[231] »Grått grisigt crime-krogdrama i magiskt murrigt New York – Black Rabbit är en serie att bli besatt av«

Först nyhets-tv-veckans största händelse – mordet på Charlie Kirk och shitshowen som följde. Utan mer bekräftade fakta än så här lämnar jag den troligaste teorin därhän (om en högerextremistisk internuppgörelse) och zoomar i stället in Donald Trumps respons på reporterfrågan om hur han håller ihop i sorgens stund:

»Bara bra! För kolla vad jag ska bygga!«

Fatta hur gaggigt fanskapet är. En femåring i Dustin Hoffmans fatsuit från Little Big Man. Det enda han känner nu, och inte kan dölja i kondoleansintervjun ovan, är lättnaden över att Kirks högljudda krav på offentliggörande av Epstein-dokumenten har tystnat. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Black Rabbit (Netflix)
2. Out There (ITV/Tele2 Play)
3. Task (HBO Max)
4. Halva Malmö består av killar som dumpat mig (Netflix)
5. Alien: Earth (FX/Disney+)
6. Gåsmamman: Epilogen – Del 2 (TV4 Play)
7. Platonic (Apple TV+)
8. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
9. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
10. Pojken i grannhuset (Yle/SVT Play)

Årets New York-serie

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Men mörkret är svartare, med drogöverdoser, maffiavåld, sexuella övergrepp och ekobrott. Såren läker inte som i The Bear.

Jo, jag vet. Jag delar antagligen ut lite för många femmor i betyg. Men Black Rabbit är inte serien som får mig att tänka om. Med Netflix-premiär på torsdag kan jag bara råda er att inte boka in något annat nästa helg. Själv bingade jag de åtta timmarna över två kvällar i New York (som det kändes).

Jason Bateman och Jude Law spelar två bröder och ex-rockmusiker, Vince och Jake Friedken, som för några år sedan startade restaurang ihop men splittrades på grund av Bateman-storebrorsans drog- och spelmissbruk. Medan han, Vince, hållit sig borta från stan efter att ha smitit från en maffiaskuld har Jake fått tre stjärnor av New York Times krogkritiker och suktar efter en expansion som ska göra honom ekonomiskt oberoende. I det läget kommer Vince tillbaka. Deras mammas hus ska säljas och medan Jake behöver pengarna till sitt uppköp behöver Vince dem till sin jätteskuld – maffian hotar hans dotter.

Detta är huvudintrigen men bara en del av berättelsen. Black Rabbit är en nagelbitarspännande noir-nedåtspiral i nedärvd New York-nöjesselit. En skildring av en krets människor som förts samman av jobb, möjligheter, sociala band och ett New York state of mind, men som också sitter fast i bröderna Friedkens destruktiva kraftfält. Batemans och Laws karaktärer är väldigt olika, Vince har en skarp hjärna men ingen impulskontroll och uthållighet, Jake är hårdjobbaren och entreprenören i »Nick Cave-kostym« som alltid sträcker sig efter mer. Tillsammans tvingar de fram det sämsta hos varandra och sugs ner till en gemensam dysfunktionell nollpunkt.

På många sätt känns Black Rabbit som en The Bear i New York – köket, saluhallarna, bröderna, relationerna, ambitionerna, myset när allt funkar under magiskt stimmiga barkvällar när alla är en enda familj, de gråbruna stadsgatorna, de tajta banden med staden … Men mörkret är svartare, med drogöverdoser, maffiavåld, sexuella övergrepp och ekobrott. Såren läker inte som i The Bear.

Stadsmiljöerna är ett kapitel för sig av äkthet och historia. Batemans dotter (Odessa Young) bor i Led Zeppelins Physical Graffiti-byggnad, maffian håller till i en källare djupt in under Russian & Turkish Baths, restaurangen Jude Law är besatt av att ta köpa är Four Seasons Pool Room, och restaurangen han drivet i nuet, och äger ihop med kocken Roxie (Amaka Okafor) och artist-entreprenören Wes (Sope Dirisu), är seriens mest glimrande pärla: Bridge Cafe, precis vid Brooklyn Bridge, även i verkligheten en av New Yorks äldsta barer och i drift fram tills huset skadades under orkanen Sandy 2012. Sedan dess har Bridge Cafe sålts ett par gånger för att rustas upp till restaurang igen utan att det funkat, och vad säger att inte bröderna Friedken kunde vara de senaste köparna? I en återblicksscen får vi se brorsorna besöka det sargade renoveringsobjektet efter Sandy-stängningen och börja drömma … fiktionen smälter samman med verkligheten. Och slutresultatet kan bli svårt att överträffa för den verkliga ägare som till slut lyckas öppna trevåningsrestaurangen igen: inredningen i seriens Bridge Cafe, omdöpt till Black Rabbit efter brödernas 1990-talsrockband, har en helt extrem mysfaktor. Här skrivs faktiskt New York-scenografisk tv-historia.

Känslan av äkthet, symbiosen av djup och flyt, i serieskaparna Zach Baylins och Kate Susmans manus påminner om Christopher Storers sömlösa naturlighet i The Bear. Och lyfts ytterligare av regin av bland andra Jason Bateman och Laura Linney. Särskilt Linneys episoder har filmiska kvaliteter, med många ovanligt omsorgsfulla och innovativa scenlösningar men utan att för ett enda taktslag tappa rakheten, balansen och tempot. ♦

Fler sätt att se Out There

I anslutning till förra veckans hyllning av Martin Clunes-serien Out There beskrev jag hur man går till väga för att se serien i Sverige, eftersom den bara finns hos Tele2 Play.

Läsare hörde sedan av sig om att den nordiska distributören av serien, innehållsplattformen Kritic, även finns som tilläggsabonnemang hos Amazons Prime Video (klicka på bilden för direktlänk):

Har du redan Prime kan du ta en gratisvecka på Kritic och hinna beta av hela Out There innan du behöver börjar betala. ♦

Mäktig relationspsykologisk studie i hemligheter och hebefili

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det går inte att normalisera det, ändå normaliseras det framför ens ögon så att det svåra och enkla glider samman.

En ung skicklig tv-journalist (Sannah Nedergård) ser en sociologiforskare intervjuas och inser att han är hennes stora barndomskärlek, som försvann under stort hemlighetsmakeri när hon var elva år. Han var då 17 och pojkvän till hennes storasyster. Hon minns inte jättemycket mer än att han var supersnäll, lekte häst med henne och skrev jättefint i hennes vänbok.

Samtidigt lär vi känna forskaren (Rasmus Slätis) och hans nuvarande familjeliv, nyligen uppbrutet från Köpenhamn för att de två barnen ska få lära känna sin farmor i Finland. De båda huvudkaraktärerna möts, och minnen mixas med nutid, samtidigt som vi också lär känna bådas förlängda sociala cirklar och dramat dras åt där det känns som mest, kring det som är hemlighållet och tabu.

Manusförfattaren Eva-Maria Koskinen har med finlandssvenska dramaserien Pojken i grannhuset (SVT-premiär på onsdag) skapat en unik, modig serie om hebefili och pedofili. Hon är undersökande journalist i grunden, och gick under manusarbetet en utbildning för socialarbetare och sjukskötare för att få insikt om hur samhället bemöter pedofiler som söker hjälp. Så hela den biten känns genomäkta.

Initialt tyckte jag annars att regin verkade tveksam och att repliker levererades med viss distans, men det är som om de spelat in serien kronologiskt och värmt upp sig till andra avsnittet. Eller om det (troligare) är jag som värmts upp efter att först känt mig obekväm. Regissören Hannaleena Hauru har lagt ner ett otroligt engagemang i skildringen av den vuxna hebefilens inre liv, och utan att förminska barnets perspektiv. Att lägga bådas beteenden och upplevelser bredvid varandra och samtidigt göra det i två tidslager, med fyra skådespelare, är en enorm prestation.

Mina tankar flyger och far genom hela serien, de oroar och smärtar. Som när den 17-åriga killen i tillbakablickarna försätter sig i 11-årslandet. Det är besvärande vackert. Det går inte att normalisera det, ändå normaliseras framför ens ögon så att det svåra och enkla glider samman.

Det finns en urfin scen i slutet av näst sista avsnittet när den vuxna hebefilen lär ut sin egen meditativa självhjälpsmetod till en tonårstjejkompis till hans son. Hon är olyckligt kär i en tjejkompis, tycker hon är ful och meningslös, och självskadar sig precis som han gjort i sitt tidigare liv. Men hans tidigare liv finns också här och nu. Kontrollen, femstegsprogrammet han följer, glider honom ur händerna. Den urfina scenen slutar i både bildligt och bokstavligt mörker.

Femstegsprogrammet kommer från en stödgrupp han är med i online, och dess slutpunkt är att man måste berätta för en närstående om sin sexuella avvikelse. Lite tidigare, innan sonens tjejkompis anländer för att bo med hans familj över sommaren, säger den amerikanska ledaren för stödgruppen till honom att »din fru kommer att förstå varför flickan måste flytta ut, om du berättar för henne …« Hans svar blir: »Men om hon hatar mig då?« Relevent fråga.

Trots sprängstoffet är seriens övriga, angränsande motiv långt ifrån sekundära. Som att Koskinen själv kallar serien »en studie i hemlighetens anatomi«, och då inte syftar bara på hebefilens hemlighet utan på alla som anar eller inte anar, som reagerar och inte reagerar, agerar och interagerar, och blir offer för och enablers av hemlighållandet … ja, här finns seriens egen hemlighet: den spelar upp inte bara själva hebefilin utan hela processen när en i övrigt frisk, moralisk, empatisk människa försöker hantera sin tabubelagda avvikelse.

Här är en bra intervju med serieskaparen Eva-Maria Koskinen, och här nedan länkar jag hennes tidigare fina kortfilm Spiral, som kan ses regionfritt på Yles streamingplattform (länk i bild). ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Only Murders in the Building, The Girlfriend, Obituary, Tempest, Breslau, I kjærlighetens navn, Doktor Bebis med vänner m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!