[224] »Från Trumps pyttepenis till Lena Dunhams storhet«

South Park leder oppositionen

Wow. Tänk att det största motståndet från media mot Donald Trumps diktatoriska maktövertagande, ett halvår in i mörkret, inte kommer från Washington Post eller New York Times utan från … Trey Parker och Matt Stone. I onsdags släpptes South Park-premiäravsnittet av säsong 27, Sermon on the Mount, och började så här:

Hela Satan- och Irak-grejen, och att Trump genom hela avsnittet faktiskt är avbildad med sitt riktiga ansikte, anspelade förstås på hur Saddam Hussein gick i säng med djävulen i långfilmen South Park: Bigger, Longer & Uncut 1999:

Det största av flera kaxiga teman i episoden gäller Trumps penis, och om den är liten är serieskaparnas fuck you-finger desto större.

Hela plotten riffar på Trumps utpressning mot medier som kritiserar och satiriserar honom: Cartmans favorit-NPR-show har lagts ner och South Park-skolan påtvingas ideologiska förändringar med självaste Jesus utposterad som tungan på vågen. Jesus förklarar för de protesterande invånarna att, jodå, i egenskap av president har Trump befogenheten att stämma sina fiender till tystnad. Till slut lyckas Gerald Broflovski »göra upp i godo« med Trump, en deal som dock också stipulerar att samhället måste göra Trump-propagandistiska tv-annonser. Avsnittet slutar med en sådan kampanjfilm:

Den här veckan har verkligen varit ur askan, i elden för Donald Trump. Han hann knappt triumfera över nedläggningen av The Late Show with Stephen Colbert (min analys i förra nyhetsbrevet) förrän han hånades mångfalt värre i tidernas mest uppmärsammade South Park-premiär (bara den fejkade kampanjfilmen har streamats och delats miljontals gånger, redan).

Så vad innebär detta för affärssidan av saken?

South Park-premiären har varit uppskjuten i två veckor under förhandlingen om streamingrättigheterna, som gick ut hos HBO Max den 30 juni och nu hamnat hos Paramount, mitt under bolagets kontroversiella planerade sammanslagning med Skydance och annonserade avslut med Stephen Colbert. Oron har varit stor att Paramount också ska svika South Park, för att den Trump-kontrollerade tillståndsmyndigheten FCC ska godkänna sammanslagningen med Skydance – av samma skäl som Paramount gick med på att betala Trump 150 miljoner kronor i förlikning efter stämningen mot 60 Minutes för att ha klippt i en Kamala Harris-intervju. Hade detta gått till domstol hade Trump inte haft en chans. Det är därför många betraktar förlikningen som en ren muta från CBS/Paramount.

Men när South Park-avsnittet till slut fick klartecken för visning hade Paramount tvärt emot farhågorna redan gett Trey Parkers och Matt Stones produktionsbolag Park County samt South Park Digital Studios ett femårskontrakt värt 14 miljarder; 280 miljoner kronor per avsnitt. Eftersom FCC dagen efter South Park-premiären godkände Paramounts sammanslagning med Skydance kan man utgå från följande:

1. Paramount hade fått förhandsbesked om att Skydance-fusionen skulle godkännas. En deal som villkoras med att CBS måste avsluta sin inkluderingspolicy och upprätta en »opartisk ombudsman« som övervakar »redaktionell opartiskhet«.
2. Paramount försöker nu förebygga den väntade hårda kritiken mot att man gjort sådana ideologiska eftergifter med att gå all-in på South Park-dealen.

Så vad händer nu? Ex-republikanen och numera anti-Trump-aktivisten Adam Kinzinger är övertygad om att Trump kommer att stämma Trey Parker och Matt Stone …

… medan en annan ledande ex-republikansk anti-Trump-aktivist, The Bulwarks Tim Miller, har en stark poäng om varför Trump troligen inte kommer att stämma:

Och när kommer vi att kunna se den nya South Park-säsongen i Sverige? Streamingrättigheterna här ligger nu hos SkyShowtime, men i det tysta har South Parks egen nordiska sajt plötsligt tagit bort IP-spärren så att det nu går att streama hela säsong 26, liksom samtliga tidigare säsonger, direkt:

Även veckans säsongspremiär Sermon on the Mount finns listad, dock »currently unavailable«. Vi får väl se om det blir där eller hos SkyShowtime avsnittet blir tillgängligt i Sverige. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Too Much (Netflix)
2. South Park (Comedy Central)
3. Shifty (BBC/Youtube)
4. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
5. The Bear (FX/Disney+)
6. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
7. Stick (Apple TV+)
8. Domare Claire Lewis (Mudtown, BBC/SVT Play)
9. Rage (Furia, HBO Max)
10. Delirio (Netflix)

Lena Dunhams Too Much bara ger och ger … nu måste jag se Girls igen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Först var det Will Sharpe som gjorde mig supernyfiken på nya Netflix-serien Too Much, snarare än att den skulle vara Lena Dunhams stora återkomst i Girls-form. Skådespelaren Sharpe är sedan tidigare, främst som manusförfattare och regissör, en av mina allra största tv-favoriter och jag rankar hans mästerverk Flowers som en av 2000-talets allra bästa serier (läs mer om den lite längre ner). Och i Too Much finns det väldigt mycket av Flowers i skildringen av hans karaktärs familjebakgrund. Men när den subploten väl introduceras, i det sjunde avsnittet av tio, har jag redan kommit över Flowers-ingången, tagit allt i serien at face value och fallit för det:

• Lena Dunham är ju en serie-auteur i lika hög utsträckning som Will Sharpe, och inte minst en sjuhelsikes regissör.
• Megan Stalter är en superstjärna. I Hacks får man vänja sig vid henne långsamt men här är hon perfekt i sex timmar, från första till sista scen. Må hon fortsätta få sådana här självklara huvudroller framöver.
• Och herregud vilken ensemble! Här finns, vid sidan av en stor briljant cast i övrigt, också i många biroller ett bländande stjärngalleri som i andra serier hade varit avsedda att just cameo-blända men som i Too Much bidrar organiskt med karaktärsskådespelarinsatser: Richard E Grant, Naomi Watts, Stephen Fry, Rita Wilson, Rhea Perlman, Andrew Scott … (Och här finns ytterligare ett stjärnlager i rena cameo-roller, som Jessica Alba, Jennifer Saunders och Rita Ora).

Varje avsnittstitel är en ordlek på en romcomklassiker (Ignore Sunrise, Pity Woman, Notting Kill, To Doubt a Boy, Enough Actually …) och på ytan är serien är ett generöst meta-potpurri av romcom-troper, därtill en livfullt klyschig amerikan-i-England-kulturkrock, men allt detta är underordnat den stora kärlekssagan och Megan Stalters karaktärs förflyttning från New York till London, från sitt förlorade jag till ett återvunnet, från en långvarig toxisk relation med ett falskt psykfall (Michael Zegen) till en hårt brinnande stökig sann förälskelse.

Och man kan orda mycket om Lena Dunham som popkulturell samtidsskildrare och satiriker, och ordar man om det kan man lätt få henne till en vilset woke tiotalist, men för mig funkar Too Much åt andra hållet – nu har jag lust att se Girls igen och inte som en 2010-talsskildring utan som tidlöst relationsdrama.

Även de förlängda stukade familjerna och sociala cirklarna är underbara och deltar i seriens framåtrörelse. Meta-perspektivet är som sagt på ytan och kan lämnas därhän – Too Much är i desto större utsträckning en homogen och storslagen berättelse. Det är där Lena Dunhams storhet ligger, inte i den smarta dialogen utan i lusten att berätta på riktigt, som om det gäller livet.

Och vad gäller kvaliteterna i dialogen så handlar de om så mycket mer än att den är smartarslad, popkulturell, rolig och zeitgeistig: den är känslig, empatisk och har ett verkligt mänskligt psykologiskt djup.

Visst är Girls och Sex and the City grundbultar i bygget, men än mer placerar sig Too Much i det modernare spektrat mellan Platonic och sista Masters of Sex-säsongen, och faktiskt rätt högt över hyllade Nobody Wants This.

Will Sharpe, med den där asymmetriskt glidande blicken som påminner om en ung Andrew McCarthy och svenske Simon Lööf, har aldrig varit vare sig mer lågmäld eller mer karismatisk som skådespelare.

Men jag saknar honom som serieskapare. och måste passa på att nämna att han nu, efter Flowers och (den rätt misslyckade) Landscapers, äntligen har en ny egen auteurserie på gång, Prodigies för Apple TV+. Också det en romcom. Men innan den kommer nästa år får vi se honom i ännu en status-huvudroll som Mozart i brittiska Skys kommande storserie Amadeus.

En sista liten notering i marginalen: den svenska översättningen av Too Much är ovanligt välfunnen för att vara Netflix, om än ojämn. När »you gacked-up tosser« översätts med »din tvärkokta schajas« har jag överseende med att »soft rock« översätts med »arenarock«. ♦

Sommarbonus: Will Sharpes mästerverk Flowers

En av mina drivkrafter som tv-kritiker är att belysa och motverka hur exceptionellt misshandlat tv-dramat som konstform är i medierna. Journalistik om tv-serier reduceras alltmer till »tv-tips« för stunden, vilket medför att inte ens självproklamerade tv-nördar har något kollektivt minne – inte som musiknördar kan artister eller litteraturvetare kan författare. Det är därför ingen jävel känner till Will Sharpes Flowers , och det är därför jag har en scen från den inmonterad i tv-skärmen på min omslagsbild:

Vem håller annars minnet av detta mästerverk levande? Serien gick på brittiska Channel 4 i två säsonger 2016 och 2018 men har aldrig visats i Sverige och kommer väl aldrig att göra det heller. I några få länder finns den på Britbox, men som svensk tjänst är den ju ett skämt som ständigt presenterar fem år gamla folkliga dussindeckare som »nyheter« men anser att serier som Flowers är för svåra för »exportmarknaden«. Dvd-utgåvorna dyker dock upp titt som tätt, både nya och begagnade.

Flowers är till formatet en svart komediserie om en dysfunktionell kulturfamilj bestående av en tidigare självmordsbenägen barnboksförfattare (Julian Barratt), hans fru som är musiklärare (Olivia Colman), deras dotter som är konstmusikkompositör (Sophia Di Martino) och son som är en asocial hobbyuppfinnare och högst ofrivillig hipster (Daniel Rigby). Och så en större, fantastisk support-cast av grannar, musiker, förlagsfolk, vänner och kolleger, varav serieskaparen Will Sharpe sticker ut mest som en japansk serietecknare som värvades i början av säsong 1 för att göra barnboksförfattaren mer kontemporär. Han är kvar i säsong 2 och den kanske mest dysfunktionella av alla, alltmer alkoholiserad på grund av att inte förstå sig på de brittiska kulturkretsarnas vinvanor.

Will Sharpe är själv japanskkättad och bodde framför en tv i Tokyo under barndomen, och det mest unika elementet i Flowers är kanske att han mixat upp typiskt brittisk excentricitetshumor med japansk absurdism. Men man kan ta vilken som helst av alla beståndsdelar och konstatera en skarp unicitet. Dotterns konstmusik, till exempel – i säsong 2 har hon hela sin ensemble boende på familjegården, och det är helt underbart hur själva deras musik skildras med samma genuina engagemang som barnboksförfattarens kreativa sittningar med serietecknaren eller Barratts och Colmans avgrundssvarta relationssamtal.

Eller den hopplösa sonens rörande försök att orientera sig socialt i en värld som inte står ut med honom – nu försöker han bli rörmokare med en sjuttiotalistisk overall-superhjälte-look, »Pipe Man« – samtidigt som han i alla fall alltid har en bråkig men ändå älskad plats i familjen. Som i sig visserligen är splittrad, då säsong 2 inleds med att Olivia Colman lämnar Maurice Barratt, men ändå dömd till samhörighetens mest bottenlösa djup. (Hustrun har skrivit en bok om att leva med en suicidal författare, och inlett ett förhållande med sin publicist (Ramon Tikaram).

Eller ta Will Sharpes egen rolltolkning, som i sig är en enda stor experimentverkstad utforskande stereotypiseringen av asiater – förskräckande rolig, unik, märkvärdigt rörande. Och det kanske mest rasistiska någonsin på tv: Sharpe gör slarvsylta – eller, säg, kimchisallad, av Mickey Rooneys stereotyp i Breakfast at Tiffany's.

Flowers är som om Todd Solontz och Wes Anderson samregisserade en japansk-brittisk humorversion av danska Arvingarna i som övergår i en Tim Burton-vuxenskräckversion av Mysteriet på Greveholm … fast samtidigt något mycket djupare och mer gripande. ♦

Mehdi Hasan mötte 20 högerextremister

En av veckans största snackisar var det nya avsnittet av Jubilee, där vi i stället för det vanligare upplägget med en högerpopulistisk kändis debatt-ansatt av 20 unga progressiva fick se Mehdi Hasan utmanad av 20 högerpopulister. Eller högerextremister, som det visade sig. I några fall rentav fascister. Här är hela programmet …

… och här den bästa reaktionsvideon, med The Bulwarks Tim Miller och Jonathan V Last, så det är ingen dålig nivå:

Och här intervjuas Mehdi Hasan av just Tim Miller …

… och här är Hasans egen slutanalys:

Den stora frågan efter allt detta är om Mehdi Hasans starka insats omvände några vilsna ungdomar, eller om programmet snarare fick kontrakproduktiv effekt när det styckats upp i hårdklippta ung-MAGA-viraler på Tiktok? Läsvärd analys här. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Domare Claire Lewis och Captivated på SVT Play, Netflix-serierna Delirio och Under en svart sol, samt The Summer I Turned Pretty på Amazon Prime. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!