[216] »Årets finallyft – Nathan Fielder blev i hemlighet Boeing-pilot på riktigt«

The goal of every culture is to decay through over-civilization; the factors of decadence—luxury, skepticism, weariness and superstition—are constant.
Cyril Connolly, The Unquiet Grave (1945)

Bäst i tv-världen just nu

1. The Rehearsal (HBO/Max)
2. Mountainhead (HBO Max)
3. Adults (FX/Disney+)
4. Meningen med livet (Viaplay)
5. Saknad aldrig glömd (Unforgotten, ITV/SVT Play)
6. Bad Thoughts (Netflix)
7. Små eldar överallt (Little Fires Everywhere, Hulu/SVT Play)
8. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
9. Stick (Apple TV+)
10. The Better Sister (Amazon Prime)

Ingen kan få meta-reality-tv att flyga som Nathan Fielder

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Äntligen kan jag skriva rakt ut vad som gör den andra säsongen av The Rehearsal, i synnerhet finalepisoden som släpptes i måndags på Max, så exceptionell. Men faktum är att det funnits utskrivet i avsnittstiteln hela tiden:

My Controls.

Nathan Fielder har hemlighållit för oss att han utbildat sig själv till pilot. Rentav kommersiell sådan, med licens att flyga stora Boeing-passagerarplan.

Det har tvistats om huruvida säsongen som helhet är sinnessjuk eller genial, autistisk eller humanistisk, haveristiskt gravallvar eller galen haveristhumor, och oftast har man väl landat i lite av allt det där. Att Fielder, som slutmoment i hela denna extrema utredning av psykologiska cockpit-glapp mellan kapten och styrman, själv tar plats som flygkapten för att leda sin tes i bevis adderar kanske till precis alla de där tolkningarna.

Men det har också gjort att han nu tas på allvar i debatten. CNN i veckan:

Här finns min tidigare längre recension av säsongen, som både gick in på detaljer och gestaltade The Rehearsal-projektet mer generellt. ♦

Adults är Broad Citys arvtagare – och en Friends för Gen Z?

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Under 2010-talet växte Abbi Jacobsons och Ilana Glazers Comedy Central-sitcom Broad City ut som den stora generations- och samtidsskildraren i genren. Om än mest i brist på konkurrens, eftersom den helst av allt bara ville vara kongenialt ansvarslös, medvetet lost i tillvaron.

När den försvann 2019 lämnade den ett särskilt tomrum efter sig. Tills nu. FX-serien Adults, skapad av The Tonight Show Starring Jimmy Fallon-manuskompisarna Rebecca Shaw och Ben Kronengold, känns väldigt mycket som 2020-talets Broad City.

Serien skildrar ett gäng tjugoplussare som bildar kollektiv i ett hus där föräldrarna är långtidsbortresta. De är en enda stor, livlig, älskvärd paradox: på väg ut i arbetslivet men fast i ungdomen; samhällsmedvetna realister utan konsekvenstänk, aktivister men skamlöst ideologi-flytande. Framför allt formar de sin egen underbara värld när ingen annan gör det åt dem.

Adults generar ung, stor Queens-humor på riktigt, i stunden och för evigheten, och sätter fingret på Gen Z utan att visa fingret; den äter kakan och har den kvar, den exkluderar och inkluderar utan att bry sig om motsägelserna.

Till skillnad från den mer individualistiska Broad City har Adults också en bredare kollektiv utväxling och dynamik … kanske som en Friends för 2020-talet? Finns nu på Disney+. ♦

Överjävligt överskattad – Dept. Q havererar ju

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Jag river av den här relativa sågningen tidigt i brevet av två skäl: Dept. Q är en av veckans mest omskrivna premiärer, och jag vill referera till vad jag tycker om den i min recension av The Better Sister här nedanför.

Även jag var såklart sugen på den här serien, baserat på att den skapats av Scott Frank, som ju gjorde The Queen’s Gambit, samt på en suverän skotsk ensemble och en spännande inledning. Dock inte baserat på att det är en tv-version av Jussi Adler-Olsens kriminalroman, eftersom jag varken läst den eller sett den danska filmversionen från 2013, Kvinnan i rummet med Fares Fares. Hade jag gjort det hade jag åtminstone vetat att själva kriminalfallet är en riktigt löjlig soppa. (Fick ni också »mexikanasoppa« i skolan, en buljong med pyttesmå kött- och pastatärningar i? Om ni undrar vad jag definierar som löjlig soppa, alltså. Dept Q är en tunn buljong med små, små bitar av köttigt skådespeleri och degig intrig.)

När jag var färdig med seriens nio avsnitt kände jag mig lurad – inte minst av mig själv. Nu mindes jag ju att även The Queen’s Gambit var ungefär så här: härlig och imponerande i början, en tradig besvikelse mot slutet.

Men jag förstår vad som förvridit huvudet på folk med vanligen goda omdömen. Det är ju superläckert med Matthew Goode i huvudrollen, och med svenske Alexej Manvelov. Men, om vi börjar där – Manvelov föreställer alltså en syrisk it-expert som oanmäld knallar in hos Edinburgh-polisen och omgående, helt ovettad, hamnar i den nya kalla fall-gruppen? Nja, han visar sig redan jobba hos polisen, och det »ovettade« i sammanhanget är att han i själva verket är toppsnut. I kombination med hur polischefen snor åt sig de nya Kalla fall-avdelningsresurserna för egen räkning kan det tyckas ge en air av Slow Horses. Men det får ingen gedigen verkshöjd (som hos Mick Herron via Will Smith) utan blir utanpåverk som tappar fästet i takt med att den direkt idiotiska kriminalgåtan utvecklas.

Manvelov är bäst i sin uttolkning, men karaktärerna blir halvkokta, inklusive Goodes cyniska och traumatiserat slutna anti-hjälte. Relationerna och dialogerna dem emellan är genomtänkt utstakade men utan hjärta. Scott Frank gör med detta stentrista deckarmaterial ungefär vad Per Fly gjorde med Reservatet veckan innan – drar in 60–70 miljoner dollar till Netflix enligt mall, varken mer eller mindre. Även om mallen i detta fall inbegriper lite mer kultig cynism.

Serien krymper efterhand som replikerna pyser ut som tröttsamma manér och tonen övergår i leda, men det värsta är onekligen själva intrigen – vem som gjort vad och varför. Det är en grötig, grågeggig grotesco-intrig med fullständigt osannolika gärningspersoner i ett psycho-bygge av Nordic Noir-klichéer som vilket idémöte som helst för SVT:s Bron hade ratat med ett kollektivt hånskratt. ♦

Vuxen kriminalgåta, trasig familjesaga – och Jessica Biel i toppform

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Här är serien som räddade mig, halvvägs genom Dept. Q. När jag sedermera såg båda serierna omlott växte nya Prime-dramathrillern The Better Sister ut som genuint vuxendrama medan Dept. Q krympte till knäppgöks-kokoande Bron-barnslighet.

Även The Better Sister har en romanförlaga, som jag inte läst, av Alafair Burke: en advokat (Corey Stoll) mördas, tonårssonen (Maxwell Acee) grips och åtalas, men huvuddramat utspelas mellan hans fru och ex-fru, Jessica Biel spelar hustrun och sonens styvmor, Elizabeth Banks spelar exet och sonens fysiska mor.

Men ensemblen är betydligt större än så, och inte minst spelet mellan den utredande polisduon (Kim Dickens och Bobby Naderi) imponerar på en nivå Dept. Q aldrig orkar uppnå – psykologiskt, allmänmänskligt, dialogmässigt.

I det sjätte avsnittet har en annars ytterst behärskad advokat (Gloria Reuben) ett kort men aggressivt utbrott – hon skriker, högt – och det bränner till i mig på samma sätt som avsikten är att skaka liv och förstånd i hennes uppdragsgivare … och det är på sådana sätt The Better Sister tar sig in i tittaren och blir på riktigt – och det är sådana ögonblick Dept. Q saknar (visa mig någon som på allvar påstår att Dept. Q får det att bränna till inombords så ska jag peka ut en fabulerare).

Allra bäst är Jessica Biel. Jag såg om vissa scener i fascination över hur subtilt hon nyanserar utttrycken beroende på om karaktären har yrkespersonan påkopplad eller om hon som privatperson har kontroll eller inte.

The Better Sister känns i slutändan rätt konventionell, även om den tar några oväntade vuxna och intellektuella vägar mot en kanske inte helt tillfredsställande men åtminstone överraskande upplösning. Om inte annat känns serien väldigt mycket Apple TV+, på ett gediget sätt – ungefär i paritet med Presumed Innocent och Your Honor. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar The Last of Us- och The Handmaid’s Tale-finalerna samt Familjen Munros hemlighet, Shades, Tyler Perry’s She the People + GVFÖ, Rosa mannen, Queen of Fucking Everything, Piers Morgan + mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!