[219] »Jakten på den perfekta sommarserien har nått fram till The Red King«

Veckans bakläxor …

… är två till antalet. Först och främst ångrar jag utfallet mot SVT:s avgående teknikdirektör Adde Granberg förra veckan – efter publicering läste jag Marcin de Kaminskis sansat kunniga text om Bahnhof-larmet (länk i bild ) …

… och ändrade min text om saken accordingly. Som sagt: läs helst nyhetsbrevet i webbversion! Jag gör nästan alltid korrändringar i efterskott, sedan jag fått brevet i min egen inbox om söndagsmorgnarna och läst det själv. ¯\_(ツ)_/¯

Den andra bakläxan tackar jag kritikerkollegan och TVdags-alumnen Caroline Hainer för, som messade och påpekade att skylten som visas i början av We Were Liars, »Summer 16«, inte syftar på »sommaren 2016« utan på sommaren då Emily Alyn Linds huvudperson var 16 år … Därför var replikerna om Onlyfans i början inte alls någon anakronism, som jag hävdade. Märkligt nog tänkte jag på detta senare i serien, när David Morse tog upp Emilys 18-årsdag strax efter en »Summer 18«-skylt, men av någon anledning kopplade jag inte till min egen miss i början av recensionen. Så – ingen skugga över manuset! Men skjuts in i skamvrån, Kjell. (Det är dock knäppt att 16–18-åringarna i serien görs av skådespelare som närmar sig 25 …)

När jag gick tillbaka till min We Were Liars-recension och rättade felet kände jag också viss ånger över hur positiv jag var. Ofta börjar jag skriva på en recension under en spännande och fascinerade serieupptakt, och nyfikenheten på vad som komma skall blir lite för tungt vägande. Folk som läst E Lockharts roman brukar säga att andra halvan är bäst, det är då den blir en riktig sidvändare, men med tv-serien är det tvärtom: första halvan är en perfekt glidtur, andra halvan en pyspunka. Och den stora revealen på slutet fungerar nog mycket bättre som mindfuck-chock i boken. ♦

Jakten på den perfekta sommarserien

Det är något speciellt med tv-serier på sommaren; serier man blir lite tanklöst besatt av, så man klämmer lite för många avsnitt sent om kvällarna och en bit in på nattkröken, ibland i värmebölja med alla fönster öppna, ibland med fönstren smattrande av somrigt störtregn … det är fan så mysigt.

Men det vill till att man hittar rätt serie. Som när Harper’s Island kom sommaren 2009, eller Stephen King-antologiserien Nightmares & Dreamscapes tre somrar dessförinnan. Ingen av serierna går att streama i Sverige längre, men någon har lagt upp den senare på Youtube – här mitt favoritavsnitt, Battleground, med en specialstyrka tennsoldater samt William Hurt:

Veckans bästa serie, brittiska The Red King, kan bli årets sommar-tv-drog – läs mer nedan. Men sommaren är ju också, liksom julen, en bra tid för att sjunka ner även i äldre serier som man missat eller vill se om. Så i sommar tänkte jag tipsa om sådana kontinuerligt. Eftersom jag skriver om The Chi i detta brev kommer jag osökt in på serieskaparen Lena Waithes mästerverk, den tredje Master of None-säsongen, och eftersom jag i min recension av den för några år sedan kopplade ihop den med den där udda comeback-säsongen av In Treatment repriserar jag min hyllning till den också här nedan. Båda dessa serier var mina sommartoppar 2021 och förtjänar att bli dina i år, om du inte sett dem tidigare. ♦

I dag ställer jag upp dörren …

… i betalväggen på vid gavel. Free for all. Men med det sagt – du kanske ska bli betalande medlem, om du inte redan är det? Eftersom jag inte är lierad med något mediehus, inte vill pracka på er kinesiska Google-annonser och inte har resurser för någon marknadsföring, så står och faller detta nyhetsbrev med ert stöd. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Red King (Alibi/Britbox/TV4 Play)
2. Malpractice (ITV/SVT Play)
3. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
4. Meningen med livet (Viaplay)
5. Stick (Apple TV+)
6. Adults (FX/Disney+)
7. When Life Gives You Tangerines (Netflix)
8. Tires (Netflix)
9. The Waterfront (Netflix)
10. FUBAR (Netflix)

Är årets sommarserie här nu då? The Red King är djupt underhållande The Wicker Man-ockult polis-feelgood

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En ung ambitiös polisutredare i Newcastle, spelad av alltid medryckande Anjli Mohindra, anmäler ett par kollegor för tjänstefel, blir utmobbad på stationen, blir sedan vittne till en annan kollegas självmord, och hamnar hos en polispsykolog … som efter att Anjli fått prata av sig lite säger att »det var skit, det du gjorde, skäms!«.

»Så får du inte säga …?« svarar en chockad Anjli, och psykologen tittar på klockan:

»Jag är inte i tjänst nu, vår session var över för en minut sedan.«

Hon ser framför sig en karriär i ruiner, »jag kommer att få turnera mellan skolor och prata trafikvett«, men efter ett år får hon en andra chans. Till och med som poliskommissarie. Den nya posten är på en liten ö utanför Wales kust. På stationen har hon bara en kollega, en clueless yngling (James Bamford) som läser Terry Pratchett hela dagarna och blir hänförd när hon utövar lite normalt polisarbete. »Det märks att du kommer från Newcastle, du var som John Wick!« säger han med fanboy-lyster när hon tagit ner ett par fulla, störiga tonårskillar på jorden.

Rätt snart förstår hon att jobbet kanske varit ett sätt för arbetsgivaren att bli av med henne – låta henne ta över efter en ensam pensionerad polischef på en pytteliten ö där ingen annan vill jobba. Och ön visar sig snart också vara skum som fan; fortfarande präglad av att den hundra år tidigare isolerade sig under Spanska sjukan – under fem år reste ingen från eller till ön, och under dessa år hjärntvättade öns »starke man« befolkningen, 30 familjer, med en hemmasnickrad sekt-tro han kallade »True Way«. Ett »polyteistiskt hopkok på keltisk hedendom, vikingamytologi och en gnutta ursprungsamerikaner«, som sektledarens barnbarn (Adjoa Andoh), numera öns »starke kvinna« och ägare av all näringsverksamhet, beskriver det. Hon pratar om sekten som något avlägset, och som bara lever kvar på ön i form av en turistlockande maskerad och läskigt guidade sightseeing-turer, men – när turistsäsongen är över kommer maskerna till användning på riktigt …

Så The Red King blir minst lika mycket The Wicker Man som kriminalgåta när den nya poliskommissarien snabbt börjar lösa det enda fallet hennes företrädare haft i modern tid och misslyckats med: en 13-årig pojkes försvinnande, som anmälts av pappan (öns läkare, spelad av ständiga favoriten Marc Warren) men avfärdat av polisen: »Han klev nog bara på färjan från ön som alla andra tonåringar.«

Fallet är centralt i intrigen, men det roliga är karaktärerna, situationerna och relationerna i vad som utvecklas till ett slags avigt pagan-skräck-gotisk, eh, feelgood. I den basala meningen att man ser The Red King med ett oavbrutet fysiskt leende på läpparna.

Allra bäst är de allra buffligaste rollfigurerna – Mark Lewis Jones som extremt tölpig ex-polischef och Jill Halfpenny som superdryg utredare från fastlandet, som efter att ha hasplat ur sig en löjeväckande slapp teori om fallet vänder ryggen åt Anjli Mohindra med orden »Men vad vet jag, jag har ju bara jobbat med det här i 25 år«.

Alla överdrifter kanske inte är perfekta i manuset men blir perfekta i händerna på så många suveräna skådespelare, som har mysrysligt kul med Bergerac-aktuella Toby Whithouses skrivrusiga manus. Slutet är störtlöjligt, ja, rent stört löjligt, men det kan också höra sommarserien till bara det är underhållande och gjort med känsla hela vägen.

The Red King finns på TV4 Play och Britbox. ♦

Ozark och Succession men främst Dallas går igen i Netflix The Waterfront

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det är något med tempot, klockningen av varje scen, flytet som uppstår som rinnande vatten ur hantverket, som gör att inget känns som transportsträckor, inte ens scenerna med bildörrar som slås igen, förflyttningar via trappor och dörrar, kaffefix på köksbänken. The Waterfront har liksom en front av old school-melodrama, en såpakänsla, men hantverket är så stensäkert att hela berättelsen, och hela dess form och uttryck, får tyngd.

Men det är klart, det här är Kevin Williamsons nya serie och är det något han kan så är det hantverk: från alla Scream-filmer till Dawson’s Creek och The Vampire Diaries.

Rent psykologiskt och narrativt har serien föga tyngd. Den är ett slags modern amerikansk såpa om en selfmade familjeföretagsdynasti. Att den rör sig i en krisande fiskeribransch (med mer än fisk i lasten) i Southport, North Carolina, är i sig en modernisering av den klassiska oljan i Dallas och Dynastin och gårdsvinet i Falcon Crest.

Samtidsreferenser är Landman, Bloodline och The Affair när den befann sig i Montauk – men kanske allra mest Ozark. Här finns också en startpunkt som andas Succession, när det hjärtsjukt whiskyglada familjeöverhuvudet som alla trodde gått ner för räkning tar tillbaka kontrollen och bara växer i styrka – Holt McCallany är superb som psykopatisk patriark, och de vuxna barnen är precis lika underdånigt stirriga som dem i Succession. Särskilt Jake Weary är fin som den lokala hamnindustrins Kendall Roy.

Tonen och jargongen i familjen är dysfunktionellt brutal, med bekvämt våldsamma men obekvämt homofoba män (alltså tydligt skildrad kulturell homofobi, inte en spegling av seriemakarnas åsikter) och kvinnor i spektrat konstant krisande till konstant krishanterande. Den vuxna dottern, tufft spelad av Melissa Benoist, har bränt ner huset för sitt ex och hans nya kvinna och därför blivit av med vårdnaden av tonårssonen. Nu har de tillåtits att träffas igen under övervakning – så socialtjänsten sitter och lyssnar när hon försöker få i gång en förtroendeingivande dialog under en middag på familjeföretagets stora men pengablödande restaurang:

Mor: »Hur gick lagkappen?«
Son: »Vi förlorade.«
Mor: »Hur är skolan?«
Son: »Suger åsnekuk.«
Mor: »Hur funkar det med Georgina?« [exets nya sambo]
Son: »Jättebra, jag kallar henne mamma.«
Mor: »Vilken solstråle du är, din lilla skit.«

Här finns också romantiska plottar …

… men huvudsakligen är det kriminell business i centrum, och den är riktigt rå. Alla lurar alla och ingen blir speciellt brydd av att gå över lik. I havet används alligatorerna som kineserna använde grisar i Deadwood, och hajarna används för tortyr och utpressning (ni får kolla själva hur det går till). ♦

Chicago är chill, men man saknar vuxen-Wakanda i Ironheart

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Trots att alltmer intensivt förhands-hypade Ironheart (premiär onsdag på Disney+) gör allt rätt universummässigt, i hur den fortsätter long-arcen från de båda Black Panther-filmerna, känns det mesta fel när jag ser den. Dessutom är den förvirrande kort. Det är så mycket hit-och-dit-action och så många aparta och kontrasterande sekvenser att det känns som om säsongen tar slut innan den riktigt kommit i gång (även om vi får årets tv-kram de sista sekunderna).

Där filmerna var vuxna, mäktiga, tunga och djupt emotionella är serien ren young adult. Charmig, slängig och med fräsch humor och myyyz-faktor, men i jämförelse med filmerna ytlig och lättviktig. Men det kanske är kongenialt med serietidningarna, där den MIT-studerande och tonårssökande Ironheart-figuren adderades först ett halvsekel efter Black Panthers debut.

När det swischar och sprakar som mest känns serien hursomhelst mer Gröna Lund än Ryan Coogler. Huvudmanusförfattaren och showrunnern Chinaka Hodge har dock gjort ett förväntat bra jobb med just identitetssökandet hos huvudkaraktären – Dominique Thorne är medryckande livlig och lite rörande. Och det är kul att se favoriter som Anthony Ramos (som jag minns lite extra just denna vecka för rollen i In Treatment, se längst ner i brevet!) och Eric André som superkraftskriminella – dock också kriminellt underutnyttjade.

För mig som är allmänt Marvel-illiterat känns det konstigt att Ironheart är en young adult-serie i Chicago, helt utan spår av Wakanda. Men vad gäller Black Panther som film-franchise är ju Wakanda hela grejen. Är inte detta lite som om det hade varit krocket i stället för karate i Cobra Kai, eller Mello-mys i stället för mord i Fargo? ♦

La Brea är pockande pajigt

Säsongsbetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Jag snabbspolade mig igenom första säsongen av sci fi-serien La Brea när den kom upp på Netflix i Sverige, för att den var för dum för att inte låta sig snabbspolas. Grundpremissen var ett gigantiskt slukhål som uppstod vid La Brea i Los Angeles, de där märkliga källorna av naturlig flytande asfalt som sipprat upp ur marken i tusentals år och (på riktigt alltså) bevarat skelett från mammutar och sabeltandade tigrar. Hålet drog med sig en massa folk och hus, och halva huvudrollsfamiljen hamnade i en farlig forntidsvärld och den andra halvan blev kvar i nuet – där pappan utvecklade en förmåga att se visioner från 10.000 år före Kristus.

Sedan »kämpade« kärnfamiljen för att finna ett sätt att återförenas, de »utforskade« tidsportaler och undkom teratornis‑fåglar.

Säsongen avslutades med att flera karaktärer försvann in i en tidsportal till 1988 och lämnade både sina gamla och nya liv bakom sig! Det var som sagt fascinerande dumt, alltihop, och med CGI som gjordes bättre på 1990-talet.

Nu har säsong 2 kommit på Netflix och vem börjar tröska sig igenom hela sessen igen om inte jag!

Upptakten är ju så dum och fantasilös den bara kan bli – säsongspremiären öppnar upp ett slukhål till! Precis vid Hollywoodskylten. Och i stället för en parallellhandling mellan forntid och nutid växlar den nu mellan forntid och 1988. Och så småningom adderas ett tredje tidsspår också, i framtiden – det uppdagas att tidsportalernas ursprung är kopplat till framtidsorganisationen Lazarus Project från år 2076, ledd av den försvunna farfarn i familjen. Hade det inte varit liksom mer tidsmaskinslogik om något av familjens barn hade lett Lazarus, i vuxen tappning?

Och VFX:n fortsätter att parodiera sig själv, kanske allra mest i vargscenerna:

Äntligen kan pajasvarulvarna i Twilight: Breaking Dawn räta lite på ryggarna.

La Brea är egentligen en NBC-serie och fick också en tredje säsong förra året, som slutförde eländes-eposet med världens Jumanji-final, om jag fattat det rätt. Kommer väl så småningom på Netflix, från forntidssidan av den svenska streamingfönsterportalen. ♦

Omodern övertydlig autism löser mordfall med sin briljanta klyschighet

Säsongspremiärbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

För det första: en kriminalserie från 2025 som lägger lösningen av ett kriminalfall i en hotell-brandad tändsticksask borde inte få vara en kriminalserie från 2025. För det andra: att bygga en kriminalserie kring autism på det här sättet, och låta hela poängen med huvudpersonen vara att hon agerar »autistiskt«, borde ha stannat under Bron för 15 år sedan. Att Patience-huvudrollsinnehavaren Ella Maisy Purvis själv är autistisk och rimligen kommit med input är kanske till och med en nackdel, som i att det överaccentuerats.

En förmildrande omständighet med Patience är embryot till något fint mellan henne och poliskommissarien (Laura Fraser), som har ett sjuhelsikes familjetrassel efter att ha förlorat hela vårdnaden om sin son till exmaken.

Men allt överskuggas av det största problemet: att den där autiska briljansen, som är poängen med att lyfta ut Patience från arkivtjänst till mordplatser runtom i Yorkshire, inte ens är briljant utan kräver lika stora logikhål som alla andra brittiska B-serier.

Patience är en Matt Baker-remake av franska Astrid et Raphaëlle, som jag också bara gav ett avsnitt på grund av liknande fabrikationsfel. Matt Baker är en go-to guy när det gäller euro-remakes, har tidigare anglofierat belgiska Professor T och svenska Innan vi dör (Before We Die). Hans första originalserie har dock blivit en hyfsad hit, SVT-visade Hotel Portofino – ett slags Herrskap och tjänstefolk-nostalgidrama med en engelsk lyxhotellfamilj i ett Kroatien-filmat 1920-tals-Italien. ♦

Här är det – det stora felet med Dept. Q

I tre veckor har jag återkommit till Netflix Dept. Q av olika skäl, men i grunden för att jag blev så besviken på den och därmed också fascinerad av hur den begeistrat både kritiker och publik. Och med tanke på hur mycket jag grunnat på seriejäveln kan jag inte fatta att jag inte nämnt eller ens tänkt på elefanten i rummet.

En läsare, Henry Denander, mejlade mig i veckan och fällde elefanten rakt av.

Jag ruttnade helt på Dept Q. Matthew Goodes överspel, där går min gräns. Rysligt dåligt. Personregi saknas. Nu för tiden verkar larv och tjafs gå hem, med överdrivna karaktärer. Men dåligt spelat. Matthew Goode förstör ju serien. Han kan inte ha inspirerats av den danska förlagan, där gör Nikolaj Lie Kaas en fin gestaltning av Mörck. Trovärdig och logisk. Har Goode tagit sin inspiration från House eller Jonny Lee Millers Sherlock i Elementary? I så fall misslyckades han totalt. Manvelov är bra tyckte vi, bästa han gjort. Chefen, den kvinnliga karaktären med den värsta skotskan (och bristen på tandhygienist), vem hade instruerat henne? Man baxnar.

Exakt! Det är inte den sjuka intrigen eller plonkiga polisstationen som är problemet utan stjärnan själv, Matthew Goode. Han gör en Dr House men utan tajming, som om man AI-promptat fram ett generiskt Hugh Laurie-manér. ♦

Kodak, Nokia, Apple

Det finns kanske en anledning till att Tim Cook …

… inte är med i Mountainhead. ♦

I huvudet på ett alldeles vanligt och vardagligt true crime-psyko

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

True crime-knarkare måste se nya dokumentärserien Ctrl+Alt+Desire på SkyShowtime. En djupdykning i fallet Grant Amato, som dömdes för ett extremt kallblodigt trippelmord på föräldrar och brorsa efter att ha blivit besatt av en bulgarisk camgirl.

Doku-regissören Colin Archdeacon följde Grant Amato under fyra år och lyckades i återkommande djupintervjuer få honom att öppna upp sig helt. Han berättar om sin misslyckade karriär som sjuksköterska, det påföljande extrema internetberoendet, hur han grävde ner sig i en avgrund av låneskulder för att fånga cam-modellen »Silvies« uppmärksamhet och slutligen hur han sköt sin familj, en efter en, undanröjde bevisen och sedan fortsatte surfa på nätet som om inget hänt.

Det mest unika, fascinerande och läskiga är hur vanlig och vardaglig killen känns när han berättar. Det sorgligaste är hur mycket familjen försökte hjälpa honom ur hans nätberoende. Och det mest givande är undersökningen av onlinebesatthetens psykologi. ♦

Om Liberalerna försvinner lämnar de åtminstone en tv-klassiker efter sig

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det sägs att Simona Mohamsson var en passionerad och djupt uppskattad kommunpolitiker i Göteborg. Men på riksplanet har hon blivit den största vandringsklyschan sedan Ingvar Carlsson blev en skosula i Helt apropå. Detta efter hennes parodiska framträdande i SVT:s 30 minuter för några veckor sedan. Jag förevigade Anders Holmbergs respons då, när Simona för ungefär tionde gången sa att »vi är det tydligaste partiet«:

Jag har aldrig tidigare sett Holmberg få sådana problem med att undertrycka leda och irritation. Och vi blir nog många som kommer att reagera likadant, många gånger, det närmaste året – när Liberalerna fortsätter att brinna upp i den eviga skärseldsfrågan om SD, det vill säga L-topparnas oförmåga att säga något ont om SD samtidigt som SD har noll problem med att konstatera att liberalismen är dödsfienden.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna slå Henrik Jönssons 30 minuter-haveri, men Simona-intervjun var värre än ett haveri. Det var en implosion. En AI-matad robot med muttrar som skramlade i munnen och metallfjädrar som fjongade ur öronen.

På LUF-kongressen 2019 kandiderade hon för att bli förbundsordförande men torskade mot Romina Pourmokhtari. Nu har hon förlorat mot Romina igen, i fajten om att slippa bli partiledare. ♦

Borde The Chi bli min sommarserie?

Med tanke på hur stor fan jag är av Lena Waithe – gud vad jag hyllat henne för Master of None Presents: Moments in Love (se här nedan!) – är det märkligt att jag aldrig kommer i fatt med hennes egen serie The Chi. Jag njöt av den när den kom men minns inte längre när det var jag tappade den.

Svenska Disney+ ligger också långt efter: förrförra veckan hade säsong 6 Sverigepremiär, en månad efter att säsong 7 började i USA. Men inte mig emot – Lena Waithe har nyligen fått klart med en fortsättning, så Sverige-Disneys tempo ger mig chansen att kunna vara i kapp inför säsong 8. ♦

Scener ur ett gay-äktenskap – en återblick på Lena Waithes mästerverk

En auteur behöver sin filmfotograf. Ingmar Bergman hade Sven Nykvist. Eric Rohmer började med Néstor Almendros på 70-talet, avslutade med Diane Baratier på 90- och 00-talen.

Och Aziz Ansari, som inför sin tredje och sista säsongen av Master of None inspirerades av just Bergman och, tycker jag mig i alla fall ana, Rohmers sista filmer, har hittat sin man i Thimios Bakatakis, som filmade Dogtooth och The Lobster för Yorgos Lanthimos samt skräckfilmen och den filmiska vintersmockan The Lodge närmast före Ansari-samarbetet.

Ursäkta orgien i namedropping här, men det går inte att se Ansaris och Lena Waithes Master of None Presents: Moments in Love från 2021 utan att korsferenserna surrar i bakgrunden som den slitna projektorn på en filmklubb.

Det riktigt intressanta ligger dock inte i varifrån influenserna hämtats utan vart de flyttas.

Thimios Bakatakis har lånat Sven Nykvists statiska 1973-manér från tv-serien Scener ur ett äktenskap, filmat i grynig 16 mm och 4:3-format, undvikit närbilder, hållit fast vid tablåer – men samtidigt tagit med sig idén från The Lodge att filma interiörerna i ögonhöjd och placera filmkaraktärerna i samma perspektiv. Han och Aziz Ansari dammar av varje motiv från cineastisk pastisch och öppnar för ögonblickets trovärdighet. Och när de i stillastående landskapsvyer utomhus närmar sig Baratiers uppbrottsstämningar för Rohmer (jag tänker nog främst på En höstsaga) så ekar det inte av nostalgi utan ger ett förhöjt presens – en tidlös dimension åt det samtida.

Under den andra säsongen av Master of None skruvade Ansari upp en dvd-hylla på väggen. Bokstavligt talat. Hyllan syntes i bild, i första avsnittet: hans alter egos Criterion-samling av italiensk neorealism. Men redan då pågick en frigörelseprocess parallellt med det brådmogna filmklubbandet på Woody Allens Manhattan. Och det som gjorde denna tredje säsong av Master of None både djupare rotad i filmhistoria och samtidigt självständigare, ett större verk, var inte att Aziz Ansari själv hade blivit en större »auteur« – utan att han tvärtom var sin tv-fostran trogen.

Filmens stora auteurer blev begrepp i sig själva. Det gäller fortfarande inte tv-dramats motsvarigheter. Vi pratar om Bergman och Rohmer på ett sätt som vi aldrig kommer att prata om (David) Simon, (Vince) Gilligan, (David) Chase, (Jesse) Armstrong … och sannerligen inte om Ansari.

Jag undrar om inte skillnaden ligger inbäddad i mediet. Bergman och Rohmer gjorde inte bara film om sig själva, de talade nästan ensamma genom sina filmer: skådespelarna, rollerna, replikerna, var Skaparens redskap. Tv-auteurerna existerar inte på de villkoren. De har fostrats och ingår fortfarande per definition i stora kreativa kollektiv där många fler bidrar till skapandeprocessen, jämförelsevis fria från allsmäktiga regissörers nycker. Ingmar Bergman skrev inga filmer ihop med Liv Ullman, men Aziz Ansari, som själv regisserat alla fem avsnitt av Master of None Presents: Moments in Love, har skapat manusen helt i symbios med huvudrollsinnehavaren Lena Waithe.

Denna fristående säsong är mycket tydligare och mer traditionsbärande som tv-dramaserie än vad Scener ur ett äktenskap var. Tv-mediets fördelar gentemot filmens gagnar Asari, inte Bergman. Det fjärde avsnittet, som i detaljerad kronologi skildrar fertilitetsbehandlingen för den ofrivilligt barnlösa Alicia, är som en egen Ken Loach-film – men passar perfekt inom ramen som Ansari, Thwaite och Bakatakis skapat.

En grej som fastnar i tankarna nu när jag börjat se om serien är att ingen, när det begav sig, tog upp Lena Waithes karaktär Denises författarskap – inte för att jag undrar vilket slags böcker hon skriver (eller skrev, hennes karriär verkade helt ödelagd i sista avsnittet), utan för att jag inte undrar det. Varken Aziz Ansari eller Denise själv verkar heller undra. Ansari och Waithe har ju skrivit hela säsongen tillsammans, och alltså valt att utelämna alla detaljer om boken Denise skrivit, och uppföljaren hon försöker komma i gång med. Det enda vi får är ett flyktigt telefonsamtal i första avsnittet där Denise säger till någon förlags- eller kultureventmänniska på andra sidan luren att hon är skeptisk till att medverka i en författarpanel på grund av skepsis till en annan deltagare. En scen som förstås ska visa att 1) Denise funnit sig till rätta i New Yorks kulturelit, och 2) sambon Alicia (Naomi Ackie) är inte delaktig i det, så 3) författarskapet har slagit in en kil mellan dem.

Men det jag slås av är alltså något ytterligare: att jag inte är intresserad av att veta mer om Denises böcker trots att jag känner att jag borde vara det. Jag är ju rentav nyfiken i detta nu, när jag skriver om det, så varför inte under seriens gång?

Samtidigt som jag såg serien första gången 2021 läste jag en personlig artikel av Åsa Beckman i DN, om att vara författarbarn, och då slog det mig: i författarbarnens vuxna uppgörelser med sina höga skuggor till föräldrar är författarskapen som sådana alltid ointressanta. Åsa Beckman beskriver inte Erik Beckmans böcker, bara vad tillkomsten av dem gjorde med familjen och uppväxten. Samma sak när Johanna Ekström beskrev relationen med pappa Per Wästberg; Otto Gabrielsson med Jörn Donner; Felicia Feldt med Anna Wahlgren, Janken Myrdal med Jan Myrdal … och så vidare.

I stunden vinner jobbet över familjen – men sedan förlorar den som väljer jobbet.

Den mekanismen är särskilt stark i Master of None Presents: Moments in Love, och det accentueras av hur Denises författarkarriär dör med äktenskapet. När Alicia har dragit finns inga böcker kvar att skriva.

Och Denises weedrökande morgon och kväll vill jag nog också återkomma till. Varför har inga kritiker (som jag läst) kommenterat det?

Eller detta att Denise aldrig irriterar sig på Alicia – visst signalerar det redan från första början ett ointresse och en ojämlikhet i förhållandet? Ojämlikheten börjar inte skava uttalat förrän kring tredje avsnittet, men det är de tidiga outsagda signalerna som lägger grunden för seriens hela ton och skapar andäktigheten hos mig som tittare. ♦

In Treatment-comebacken förtjänar klassikerstatus

Det är intressant att se hur både 2021 års comeback-säsong av In Treatment och Master of None Presents: Moments in Love redovisade och besjälade arkitekturen huvudpersonerna rör sig i. Serierna skulle kunna vara två stora bildreportage efter varandra i ett prestigefyllt inredningsmagasin – kulturbohemisk antikvitetsskatt i 1800-talshus följt av sextiotalsmodernistisk case study-villa i Los Angeles – men stiluppvisningen används också psykologiskt i narrativet. Husen spelar viktiga roller i respektive relationsdrama.

I In Treatment inser vi snart att huset representerar den nyligen avlidna men fortfarande plågsamt dominanta pappan till den nya huvudpersonen, spelad av Uzo Aduba (som var en sådan fantastisk Shirley Chisholm i Mrs America och lysande även i Painkiller). Och någonstans sitter det också ihop med tonen i respektive serie. Master of None ger oss långsamt mumlande livsteckningar med djupa pauser och tystnader medan In Treatment håller ett högt och knivskarpt dialogstrukturerat tempo.

Men när jag först närmade mig nya In Treatment – en fristående andra remake av israeliska BeTipul, (2005–2008) efter Gabriel Byrne-serien (2008–2010) – hade jag tydligen taggarna utåt. Jag inser det när jag tittar på mina anteckningar från första kvarten med psykoterapeutisk blick. Vad försiggick här? Varför var mina inledande stödord så skeptiska? Varför var jag så avfärdande, nästan nedlåtande, mot det grundläggande skiftet av miljö, från Baltimore till Los Angeles, och av huvudperson, från en gift vit man, äldre än jag, i ett tråkigt hus med små fönster, till en ensam svart kvinna, yngre än jag, i en magisk 1960-talsmodernistisk villa med panoramavy?

Jag tittade på anteckningarna med avsmak. Vem fasen är jag, egentligen? Vad har jag för fördomar? Och så började jag känna igen mig själv i John Benjamin Hickey-patienten i andra avsnittet, en medelålders tech-snubbe med aggressionsproblem som känner att han blivit berövad sitt rättmätiga vita privilegium … och där fäste serien i mig och börjar växa.

Eller var det snarare mina anteckningar som var jämförbara med psykoterapeutens första intryck? I så fall – när jag läser det efteråt inser jag att mitt kritiker-jag har lika dålig intuition som Gabriel Byrne hade som psykoanalytiker i In Treatment för tio år sedan och Uzo Aduba har i serien nu.

Jag missbedömde nämligen patienten helt. Denna sista In Treatment-säsong är inget mindre än sensationell. Den har exakt samma förmåga som föregångaren att å ena sidan skildra arbetet hos en högst bristfällig psykoterapeut, å andra sidan få tittaren att själv känna sig som inte bara medpatient utan försatt i egen personlig utveckling.

Serien gör som psykoterapeuten, startar processer. Att få följa de tre patientfallen samt psykoterapeutens egen historia under sex veckor är en känslomässigt luxuös tv-upplevelse och en galet bra sommarserie.

Upplägget är detsamma som på Pauls tid (Gabriel Byrnes psykoanalytiker). Fyra livsöden i tre tidsdimensioner (det förflutna, nuet och vägen framåt), där avsnittsregissörerna varvar objekten men manusförfattarna följer »sin« patient. Det kreativa teamet är helt nytt, men medan det är ett extremt erfaret gäng som är showrunners och regissörer, från Jennifer Schuur (Big Love) till Michelle MacLaren (Breaking Bad), så har man på manussidan övervägande yngre scendramatiker. Exempelvis Chris Gabo som skrivit bipolära Eladios (briljanta In the Heights-stjärnan Anthony Ramos) storyline – läser man ett intervjuporträtt med Gabo inser man snabbt att han fört över mycket av sitt eget liv på Ramos karaktär.

Övriga författare – och jag tycker verkligen att det är författarna som gör hästjobbet här, dialogerna är urskickligt skrivna – är Jackie Sibblies Drury, Joshua Allen (som utöver teater-cv:t har den underbara meriten att ha recappat The Good Wife!) och Zack Whedon, som skrivit nämnda John Benjamin Hickeys avsnitt (Hickey känner ni igen just från The Good Wife och The Good Fight, lurig tech-veteran även där). Zack är förstås Joss Whedons bror, men i TVdags bok har han den mest oslagbara meriten av dem alla – att ha skrivit avsnitt av sorgligt bortglömda spionklassikern Rubicon.

Något av det bästa med denna sladdis-säsong i In Treatment-cykeln är skildringen av Uzo Adubas huvudkaraktärs egna problem. I de inledande avsnitten får vi allt fler ledtrådar om att det inte alls är någon nykter alkoholist vi lärt känna under seriens gång utan en återfallen, och halvägs in i säsongen bränner det till ordentligt. Jag tror rentav att något inträffade som jag inte sett vare sig förr eller senare, och aldrig fattat att jag saknat, i amerikansk tv: två amerikanska Anonyma Alkoholister, två tolvstegsprogrammare, som gemensamt kommer överens om att skita i den religiösa, icke-vetenskapliga metodens rigida regelverk och fortsätta som vänner i stället, med relationens psykologi som metod.

Rita (Liza Colón-Zayas) har precis kommit på Uzo Adubas Brooke med att ha börjat dricka igen, och pressar henne att följa med till ett AA-möte. Och det är i den här replikväxlingen den högst oväntade vändningen kommer:

Brooke: »You're pushing me!«
Rita: »Somebody has to push you!«
Brooke: »I just know what that meeting gonna be like, and I don't want to go! I don't wanna start over and take inventory and make amends.«
Rita: »But that's the work.«
Brooke: »Well, maybe I don't wanna do the work anymore.«
Rita: »So... what, you're just... done? With the program? With your recovery? On all of it?«
Brooke: »And what if I am done? What are you gonna do? Are you gonna walk out? Abandon me?«
Rita: »Don't go there.«
Brooke: »Well, I mean, if you're gonna have all these conditions around our friendship, go ahead.«

Nyckeln är när Brooke säger att »jag vet precis hur mötet blir, och jag vill bara inte gå, jag vill inte börja om med att ännu en gång dissekera hela mitt liv inför andra och lova alla bot och bättring …« Exakt! Fy fan vilken leda. Hennes skitjobbiga liv som redan fått henne att börja dricka igen flera gånger … hon har redan skärskådat det in absurdum. Hon har redan turnerat runt till alla nära och kära och pratat ut om alla äkta och krystade oförrätter.

Nej, vad skulle inte bli bättre av att Brooke och Rita går vidare som de nära vänner de blivit, i stället för som två statiska rollspelare i en självspäkande sekt?

Scenen slutar med att Brooke och Rita tar de typ tolv stegen från köksön till altanen för att påbörja en ren vänskapsrelation i stället, det är tolv steg som tar några sekunder att gå men som når längre än åratal av ältande i 12-stegsprogrammet.

Precis som var fallet med originalcykeln av In Treatment med Gabriel Byrne som psykoterapeut är det slutet av seriens comebacksäsong som är bäst – när psykoterapeuten själv tappar den professionella fasaden.

Ju mer av en reell psykiatrisk diagnos en patient har, desto större problem får Uzo Adubas psykoterapeuten Brooke med sig själv, med spriten, med att hålla yrkesetisk distans.

Och så säger hon plötsligt, till John Benjamin Hickeys nämnda tech-veteran Colin, att »jag ångrar att jag kallade dig narcissist, eftersom narcissister inte kan se sig själva, och det kan du«. Detta om en uppenbar narcissist som under säsongens gång uppvisat alla tecken på att manipulera med hjälp av inövad självkännedom (för övrigt berättade Hickey själv, under seriens gång 2021, om hur rollen fick honom att se sitt eget vita privilegium).

Där, i det näst sista Colin-avsnittet, tror jag att serien spårat ur, att det är serien som menar att han har koll på sig själv. Men när vi närmar oss slutet visar sig Colin verkligen befinna sig på psykopatspektrat, och det kommer ett verkligt rysarögonblick när han, förtvivlad över att vara på väg att överges av Aduba, säger rakt ut att han tycker att alla andra människor är idioter för att de är så lätta att manipulera.

På samma sätt visade jag mig alltså själv vara lättmanipulerad när jag trodde att seriemakarna inte hade riktig koll. Det var faktiskt precis likadant på sluttampen av den ursprungliga In Treatment-cykeln för 15 år sedan med Gabriel Byrne. Även då gjorde serien en poäng av psykoterapeutens otillräcklighet. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.