[236] »Koka björn skrämmer slag på mig – inte inför det förflutna men inför vad som väntar«

Bäst i tv-världen just nu

1. Koka björn (Hulu/Disney+)
2. The Diplomat (Netflix)
3. The Chair Company (HBO Max)
4. Task (HBO Max)
5. Tystnaden (SVT Play)
6. Slow Horses (Apple TV+)
7. Murdaugh: Death in the Family (Hulu/Disney+)
8. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
9. Solsidan (TV4 Play)
10. Chad Powers (Hulu/Disney+)

Koka björn skildrar vår egen tids vilda västern

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Efter slutscenen sitter jag kvar länge, skakad av Skarsgårds allra sista replik. Jag kan inte spoila den, men den skrämmer slag på mig – inför vad som väntar, här och nu, utanför tv-rummet.

Varför blir jag smått förtvivlad när jag läser övriga recensioner av Koka björn? Nog för att jag i viss mån, patetiskt nog, känner mig som ett slags tv-konstens emissarie i denna värld av historielös kritiker-afasi, men serieskaparen Jesper Harrie och hans ensemble och produktionsteam klarar sig gott utan min självpåtagna messianska börda. Nej, förtvivlan känner jag över att vara ensam i kollegiet om att bli tagen av den stora berättelsen i Koka björn, den kusligt stora berättelsen om vår egen tid.

Jämför Mikael Niemis romanförlaga med Jesper Harries tv-version: Kriminalgåtan är densamma, den historieforskande skildringen av 1850-talets Tornedalen likaså, men där boken i övrigt lägger fokus på mötet mellan tro och vetenskap, upplysning kontra vidskepelse, kollektiv skuld och frälsning, klass och makt, skär tv-serien ut en tydligare samtidskontext – fast den med Niemis underlag betonar det tidlösa och urmänskliga, så att den blir skrämmande fatalistisk. Sådant som uttrycker rädsla och vidskepelse i boken lyfts fram som desinformation och påverkansoperationer i serien. Gustaf Skarsgårds präst och hans fosterson, Emil Karlsens Jussi, slåss inte bara mot okunskap utan mot det auktoritära styrets manipulerade narrativ, som utnyttjar okunskapen, får sin mörka energi från den. Underton i romanen, huvudtema i serien.

Det gör också att serien får vingar. Skarsgårds Sherlock Holmes-manér med drastiskt omnipotent slutledningsförmåga och hastig framåtlutade gång medan han suger intensivt på pipan ansluter sig fint till trenden av lättsamma procedurdetektivserier, och inte minst då historiska sådana som Mark Gatiss Bookish, som jag recenserade för två veckor sedan, eller i spannet mellan The Alienist och Shardlake. Jag tycker denna del av serien, den charmiga mysdeckaren, är hur bra som helst. Påhittig, ljuvligt underhållande, ett perfekt möte mellan Mikael Niemi, som tänkt på alla eventualiteter i seriemördargåtan, och Jesper Harries och regissören Trygve Allister Diesens tv-dramaturgiska förmåga att skapa tillräckligt med tvivel och osäkerhet kring några få misstänkta.

En nyckel till de djupare rummen i serien är hur seriemördaren snabbt når insikt om att han, som Skarsgård säger, »vet att han inte kan lura mig, men han kan lura andra«. Sådana referenser till vår sönderpolariserade tid skivar hela berättelsen i tolkninglager och motstridiga berättelser. Det är inte bara kristendomen som ser hotet i hedonismen, versus folkligheten som ser hotet i en bildad elit, utan snarare den korrupta eliten som skapar denna bild därför att den hotas av juridisk och vetenskaplig rätt och moral. Det kunde vara republikaner mot demokrater i dagens USA. Ytterligare ett sådant lager i serien är hur de två finska syskonen har motsatta minnesbilder av misären de växt upp i. Detta finns förstås redan i romanen, som jag får lust att återvända till eftersom jag får känslan att den var mer förebådande än jag förstod när jag läste den. Trump var president då också, men då höll institutionerna och lurade oss att tro att botten var nådd.

Även den historiska komplexiteten i boken är fint representerad i serien: Sveriges historiska behandling av samerna, som ekar allt högre också i vår tid, komplicerad av minoritet-traditionalismens civilisationsskräck och bildningsförakt: »Nybyggarna och eras präster är våra fiender, de tar vår mark och våra renar och dödar oss med sin sprit och sina böcker.« Det är när tv-serien citerar dessa teman, inte för kläderna, smutsen och de timrade stugorna, som den blir en tornedalsk western.

Tack vare den välbyggda romanen får tv-serien ett storartat slut där konspirationen skär genom hela samhället och den dramatiska, blodiga upplösningen skär genom berättelsens samtliga teman. Niemis fundament ger överhuvudtaget serien en imponerande litterär minimalism med en dialog som kan vara både rinnande fjällvatten och skvattram ovanför myrens förmultnade mörker.

Efter slutscenen sitter jag kvar länge, skakad av Skarsgårds allra sista replik. Jag kan inte spoila den, men den skrämmer bokstavligen slag på mig – inför vad som väntar, här och nu, utanför tv-rummet. ♦

The Diplomat når en sweetspot som överträffar både The West Wing och House of Cards

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Relationen mellan Keri Russell och Rufus Sewell är komplicerat elektrisk, i meningen avklippta kablar som fulkopplats ihop igen i ett virrvarr av plus/minus-poler, kortslutningar och små explosioner.

Alldeles innan jag började se den nya The Diplomat-säsongen på Netflix såg jag det gamla Daniel Romano-avsnittet av den prisade kanadensiska musikdokuserien The Neighbors Dog …

… där Romano säger, drygt tio minuter in i videon, att han »gillar gamla grejer, hantverket i dem imponerar mer på mig än i nya saker, och det gäller föremål, kläder, musik … det lades ner mer omsorg på dem då, mer positiv energi …« Och de orden ekar vidare in i The Diplomat. Aaah, när det amerikanska politiska hantvkerket fortfarande var fyllt med professionalitet och esprit, positiv energi och omsorg om ämbetet och författningen!

Som vanligt fortsätter den nya säsongen exakt där den förra slutade, så i den här versionen av USA finns fortfarande ingen Trump, och inte en tanke på att någon Trump skulle kunna skicka hela regeringsuppdraget och utrikespolitiken i fördärvet. Det är starkt och nostalgiskt att Allison Janney, som nu svärs in som president i The Diplomat, återförenas med sina gamla The West Wing-alumn Bradley Whitford, som här blir First Gentleman.

Som vanligt inleds säsongen högdramatiskt eftersom det var i det läget förra säsongen slutade, men inledningsvis störs jag ändå lite av tanken på hur detta USA inte längre existerar, hur samtiden strippat serien på, ja, samtid.

Men desto mer imponerande då att jag så snabbt kommer in i serien – och, som vanligt, återigen, förlorar mig i den, känner rysningarna komma, leendena, lättrördheten, engagemanget.

Den svalt ironiska Vita huset- och ambassad-jargongen börjar leva och betyda något – nästan som om ett hopp tänds. Och till största del handlar det om den komplicerat elektriska relationen mellan Keri Russells exceptionella London-ambassadör och hennes lika briljanta men mer wild card-ostyriga man, spelad av Rufus Sewell. »Komplicerat elektrisk« i meningen avklippta kablar som fulkopplats ihop igen i ett virrvarr av plus/minus-poler, kortslutningar och små explosioner … jag har skrivit mycket om deras relation tidigare, till exempel här, och den här säsongen fördjupas deras inbördes intrig i serien.

När premissdammet lagt sig efter ett par avsnitt och vi kommit några minuter in i episod 3 faller allt, verkligen allt, på plats. Här känner jag att The Diplomat inte bara peakar i sin egen cykel, den når en sweetspot som överträffar både The West Wing och House of Cards. Kanske känner jag så bara för att den har ett sådant exceptionellt shitty utgångsläge, men värdet blir desto högre. ♦

Jason Clarke! Patricia Arquette! Nick Antosca! Här är höstens true crime-lyxdrama

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Michael D Fullers goda kvalitetsdramameriter från Rectify och Quarry är egentligen bättre referenser här än Antoscas true crime-fantasterier.

Jag har följt produktionen av nya Hulu/Disney+-serien Murdaugh: Death in the Family lite extra eftersom Nick Antosca är en av mina största favoriter i tv-världen, och han har jobbat betydligt närmare kreatörerna Erin Lee Carr och Michael D Fuller än vad som framgår av eftertexternas »exekutiv producent«-cred. Och när Antosca – geniet bakom först skräckserierna Channel Zero och Brand New Cherry Flavor, sedan true crime-dramamästerverken The Act, Candy och A Friend of the Family – är kreativt involverad sitter jag på första parkett.

Det finns också flera excentriciteter här som skulle kunna sorteras in i Antoscas verktygslåda, men med sagt har huvudförfattaren och showrunnern Michael D Fuller själv goda kvalitetsdramameriter från Rectify och Quarry – de är egentligen bättre referenser här än Antoscas true crime-fantasterier.

Murdaugh: Death in the Family är i uppbyggnaden rätt traditionell. I inledningen får vi se ett nyligen inträffat blodigt familjemord, sedan tas vi tillbaka ett par år (samt ytterligare en generation bakåt i ännu ett tidslager) för att förstå bakgrunden. Jason Clarke (igen!) och Rosanna Arquette (ja, vilket par!) spelar föräldrar i en juristdynasti, långt mer dysfunktionella och på katastrofens rand än deras väletablerade yta åter ana. I en stor, levande ensemble sticker också Johnny Berchtold ut i en ledande roll som yngste son, svartaste får och känsligaste själ.

Serien ligger mycket nära verkligheten – så nära att man även tagit in journalisten som avslöjade sanningarna bakom morden, Mandy Matney, som karaktär i serien, och låtit den verkliga Matney både agera kreativ konsult och leda en companion-podcast som kan ses på Disney+ i anslutning till varje avsnitt:

En hel väv av metalager, alltså, eftersom Matney också gjorde den podcast som ligger till grund för dramaserien.

Det jag uppskattar serien mest för, innehållsmässigt, är dels skildringen av det konservativa vita USA, av sydstatsattityder generellt, och i synnerhet korruption byggd på nedärvda privilegier; dels den dysfunktionella mans- och familjekulturen, och därigenom också vapenkulturen. Sammantaget skapas en häxbrygd till true crime-drama som ger ett djupt engagerande och spännande narrativ, trots (eller kanske till viss del tack vare) övertydliga förenklingar. Dessa känns mer som avskalade arketyper än staplade klichéer.

Och om ni undrar varför Jason Clarke ser ut som han gör i serien – han har suttit lite extra länge i sminket för att bli en kopia av verklighetens Alex Murdaugh. Han berättar om denna förvandling i intervjuvideon ovan, och när ni sett seriens inledningsscen kan ni jämföra med hur samma skeende såg ut i verkligheten:

Serieskaparna har ju alldeles uppenbart byggt upp hela scenen som en kopia av den verkliga polisens bodycam-dokumentation. ♦

Molly Nutley & Ulf Stenberg tar över ångesthuvudrollerna i Tystnaden

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Stör ni er på Ulf Stenbergs machostajl i början ska ni veta att den kommer att få en kontrapunkt senare i serien där alla fördämningar brister.

Med tanke på vad Julia Heveus huvudkaraktär Nora fick utstå i Therese Lundbergs hjärtklappande starka vuxendramadebut Gaslight förrförra hösten är det inte mer än rätt att hon får avlastning i den nya, fristående fortsättningsserien Tystnaden, som har SVT-premiär i dag. Heveus är lika hudlös och urstark den här gången också, men faktum är att under sista tredjedelen är det Molly Nutley som kliver fram, eller, ja, exploderar av ångest.

Och mot slutet även Ulf Stenberg – stör ni er på hans machostajl i början ska ni veta att den kommer att få en kontrapunkt senare i serien där alla fördämningar brister.

Narrativet är för kongenialt och finurligt upplagt för att spoilas, men premissen är att Nora sedan traumat förra gången flyttat till Luleå, både för att fly och landa – via Tinder har hon fått kontakt med en kille därifrån, Linus (Otto Fahlgren, från Björnstad), som hon börjar träffa. När vi kommer in i handlingen något år senare har Linus varit försvunnen i flera veckor och Nora börjar tillsammans med killens övriga närmaste (även Oskar Laring måste nämnas här, fullständigt fenomenal som barndomskompis) för att söka svar på inte bara vart Linus tagit vägen utan på frågor om både hans och deras egna inre väsen och relationer.

Auteuren (ja, serieskaparen/manusförfattaren/regissören) Therese Lundbergs serie-universum bör ses från första början. Om ni ändå tvekar och vill hoppa in i Tystnaden direkt, eftersom den lanseras som »fristående«, lägger jag in en bearbetad version av min Gaslight-text här nedan – se den som antingen inspiration till att se Gaslight (som finns kvar på SVT) eller som recap. Tystnaden har några återblickar från den förra serien, men det är snarare Julia Heveus hela gestaltning av Nora – exempelvis den spända närheten till skratt – som vinner på att man sett Gaslight först.

När jag började se Gaslight gjorde jag jämförelser mellan SVT:s nya Gaslight och Lisa Linnertorps Threesome (som fått nypremiär på Viaplay i veckan, läs mer längre ner i nyhetsbrevet), men till SVT-seriens nackdel. Threesome är den bästa unga svenska relationsdramaserien som över huvud taget gjorts (givetvis toppade den min nordiska lista 2021), och att Gaslight hade beröringspunkter kändes gott nog, och motiverade mig att fortsätta titta.

Men halvvägs in i serien hände något storartat. Plötsligt blev jag osäker på om svagheterna verkligen är svagheter – eller en sammanhållen styrka. Så långt har jag tyckt att dialogen är underlägsen den i Threesome, att karaktärerna liksom inte säger någonting, pratar i klyschor (mer än allt annat säger de »fucking«). Men när Julia Heveus huvudkaraktär blir förälskad i en något äldre kille, spelad av Adam Jankovic, förändras dialogen. Skratten blir mindre forcerade, klyschorna mindre identitetsmässigt desperata. Fortfarande klyschiga, men »icke-verbala« är en bättre benämning, eftersom den får mig att känna fascination och tacksamhet. De här människorna brukar inte skildras i tv-serier, inte så utdraget och närgånget. De ungefär lika gamla karaktärerna i Threesome bodde i London, hade mer självförtroende, vilja och riktning. Karaktärerna i Gaslight är bara vilsna, kommer inte in på folkhögskola, har snubblat på vuxentröskeln, dricker för mycket, lutar sig mot varandras vilsenhet.

Och när det psykiska och fysiska våldets mörker sänker sig är det karaktärernas brister och svagheter som skapar djup och trovärdighet. Serien blir på nattsvart allvar. Det förminskande, destruktiva, klaustrofobiska, gör serien stor och vidsynt. Den skildrar hur skrämmande stort det är när unga människor ska formas av andra och forma sig själva.

Hur ska huvudpersonen Nora kunna hitta verktyg och strategier för att ta sig ur offerrollen när hon går från obalans till fritt fall? Hon skildras så övertygande av Julia Heveus att jag vid flera tillfällen drabbas av en allomfattande föräldrainstinkt, jag glömmer att det är fiktion och vill bara stoppa tiden och säga till Nora precis det hennes mamma säger till henne i telefon i början, det där »det kommer att bli bra« som aldrig riktigt fungerar men måste sägas ändå, om och om igen. Bitvis blir serien för mig en instinkt att inte överge Nora.

Men även förälskelsen känns äkta, den som kommer att leda till det destruktiva. Man förstår att Nora först inte uppfattar dissonanserna och sedan förnekar dem, söker tryggheten i förälskelsen som inte längre är.

Båda huvudkaraktärernas föräldrarelationer är också berörande. Särskilt Jankovic psykopatiska mamma är fantastiskt gestaltad. Märkligt nog berättade inte SVT vem skådespelaren är vare sig i eftertexter eller i pressmaterialet – men hon heter Jannike Grut, och jag blev en sådan fan av hennes rollprestation i Gaslight att jag intervjuade henne om den. SVT genre-taggade för övrigt Gaslight med »Barn«, vilket kanske är brukligt för young adult-serier men särskilt fel här eftersom detta verkligen inte är något för barn. Själv skulle jag definiera det som ett tidlöst vuxendrama om arv och miljö, unga relationer och övergrepp. Therese Lundberg rör sig på samma höga auteur-nivå som Threesomes Lisa Linnertorp. Ja, även regimässigt. Scenlösningarna imponerar, växlingarna mellan närbilder och halvdistans, mellan ansiktsperspektiv framifrån och från sidan; hur kameran rör sig oroligt och nära, över axlar, underifrån, skiftar mellan stressat och aktsamt, alltid för att liksom bättre komma åt att se och förstå.

Det är mäktigt skickligt berättat, Lundberg lyckas ta in alla aspekter, förklara alla grunder, processa det psykologiskt.

Hennes förra unga serie, Dör för dig, en prisbelönt UR-serie från 2021, hade tiominutersavsnitt och yngre ungdomar, men exakt samma tema. Jag har passat på att se den också. Den har även samma typ av förlopp, och innehåller flera kritiska scener som upprepas av Gaslight men går längre, och fulländas.

Therese Lundberg har levt med den här historien i flera år och metodiskt värkt och mejslat fram den. Inte undra på att hon lyckats utmana och sporra skådespelarna till sådana prestationer. Att Julia Heveus är bra visste vi sedan Vår tid är nu och Partisan, men för Adam Jankovic är detta faktiskt en debutroll. Han har dock länge funnits i Lundbergs närhet, och var producent för Dör för dig. Han verkar inte ha fortsatt skådespelandet efter Gaslight, men han skrev och regisserade UR Play-serien Främlingar förra året:

Producent var Therese Lundberg, så se den också, liksom Dör för dig, som en del i hennes expansiva men skarpt sammanhållna universum. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Vgly på HBO, Den största fisken på Netflix och Uddet på Youtube + Threesome, Slow Horses, The Onions Bad Pedophile, Marc Marons poddfarväl, Tesla-scam-doku och några rågade skopor kaffenördism. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!