[226] »Nu fulländar Kat Sadler Such Brave Girls-universumet«

Bäst i tv-världen just nu

1. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)
2. Platonic (Apple TV+)
3. The Gold (BBC/TV4 Play)
4. The Bear (FX/Disney+)
5. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
6. What it Feels Like for a Girl (BBC/SVT Play)
7. Too Much (Netflix)
8. Domare Claire Lewis (Mudtown, BBC/SVT Play)
9. Karen Pirie: Kalla fall (ITV/SVT Play)
10. Six Four (ITV/Britbox/TV4 Play)

Sjukt roliga Such Brave Girls fortsätter växa

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

BBC Three lades ner för tio år sedan, men var så mycket mer än en tv-kanal – och så förknippad med BBC:s mest edgy tv-humor att den åter togs i bruk med egen budget för några år sedan och i dag producerar serier som SVT-aktuella Such Brave Girls av Kat Sadler.

Säsong 1 körde över mig när den kom i slutet av 2023, inte minst för att Kat Sadler var ny på min radar (frånsett att hon hade skrivit ett avsnitt av Tell Me Everything (som jag hyllade här). Hon spelar en av huvudrollerna också, som den ena av två så gott som vuxna döttrar – den andra görs av Lizzie Davidson, hennes verkliga lillasyster. Och mycket mer än vad som borde vara möjligt verkar hämtat från deras verklighet:

Inte minst gäller det kampen mot psykisk ohälsa. Kat Sadler försökte begå självmord 2020 och hennes känslor inför psykvården har gått rakt in i Such Brave Girls, likväl som i hennes tidigare standup-shower.

I serien bor de också alldeles för trångt med sin ungefär lika omogna morsa (Louise Brealy), som dock har hugg på ett stort hus, om hon bara lyckas hålla kvar husägaren som hon just börjat dejta (en fenomenalt träskalle-agerande Paul Bazely). Precis som i deras verkliga barndomshem är badrummet husets sociala nav.

Kat Sadler har stor standup-rutin, och har på sätt och vis skrivit serien som en standup-rutin enligt rå-råare-råast-formel, där varje avsnitt accelererar i tempo och excellererar i vulgokomik, men också plussas ihop till ett växande och hela vägen sjukt roligt relationsmörkerdrama om narcissism och medberoende.

När jag inför säsong 2-starten såg om S1 kände jag att den tappade lite mer mot slutet än jag mindes det som – eller kanske växte det intrycket i takt med att den nya säsongen, som kommer på SVT Play på onsdag, åt sig in i medvetandet. Säsong 2 visar sig nämligen inte bara bibehålla alla kvaliteter utan även förbättra allt som tidigare haltade lite. Det är så mycket tajtare nu, med ännu högre tempo och mer förtätade avsnittsplottar.

Här en scen som, utan att vara någon av de roligaste, kondenserar både premissen och tonen bättre än trailern …

… och här nedan en av många, många favoritscener, från tredje avsnittet, Such Mummy's Girls, ett mästerverk som mestadels utspelas under en Mors dag-cream tea på konditoriet, men som också innehåller sexmissbruk, prostitution, kokain till en femtonåring, misshandel, falsk graviditet och gud vet allt (och ändå känns serien på något mystiskt vis inte mörk?!) … Nå, Kat-syrran drog från kondiset för att försöka bli intagen på psyket i stället:

En sak som slog mig när jag såg just den scenen är att Kat Sadler är som en skev engelsk version av Hannah Einbinder i Hacks, ser ni det också?

Andra S2-halvan är rena pärlbandet av framtida britcom-klassiker. Episod 4, Such Wily Girls, är något av det bästa och roligaste jag överhuvudtaget sett på temat maktspel mellan män och kvinnor och mellan män och män; avantgardistisk naivism på en nivå som får mig att associera till både Will Sharpes Flowers och Doll and Em av Dolly Wells och Emily Mortimer.

Hoppas, hoppas på en säsong 3 också. ♦

Rose Byrne är nya Mary Tyler Moore, Seth Rogen står upp för normal hederlig woke

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Platonic, vars andra säsong nu haft premiär på Apple TV+, är skriven av gifta paret Nicholas Stoller och Francesca Delblanco, men gamla kompisarna Seth Rogen och Rose Byrne i huvudrollerna gör den till sin. Eller, rättare sagt, de är gamla kompisar alla fyra, vilket antagligen är den stora nyckeln här.

Stoller hade just Rogen och Byrne i huvudroller i sina Neighbors-filmer i mitten av 2010-talet, men skillnaden är att i Platonic känns de som verkliga människor, i kommentarer till sig själva och sina liv, i stället för ett par rultiga komediroller. Och där Neighbors-rullarna (som hette Bad Neighbors i Sverige) var Hollywoodska industriprojekt med mängder av författare, testscreeningar och omskrivningar är Platonic en direkt intim historia, där Delblanco ersatt corporate-manusrummen, och långa middagar och uppsluppna samtal vänner emellan ersatt testscreeningar.

Ett litet mirakel med serien är att den är fylld av fysiska upptåg som är konsekvenser av handlingen och relationspsykologin snarare än något påklistrat flåshurtigt. Även när den fysiska humorn tycks magplaska över gränsen till sprattel-och-skrik-komik ges den extraknorrar och funkar rakt över. Som en sekvens i näst sista avsnittet av den nya säsongen, när Rose Byrnes familjs gatuhund hoppar upp och skäller kaotiskt på en uppskrämd Seth Rogen som drattar i poolen, och hunden följer efter, och Luke Macfarlane som Roses make gapar »Åh nej, hundförmedlingen sa till mig att han inte kan simma!« innan han också hoppar i, och så hjälps de åt att få upp hunden … Så långt tycker jag det är visserligen befriande kaos-slapstick men i grunden billigt och onödigt. Men så fort hunden är uppe ur plurret börjar den skälla och hoppa mot Rogen igen … och Rogen ramlar i vattnet igen … och hunden följer efter igen … och Macfarlane igen, han med … Och plötsligt känns scenen tvärtom som något nytt, oväntat och organiskt i berättelsen. Jag vet inte exakt varför, men det är skitbra.

Macfarlanes karaktär var underbar förra säsongen också, men blir nu mer av en jämbördig huvudperson – han säger upp sig, blir helt själsligt vilsen, försöker bli författare. Och plötsligt minns jag hur bra Macfarlane faktiskt var i Brothers & Sisters, innan han försvann från mitt synfält i över tio år.

När jag recenserade första säsongen avslutade jag med att serien som konsthantverk»glider omärkligt in i skallen och sätter sig där som ett psykiskt beroende tills alla tio avsnitt avverkats och man omedelbart vill ringa säsong 2 och sitta och babbla med den till fyra på morgonen«. Det anspelade på hur Rogens karaktärs exhustru skrek åt honom och Byrne: »Ni med era jävla nicknames och era catch-phrases och era inside jokes … you’d be on the phone until 4 a.m. all the time …«

Det har gått två år sedan dess, men det tar bara ett halvt avsnitt för samma känsla av nära vänskap att infinna sig igen. Allt upprepas: först komedin som inte går att värja sig emot, sedan feelgooddramat som växer i bakgrunden och tar över mot slutet. Men jag gillar också hur säsong 2 fångar upp flera tidigare teman och sprider ut dem över fler karaktärer, som för att påpeka att det inte bara är Seth och Rose som är unika kompisar med regredierad internhumor … En gammal skolkompis till Seth och Rose (»Wild Card«, Beck Bennett) dyker upp och gör exakt samma sak med Rose som Seth gjorde förra gången; hon söker det med Wild Card i stället därför att Seth försökt sätta upp vuxna »boundaries« för deras vänskap. Och han i sin tur bondar då med Roses bästa väninna, spelad av en gränslös Carla Gallo (som i likhet med Luke Macfarlane tar mycket mer plats den här säsongen, inte minst med en poddkarriär som är oemotståndlig satir; ni måste höra hennes karaktärs »podcast voice« …).

Seth Rogens veteran-hipster-brewmaster är förresten mer av ett anti-anti-woke-statement i dag än för två år sedan. Enligt DN:s intervju häromveckan verkar han och Byrne ha fått order om att inte prata politik, vilket är illa, men serien i sig drar sig inte för att göra ett kraftfullt statement mot den nya, oroväckande breda vågen av MAGA-bros-snubbar – här representerad av en briljant dude-stroppig Milo Manheim, en, som Rogen säger, »borderline Proud Boy«.

Allra bäst är ändå Rose Byrne. Hon har, vad jag kan komma på just nu, aldrig spelat på humor tidigare (tycker hon är rätt naturalistisk i Physical) – nu kan hon inte sluta. Hon förgyller nästan varje scen med komisk-plastisk experimentlusta …

… och får mig att leta rätt på mina gamla dvd-boxar med The Mary Tyler Moore Show.

Säsongsslutet är bra på alla punkter utom en – jag hade gärna sett en annan cliffhanger för en förmodad säsong 3 än att Rose ska börja business-fronta Seths nya bryggeri och bar, för att han ska undkomma en konkurrensklausul. Nästan vilken annan cliffhanger som helst hade ju varit bättre? Seth och Rose bör inte bli affärspartners, hela grejen är ju att de bara är kompisar. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar skotska konspirationsthrillern Six Four, transdramat What it Feels Like for a Girl, BBC-miniserien Miss Austen, hyllar Jonas Malmsjö i Morden i Sandhamn + skriver om David Lynchs kaffeauktion, The Acolyte, Wrexhams säsongspremiär, Marc Maron, Stratford Rise med mera. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!