[221] »Vad sägs om en klassisk engelsk katt-och-råtta-thriller i sommarnatten?«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Bear (FX/Disney+)
2. Shifty (BBC/Youtube)
3. Den som bär skuld (After the Party, TVNZ/SVT Play)
4. Smoke (Apple TV+)
5. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
6. Stick (Apple TV+)
7. Adults (FX/Disney+)
8. When Life Gives You Tangerines (Netflix)
9. Elixir (NPO1/SVT Play)
10. Dödlig lek (The Game, Channel 5/SVT Play)

Tv-konsten att dansa en sommar och flyga som en trollslända

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

En grej med tv som konst och som ofta missförstås är att tv inte bara blir konst när den kan liknas vid andra kulturformer och är »litterär« eller »filmisk«. Även tv-fiktionen är ett konsthantverk. För att hårdra det, och utgå från serier som ligger som längst ifrån film- eller bildkonst men är storartat formmässiga konsthantverk – tänk på konsten att blåsa såpbubblor. Ja, det är tunt, ja, det kommer att spricka, men det är också en konst. Som hos taiwanesen Su Chung-Tai …

… eller Fan Yang med sin teater av gigantiska bubblor, eller Louis »Pope of Soap« Pearl, eller Thom Kublis Black Hole Horizon-installation:

Eller jämför med den kortlivade trollsländan. Den gör inte mycket väsen av sig. På några veckor är den borta. Men, som biologiskt konsthantverk är den fulländad, närmast ett mirakel. Den rör alla fyra vingar oberoende av varandra och kan flyga bakåt och i sidled och stå stilla i luften; den har högst jaktlycka av alla rovdjur (95 procent); den har hela huvudet täckt av 30 000 individuella ögonlinser och därmed ett 360-graders synfält som ser rörelser som är osynliga för människan, och kan beräkna och förutse exakta flyktbanor för sina byten i realtid.

Den litterära konsten, från japansk haiku till Tennyson, har försökt fånga in storheten hos trollsländan. »He dried his wings: like gauze they grew/Thro’ crofts and pastures wet with dew/A living flash of light he flew« … men den blir större när man tittar på den direkt, eller hur?

Så – såpbubblor, trollsländor, tv-serier. De må vara tunna och kortlivade men kan också ses som unika konstverk.

Och i konstens ekosystem är den nya brittiska kriminalserien The Game, som i veckan fått svensk premiär på SVT Play under titeln Dödlig lek, som såpbubblan och trollsländan. När jag skriver »klassisk« i nyhetsbrevsrubriken så menar jag det ungefär på samma sätt som jag beskriver trollsländans fulländning som art. Som enskilt verk är Dödlig lek försumbart.

Jason Watkins spelar pensionerad mordutredare, fortfarande skör efter att en sadistisk seriemördare, alltjämt på fri fot, drivit honom till nervsammanbrott. Robson Green spelar mördarpsykopaten som stalkar sina offer till vanvett innan han avrättar dem, och plötsligt blir Watkins granne. Efter att den tidigare husägaren, Watkins bästa kompis, dött en mystisk död.

Serieskaparen och manusförfattaren Tom Grieves är en genremästare som inte satts – eller satt sig själv – på prov på rätt länge. Det bästa jag sett från honom är den briljanta polisserien The Ghost Squad med Elaine Cassidy (är det förresten inte obegripligt länge sedan man såg henne i en bra roll?), annars är han mest känd för The Palace med Rupert Evans. Men även hans förra serie verkar toppen – italienska tv-bransch-dramat Miss Fallaci, från förra året, som jag fortfarande hoppas få se i något svenskt utbud.

Efter att ha tvingats såga engelska stalker-thrillers på löpande band det senaste året är det skönt med en serie som görs by the book på ett mer klassiskt än klyschigt sätt, mer lekfullt än spekulativt. Det vill säga – även här ser vi en främling nästa sig in i en tajt community och förvrida huvudet på alla så att protagonisten fångas i konspirationens strypgrepp; och vi får, precis som vi vill ha, första aktens nyfikenhet och löften, andra aktens fördjupning och hot, tredje aktens nedbrytning ända ner till botten, och en slutakt med sikte på hämnd, upprättelse och försoning. Möjligen saknar man en överraskning på slutet, men det är en fröjd att följa skådespelarna scen för scen, och vi slipper genrens värsta kliché – den där eviga uppgörelsen på en dramatisk klippa … 😄

Och framför allt: det som egentligen är lite för långsökt och överdrivet tjänar i Grieves manus och Eastenders-veteranen Toby Frows regi nästan alltid ett syfte, håller ytspänningen uppe och bubblan svävande. Grieves levererar överdrifterna som små utmaningar till både tittarna och skådespelarna, som om han utmanar oss med en blinkning: »Se här, vad gör ni med den här då …?«

Dels bygger han hela relationen mellan Jason Watkins och Robson Green på detta, som en dragkamp mellan dem och mellan serien och tittaren; men även i till synes obetydliga situationer, som i tredje avsnittet när Robson är inne hos hustrun och dottern och intrigerar, och showboatar inför dottern … »… Vilket var ordet nu … ragged, right?« säger han, och ger dottern en överdrivet menande blick när han säger »ragged«. På manuspappret känns det onödigt, om det ens står där, men i Robsons Greens utförande blir det en kittlande lek, en svävande bubbla av såpa eller en slända som står still i luften.

Att det här är en Channel 5- och inte en BBC-serie märks i ett livlöst stock-musik-soundtrack och kanske även lite i produktionen i övrigt, men Grieves, Watkins och Green trollar bort bristerna. ♦

Schetina släpper loss och styr upp känslokaoset i The Bear

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺

Precis som i förra veckans premiärrecension måste det bli maxbetyg även för episod 2. För skildringen av den lågmälda pressen som skär genom hela personalen efter krismötet i premiären, och för hur denna leder till en sorts psykologisk nollställning i restaurangköket på kvällen. Manuset är av Catherine Schetina, och precis som jag skrev om serieskaparen Christopher Storer förra veckan – om symbiosen mellan hans tv-kreativitet och Carmys kreativitet i köket – måste jag göra det även om Catherine Schetina.

Hon var praktiskt taget okänd när hon hamnade på The Bear som skriptkoordinator – dock efter att ha fått goda vitsord för ansvarstagandet i manusrummet på Chucky under två säsonger. På The Bear gav Storer och showrunnern Joanna Calo snabbt Schetina en tyngre roll. Hon blev story editor och huvudförfattare, och har svarat för flera av de konstnärliga fördjupningar som format allas vår uppfattning om serien – varje säsongs tyngsta set-piece-avsnitt: den intensiva vändpunkten Ceres mitt i S1, det stora Sydney-avsnittet Sundae i S2, det stora Tina-avsnittet Napkins i S3 (som rörde mig till tårar förra sommaren), och så det här avsnittet, Soubise, episod 2 av den nya säsongen.

Nyckeln i denna episod är Carmys (Jeremy Allen White) långa telefonsamtal med systern (Abby Elliott), sedan han insett att han fortfarande inte träffat den nyfödda systerdottern; ett samtal som utvecklas till ett slags reningsprocess för dem båda. Det är uppenbart att Schetina tagit sats från hur hon skrev deras samtal i Ceres i säsong 1:

Detta lägger också en känslomässig grund hos tittaren för den där omstarten på restaurangen jag nämnde i början: Sugar säger till Carmy att det är okej om han tappat lite av sitt brinn, och när han tar plats i köket på kvällen så är det som en kugge i maskineriet och support för Sydney. Men hans sinnesstämning har gått från vad vi tidigare under avsnittet uppfattade som uppgivenhet, nästan apati, till förtröstan.

Och Ayo Edebiris Sydney, som tidigare i avsnittet ännu en gång slagit igen datorlocket med delägaravtalet fortfarande osignerat, svarar direkt med att lyfta sin jobbprestation. Hennes sinnesstämning går här från limbo till målfokus. Och jag älskar hur vi får följa detta koncentrerade teamwork i köket:

Det här är också ett exempel på seriens känsla för kongeniala musikval. När Sydney slår igen datorlocket synkar det med första taktslaget i Talk Talks Life’s What You Make it – ett förebådande av vad som strax ska hända, »livet är vad du gör det till«. Och det avslutande kökskollaget, i klippet ovan, ackompanjeras av Pretenders Mystery Achievement, vars arr synkar perfekt med »arret« i köket, intensifieringen, målstyrningen. ♦

Wikingsson lutar åt höger

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Även om Malmöförfattaren Amanda Romares nya dokumentärserie Tvångstango till största del handlar om henne själv och hennes svåra problem med OCD, och hon bjuder på sig själv ytterst välformulerat och utelämnande, stjäl Fredrik Wikingsson showen för en stund i andra avsnittet när han berättar om sin tvångstanke att »allt måste luta lite uppåt«. Med detta uppar han gamet efter att Robert Gustafsson i avsnittet innan delat med sig av en mer klassisk allt-måste-vara-rakt-OCD.

Eller »not-just-right OCD«, som denna prestationsform av OCD benämns professionellt, enligt seriens ledsagande expert (och deltagande medmänniska) Erik Andersson, psykolog och forskare.

Andra avsnittsgäster i serien är David Lagercrantz, Julia Lyskova, Caroline af Ugglas och Kleerup, och den bjussiga atmosfären är genomgående, men allra mest för att Amanda Romare själv föregår med sina exempel. Till skillnad från de lite kortare intervjubesöken hos kändisgästerna är verkligen Amandas och Erik Anderssons samvaro ett terapiarbete – i sällskap med släkt och vänner, framför allt Amandas föräldrar, syskon och pojkvän. Den senare heter Jens Vighagen och syns ofta i de många scenerna i Amandas bohemiska Malmölägenhet sittande med jobblurar i ett datorhörn av vardagsrummet, ibland med i skeendet, ibland inte. Underbart grepp!

Det dröjer inte länge innan tårarna kommer. Först hos Amanda, sedan hos oss tittare. Eller vänta – ärligt talat fick jag tårar i ögonen redan i första avsnittet, när Amanda sitter och fikar med Robert Gustafsson, och Robert »läser av« människor som passerar ute på gatan, och säger om en kvinna i övre medelålder och grå kappa, som går med halvtunga steg och ser lite introspektiv ut, att »hon har haft hund, men hunden har fått avlivas, så hon är lite ledsen«. Bilden av iakttagelsen läggs ovanpå bilden av den ovetande kvinnan (med utsuddat ansikte), och en ny bild uppstår – en bild av människans sårbarhet, empati och behov av att förstå sig själv och andra.

Tvångstango är full av sådana bilder, fångade ur alla ögonblick med Amanda, Erik, de närstående och gästerna. Samtidigt är narrativet seriöst pedagogiskt – både populärvetenskap och faktisk KBT-behandling. ♦

Hejdå Mark Snow

I går kom budet om att Mark Snow avlidit i sitt hem i Connecticut vid 78 års ålder.

En soundtrackkompositör av den gamla 1970- och 80-talsstammen som gjorde karriär på att skriva scores snarare än ledteman (Smallville, till exempel, som alla runor nämnde i går, hade ju en risig rocklåt av Remy Zero som ledtema). Det alla nämner nu är förstås den ikoniska signaturen till The X Files:

För mig var det dock öppningsmusiken till tidiga Aaron Spelling-mjukisdeckaren Hart to Hart (som SVT döpte till Par i hjärter och fick mig att följa slaviskt under mina högstadie- och gymnasieår) som är den stora klassikern:

Snow skrev, som alla i hans generation, för full orkester och jag minns med värme även hans ledtema för en annan Spelling-rökare, William Shatner-polisserien T.J. Hooker:

Kanske vill jag ändå framhålla musiken till Arkiv X som hans allra bästa, eller mest intressanta. Och då menar jag inte det uttjatade ledtemat utan hans oerhört suggestiva scores, hans första som skapades direkt och enbart på synthesizers och inte noterades för studiomusiker. Urval från säsong 1-musiken nedan. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Oslo 1985, Groominglögnens offer, Attacken mot London, Panhandle, Seriemördaren i Wales, Squid Game, Chloe + Elis Monteverde Burrau, Anna Odell, Teslabjørn, David Hartley, Rick Beato m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!