[225] »The Gold är tillbaka – säsong 2 är rent polisserieguld«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Gold (BBC/TV4 Play)
2. Shifty (BBC/Youtube)
3. The Bear (FX/Disney+)
4. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
5. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
6. Too Much (Netflix)
7. Karen Pirie: Kalla fall (Karen Pirie, /SVT Play)
8. Domare Claire Lewis (Mudtown, BBC/SVT Play)
9. Rage (Furia, HBO Max)
10. South Park (Comedy Central)

Enastående esprit och precision i penningtvättsrökaren The Gold

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Ett verklighetsfall kan inte ge bättre stoff för en kreativ dramaserie än det legendariska engelska Brink's-Mat-rånet 1983, och jag återkommer strax till varför.

I och med The Gold har alla de tre största brittiska rånarkupperna under 1900-talet blivit storartad fiktion –tidigare har vi sett BBC:s The Great Train Robbery 2013 (lysande tv-serie) och ITV:s Hatton Garden 2019 (sämre film). Den stora skillnaden mellan dessa och kuppen i The Gold, mot en säkerhetsdepå vid flygplatsen Heathrow på hösten 1983, är att de tidigare två plottades i detalj och därmed gav klassiska heist-intriger, medan de sex rånarna i The Gold kommer över sitt rekordbyte, guldtackor till ett värde av 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde, närmast av misstag.

Detta är första säsongens upptakt, och den är briljant återgiven, från fika under lysrören i vaktrummet, med Pretenders Back on the Chain Gang på radion, till chockstormning från brutala maskerade rånare … och till den slumpmässiga upptäckten av tre ton(!) guld när de inte lyckas ta sig in i valuta-valvet.

The Gold satte direkt en ny guldstandard för brittisk heist men också för retro-polisserien som genre. Hela andan här – miljöerna, människorna, musiken – får mig först att tänka på The Long Good Friday med Bob Hoskins, men efterhand alltmer på unika Life on Mars och dess sequel Ashes to Ashes. Som visserligen hade ett hjärtskärande metafysiskt element också, med John Simm mardrömslikt fångad i det förgångna, som förstås inte finns här, men 1980-talspatinan känns så äkta att den fångar mig i farten och får seriens enkla, krassa motiv och metod att kännas nära.

Kuppen i sig var alltså allt annat än genial, och serien utvecklas inte till en jakt på rånarna utan på guldet och pengarna. Det serieskaparen och manusförfattaren Neil Forsyth skildrar, stiliserande och mytologiserande, är kraften i guldets gravitationsfält, hur den drar till sig profitörer från alla samhällsnivåer och fångar dem tills de förgås. Under verklighetens fyrtio år av efterdyningar har sex personer mördats och guld till ett aktuellt värde av 600 miljoner kronor förblivit försvunnet.

Och om inte kuppen var genial så är upplägget av säsong 2 det, i hur Neil Forsyth utnyttjat det faktum att det fortfarande inte är någon som vet vad som hände med den andra hälften av guldet. Jag älskar hur han byggt sin tes inte för att teoretisera kring vad som kan vara sant, utan för att göra en perfekt tv-serie om vad som skulle kunna ha hänt; och inte för att fantisera om verkligheten utan för att göra en perfekt fortsättning på säsong 1.

Sam Spruell, som smög lite i kulisserna förra säsongen, tar nu klivet fram som huvudperson. Forsyth har skapat en kompositperson av ett flertal kriminella bifigurer i södra London vid tiden för rånet och som ryktas ha varit inblandade – Spruells rollnamn, Charlie Miller, är rentav en amalgam av dessa olika småskurkar.

Jag ska inte spoila Forsyths upplägg i övrigt, men jävlar vad fint allt flyter på, och vilken stark identitet serien har trots att ett dussin nyckelspelare från förra året är borta och ett dussin har tillkommit. Hugh Bonnevilles resurspressade utredningsenhet får ett tillskott i Stephen Campbell Moores korruptionsmisstänkta polisofficer (han blir alltmer lik Hugh Laurie för varje gång man ser honom), värvad under galgen. Andra nya favoriter är Joshua McGuires bittra kokaindömda revisor, Tom Hughes komplexa penningtvättare, Tamsin Topolski som ny bedrägeriutredare, Lorna Brown som guvernör på Jungfruöarna, Aleksandar Jovanovic som rysk maffia, Madalena Alberto som amerikansk DEA-agent, Jack Bandeira och Scott Errico som knarkbaroner, och Sean Teale, Rochelle Neil … det tar aldrig slut!

Och just som man accepterat att Slow Horses-esset Jack Lowden försvunnit från serien så dyker även han upp igen. Lowden, Bonneville och Tom Cullen är seriens själ och hjärta.

Så när Hugh Bonneville i slutet av säsongen säger att »Brink’s‑Mat är aldrig över« känner jag pulsen öka … en öppning, trots allt, för en säsong 3? Så verkar det inte vara, Neil Forsyth har varit tydlig med att The Gold är en »two-parter« vars hela planerade båge nu är fulländad. ♦

Finalen räddar Brottsplats Bradford från att dö kitschdöden

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Bradford i nordvästra England är en industristad på dekis och egentligen klippt och skuren för tv-serier, med sina stora sociala utmaningar, den viktorianska stoltheten vittrad i takt med textilindustrins kollaps och stadskärnan byggd i, ovanpå och vid sidan av rödtegel-resterna av forna företagsimperier och nedlagda storspinnerier …

Varför så många serier från Manchester, Liverpool och Leeds, men inga från Bradford? Den enda jag kan komma på är fina skoldramat Ackley Bridge. Men det är ju polisserier stan är som gjord för, och det syns i nya BBC-serien Virdee, som heter Brottsplats Bradford på SVT Play när den får svensk premiär på onsdag (bra svensk titel!). Bradford får en verkligt urläcker look här, lite som Dublin i Kin men snäppet mer förtätat och mytiskt, nattetid nästan Gotham-dystopiskt utan att tappa orienteringen.

Förlorar orienteringen gör serien i stället på andra sätt. Efter att ha startat som ett gängkrigsdrama nära gatan och inte alls långt från Kin far den i väg i ett seriemördarrus som känns som alla säsonger av Bron på en gång, med en gärningsperson som gör egna komplicerade kultur-hennatatueringar på offrens kroppar och under dessa gömmer koder som bara går att se i ultraviolett belysning, och syr igen ögonlocken med sällsynta getingägg under, så att levande getingar kryper fram när obducenten klipper upp ögonlocken …

… och det stannar inte där, utan när getingen flugit ut …

… får vi se rättsläkarsalen ur getingens facettperspektiv:

Lite väl kreativt, va?

Men på tal om detta så är fotot i stort en av seriens verkliga kvaliteter. Handkameraoperatören är bitvis sensationell, särskilt hur hen verkar jobba aktivt med nivån på stabiliseringen, det vill säga med gimbal-inställningarna för deadband och dämpning. Kolla bara inledningens jaktscen till fots genom ett köpcentrum och till en tunnelbanestation. Ger mig rysningar.

Men regin räcker inte till. Flera skådespelare tycks undermåliga eller leverera under sin förmåga, inte minst huvudrollenens Staz Nair. Det finns en viss dynamik mellan honom och Vikash Bhai, som spelar hans knark-kingpin till svåger, men som helhet är det underväldigande, inte minst i konflikten med hans far (Kulvinder Ghir), som häller soppa i håret på honom för att han försöker släpa in en muslimsk hustru (Aysha Kala) i hans traditionella sikhiska familj.

Rent tematiskt är det sikhiska och mångkulturella en kvalitet i sig, och bärande i den litterära förlagan, kriminalromansviten av A A Dhand. Det är Dhand själv som själv lett tv-adaptionen. Kanske borde han ha överlåtit överföringen till ett tv-proffs. Dialogen är sämre än brukligt för en BBC-serie, den förenklade storyn perforerad av logiska luckor, och det familje- och relationspsykologiska missar den litterära nerven och landar i stället nära såpan.

Bäst är gamla storfavoriten Ramon Tikaram i antagonisthuvudrollen, men det är för att man vid det laget, när han dyker upp, gett upp att kunna ta serien på socialrealistiskt allvar och i stället nöjer sig med det groteska och pulpiga.

Att Bradford nu äntligen fått en egen snutserie har onekligen att göra med att staden utsetts till Storbritanniens kulturhuvudstad 2025. Något som manuset ironiserar över (Staz Nair frågar sin nya polispartner vad som lockat honom till Bradford och denne skämtar till svar: »City of Culture!«) Själv kommer jag osökt att tänka på Smokie när jag ser och hör så mycket Bradfordiana … »Going back to Bradford, it's what I prefer/Though your face is pretty, you're nothing like her«:

Vi kommer definitivt att få se mer Bradfordpolis på tv, inte minst som Virdee känns som upplagd för en säsong 2 – och det ser jag fram emot, eftersom det nerviga finalavsnittet är seriens höjdpunkt. S3-premissen som sätts upp i slutscenen är en riktigt härlig plot-rysare.

Utan att spoila finalavsnittet, bara en sista liten fundering: varför ska kvinnokaraktärer i avgörande situationer alltid göras ljudligt gnyende? Antas kvinnor mer oförmögna än män att hålla tillbaka känsloljud när de jagas under dödshot? Det är en thriller-kliché som Virdee borde haft vett att skippa. ♦

Kalla fall-kluringen Karen Pirie blir varm i kläderna

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den första säsongen av Karen Pirie, den skotska cold case-polisserien som heter Karen Pirie: Kalla fall på SVT Play, övertygade mig inte. I min recension våren 2023 kallade jag romanförlagans författare Val McDermid för »överskattad Tartan Noir-veteran«. Jag undrar om jag var lite extra påverkad av den högst halvkokta tv-versionen av hennes Traces (som jag sågade i nyhetsbrev #97), för säsong 2 av Karen Pirie är riktigt bra.

Att jag nu också tycker att Lauren Lyle är bra, rentav kongenial, i huvudrollen som lite rörig och lättrörd kalla fall-geniutredare talar också för att jag kom snett in i säsong 1 och kanske missbedömde den. Jag kan i alla fall inte för mitt liv begripa varför jag sågade henne då. Okej, hon har ett sätt att överdriva ansiktsreaktioner, vare sig hon ler bredare än Kojak och Kate McKinnon i Ghostbusters tillsammans, eller tvärtom ger oss en deadpan-look hämtad från det dammigaste sitcom-förrådet. Det måste ha varit det jag störde mig på förra gången, men nu funkar det även när inte underlaget gör det (dialogen är inte klockren).

Formatet gör sitt till. Historien sitter ihop över tre avsnitt men dessa är långfilmslånga och generösa även produktionsmässigt. Dynamiskt tempo, gott om fyndiga detaljer. Själva storyn är bättre än förra säsongens, om en miljardärsarvinge-kidnappning som gick snett för 40 år sedan och börjar rullas upp när en av kidnapparna hittas mördad – en ovanlig kalla fall-premiss.

Hoppen mellan dagens polisutredning och den som gjordes på 1980-talet är också en kreativ motor som aldrig sackar utan bara eggar på tittarbegäret. Veckans största överraskning! ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Adam Curtis nya mästerverk Shifty, lättslukade Chief of War, Washington Black och SVT:s Utan samtycke + häpnar inför nya Wednesday-säsongen på Netflix + skriver om spionklassikern The Shadow Line och Hugo Blicks forna karriär som mockumentärkung. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!