker gynnade resultatet i slutändan.«

Oj, nu blir jag nyfiken på vad du föreslog men fick nej på!

»Det handlade om visuella grepp, att jag ville berätta scener mer subjektivt, ur karaktärers perspektiv, och ta ett lite kliv bort från den absoluta realismen … eller tonen i komedin. En sån sak är ju väldigt personlig och individuell, och Maria och Tove hade – med all rätt, som serieskapare – ett slags slutgiltigt veto.«

Hur mycket ändras under inspelningens gång? Improviseras det? Hur mycket är intuitivt, hur mycket föregås av diskussioner?

»Jag älskar att komma på saker i stunden. Det är inte improvisationer, mer ett slags masserande av scenen tillsammans för att nå så långt man kan på den korta tid man har. Det är ju inte som på teatern, när man har sex till åtta veckor på sig att idissla texten och dramat tillsammans. På film går det snabbt, snabbare och snabbare tyvärr. Det gäller att samla in så mycket material man hinner till klipprummet.

I mitt skådespelarliv har jag upplevt att regissörer liksom ›tar det de får‹, utan att utmana skådespelarna eller materialet. Kanske av bekvämlighet, eller… ja, jag vet faktiskt inte varför, om jag ska vara ärlig. Men jag vill ju forma scenen på plats, inte lämna något åt slumpen. Tydlig ingång, tydlig vändpunkt och slut, bam. Det skapar en helt annan dynamik i berättandet och ett annat sväng. Det är möjligt att den sortens regi kräver mer av skådespelarna … fråga Helena af Sandeberg, hon brukar vara ärlig. Men jag försöker faktiskt regissera som jag själv vill bli regisserad – som en idrottscoach som driver en till att våga gå längre, våga bli bättre …«

Pratade du extra mycket med Celie, av förklarliga skäl?

»Nej, Helena af Sandeberg och jag pratade nog mer i telefon än jag snackade med Celie … som är otroligt närvarande vid inspelningssituationen, men lika närvarande utanför inspelningen, och då vill hon inte diskutera gårdagens eller morgondagens jobb! Själv kan jag prata i timmar med kompisar, och när Celie frågar ›Hur var det med dem, hur mår deras barn?‹ svarar jag ›Det kan väl inte jag veta! Vi pratade bara film!‹.

Hur är det att regissera livspartnern och mamman till sina barn – när materialet samtidigt är rätt explicit, och så självutlämnande? Blir det självutlämnande för dig också? Vad innebar inspelningen för din och Celies relation?

»Jag skulle säga att det är oproblematiskt, för oss. Vi älskar båda arbetet, och att få göra det tillsammans blir ju i någon mening dubbelt så kul. Och är man trygga med varandra är det lättare att också utmana varandra. Men jag känner ju många av skådespelarna sedan tidigare; Helena, Ulf Stenberg, Nina Zanjani, Simon J Berger … vi har arbetat ihop och känt varandra i många år …«

Men, som i sexscener eller att vara naken eller intim med någon annan?

»Där är jag oberörd. Och det upplever jag att Celie också är. Det har aldrig varit något problem över huvud taget.«

I min recension lyfte jag fram några exempel på vad jag upplevde som så kreativt, livfullt, äkta i serien … som när Helena kramar om Celie och plötsligt lyfter upp henne, som en förälder lyfter upp ett barn … hur uppstår en sån detalj?

»Antingen får jag idéer en månad i förväg, eller kvällen före – men ofta är det impulser på plats. Något litet jag ser, en absurd tanke som är värd att ta på allvar, ofta en impuls från skådespelarna som jag plockar upp. Det där är livsviktiga grejer. Detaljer är allt. Gud bor i dem, för fan. Spoink!«

Hur tänker du kring atmosfären under en inspelning, relationerna, tonen på set, hur jobbar du med sånt?

»Tonen och atmosfären är jätteviktig, men jag blir ofta så carried away i arbetet att jag glömmer bort hur jag är eller ser ut. Men jag vill ju bidra till en bra stämning, och jag hoppas att jag lyckas … emellanåt… Men om jag blivit stressad eller frustrerad nån gång har det hänt att Celie eller någon annan klok viskat i mitt öra, typ: ›Nu är du stressad och det påverkar alla‹ – och då lyssnar jag noga. Men jag hoppas och tror att min glädje att få regissera smittar av sig, på ett positivt sätt.«

Vad ser du själv på tv – favoriter på senare tid?

»Ouff, man tittar ju hela tiden. Senaste veckan har jag varvat Andra världskriget-dokumentärer (jag vet, väldigt maskulint, nästan som Romarriket!) med Gift vid första ögonkastet, en dokumentärfilm om Joe Strummer, Dag Johan Haugeruds Sex (underbar film) och ett återbesök i Wong Kar Wais In the Mood for Love. Det är alltid spridda skurar. Men mest av allt den här våren har jag sett filmen jag just regisserat, eftersom vi klipper den. Den har jag väl sett 200 gånger ungefär …«

Vilken är det?

»Jag kan inte prata om den än … men jag klipper den nu. Det har varit otroligt roligt.

Hur ser du på din karriär, regissör versus skådespelare?

Jag älskar verkligen att regissera, det är det mest stimulerande jag kan tänka mig. Och jag vill föstås fortsätta, om jag får … med det sagt kan jag inte föreställa mig en värld där jag inte är skådespelare, för det älskar jag ju också! Och så gör jag musik igen … äntligen. Och skriver. På min gravsten kan det stå: ›Han var i alla fall produktiv.‹« ♦

Äntligen upptäcker jag storheten i Little Fires Everywhere – tack SVT!

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Skam till sägandes så missade jag Little Fires Everywhere när den kom precis i början av pandemin. Eller missade … jag valde bort den; Liz Tigelaars serie baserad på Celeste Ng-bestsellern med samma titel. Jag hade ingen koll på boken utan bara generella bestseller-fördomar om den, och tyckte väl att Tigelaar stod för något liknande inom drama-tv (Brothers & Sisters, Life Unexpected, Once Upon a Time, Casual …).

Men nu ger jag serien en senkommen chans eftersom den får SVT-premiär på onsdag (svensk titel: Små eldar överallt), och jag blir fast direkt.

Storyn om mötet mellan två väsenskilda amerikanska familjer, och om sårbarheten i en typisk amerikansk homogen övre medelklass-kultur, är helt suverän, med både mängder av mänsklighet och mängder av kreativa produktionsdetaljer, och med fantastiska rollprestationer, från Reese Witherspoon och Kerry Washington till alla tonåringarna. Och med personliga favoriten Joshua Jackson perfekt i mixen (kommer aldrig att glömma hur han gav bitterheten djup i The Affair).

Little Fires Everywhere skildrar så mycket, med så mycket känsla och finess: föräldraskap, familjerelationer, socioekonomiska klyftor och sociala orättvisor, utanförskap … och lyckas också väva in kultur i form av både en levande konstdiskussion och referenser som känns unika för en så här bred serie, från Adrienne Rich till Velvet Underground och den i förbifarten, high school-kids emellan, återberättade »those arent pillows!«-scenen från John Hughes Planes, Trains and Automobiles. ♦

Konsten att Netfix-sabotera sin egen pjäs

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

2021 utnämnde jag Maid till årets bästa serie. Sedan dess har teaterveteranen Molly Smith Metzler inte gjort mer tv. Förrän nu, med Netflix-serien Sirens. en serie jag sålunda kastar mig över, börjar sluka med entusiasm. Den har ju dessutom Julianne Moore i huvudrollen! Och Kevin Bacon, Sunny in Philly-favoriten Glenn Howerton … Bill Camp! Felix Solis! Och Lauren Weedman från Looking!

Men det är som att börja kasta i sig godis för att man är hungrig, och först med lite fördröjning inse att godiset är äckligt, kanske gammalt. Eller, i Sirens fall, omtuggat flera gånger och med nytt godispapper utanpå.

Metzlers egen pjäs, som hon utvecklat tv-serien ur, heter Elemeno Pea och är en rätt rak Martha’s Vineyard-överklass-satir som fick teaterpublik i främst Kentucky och Kalifornien att skratta för 12–14 år sedan. I Netflix version är intrigen kraftigt omgjord och två bärande element helt nya: dels själva paketeringen som en grekisk-mytologisk allegori, dels flirten med exklusiv sektkultur.

Inget av detta nytillförda hänger ihop med grundstoryn eller med de teman Metzler ville diskutera i pjäsen (klasshierarkier), därtill är komiken borta, eller snarare förvandlad till någon sorts AI-komedi. Vad vi får är en tv-styling, en Netflix-look, en scenografi, ett foto, en regi-tonalitet, som är medvetet artificiell men utan riktigt medveten poäng. Möjligen har Netflix-producenter lagt sig i och övertygat Metzler om att hon ska addera en känsla av The White Lotus – men effekten blir mer Nine Perfect Strangers. ♦

David Dencic jagar Europas värsta aktieskatteskurkar

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

David Dencik är som vanligt storartad i nya finansdramaserien Other People’s Money, som har SVT-premiär i dag (dansk titel: Andre folks penge).

Tyska serieskaparen Jan Schomburg är mer tveksam, när han iscensätter en verklighetsbaserad dramatisering av hur en glitch i skattesystemet ledde till att europeiska skattemyndigheter från slutet av 00-talet och under 2010-talet lurades på 600 miljarder kronor genom att felaktigt återbetala aktieägare med dubbla belopp.

Egentligen är intrigen spännande, men första avsnittet fumlar bort den i en rad konstiga narrativa beslut som mest ger känslan av en 44 minuter lång trailer.

Det tar sig dock i andra episoden, vilket är så långt jag kunnat titta i förväg, så jag har ingen aning om hur serien utvecklas i de återstående sex avsnitten. Men låt mig bara nämna några detaljer som lovar gott:

• När den danska skattemyndighetens enorma dokumentarkiv ska effektiviseras digitalt (läs: destrueras) säger en extremt opportunistisk tjänsteman (härligt spelad av Lars Bryggmann), om det analoga arkivet och om kvinnan som kommit in för att gå Elon Musk-DOGE-bananas på det, att »det här är som vårt fitness center och hon är vår fitnessinstruktör!« Och inte nog med det, han adderar: »Jag älskar de här metaforerna!«
• Och på den tyska sidan är Justus von Dohnányi och Nils Strunk lika ryggradslöst fascinerande i rollerna som tråkgrå skattejurist respektive tråkgrå ex-skattebyråkrat som tillsammans blir superskurkar bara för att de kan, och för att ingen stoppar dem. Och även här får man roligt åt repliker, som när de dividerar med en bankman och blivande medbrottsling: »Subprimelån, bla bla bla … bara tomt prat! 2008 blir ett toppenår för finansmarknaderna!«

Så vi får se, jag måste vänta och återkomma med slutomdöme. Men än så länge är det alltså både rätt kul och fullt av billig symbolik. Ett exempel på det sistnämnda också: Den yngre svindlaren har givetvis har en arbetarklasspappa som lurats att investera alla sina sparpengar i … Lehman Brothers?! Hur vanligt var det i 00-talets arbetarklass-Tyskland? »37 000 euro! Som tagit mig 47 år att tjäna ihop!« Sonens svar, innan han blir utslängd utan att få äta upp mammas kaka: »Så mycket tjänar jag på en vecka.« ♦

Poker Face är tillbaka – med 18 kilo mindre Natasha Lyonne

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Den andra säsongen av Poker Face lär inte dyka upp i Sverige förrän under sommaren. Och inget fel i det – jag kan inte tänka mig en mer perfekt semesterserie. Jag passar dock på att smygstarta med ett mini-premiärbetyg redan nu, eftersom serien börjat i USA och eftersom jag måste länka in veckans Criterion Closet Picks, då Poker Face-stjärnan Natasha Lyonne plockar på sig fler filmer än någon annan någonsin i programmet:

Hon är ju också lite Poker Face-aktigt in character där – en förhöjd version av sig själv, om man jämför med hennes talkshow-persona nedan, från Late Night with Seth Meyers förra veckan; i samma klänning, accentuerande nästan 20 kilos viktminskning:

Den nya Poker Face-säsongen hackar lite i början, kan jag tycka – jag saknar det lite tyngre premissgrundandet från säsong 1. Nu inleds premiärepisoden, The Game is a Foot, med ett lite för komiskt kollage av hur hon ständigt flyr undan Rhea Perlmans maffiadrottnings märkligt illa skjutande spårhundar, innan vi landar i det första proceduralfallet. Som å andra sidan är en rätt underbar förväxlingskomisk alternativ-take på fejkidentitetsbedrägeri.

Och detaljen att Lyonne i halva avsnittet springer omkring och gnager på ett griljerat kalkonben, liksom med samma adhd-frenesi som hon spottar ur sig spontanreplikerna, påminner mig om varför jag längtat efter mer Poker Face.

Sedan dröjer det till tredje avsnittet innan även ramstoryn trappas upp, men det sparar vi till helsäsongsrecensionen inför Sverigepremiären. ♦

Veckans guilty pleasure: Ryan Phillippe i highschool-streetrace-rökaren Motorheads

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har alltid haft en svaghet för Ryan Phillippe, och man inser att tiden går fort när han numera får spela den medelålders-vuxna i en young adult-serie. Men det fick mig ändå att börja se nya Motorheads på Amazon Prime, och det är jag glad för.

Mycket i denna tio avsnitt långa coming of age-berättelse är klichéartat, inte minst de flesta supportrollerna – alla psykologiska konflikter har setts tidigare i highschool- och collegeserier. Men mitt i detta finns också något lite större, lite filmiskt-arketypiskt, något som får mig att tänka på filmer som River’s Edge och Dazed and Confused.

Och detta beror kanske till stor del på det ovanliga huvudtemat i serien – bilar och streetrace. Det ruckar välbehövligt på mallarna. Ryan Phillippe spelar en mekaniker vars brorsa för länge sedan försvann med 12 miljoner efter ett bankrån, en brorsa som också var den lilla Pennsylvania-hålans oslagbara streetrace-champ – och som lämnade två små barn efter sig när han försvann. Dessa tvillingar, en tjej och en kille (Melissa Collazo och Michael Cimino), flyttar till samma småstad med sin ensamstående mamma från New York, börjar på high school, börjar hänga med farbror Phillippe i garaget, och hamnar i en hierarkisk maktkamp som skär genom skolan och samhället.

Hela bilmotivet är passionerat utfört och jordar karaktärerna och konflikterna i vad som känns som ett äkta slice of life-drama, därtill med en både vardaglig och existentiell spänning som man vill följa till slutet.

Musiken är en stor bonus. Med perfekt tajming, i slutet av ett avsnitt, spelas Oysters in My Pocket med australiska Royel Otis …

… och jag har knappt spelat något annat än dem den här veckan. De är underbara!

De har också en helt färsk singel ute nu, Moody. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Queen of Fucking Everything, Nine Perfect Strangers, Furia, Rebound och Styx, och Hynek Pallas hyllar samtidsskildringen i Andor, m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!