[235] »Geniet Tim Robinson gör det igen – med en … konspirationskomedi?«

Allra först: Pluribus närmar sig. Breaking Bad- och Better Call Saul-skaparen Vince Gilligans första nya serie sedan Walter White- och Jimmy McGill-universumet avslutades. Och som jag skrev förra veckan. normalt tar jag inte upp trailers och förhandsspekulationer, men när det gäller en comebackande Vince Gilligan, och när de senaste veckornas Pluribus-sneak peaks varit så kryptiskt frestande, kan jag inte låta bli.

Först, i måndags och onsdags, fick vi ytterligare två teasers, liknande de tidigare …

… och kolla de tre rökpelarna i bakgrunden i slutet av nedanstående scen, är det en post-apokalyps vi får?

Och så i torsdags, den allra första teasern med lite mer av dialog:

Vad man kunnat utröna hittills är att mänskligheten tycks ha drabbats av någon sorts konstlad lyckoepidemi, som Rhea Seehorns huvudperson tycks vara ensamt immun mot. Och framför allt får jag känslan av att Pluribus hamnar kusligt rätt i tiden.

Premiär den 7 november på Apple TV+. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Chair Company (HBO Max)
2. Task (HBO Max)
3. Slow Horses (Apple TV+)
4. Monster: The Ed Gein story (Monster: Berättelsen om Ed Gein, Netflix)
5. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
6. Solsidan (TV4 Play)
7. Chad Powers (Hulu/Disney+)
8. Bookish (Mister Books mysterier, U&Alibi, SVT Play)
9. La Suerte. Una serie de casualidades (Fate, Hulu/Disney+)
10. I Fought the Law (I Julies namn, ITV/SVT Play)

Tim Robinsons vuxna barn blir barnsligt vuxet

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ingen gör roligare tv-serier än Tim Robinson. Jag har tidigare försökt sätta fingret på exakt varför, och inför hans sensationella nya serie The Chair Company (som inte är en sketchshow som hans signaturserie I Think You Should Leave with Tim Robinson) …

… tycker jag vi går igenom det en gång till. Inte minst som jag publicerade det bakom betalvägg förra gången, och eftersom Robinson i den nya serien adderar ett spännande perspektiv i manéret – återkommer till detta mot slutet av den här texten.

Men för att ta det från början:

Mina barn har alltid gnällt på mig för att min humor lätt landar i att härma barn. Inte så att de tyckt att jag gjort mig lustig på deras bekostnad, mer att de tyckt att jag skämmer ut mig genom att vara som ett barn. Men – det är ju det roligaste jag vet! Att iklä mig barnets psyke och självbild. Barnet som envist hävdar sin oskuld när tungan är färgad av tjuvad choklad. Det handlar inte om att barn är löjliga utan hur mycket av det där som fortfarande finns kvar i oss vuxna.

Inte undra på att komikern och Saturday Night Live-alumnen Tim Robinson känns som min tvillingsjäl. Nästan all hans humor bygger på exakt detta, först i underskattade mästerverket Detroiters …

… och de senaste åren i hans Netflix-flaggskeppsserie I Think You Should Leave with Tim Robinson, skapad av samma kompisgäng kring Tim som Detroiters, med Zach Kanin och Sam Richardson i spetsen (Kanin är också medskapare till nya The Chair Company).

Som när Tim Robinson i början av den senaste, tredje säsongen av I Think You Should Leave blir avbruten för ett viktigt jobbmöte precis när han ska äta sin french hot dog-lunch, gömmer korvbrödet i kavajärmen, och låtsas vara »jättetrött« så att han kan lägga sig ner mot konferensbordet och lättare äta av korven i ärmen i hemlighet.

Detta är det första lagret i humorn. Det andra lagret är att alla andra vuxna i Tim Robinsons iscensättningar alltid konfronterar honom rätt ut, som till ett barn. »Vi ser att du har en korv i ärmen …« Och det tredje lagret i humorn blir då givetvis hur Robinson reagerar som ett barn även på detta – blånekar, smusslar ännu mer eller klumpigare, tappar det, börjar gråta, blir aggressiv, etc.

Kort sagt: jag älskar oförmåga att se sig själv, vet inget roligare, men heller inget mer rörande. Och det är den brytpunkten Tim Robinson ständigt vill hitta, ruta in och pröva gränserna för.

En av mina absoluta favoritsketcher från säsong 1, delar av den syns halvvägs in här …,

… där en kille ska kräva pengarna tillbaka från en skivproducent som har som affärsidé att lura lättmanipulerade män med grava bekräftelsebehov att de är potentiella rockstjärnor, så att han kan sälja på dem värdelösa låtar och dyr studiotid. När den lurade killen i slutändan lik förbaskat går in i det trånga inspelningsbåset och sjunger, supernervöst, »Moon river rock, moon river roll«, drabbas jag av akut andnöd. Det är så rörande och så hysteriskt roligt.

Men halvvägs in i scenen anländer en annan av de lurade männen, som har fått en låt av producenten som heter »Palm Tree«. Och när den medelålders snubben sjunger den urkomiskt kassa texten om »palm tree girls, palm tree guys«, med clueless Billy Joel-look, kommer jag att tänka på min yngsta dotters första egna låt, när hon gick i förskolan, som gick »coola killar, coola tjejer, ooh-aah-ooh«.

Exakt där blottas hela storheten med Tim Robinson, för mig. Han får mig att bryta ihop av skratt, men också av empati och kärlek till barnet och människan.

Mina Robinson-recensioner blir ofta väldigt långa och sega, för jag kan inte låta bli att gå igenom hela sketcher i detalj. Jag drabbas liksom av en tvångskänsla att jag på gränsen till att bli haveristisk måste förklara hur extremt kul det är och varför. Kanske för att sketcherna är så långa och (faktiskt) intellektuellt komplexa i sin iakttagelse-extremism att de inte kan sammanfattas i trailers. Dessa blir tvärtom bara fåniga. Inte rörande fåniga eller genialt fåniga, som sketcherna är i sin helhet, utan fånigt action-förvrängda.

Exkursionen i den tredje I Think You Should Leave-säsongen börjar med en populistisk skränig politisk pratshowvärd som sjunker ner i stolen och börjar »kolla mobilen« så fort han sätts på pottan av en skärpt gäst. Sketchens ram är en promotion-reel han gör för sitt tv-program, och som omärkligt men snabbt glider över i en reklamfilm för mobiltelefoner, och inkapslad i varje replik finns en ocean av högtstående oförmåga-att-se-sig-själv-humor. »Jag har massor av appar och spel, obviously, och ett medeltidsspel, obviously«, säger han – den vuxna talkshowstjärnan. Och man är både rörd till tårar av gapskratt och stum av beundran inför hur sketchen hamnade där, stum inför Tim Robinsons exceptionella förmåga att förflytta sig blixtsnabbt mellan tankerummen.

Likt Larry David driver hans karaktärer sina dysfunktionellt fixa idéer till vägs ände, men där David gör det efter en sorts normal social linje, om än i utkanten, gör Robinsons karaktärer det enbart i sina egna bubblor, med lager på lager av tics och tillkortakommanden som inte bryr dem det minsta. Humorn uppstår och förstärks i två led, först där hans egna synapser glappar, sedan där det sociala inte ens glappar utan bara är tvärstängt. Men ändå har dessa komplett inkapabla karaktärer lyckats få jobb, bostad och något som på ytan liknar vuxenliv … så humorn förstärks också i ett tredje led, när man tänker: hur fan lyckades den här dåren med det?

Som killen på kontoret som erbjuder sig att skjutsa hem kolleger efter krogkvällar – det är bara att ringa honom, när som helst, han har gett dem sitt kort. Sedan när han dyker upp och hämtar folk visar det sig att han är ute och extraknäcker som »The Driving Crooner«, han spelar vokaljazz i bilen och har en 1930-talshatt plus cigarr målade på sidorutan, så det ser ut som om han sitter croonar och puffar i hatt, om man ser honom precis från sidan. Men så fort bilar passerar honom i körfältet bredvid tappar han det helt, skriker »fuck, de försöker få mig att se fejkad ut!« och beklagar sig över att världen inte är redo för hans startup-idé.

Och med perfekt tempokänsla vilar Tim själv från sketcherna ibland, då också humoranslaget tillåts skifta. Som när Detroiters-parhästen Sam Richardson tar över i några minuter som en entreprenör som byggt en »proposal park« dit folk får komma och fria till varandra. Men den extra supermjuka gräsmattan drar samtidigt till sig fribrottare hela tiden, som kommer för att »träna slams« så att de brakar rakt in i de friande paren.

Med den senaste säsongen tog Tim Robinsons sketchbyggen ytterligare ett steg ut i det hjärnvilda. Ofta förvrids narrativen som om de vore sjuka mardrömmar i sketchform. Som när en kvinna parkerat hos en vän och upptäcker att en man med 150 centimeter hästsvans fastnat under hennes hjul.

Han är oresonligt stingslig, anser sig utsatt för förtryck, men ber ändå kvinnan ta hans mobil (där han har hundratals foton på cigarrer) och kommunicera med hans kompis som väntar på en restaurang, det blir en incident med en äcklig skärmdump med hovmästaren, samtidigt som en annan man med hästsvans börjat kaxa från andra sidan gatan om att han minsann inte sitter fast utan kan röra sig som han vill, och så sätter sig ner i gräset bara-för-att, varpå mannen under bilen får sista ordet, skrattar hysteriskt, gapar: »Du satte handen i hundskit!«

Sedan har vi sketchen om en mjukisman med oturligt uppfuckad date-frisyr (han visade frisören en tidningsbild på Bryan Cranston men frisören tittade på cockerspanieln på motstående tidningssida), som ändå får dejtens sympatier för att han berättar så självutlämnande om misstaget. Men i en typisk Tim Robinson-manöver förmår han inte utnyttja den fördelen utan fastnar inuti sig själv och fortsätter klaga. Så efter »ååh, jag ville så gärna se fin ut för dig« … kommer »… och, ååh, jag ville så gärna ha två flickvänner …«

Min favorit är när luftkonditioneringen kickar i gång med ett dån på ett kontor och personalen reagerar – »det där skrämde skiten ur mig« … »och jag trodde det var åska …« – tills Tims figur säger »jag trodde det var en vulkan!« och de skrockande skratten, som han förväntat sig eftersom alla andra fått dem, tystnar. »Vulkan? I Southfield?« säger tjejen närmast, och adderar ironiskt »jag önskar jag kunde vara i din hjärna«. Tim känner sig uppmuntrad, svarar »ja, det är awesome!« och börjar leta efter mer han kan säga något »jag trodde det var …«-knäppt om. För att visa hur awesome skumt det är i hans skalle. Överdramatiskt hajar han till inför en liten bläckpenna, »jag trodde det var en kniv!«, och inför en överstrykningspenna:

»Jag trodde det var en liten hallick som gick omkring!« Chefen kommer förbi, säger till tjejen att hon inte ska uppmuntra honom. Han snappar upp att tjejen sedan tycker lite synd om honom, och lägger sin hand på bordet, hon lägger sin ovanpå … och connectar. Hon ser vad han ser. Vulkanen utanför kontorsfönstret. Den gulkostymerade lilla hallicken på skrivbordet.

Det är två och ett halvt år sedan säsong 3 kom på Netflix, vilket skulle kunna låta som om serien kanske inte blir förnyad. Men Robinson har mer eller mindre lovat mer av sketchserien, trots att han och Zach Kanin nu smitit emellan med nya The Chair Company.

Efter att ha varit så mycket fan av Tim Robinson i sketchformatet känns det stort att nu se honom och Zach Kanin skapa en sammanhållen komediserie där hans huvudroll – precis som den han gör i Andrew DeYoungs nya långfilm Friendship – är en homogen karaktär som utvecklas över tid. Här tar Tim Robinson sitt nakna, barnsliga sketchmanér och utvinner nya kvaliteter.

Här gör han en platschef för en ny, lokal shoppinggalleria som tokhavererar efter att i ett känsligt läge, inför publik, ramlat i golvet på grund av en trasig stol. Tankarna på stolen, eller på det mystiska företaget som tillverkat den, äter upp honom, tar över hans liv så att det går ut över familjen, jobbet och inte minst honom själv – han blir sina sämsta sidor och ingenting annat, och han är lika usel på att maskera det som hans karaktärer alltid är i sketchserien. Den fascinerande skillnaden är att i sketchserien stannar det vid att han är ett vuxet barn – i The Chair Company känner man igen sig själv i hans reaktioner och oförmågor. Ni liksom jag må vara hyfsat bra på att maskera våra tillkortakommanden och hålla inne med störiga känslor, men Tim Robinsons manér att vara usel på det ger oss en sorts hisnande insikt om oss själva.

Hans patenterade iakttagelsehumor får en ny, förhöjd kvalitet.

I Think You Should Leave-fans känner igen Tims typiska kontorsråtta som liksom både passar in och är sjukt udda, med en högre fallhöjd än alla andra (och som ofta faller hela vägen ner, utan skyddsnät); och vi känner också igen avantgardismen, den (mar)drömlika surrealismen, men att se detta i ett sammanhållet narrativ förhöjer också själva produktionen, ger hela serien ett större djup. Det är till exempel svårt att inte upprepade gånger komma att tänka på Severance.

Jag kommer att skriva mer om The Chair Company när vi alla sett hela serien och är redo att se den igen. Detta är ju också typiskt Tim Robinson: man vill leva med hans serier över tid och ständigt återvända till dem. ♦

Följer undertexthumorn med till HBO?

Jag har sett The Chair Company via Warners amerikanska pressajt och har i skrivande stund ingen aning om hur svensktextningen på HBO kommer att vara när serien får premiär i dag. Jag hoppas den är bättre än Netflix svenska undertexter till I Think You Should Leave with Tim Robinson. Men – denna har till och från varit så usel att den gett ett extra lager av humor, om än ofrivilligt.

Som i sketchen som spelade upp en pokerkväll med ett gubbgäng som drar trötta hånfulla stories om sina fruar för varandra, tills en av dem till slut opponerar sig mot sexismen.

En del av dialogen lyder så här, sedan en av gubbsen sitter med en flush på hand:

Gubbe 1: »Oh… flush!«
Gubbe 2: »That’s what my wife says every time I have to pee. And I say, ›I’m just gonna pee again in ten minutes, what am I gonna do, flush again? It’s just piss.‹«
Gubbe 1: »›Just piss‹« … that’s good …«

Och här, damer och herrar, kommer Netflix översättarspelevinks version:

Gubbe 1: »Åh … färg.«
Gubbe 2: »Det får mig att tänka på min fru. Hon behöver så mycket smink att hon använder målarfärg. Jag brukar säga att ›jag har skaffat en färgad fru‹«.
Gubbe 1: »›Färgad fru‹ … den var bra …«

Jag satte både groggen och askfatet i halsen! ♦

Amerikansk klass-action med nytt konspirationsdjup

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det intressanta med The Blacklist-skaparen Jon Bokenkamps nya Apple TV+-serie The Last Frontier är inte hans uttryckliga inspiration från 1990-talsaction som Con Air, The Fugitive, Point Break och Enemy of the State. Utan anpassningen till vår tid – eller kanske rättare sagt, den anpassning till vår tid som inte ens behövt göras: samtidsrelevansen uppstår i det hårt spända, i överdrifterna.

Handlaget må vara lånat av Jerry Bruckheimer och Tony Scott, liksom traditionen med ondskefulla underrättelsetjänster, men ramstoryn i The Last Frontier, om ett fullständigt urspårat CIA med konspirationer inuti konspirationer, känns mer 2025 än 1995 (eller, för den delen, 1975 och Tre dagar för Condor). CIA har ju aldrig varit potentiellt ondare – och galnare – än nu.

Men det bästa i samtidsförankringen är tonvikten på lokal förankring och mänsklig pålitlighet, något som Jason Clarkes huvudkaraktär också formulerar konkret: i en mindre stad som Fairbanks kommer man alltid att behöva sina grannar. Det är en fenomenal och trösterik motpol till vår alienerande polarisering via sociala medier.

Seriens startpunkt är att ett antal av USA:s farligaste kriminella, de flesta livstidsdömda, ska flyttas längs en hemlig flygrutt via Alaska, men kraschar i vildmarken utanför Fairbanks. Under tio timslånga avsnitt ska 18 psykopater fångas in, var och en med sin egen backstory och förmåga till extremvåld och manipulation. Det ger i sig en viss procedurseriekänsla. Men ramstoryn är större och starkare än så: ombord på planet finns en sjukt skicklig CIA-spion (en perfekt karismatisk Dominic Cooper) som bytt sida, och som visar sig ha en konspiratorisk koppling till allt som händer. Polischefen på plats i lilla Fairbanks, spelad av nämnde Jason Clarke (som jag älskade så mycket i Brotherhood, underbart att återse honom i en liknande roll här, principfast men prövad, både familjeman och community-ledare), får mycket på sitt bord: att hitta alla förrymda galningar, att hantera CIA och FBI, och att hålla ihop sin familj, plågad av en tragedi (och en jobbig hemlighet kopplad till den).

Haley Bennett spelar en psykiskt ansatt CIA-kontakt som visar sig ha en djupare relation till Dominic Coopers antagonist än hon först medger, och ett slags triangeldrama tar också sin början – hela tiden med CIA:s ledning som en stor och allt mörkare skugga i bakgrunden.

Huvudstoryn är spännande och smart från start, däremot undrar jag i början om jag verkligen ska kunna engagera mig i jakten på alla de andra »vanliga« fångarna. Men det visar sig bli en starkare och mer integrerad del av helheten än man först tror.

När finalen är över (och öppnat dörren för säsong 2) och allt lagt sig och jag funderar på vad det är jag just sett så får jag två dominerande känslor. Å ena sidan är serien löjlig bortom godtagbar logik, i samma Apple TV+-nisch som Hijack. Å andra sidan är den suveränt gjord, full av engagerande action och sentiment, och stakar faktiskt ut en sorts väg framåt för det amerikanska tv-actiondramat.

Och samtidigt som jag skriver detta visar även verklighetens Fairbanks en anständighetens väg ut ur Trumpismen:

The Last Frontier väcker hopp. ♦

Spanska found footage-kungen tillbaka med nyavågenfilmisk tjurfäktar-dramedy

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Tänkte bara göra en blixtvisit hos Disney+ nya spanska tjurfäktningskomedi Fate (originaltitel: La Suerte. Una serie de casualidades), men fastnade säsongen ut. Den sög in mig direkt i första avsnittet med en filmisk, impressionistisk ton, en nästan dokumentärnära skildring av en Madrid-taxichaufför (Ricardo Gómez) som av en slump dras in i ett turné-crew kring en veteran-tjurfäktare (Óscar Jaenada) – han jobbar extra för att finansiera juridikstudier, crewet är obildade andalusier med maffia-touch, men de får för sig att den unga chaffisen bringar tur med sig och han faller för deras burdusa direkthet och tuffa kärlek.

Det blir en resa i dubbel bemärkelse. Och även om mycket händer står det samtidigt ganska still, och det är stillaståendet som är det stora med serien. Ett avsnitt kan utspelas kring en tjur som sliter sig i Benidorm, ett annat kring ett par skor och att chaffisen provar tjurfäktarens hatt (ett stort no-no!); och här finns resonemang – verbala och symboliska – om tradition versus progressivitet, men det är samvaron, tjafset, glädjen, gatumyllret, hotelltristessen, väderrapporterna på radio som hörs överallt, som är grejen. Känslan av att något ligger i luften och att detta något är livet.

Efterhand förstår vi att tjurfäktarens tagit beslutet att pensionera sig. Jag älskar hans avslutningsfest i näst sista avsnittet, där hela produktionsteamet verkar ha gått på total inspiration i långa, sociala scener som får mig att tänka på 1960-talets spanska Nuevo Cine. Undertiteln »Una serie de casualidades« betyder »en serie tillfälligheter« och det säger något om känslan, men inte om pregnansen hos regissören Paco Plaza, mest känd för genombrottet med found fotade-skräckklassikern [Rec] för 15 år sedan.

Fate är förunderligt engagerande, inte riktigt en fyra i betyg men bra nära. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar I Fought the Law, The Lost Station Girls, The Resurrected, Boots, Daddy Issues + The Alabama Solution m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!