[216] »Årets finallyft – Nathan Fielder blev i hemlighet Boeing-pilot på riktigt«

The goal of every culture is to decay through over-civilization; the factors of decadence—luxury, skepticism, weariness and superstition—are constant.
Cyril Connolly, The Unquiet Grave (1945)

Bäst i tv-världen just nu

1. The Rehearsal (HBO/Max)
2. Mountainhead (HBO Max)
3. Adults (FX/Disney+)
4. Meningen med livet (Viaplay)
5. Saknad aldrig glömd (Unforgotten, ITV/SVT Play)
6. Bad Thoughts (Netflix)
7. Små eldar överallt (Little Fires Everywhere, Hulu/SVT Play)
8. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
9. Stick (Apple TV+)
10. The Better Sister (Amazon Prime)

Ingen kan få meta-reality-tv att flyga som Nathan Fielder

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Äntligen kan jag skriva rakt ut vad som gör den andra säsongen av The Rehearsal, i synnerhet finalepisoden som släpptes i måndags på Max, så exceptionell. Men faktum är att det funnits utskrivet i avsnittstiteln hela tiden:

My Controls.

Nathan Fielder har hemlighållit för oss att han utbildat sig själv till pilot. Rentav kommersiell sådan, med licens att flyga stora Boeing-passagerarplan.

Det har tvistats om huruvida säsongen som helhet är sinnessjuk eller genial, autistisk eller humanistisk, haveristiskt gravallvar eller galen haveristhumor, och oftast har man väl landat i lite av allt det där. Att Fielder, som slutmoment i hela denna extrema utredning av psykologiska cockpit-glapp mellan kapten och styrman, själv tar plats som flygkapten för att leda sin tes i bevis adderar kanske till precis alla de där tolkningarna.

Men det har också gjort att han nu tas på allvar i debatten. CNN i veckan:

Här finns min tidigare längre recension av säsongen, som både gick in på detaljer och gestaltade The Rehearsal-projektet mer generellt. ♦

Adults är Broad Citys arvtagare – och en Friends för Gen Z?

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Under 2010-talet växte Abbi Jacobsons och Ilana Glazers Comedy Central-sitcom Broad City ut som den stora generations- och samtidsskildraren i genren. Om än mest i brist på konkurrens, eftersom den helst av allt bara ville vara kongenialt ansvarslös, medvetet lost i tillvaron.

När den försvann 2019 lämnade den ett särskilt tomrum efter sig. Tills nu. FX-serien Adults, skapad av The Tonight Show Starring Jimmy Fallon-manuskompisarna Rebecca Shaw och Ben Kronengold, känns väldigt mycket som 2020-talets Broad City.

Serien skildrar ett gäng tjugoplussare som bildar kollektiv i ett hus där föräldrarna är långtidsbortresta. De är en enda stor, livlig, älskvärd paradox: på väg ut i arbetslivet men fast i ungdomen; samhällsmedvetna realister utan konsekvenstänk, aktivister men skamlöst ideologi-flytande. Framför allt formar de sin egen underbara värld när ingen annan gör det åt dem.

Adults generar ung, stor Queens-humor på riktigt, i stunden och för evigheten, och sätter fingret på Gen Z utan att visa fingret; den äter kakan och har den kvar, den exkluderar och inkluderar utan att bry sig om motsägelserna.

Till skillnad från den mer individualistiska Broad City har Adults också en bredare kollektiv utväxling och dynamik … kanske som en Friends för 2020-talet? Finns nu på Disney+. ♦

Överjävligt överskattad – Dept. Q havererar ju

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Jag river av den här relativa sågningen tidigt i brevet av två skäl: Dept. Q är en av veckans mest omskrivna premiärer, och jag vill referera till vad jag tycker om den i min recension av The Better Sister här nedanför.

Även jag var såklart sugen på den här serien, baserat på att den skapats av Scott Frank, som ju gjorde The Queen’s Gambit, samt på en suverän skotsk ensemble och en spännande inledning. Dock inte baserat på att det är en tv-version av Jussi Adler-Olsens kriminalroman, eftersom jag varken läst den eller sett den danska filmversionen från 2013, Kvinnan i rummet med Fares Fares. Hade jag gjort det hade jag åtminstone vetat att själva kriminalfallet är en riktigt löjlig soppa. (Fick ni också »mexikanasoppa« i skolan, en buljong med pyttesmå kött- och pastatärningar i? Om ni undrar vad jag definierar som löjlig soppa, alltså. Dept Q är en tunn buljong med små, små bitar av köttigt skådespeleri och degig intrig.)

När jag var färdig med seriens nio avsnitt kände jag mig lurad – inte minst av mig själv. Nu mindes jag ju att även The Queen’s Gambit var ungefär så här: härlig och imponerande i början, en tradig besvikelse mot slutet.

Men jag förstår vad som förvridit huvudet på folk med vanligen goda omdömen. Det är ju superläckert med Matthew Goode i huvudrollen, och med svenske Alexej Manvelov. Men, om vi börjar där – Manvelov föreställer alltså en syrisk it-expert som oanmäld knallar in hos Edinburgh-polisen och omgående, helt ovettad, hamnar i den nya kalla fall-gruppen? Nja, han visar sig redan jobba hos polisen, och det »ovettade« i sammanhanget är att han i själva verket är toppsnut. I kombination med hur polischefen snor åt sig de nya Kalla fall-avdelningsresurserna för egen räkning kan det tyckas ge en air av Slow Horses. Men det får ingen gedigen verkshöjd (som hos Mick Herron via Will Smith) utan blir utanpåverk som tappar fästet i takt med att den direkt idiotiska kriminalgåtan utvecklas.

Manvelov är bäst i sin uttolkning, men karaktärerna blir halvkokta, inklusive Goodes cyniska och traumatiserat slutna anti-hjälte. Relationerna och dialogerna dem emellan är genomtänkt utstakade men utan hjärta. Scott Frank gör med detta stentrista deckarmaterial ungefär vad Per Fly gjorde med Reservatet veckan innan – drar in 60–70 miljoner dollar till Netflix enligt mall, varken mer eller mindre. Även om mallen i detta fall inbegriper lite mer kultig cynism.

Serien krymper efterhand som replikerna pyser ut som tröttsamma manér och tonen övergår i leda, men det värsta är onekligen själva intrigen – vem som gjort vad och varför. Det är en grötig, grågeggig grotesco-intrig med fullständigt osannolika gärningspersoner i ett psycho-bygge av Nordic Noir-klichéer som vilket idémöte som helst för SVT:s Bron hade ratat med ett kollektivt hånskratt. ♦

Vuxen kriminalgåta, trasig familjesaga – och Jessica Biel i toppform

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Här är serien som räddade mig, halvvägs genom Dept. Q. När jag sedermera såg båda serierna omlott växte nya Prime-dramathrillern The Better Sister ut som genuint vuxendrama medan Dept. Q krympte till knäppgöks-kokoande Bron-barnslighet.

Även The Better Sister har en romanförlaga, som jag inte läst, av Alafair Burke: en advokat (Corey Stoll) mördas, tonårssonen (Maxwell Acee) grips och åtalas, men huvuddramat utspelas mellan hans fru och ex-fru, Jessica Biel spelar hustrun och sonens styvmor, Elizabeth Banks spelar exet och sonens fysiska mor.

Men ensemblen är betydligt större än så, och inte minst spelet mellan den utredande polisduon (Kim Dickens och Bobby Naderi) imponerar på en nivå Dept. Q aldrig orkar uppnå – psykologiskt, allmänmänskligt, dialogmässigt.

I det sjätte avsnittet har en annars ytterst behärskad advokat (Gloria Reuben) ett kort men aggressivt utbrott – hon skriker, högt – och det bränner till i mig på samma sätt som avsikten är att skaka liv och förstånd i hennes uppdragsgivare … och det är på sådana sätt The Better Sister tar sig in i tittaren och blir på riktigt – och det är sådana ögonblick Dept. Q saknar (visa mig någon som på allvar påstår att Dept. Q får det att bränna till inombords så ska jag peka ut en fabulerare).

Allra bäst är Jessica Biel. Jag såg om vissa scener i fascination över hur subtilt hon nyanserar utttrycken beroende på om karaktären har yrkespersonan påkopplad eller om hon som privatperson har kontroll eller inte.

The Better Sister känns i slutändan rätt konventionell, även om den tar några oväntade vuxna och intellektuella vägar mot en kanske inte helt tillfredsställande men åtminstone överraskande upplösning. Om inte annat känns serien väldigt mycket Apple TV+, på ett gediget sätt – ungefär i paritet med Presumed Innocent och Your Honor. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar The Last of Us- och The Handmaid’s Tale-finalerna samt Familjen Munros hemlighet, Shades, Tyler Perry’s She the People + GVFÖ, Rosa mannen, Queen of Fucking Everything, Piers Morgan + mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

The Last of Us har blivit halvdan

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har ju de senaste veckorna blivit alltmer tveksam till The Last of Us, och har i stort sett bara gillat de kallsvettiga zombiejakterna. Med tanke på tyngden i säsong 1 är det ett rent förfall vi sett den här säsongen, fram till en halvdan final. Det är lätt att se hur säsongen är tänkt att fungera, och därför också hyfsat lätt att se varför den inte funkar alls. Det blir för kort och fragmentariskt, karaktärernas inbördes relationer får inte tillräckligt med manus-näring. Kontrasten mellan årets relationsdrama och det vi tappade andan inför i februari 2023 är monumental.

Och de som kan och gillar spelförlagan tycks sakna ännu mer av serie- och spelskaparnas ursprungliga kraft. En belysande text på temat svarade TVdags-alumnen Tobias Norström för i förra veckans upplaga av nyhetsbrevet Journalen – jag återpublicerar den här nedan i dess helhet. ♦

Tobias Norström: Därför blir serien en sämre berättelse än spelet

Det finns en scen i den andra säsongen av The Last of Us som perfekt illustrerar vad som gått förlorat i överföringen av seriens berättelse från spelmediet till tv-drama. Den utspelar sig i slutet av säsongens femte avsnitt (yes, spoilers etc) och skildrar hur huvudpersonen Ellie brutalt slår ihjäl karaktären Nora. I tv-versionen iakkttar vi som tittare från sidan hur Nora vädjar för sitt liv, hur Ellie försöker få henne att avslöja sina hemligheter för att till slut låta vreden skölja över henne.

I spelversionen finns inte samma hämndlystna voyeurism. Replikskiftet och insatserna är i stora drag desamma men i ögonblicket där Noras liv till slut ska släckas händer något. Perspektivet skiftar till att visa Ellie från Noras perspektiv, med vredgad blick stirrandes ned mot Nora, och i förlängningen mot spelaren på andra sidan skärmen. Därefter ges spelaren ett enda knappval, du kan trycka fyrkant. Om du gör det svingar Ellie en kofot så att blodet stänker. Därefter ges du samma knappval igen. Och igen. Tills Nora är död. Det är en sekvens som inte går att komma runt. Scenen upphör inte förrän du som spelare aktivt tryckt på knappen tillräckligt många gånger för att döda Nora. Ditt enda andra val är att sluta spela och lämna The Last of Us Part II bakom dig. Den enda vägen framåt är att själv bli medskyldig i Ellies hänsynslösa jakt på hämnd. 

Det är även en sekvens som illustrerar ett underliggande tema som löper genom spelversionen av The Last of Us berättelse och som framförallt kastar nytt ljus spelmediets innersta väsen: val. Det sägs ofta att det som skiljer spel från andra berättarformer är interaktivitet, att du ges möjlighet att påverka berättelsen du ser ta form på skärmen. I själva verket är oftast spelarens inverkan mest en illusion. En mekanik som följer ett openetrerbart regelverk och har en begränsad uppsättning utfall. Dina val följer i slutändan en bana som snitslats av programmerare och manusförfattare. Det The Last of Us Part II lyckas belysa, helt okommenterat ska tilläggas, är hur människan på många vis fungerar likadant.

I en av både spelets och tv-seriens starkaste scener berättar huvudpersonen, Joel, om ett fruktansvärt val han gjort. Men, understryker han, om han skulle ställas inför samma val ännu en gång, skulle han begå samma vedervärdiga handlingar igen. På samma vis skildras återkommande Ellies jakt på hämnd. Människor i henens omgivningen ber henne ge upp, att släppa sitt hat, att gå en annan väg. Men Ellie är obeveklig. Det är som om, tycks skaparen Neil Druckmann säga, hon inte har något val. Som om ingen av oss kanske har det. Att det någonstans finns en omöjlighet i människans natur att bortse från det vårt psyke och våra känslor oförklarligt driver oss mot.

När du upplever The Last of Us berättelse som spelare sätts dessa val i fokus. Ofta i hur du väljer att hantera ett antal fiender, ibland genom att ta kontrollen ifrån dig och i vissa fall genom att du tvingas agera för att föra berättelsen framåt. Och om du vill veta var Ellies resa slutar har du i praktiken inget annat val än att bli hennes brutala kumpan. Av förklarliga skäl är detta teman som är omöjliga att förmedla med samma tyngd i ett tv-drama. Men i det lilla blir The Last of Us en sämre berättelse när människans maktlöshet inför våra känslor och drifter bara kan skildras utifrån. /Tobias Norström

Prenumerera på Journalen. ♦

För mycket stirrblick och för lite krig när The Handmaid’s Tale tog slut

Finalbetyg: 📺📺📺⬜⬜ / Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜ / Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

Så mycket insikter, så höga insatser … tänk att mitt slutomdöme om The Handmaid’s Tale skulle landa i tråkiga treor rakt över hela linjen. Vilket också gör att jag inte orkar engagera mig eller er i någon längre analys. Jag har skrivit så mycket om serien genom åren … och så bidde det bara en tummetott?

Första säsongen är den som kvarstår med ett högre värde – snudd på en femma. En nästan perfekt tv-modernisering av Margaret Atwoods profetiska roman. Men efter det har jag gång efter annan hört ekon av storheten och övertolkat dem.

Den senaste säsongsstarten var inget undantag. Jag skrev långt och begeistrat, jämförde med dagens USA, lyfte kvaliteterna. Men sedan dess har jag inte bara sett de två avslutande avsnitten också, vilka slutgiltigt ryckte bort fyran i betyget, utan också haft tid att fundera över serieskaparnas prioriteringar.

Och, om vi tar avslutningen först: finalen svek oss trogna tittare å det grövsta i beslutet att inte ge oss closure om Junes dotter. Men det karakteriserade också säsongens stora fel: att prioritera karaktärernas inbördes relationer. Låta dem mötas och samtala (och sjunga karaoke) i ett sista stentrist avsnitt. Serien bestämde sig för att bry sig om sina rollfigurers känslor i stället för att bry sig om tittarens känslor inför att leva i en tid där ett verkligt Gilead skulle kunna uppstå.

Och där faller allt på att Elisabeth Moss faktiskt inte är någon stor karaktärsskådespelare. Jag skrev om detta här, i en text som sammanfattar hennes finalavsnitt också: den där eviga stirrblicken … ibland tårad, ibland ilsken, alltid bestämd … aldrig drabbande.

I bakgrunden av det här ytliga känslosvallet fanns berättelsen om Gileads fall. Okej, vi fick en rätt avgörande flygbomb i narrativ detalj (dock huvudsakligen skildrad i Moss stirrblick …), men jag tänkte mest att något ju måste vara fundamentalt fel i en dramaserie om ett despotiskt Gilead, och demokratins kamp för att återskapa USA, när jag, som trots allt slavisk tittare, inte fått veta vem som är vem av Gilead-ledarna. Serien klargjorde faktiskt aldrig att Gilead-ledarna vi följde mot slutet »bara« var styrande i Boston och till största del inte i Washington DC.

Och var kom USA:s krigsmaktskapacitet ifrån på slutet, det fanns ju knappt något kvar alls av det gamla landet när, tidigare under säsongen, Kanada hade övergett alliansen och byggt relationer med Gilead?

Ytterst kände jag mig lurad på spänning. Ett torftigt men kanske typiskt slutgiltigt konstaterande. ♦

Svenska hjärtan-Torstens vålnad reser sig i ännu en Liane Moriarty-serie

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

»I’ll show all you bloody women!«

Repliken kommer mot slutet av nya dramaserien Familjen Munros hemlighet på SVT (originaltitel: The Last Anniversary, baserad på Liane Moriartys roman), och är ett utbrott av vulkaniskt sårad manlighet som nästan når Ulf Qvarsebos Torsten i Svenska hjärtan 1987 – fast tänk grävskopa i stället för gräsklippare (ni som minns, ni minns).

Där bränner det till. Men det räcker inte för att bringa verkligt liv i denna matriarkala mysteriehistoria om begravda synder som reser sig som vålnader genom generationer tills de avtäcks och bringar sinnesfrid åt alla.

Liane Moriarty anses vara en tv-adaptionsvänlig författare. Hennes Big Little Lies blev en riktigt lyckad serie, Nine Perfect Strangers not so much. The Last Anniversary är en mycket rakare och bättre historia än den sistnämnda, men känns ändå för mycket superplanerad bestseller. Nicole Kidman är involverad här också, som producent, och att serien är australisk gör den lite mer genuin än Nine Perfect Strangers – dock inte på grund av skådespelarna. Manuset är för svagt, och Miranda Richardsons eviga deppiga stirrande serien igenom, symboliserande den outtalade hemligheten, är både manusets och regins svek mot en skådespelare med ikonisk kapacitet.

När avslöjandena börjar hagla i sista avsnittet har man inget större intresse av dem. Sista repliken fungerar som en sammanfattning av hela alltet: »That was nothing, that’s stupid.« ♦

Psykiatrisk pusseldeckare på spansk vingård

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

I början, när vi ser en psykiater förbereda sitt rum för patientbesök, får jag en smått pirrande känsla i kroppen, så där som ett riktigt bra tv-minne kan kännas medan man fortfarande letar efter referensen. Och så plötsligt minns man: Det var ju så här det kändes precis i början av varje avsnitt av HBO-serien In Treatment med Gabriel Byrne! Det är något med rummet, tystnaden och morgonljuset.

Men … vad gör han, psykiatern (Eusebio Poncela)? Sorterar foton på ett helt gäng patienter … nu ser det mer ut som någon sorts genreserie, sektthriller?

Nej, spanska Shades på SkyShowtime (originaltitel: Matices), som jag roat mig med att se helt oförberett och förutsättningslöst, visar sig snart vara en pusseldeckare i den lättare, lekfullare Knives Out-genren: psykiater bjuder in ett disparat gäng svåra patienter till en retreat-helg på hans superfina vingård då alla deras problem slutgiltigt ska lösas. Men efter första frukosten mördas doktorn, och vindistriktets egen kufiska Señor Poirot dyker upp och börjar pussla …

Du får nog själv avgöra vilken nivå av Agatha Christie-nörd du är. Slukar man allt i genren är Shades ett stämningsfullt tillskott. För egen del störs jag av det konstlade i upplägget, och att det spanska temperamentet ger lite för mycket telenovela-känsla. ♦

Rosa mannen är tillbaka!

Tack och lov. I fredags återställdes Rosa mannen-kontot på Youtube igen, denna svenska tv-skatt i paritet med SVT:s Öppet arkiv. I elva dagar var hela hans ovärderliga klippkatalog raderad:

Historien upprepade sig därmed för fjärde gången. Här berättar Daniel Johansson själv om vem som orsakat nedstängningarna tidigare:

För varje gång det sker blir den oroliga ilningen längs ryggraden lite större. Jag vet inte om risken för permanent nedstängning blir större med ett bagage av upprepade sådana tidigare, men risken blir i alla fall större att jag får tv-historisk-nördig hjärtsnörp. ♦

Påminnelse: missa inte Laura Malmivaara

Jag recenserade finska SVT-serien Queen of Fucking Everything förra veckan, och försökte formulera min förtjusning, men jag var för kortfattad om det viktigaste och mest oemotståndliga med huvudrollens Laura Malmivaara. »Finlands Jon Hamm« skrev jag i rubriken då, syftande på hans rollgestalt i Your Friends & Neighbors, och det stämmer in på hennes känsla av att vara berättigad till en plats i Helsingfors societet – men till skillnad från honom blir hon ju ett rent djur i fråga om överlevnadsinstinkt.

Jon Hamms karaktär bygger på en sympatisk självinsikt, djupt därinne, men det stora med Laura Malmivaaras rollfigur är motsatsen. Och hur vågat osympatisk det gör henne – tjurig och självisk, självömkande och icke-självreflekterande … samtidigt som det i det där »djuriska« också frisläpps en skamlöshet: hon skiter efterhand alltmer i hur hon framstår när hon betalar cash och knullar maffian (både i sexuell och svekfull betydelse).

Queen of Fucking Everything har bitvis rätt stora brister, men med Malmivaaras rollgestalt in the room har det ändå marginell betydelse för en tittarupplevelse som nästan känns djurisk, den också; triumfatoriskt levande. ♦

På tal om totalt osympatisk huvudperson …

… så skulle jag kanske föredra en fiktiv satirserie om Sam framför att se honom gnälla om försökshustruns fläckar på hans kalksten i SVT:s Gift vid första ögonkastet.

Undrar om någon bästa-sändningstid-kändis på SVT varit så här folkligt avskydd sedan William Smiths Falconetti i De fattiga och de rika 1977?

Härmed för jag till protokollet att jag inte är bättre än någon annan – snarare sämre, som inte ens följer GVFÖ men som ändå klickar på de förfasade klippen och delar hatet mot detta levande stycke kalksten. ♦

Tyler Perry bygger Netflix-imperium

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Tyler Perry må vara föraktad av många, men han är också imponerande och fascinerande. Länge ignorerad och förlöjligad av både kritiker och Hollywood, i dag en av branschens mest ekonomiskt framgångsrika och inflytelserika kreatörer och studiochefer; från utfattig och hemlös i Atlanta till filmmogulmiljardär, hatad av Spike Lee och andra progressiva för sitt dragqueenska genombrotts- och trademark-alter ego Madea, älskad av den moralkonservativa svarta communityn.

2023 signade Tyler Perry ett dollardrypande kontrakt med Netflix, där han redan hunnit bygga upp ett helt Perry-universum. Allt är sedvanligt kackigt. Han fortsätter ju, trots sina numera enorma resurser, att göra nästan allting själv – skriva, regissera, producera, spela bärande roller … Det gör att resultatet ofta blir riktigt jäkla taffligt, med recyclade manus och storylinjer, platt foto, livlösa miljöer, klichéer ovanpå klichéer; men det är ju också detta, hans självständighet och självbestämmande, hans DIY-geni, som gör honom älskad av fansen.

Hans nya Netflix-sitcom, Tyler Perry’s She the People, är precis allt det där taffliga. Men jag finner den ändå intressant. I en tredjedel av USA:s delstater väljs guvernör och vice-guvernör i två separata politiska val, vilket ger en speciell dynamik med inte sällan en republikan och en demokrat, och det är ingen dum grundpremiss. Terri J Vaughn från gamla The Steve Harvey Show spelar huvudrollen som »Mississippis första svarta viceguvernör« och flyttar in maktens centrum med en stor stökig familj – och plötsligt står svart mot vitt, urbant mot bonnigt, där B-veteranen Robert Craighead är sexistisk MAGA-guvernör.

Någon satir blir det förstås aldrig – Tyler Perry är för mycket moralkakmonster för det. Humorn är billig och mestadels mjäkig. Men det flitiga drogbruket är en frisk fläkt i sammanhanget, och en återkommande kul poäng är hur Vaughn ständigt måste växla kulturella koder mellan sitt svarta väljarunderlag och vita politiska sammanhang.

Vill ni trots allt se något av allt detta, gå direkt på det tredje avsnittet, där stökfamiljen flyttar in på sitt nya residens – som riktigt stinker slaveri-arv, smyckat med sydstatsflaggor och ompysslat av en butler från fel sida inbördeskriget. Det är roligt. ♦

Mer missar tack!

Efter Giacomo Turra-skandalen, som jag skrivit om några gånger – Youtube behöver fler instrumentalist-influencer-videor med misstag!

Tjejen bakom trummorna är Mya Cymbaluk, en 21-årig kanadensisk musiklärare och musiker-influncer med 335.000 Instagram-följare. Hennes självdistans får gärna bli en trend. ♦

Rob Brydon möter Sparks

TVdags-favoriten Rob Brydon ledde ett långt samtal med Sparks i en kyrka i London förra helgen, apropå nya albumet MAD!. Härlig stämning, kul publikfrågor och allt om bröderna Maels kreativa relation med Sam Peckinpah:

Piggt och passionerat pensionärsmys! ♦

Veckans kampanjvideo

I och med detta utspel från barnläkaren och politiska aktivisten Annie Andrews i South Carolina, där hon utmanar om Lindsey Grahams stol i senaten, får midterms-valkampanjen anses inledd. ♦

Fick ett stort återfall …

… i The Clark Family Creative-missbruk i veckan. Ni kanske minns min tidigare kärleskförklaring till Colt Clark and the Quarantine Kids?Trebarnsfamiljen från Tampa som började spela in låtar och lägga ut på Youtube när musikerpappan inte fick några gig under pandemin … och som nu, fem år senare, lagt ut 700 fina covers, samtidigt som barnen längs vägen blivit ett fullfjädrat rockband.

Härligast är att se hur dottern Bellamy, som var pytteliten i början och länge bara dansade omkring som en spelevink, med tiden har blivit lika mycket multiinstrumentalist som de andra.

Så här brukade det se ut i början …

… i kontrast till veckans video, fyra år senare, där Bellamy spelar bas:

Men bäst av allt är nog deras Good Vibrations för två år sedan:

Här nedan drar den samlade familjen hela storyn för australisk morgon-tv. ♦

Till sist …

… har till och med Piers Morgan blivit Palestina-aktivist. I ett av veckans avsnitt av Piers Morgan Uncensored konfronterade han Israels brittiska ambassadör: »Hur kommer det sig att ni har exakt koll på antalet Hamas-ledare men inte har en aning om hur många barn ni dödat?« ♦

Soundtrack till tv-veckan

Smelly Cat, what are they feeding you? Smelly Cat, it's not your fault.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.