[232] »Slow Horses med South Park-profetisk Charlie Kirk-symbolik«

Denna vecka: Slow Horses, Clown Town, Färjan, Gen V, Poker Face, Wayward, Skavlan & Sverige, Halva Malmö består av killar som dumpat mig, The Morning Show, The Residents och Devolutionary Times.

[232] »Slow Horses med South Park-profetisk Charlie Kirk-symbolik«
Slow Horses-gänget smiter från en Slough House-lockdown för att rädda London.

South Park är också off-air nu … men med kraft att vända vinden?

Det går en skräckvåg av Trump-uppjagade hot mot allt och alla som andas opposition i USA just nu. Regeringen använder Charlie Kirk som nazisterna använde Horst Wessel 1930. Den företagare eller villaägare som inte har en flagga på halv stång får kvarterets MAGA-maffia på besök. Jimmy Kimmel hotas efter ett helt ordinärt satirinslag av mediemyndigheten FCC:s Project 2025-lakej och plockas off-air av ABC, som med rätta oroar sig för sitt sändningstillstånd. Att högerextremismen är det stora inrikesterrorhotet i USA är ett vetenskapligt faktum som nu blir bortskrubbat från myndighetssajter samtidigt som en icke-existerande organisation, det lösa begreppet »Antifa«, likställs med ISIS.

Men amerikansk tv blir också allt vassare. South Park visar upp ett profant mod som betyder mer än någonsin orddiarrén hos The West Wing. Det är tv-fiktion som står upp under hot, och med en tio år lång förhistoria – från karaktären »PC Principal« 2015, när woke-kulturens genombrott och triggade polarisering förutsågs; och Member Berries året efter som satte fingret på nostalgipolitik precis när MAGA blev dess slagord; till de första satirangreppen på anti-vaxxiga Qanon tidigt under pandemin; och tv-specialen The Streaming Wars som 2022 gav en kuslig träffbild på en havererande medieekonomi.

Efter mordet på Charlie Kirk, som fick Comedy Central att plocka bort repriserna av ett tidigare Kirk-avsnitt, har South Park pausats. »Vi blev inte klara med avsnittet i tid!« är Trey Parkers och Matt Stones officiella förklaring, och visst, avsnitten produceras verkligen praktiskt taget i realtid – men just därför gissar jag att det ändå var ett skräckslaget Paramount+ som gick in och tog time-outen. Dock har de inte rört Kirk-avsnittet Got a Nut från streamingtjänsten, och jag blir förvånad om inte serien är tillbaka igen nästa vecka. Panikbeslutet att tysta Jimmy Kimmel skickade Disney ur askan, i elden, …

… och är nog, i alla fall just nu, en kraftfullare varningssignal till andra tv-bolag än hoten från FCC. Paramount vet att det är South Parks säsong 27 som skriver tv-historia, inte FCC:s Project 2025-besudlade ordförande Brendan Carr.

Samtidigt fortsätter Devo att släppa högupplöst restaurerade versioner av sina klassiska videor på sin Youtube-kanal DEVOvision i kronologisk ordning, och veckans utsökt 2K-restaurerade Beautiful World från 1981 känns kusligt aktuell nu, med ledaren som visar med hela armen för undersåtarna att de ska uppfatta den fula, döende, de-evolutionerande världen som vacker. ♦

Bäst i tv-världen just nu

  1. Slow Horses (Apple TV+)
  2. Black Rabbit (Netflix)
  3. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
  4. Out There (ITV/Tele2 Play)
  5. Task (HBO Max)
  6. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
  7. Alien: Earth (FX/Disney+)
  8. Gen V (Amazon Prime)
  9. Wayward (Netflix)
  10. Färjan (SVT Play)
Awkward scen. James Callis är suverän på att sänka sin karaktär, MI5-chefen »Weasel«, till nya förödmjukande bottennivåer.

Libyska terrorister destabiliserar London – Slow Horses kirrar biffen

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺⬜

»You know, it’s not the hope that kills you, Cartwright. It’s knowing it’s the hope that kills you that kills you.«

Den nya, femte Slow Horses-säsongen (premiär på onsdag på Apple TV+) har seriecykelns hittills största anhopning av livsfilosofiska oneliners från Gary Oldmans Jackson Lamb, och det av en enkel anledning: Slough House-gänget tillbringar mer tid än vanligt tillsammans eftersom de både en och två gånger samlas för att vänta ut hotbilder de dragits in i sedan Christopher Chungs macho-incel-förvirrade hacker-karaktär blivit honeytrappad. Dels är det Jackson Lamb som samlar dem alla för en långsittning på en skyskraperestaurang, dels MI5 som tvingar dem i lockdown. Därav blir stora delar av säsongen något av ett kammarspel.

Och jag älskar att Slow Horses-säsongerna är så olika! Förra året fick vi cykelns hittills mest komplexa bakgrundshistoria, och i kontrast känns nya säsongen – baserad på Mick Herrons femte bok i romansviten, London Rules – befriande rak och enkel: en grupp libyska terrorister angriper London i form av en femstegsplan som MI5 formulerat om hur man destabiliserar ett annat land:

1. Compromise an agent
2. Attack the village
3. Disrupt the transport
4. Seize the media
5. Assassinate a populist leader

(Specialisttips: när du sett säsongen, jämför gärna med hur boken formulerar destabiliseringsplanen – det ger en intressant inblick i hur noggrant Slow Horses-showrunnern Will Smith tar sig an, finjusterar och underbygger överföringen till tv.)

Eftersom Jackson Lamb tidigt identifierar destabiliseringsplanen, och vi följer händelseförloppet med vetskapen om att något mycket värre väntar i nästa steg, utvecklas starka samtidspolitiska poänger i kontrasten till den ovetande Londonbefolkningen. Enligt punkt 5 på listan ska en populistledare avrättas, och skildringen av denna extremhögerledare (typ Nigel Farage, fint spelad av Christopher Villiers) visar med terrorhotet i fonden hur sorgligt ytlig den politiska debatten är i jämförelse med de samhällsmanipulativa rörelserna bakom kulisserna.

Givetvis finns det mycket action också – kreativt regisserad som vanligt. Och många absurda små finesser av det där slaget som per definition endast kan exekveras i Slow Horses. För att nämna ett typexempel så utsätts omgivningen mitt i säsongen för två svåra utsläpp: utomhus är det terroristerna som släpper ut gift, inomhus är det Jackson Lamb som släpper … sig.

Ett stående tema – etablerat i slutscenen förra säsongen: den tysta pubsittningen med Jackson Lamb som Jack Lowdens River Cartwright tolkade som ett erkännande) – är att River nu blir konstant gulligt tjurigt frustrerad över att inte få även ett verbalt erkännande av Lamb. Där, och i många liknande personrelationer, är serien verkligen formidabel på att utnyttja det långa, säsongsöverskridande berättandet.

En annan detalj som ger mig rysningar är när en lång jaktscen som leder ner i tunnelbanan passerar en gatusångare som sjunger She’s Not There till akustisk gitarr – och soundtrackduon Toydrum smyger in ett lågintensivt pådrivande beat till The Zombies-covern. Otroligt snyggt och engagerande.

Karaktärerna från ensemblens bakre led som lyfts fram den här säsongen är som sagt Christopher Chungs socialt dysfunktionella hacker samt James Callis inkompetenta MI5-chef. Chung är utmärkt i sin svåra, svårt komiska roll, men ärligt talat bättre i de sedvanliga mindre doserna. Callis, däremot, är seriens kanske mest underskattade tillgång och växer ytterligare med utrymmet. De psykologiskt topparna kommer när han får en personlig undergångspress på sig, men de blir för spoilriga att ta upp här. Ni kan dock räkna med mycket stabilt Weasel-replikgodis också. Som när han och Kristin Scott Thomas karaktär Taverner är inne hos it-specialisterna när hela MI5 släcks ner, och Callis får panik:

Weasel: »Isn’t there some kind of anti-virus software that you can use ... or maybe, like a backdoor patch?«
Taverner: »I don’t think shouting out random words you find at the bottom of e-mails is going to help.«
Weasel: »What about reboots?«

Så, är ni redo? För att komma i stämning – mina säsong 4-texter finns här och här, och här nedan finns en bra recap av seriecykeln hittills:

Och saknar ni Hugo Weaving den här säsongen? Faktum är att hans karaktär, Rivers pappa, inte dyker upp något mer i romansviten. Men nästa säsong av tv-serien är han bevisligen med – här en sneak peak från slutet av S5-finalen:

0:00
/0:04

Nästa säsong bygger på den sorgsnaste av alla böckerna, Joe Country, där Rivers farfar (Jonathan Pryce) närmar sig döden, så det är ett naturligt tillfälle för Will Smith att återbörda även pappan i handlingen. ♦

Ny Herron!

Förra veckan släpptes Clown Town, den nya Slough House-boken av Mick Herron, den första sedan Bad Actors 2022 och den nionde romanen i serien. I veckan pratade han utförligt med Barnes & Noble-podcasten Poured Over om boken och sitt skrivande i stort …

… men också en hel del om Slow Horses som tv-serie. ♦

SVT-serien fångar känslan i vampyrskräckromanen Färjan

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Mats Strandberg har tillsammans med Malin Lagerlöf gjort Netflix-serie av sin tio år gamla vampyrroman Färjan, och känslan i serien ligger väldigt nära boken – det vill säga lever på kontrasten mellan å ena sidan de vardagliga och arketypiskt välbekanta karaktärerna som befolkar en genomsnittlig dygnstur med Finlandsfärjan, å andra sidan en lika arketypisk zombie-mytologi.

Men det som händer när ytterligheterna möts, och det som är den verkliga energin i den här storyn, både som prosa och tv-drama, är att även vampyrdelen blir så vardaglig … och att mötet mellan världarna, när människor blir bitna, dödade och återuppståndna, skildras med en nästan odramatisk närhet.

Serien har inte SVT-premiär förrän på fredag, så jag inskränker detta till en ren premiäravsnittsrecension och återkommer senare om hela säsongen. Men Färjan vecklar ut sig med alla sina rysmysiga behag direkt i första episoden – det som fattas och snart tillkommer är förstås kaoset och paniken. Men samtidigt är ju alltid uppbyggnaden, lugnet före stormen, den mest bärande delen av filmatiserad skräck. Utan en stark, stämningsfull premiss hoppar man som tittare av innan kaoset och paniken utbryter. Och premissen här, färjans avgång och första timmar, är härlig, särskilt färgad av Björn Bengtssons ömkliga ex-Mello-stjärna och Christopher Wagelins halvalkade homofoba parodi till clueless pappa, som tipsar sin queeriga son att se macho ut och, vid lunchbuffén, »skita i potatis och ris och sånt där … det är bara bukfylla« medan han själv skyfflar upp enbart köttbullar på tallriken.

Det är klyschigt, men precis den sortens klyschor man behöver för att vilja engagera sig i de enkla karaktärernas oförmåga att kommunicera.

Sedan är svensk drama-tv:s fixstjärna sedan ett par år, Kolbjörn Skarsgård, skoningslöst perfekt i andra änden av seriens begreppsvärld:

0:00
/0:29

Det är också han som står för programförklaringen och introduktionen av mytologin i serien: »En gång i tiden var folk rädda för oss. Nu är det ingen som tror på att vi finns. Vi är högst i näringskedjan. Människorna är bara boskap.«

»Gen V« mycket mer än spinoff – blir bärande del av »The Boys«-bygget

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Gen V, vars andra säsong hade premiär på Amazon Prime i veckan, är inte bara fullt integrerad med The Boys, den går nu lite före huvudserien i två bärande avseenden: här har Homelander suttit en tid som diktator, och gränsen mellan fiktion och MAGA-verklighet blir allt tunnare; och här får vi också viktiga luckor i backstoryn fyllda: vem som startade Godolfkin University och varför.

När vi kommer in i handlingen i säsong 2 har universitetet fått en ny rektor, perfekt castad med TVdags-favoriten Hamish Linklater, vars karaktär Cipher begåvats med hela serieuniversumets mest mystiska superkrafter, och han omformar universitetet från oetisk korporativistisk-ideologisk forskningslaboratorium till putinistisk soldatutbildning och armébygge.

Vi får klart för oss att hela Vought-industrin har en hardcore-kärna av white supremacy-ideologi, samtidigt som samhället i stort inte har en aning utan bara reagerar på den ständigt pågående artificiella supe-realityshowen. Parallellerna med dagens USA hade inte kunnat vara kusligare.

Den specifika spinoff-ensemblen av mer eller mindre upproriska universitetsstudenter – med Jaz Sinclairs suveräna supe Marie Moreau i spetsen, som kan kontrollera sitt blod som ett externt vapen – börjar nu interagera med den hemliga oppositionen, företrädd av Erin Moriartys efterlysta »terrorist« Starlight.

Actionmässigt är Gen V precis lika påhittigt extremt våldsamt som The Boys, och min enda invändning är att relationerna mellan supe-studenterna har för mycket drag av young adult, vilket drar ner betyget en smula. ♦

Vilken final! Vilken sista tredjedel! Poker Face växer vidare mot episk säsong 3

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

När jag recenserade den nya Poker Face-säsongen i juli ville jag inte mer än antyda hur bra avslutningen av säsongen skulle bli, eftersom känslan av överraskning lätt hade kunnat spoilas … så jag nämnde det bara som hastigast i en bildtext:

Finalavsnittet kom ut på SkyShowtime i veckan, så nu vill jag ta upp både Steve Buscemi-grejen och hur den slutliga knorren smögs in i de sista fyra avsnitten utan att vi märkte det, men gav en enorm kickback i slutscenerna.

Men först bara ett par rader om Natasha Lyonnes huvudkaraktär, som hon berättar om här:

Det finns en scen mot slutet av säsongen som säger massor om hur noga och kreativt karaktären arbetats fram av inte bara Lyonne och serieskaparen Rian Johnson, utan i allra högsta grad av tongivande manusförfattaren Laura Deeley. I sista avsnittet skrev hon den här repliken för Lyonne, när denne instruerar Patti Harrisons karaktär vad hon vill ha från dinern:

»Butterfingers, Almond Joy, freeze-dried taffy and jerky, but not that sweet kind, the good stuff.«

Och jag tänker på hur väl det sitter ihop med hur hon i säsongspremiären sprang omkring med ett griljerat kalkonben, och hur hon under säsongens gång också utvecklar ett vape-beroende.

Även in character-klädstilen utvecklades en smula den här säsongen …

… och även att hon skaffar en CB-radio till bilen är i linje med hennes säregna karaktär, som dock är alltför lätt att karakterisera som en manisk beroendepersonlighet – jag skulle snarare säga att hon är en intensiv vanemänniska som, utjagad i ett liv i limbo, blir beroende av enkla vanor, vilka som helst, vissa sorters snacks och godis, CB-radio …

… och, förstås, att lösa brott! 😄

Den här säsongen ruvar dock på ett större ägg som kläcks i huvudet på tittaren först halvvägs in i sista avsnittet – efter att setupen byggts upp i bakgrunden av vad som föreföll var ytterligare vanliga procedurfall i säsongens sista tredjedel.

Det är alltså Steve Buscemi som ger röst åt Lyonnes CB-radiokompis, ett spår som är lite märkligt, nästan overkligt, eftersom »Citizen Band Radio« på 27 Mhz har en räckvidd på bara någon mil, max 15 kilometer. Med tanke på Lyonnes road movie-liv – skuggar Buscemis mysko karaktär henne?

Sedan är det ju också Buscemi som sätter upp hela slutplotten, eftersom det är tack vare honom Lyonne kan låna en lägenhet i New York, där de sista fyra avsnitten utspelar sig. Och hon blir själv offer för en setup som vi som tittare inte fattar förrän i finalen – som återigen, såklart, skickar ut henne på vägarna, på flykt, med en helt suverän ny premiss till nästa säsong.

Jag älskar hur Rian Johnson bygger så mycket av seriens ramstory på att ge oss bitar till det större pusslet, samtidigt som vi är upptagna med att klura på de mindre avsnittspusslen. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Wayward på Netflix, Skavlan & Sverige, The Morning Show på Apple TV+, The Residents m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

This post is for paying subscribers only

Already have an account? Sign in.