[223] »Glory days! Poker Face är tillbaka & slår allt i sommar«

Slutet för The Late Show – och för hela formatet?

I onsdags fick Stephen Colbert beskedet och i torsdags förde han det vidare till tittarna: CBS lägger ner sitt talkshowflaggskepp The Late Show.

The Late Show har kommit att bli den sista riktigt stora dagliga talkshowen. Ni kan väl storyn om programmets födelse: när Johnny Carson pensionerades från The Tonight Show valde NBC som efterträdare Jay Leno framför sin egenodlade Late Night-stjärna David Letterman, vilket fick Letterman att gå till CBS – som kopierade Late Night men ställde det direkt mot The Tonight Show. Letterman vann sällan tittarmatchen men utklassade Leno i fråga om innovation och kreativitet, vilket även revitaliserade Lenos program och talkshowformatet i stort.

Men nu är det över. The Late Show with Stephen Colbert, som varit minst lika bra som Lettermans program och som samtidspolitiskt varit den mest brännande relevanta talkshowen av alla, upphör efter nästa säsong, i maj 2026.

Många, inklusive politiker som Adam Schiff och Elizabeth Warren, har spekulerat i att nedläggningen skulle vara ett led i CBS hukande inför Donald Trump, …

… i synnerhet som beskedet kom bara några dagar efter att Colbert kallat Trump-uppgörelsen »a big fat bribe« i öppningsmonologen:

Rimligen hade nedläggningen ändå bara varit en tidsfråga. The Late Shows tittarsiffror har sjunkit med hälften sedan 2015 och reklamintäkterna mer än så. Produktionen sysselsätter 200 anställda och kostar 1 miljon dollar per program, vilket gör varenda sändning till en förlustaffär. Reklamen når ju bara de allt färre linjära livetittarna.

Men med det sagt så har The Late Show mer än dubbelt så höga tittarsiffror som den gamla ärkerivalen. Den generella talkshowkrisen gäller i än högre grad The Tonight Show with Jimmy Fallon, som skurits ned från fem till fyra kvällar i veckan, och Late Night with Seth Meyers, som bantat bort husbandet. ABC:s Jimmy Kimmel Live! är den billigaste av de fyra stora talkshowerna och den tittarmässigt näst största (1.7 miljoner) men har även den sett vinstmarginalerna kollapsa.

Nu florerar många rykten om att Trump varit direkt involverad i nedläggningen, och MeidasTouch gick i går ut med en analys av samtliga intäktsströmmar …

… och påpekar att The Late Show trots allt hör till den mest välmående delen av huvudägaren Paramounts medieimperium. Men talkshowformatets ohållbara old school-budgetplan utelämnas helt ur resonemanget.

I botten av den sviktande finansieringsmodellen och den splittrande streamingkonkurrensen ligger en svikande yngre publik. Stephen Colberts existentiella rivaler är ju inte Jimmy Fallon eller Jimmy Kimmel utan en rörlig massa av influencers på Tiktok, Youtube och podcastplattformar.

Vilket är det mest deprimerande med Late Show-nedläggningen. Philip DeFranco är en typisk demografisk Colbert-dödare, vars The Philip DeFranco Show …

… har tre gånger så många prenumeranter som Colberts tittartotal, men är ju också trettio gånger tråkigare och dummare.

Men, här kommer kickern: The Late Show with Stephen Colbert har trots allt 10 miljoner prenumeranter på Youtube; The Tonight Show with Jimmy Fallon har 33 miljoner; Jimmy Kimmel Live! 21 miljoner. The Philip DeFranco Show har inte mer än 6 miljoner. Samtidigt avlönas talkshowstjärnorna av skuldtyngda storbolag med runt 15 miljoner dollar om året, och har enorma produktionsapparater som blöder pengar, medan en youtuber som DeFranco bara bringar vinst för sig själv och för sitt slimmade produktionsbolag, för sina få medarbetare och för plattformarna han finns på. Någonstans i detta ligger ett större paradigmskifte och väntar. Det gör kanske nedläggningen något mindre deprimerande, och ovissheten inför Colberts nästa steg betydligt mer spännande. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
2. The Bear (FX/Disney+)
3. Shifty (BBC/Youtube)
4. Den som bär skuld (After the Party, TVNZ/SVT Play)
5. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
6. Stick (Apple TV+)
7. Too Much (Netflix)
8. When Life Gives You Tangerines (Netflix)
9. Rage (Furia, HBO Max)
10. Untamed (Netflix)

Perfekt ny Poker Face-säsong

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

I had a friend, was a big baseball player
Back in high school
He could throw that speedball by you
Make you look like a fool, boy
Saw him the other night at this roadside bar
Glory days, they’ll pass you by

Ända sedan jag hörde den där Born to Run-tremologitarren på radion när jag var tio år och skivan precis släppts har jag älskat nästan allt med Bruce Springsteen. Men om det är något jag i dag mer ogärna lyssnar på så är det perioden kring de där jäkla Ullevi-spelningarna 1985. Eller rättare sagt – när några av låtarna från The River klumpade ihop sig med 1980-talsproduktionen på Born in the U.S.A., ett stelbent sound som manifesterades av Glory Days på det senare albumet. Den där lomhört odynamiska kombon av orgel och trummor. Men det är bara just Glory Days som låter så på skiva – Springsteens hopplöst hejiga motsvarighet till Dire Straits Walk of Life. Jag har därför aldrig riktigt tagit in texten heller.

Men nu lyssnar jag på den med nya öron, tack vare Hometown Hero, det ljuvliga femte avsnittet av den nya, andra säsongen av Poker Face, som ramas in av låten – vars text närmast är en blueprint för antagonist-karaktären, det avdankade baseball-proffset i Montgomerys minor league-lag (Montgomery Biscuits har blivit Montgomery Cheesemongers här, typisk Poker Face-humor), en gång stadens största pitcher-löfte, nu orsaken till att laget förlorat 13 matcher i rad och berövad sin avskedsmatch. Glory days, they’ll pass you by …

Jag ska inte gå in i storydetaljer här, och jag ska inte upprepa grunderna för serien, som jag som gammal Columbo-fan skrev så mycket om under förra säsongen – detta kan läsas här, och min senaste text, efter USA-S2-premiären, finns här. Men Hometown Hero-antagonisten, baseball-veteranen som spelas av 50-årige Simon Rex (i en helt atypisk roll, som denna forne MTV-vj, satir-rappare och Scary Movie-skådis inte varit i närheten av förut – plötsligt ger han ifrån sig en air av Kevin Costner i Bull Durham och Field of Dreams!?) fungerar som ett generellt exempel på seriens utveckling från säsong 1 till säsong 2.

För det första har miljöerna mejslats ut skarpare som klassiska USA-kulturmarkörer – tidigare var Americana-känslan lösare och beroende av seriens småstads-roadmovie-manér, nu går Natasha Lyonnes huvudpersons säsongsresa hela vägen från Alabama till New York, och vi får allt från skoltalangshow, gymkultur och Hollywoodfilminspelning till baseball, begravning och bröllop, och därtill den mest Florida Man-mässiga Florida Man-gonzon man kan tänka sig i superepisoden The Taste of Human Blood.

Men den bästa förädlingen finns i det där med protagonist versus antagonist. Visst, Simon Rex baseball-föredetting råkar mörda en rival, men just att han råkar göra det, vilket han också har gemensamt med de flesta proceduralavsnittsmördarna, vänder lite ut och in på protagonist/antagonist-ekvationen. Något som också utnyttjas maximalt i den vanvettigt överraskande utvecklingen av ramstoryn (mer om det senare). Betydligt mer än under säsong 1, och i motsats till hur mördarna i Columbo alltid var moraliskt och mänskligt förkastliga, är mördarna i S2 mer som vem som helst. Spärrarna släpper tillfälligt på grund av att omständigheterna råkat torna upp sig i en perfekt storm. I flertalet avsnitt önskar man nästan att mördarna ska slippa bli påkomna av Natasha Lyonnes lögndetektor-savant. Och i flera avsnitt frångår serien sin egen formel. I ett av dem blir det inget mord överhuvudtaget, och hela den sista tredjedelen av säsongen levererar en stor tematisk luring (som sagt, mer om det senare). Både där och i ett av de tidigare avsnitten, Exit Stage Death, rentav överlistas Lyonne. Antagonisten i sistnämnda avsnitt, en begravningsentreprenör spelad av Giancarlo Esposito, hade avslöjats direkt om han hade ljugit på Lyonnes fråga om vart hans hustru tagit vägen, men han säger:

»She’s gone. She told me she was gonna leave me. This is the last thing she texted me last night.«

Och det är helt sant. Han lyckas undkomma Lyonnes lögndetektor-skills inte för att han är sociopat (sådana kan hon ibland inte läsa av) utan för att han helt enkelt lyckas undvika att ljuga. Och detta är också typiskt för Poker Face, hur manusförfattarna med finjusterade manér och tematiska idéer skapar gåtor inuti gåtor, extrapussel för tittarna att lösa.

»Mer om det senare«, skrev jag om vad som händer under säsongens sista tredjedel. Men inte senare i den här texten. Ni måste få gå in i säsongens slutakt utan förkunskaper. Det är så mycket som överraskar, så många gränser som tänjs, så många regler som bryts, och så mycket rysningsframkallande nöje som uppstår just i att man inte är förberedd, att jag sparar mig till en extra finalrecension direkt efter säsongsavslutningen.

Så mycket vill jag ändå säga att själva slutscenen, eller vad man tror är slutscenen, och vad som följer efter det, måste vara hela årets, eller decenniets, nej, seklets skickligaste och mest tillfredsställande cliffhanger.

När jag upplever den, samtidigt som jag är uppfylld av hur mycket i hela serien som kryssar i nästan allt i tv-checklistan jag har närmast hjärtat, kommer jag på mig själv med att tänka att jag älskar att det här är gjort bara för mig! Det vill säga, jag älskar att det är så det känns. ♦

Public service har gjort den perfekta Tordyveln – för ett halvsekel sedan

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Tordyveln flyger i skymningen som sommarlovsföljetong i radio, vilket var ursprungsformatet för Maria Gripes och Kay Pollaks barn- och ungdomsdeckare. Den kom 1976 och var kongenial med mediet, mästerligt skriven direkt för sitt format och sin målgrupp.

När sedan Maria Gripes romanversion kom två år senare var jag för gammal. Då hade jag börjat högstadiet och upptäckt Ray Bradbury. Och när nu SVT:s tv-serieversion kommit nästan ett halvsekel senare är mina egna barn utflugna.

Serien saknar därmed ett naturligt sammanhang för mig. Det som påverkar mig känslomässigt är minnena av sommarlovsföljetongen. Jag ser serien i samma stuga i en gotländsk vik där jag hörde radioserien, och om upplevelsen var andlöst här och nu förra gången så är den gammal och ur fas i dag.

Det är alltså min upplevelse och kanske inte en helt rättvis bedömning av SVT-produktionen, det finns mycket hjärta både i den större gestaltningen och i skådespeleriet hos både unga fynd och stabila veteraner. Men det som borde få serien att fästa konstnärligt, som helhet, brister: dialogen är överlastad, manuset kännetecknas av en oförmåga att skapa tempo och nerv, 25-minutersformatet saknar organisk rytm, och därtill slarvas det i scenografin.

Produktionen känns för mycket beställningsuppdrag och saknar fantasi och vision. Det räcker med att lyssna några minuter på Bengt Blomgrens berättarröst och brottstyckena av röstskådespelare och musik i den ursprungliga radioteatern för att höra vad som saknas både visuellt och dramaturgiskt i SVT-serien. ♦

Stephen King nerdummad till spekulativ young adult-serie

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Det spelar nästan ingen roll om en Stephen King-adaption för film eller tv är bra eller dålig – för mig är det nästan alltid en högtidsstund, oavsett. Yes, jag diggade även The Stand. :) Men nya HBO Max-serien The Institute, baserad på King-romanen med samma namn från 2019, gör ett genremässigt generalfel och genrefierar Kings bok till ren young adult.

Boken är vanlig, högklassig King. Ungarna som är huvudpersoner är i 12-årsåldern, precis som i novellen The Body från 1982, som blev Rob Reiner-rullen Stand by Me – men både novellen och filmen är, som alltid hos King, vuxenverk.

Developern bakom tv-versionen av The Institute, Benjamin Clavell, fick mycket kritik för sin King-tolkning The Stand, men förtjänar den i långt högre grad här. Han har gjort om barnen till ungdomar men samtidigt slätat ut våldet; krympt ner den vuxna storyn och pumpat upp tonårsstoryn. Intrigen är rätt trogen boken, men justeringarna ger sammantaget en banalare ton och en mer endimensionell young adult-känsla, kanske försöker den sträcka sig lite efter Stranger Things-publiken. Men här saknas inte bara Stephen King-bokens utan även bröderna Duffer-seriens skräckmoment.

Det hemliga »institutet« som utgör den huvudsakliga miljön, som kidnappar ungdomar med superkrafter för att använda dem i tortyrliknande experiment, har förflyttat sig från bokens mörka mardröm till en känsla av sommarlovsföljetong och, tja, skurkmiljön i Kenny Starfighter. Ingen skugga över Kenny dock, en mycket bättre serie än The Institute. ♦

Mordgåta i nationalparken – Untamed överlever med näppe DOGE-döden

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

För ett år sedan hade min upplevelse av Netflix-kriminalserien Untamed varit väldigt annorlunda mot hur den känns nu. Då var nämligen allt som vanligt i nationalparken Yosemite, där denna mordgåta utspelar sig, och jag hade kanske sugits in mer direkt i mysteriet som utreds av den speciella, polisiära utredningsenheten (IBS) inom National Park Service (NPS).

Men bland det första Elon Musk gjorde via sin rogue-myndighet DOGE, efter att Donald Trump svurits in som president och gett Tesla-dåren carte blanche att skära hur han ville i statsbudgeten, var att låta motorsågen gå tvärs genom NPS. 13 procent fick sparken. Search & Rescue-teamet minimerades, ranger-personal och forskare tvingades lägga in toalettstädning under arbetstid, hydrologer och invasiva art-experter tvingades jobba i entréer.

Känner man till detta är det svårt att se Eric Banas IBS-utredare i huvudrollen i Untamed, och övriga Yosemite-statsanställda karaktärer, utan att bakhuvudet hela tiden påpekar för en att flera av dessa jobb inte längre finns och att polisutredningen som skildras hade försvårats kraftigt om berättelsen hade varit verklighet.

Men Untamed, skapad och skriven av American Primeval-auteuren och The Revenant-författaren Mark L Smith och hans seriedebuterande dotter Elle Smith, har stora kvaliteter – i de hisnade bergs- och skogsmiljöerna, och i en noir-story som skildrar tillvaron i de glesa befolkningshubbarna och blottlägger en tragisk kedja av själsliga krascher, katastrofala olyckor och psykologiska självförsvar – så min tittarupplevelse återhämtar sig efterhand.

Serien har hela 8.0 på IMDb vilket är lite väl högt. Mycket i serien är mycket bra, men inte upplösningen, och manuset är olyckligt överambitiöst, med både för många teman och för många karaktärer som får sina trauman och bevekelsegrunder utstakade snarare än genuint gestaltade. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Rage/Furia, Foundation, The Terror, Langer, AI-musikvågen på Youtube och kaffe i martiniglas. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!