[238] »Mayor of Kingstown speglar Sons of Anarchy«

Bäst i tv-världen just nu

1. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
2. I Love LA (HBO Max)
3. Koka björn (Hulu/Disney+)
4. The Diplomat (Netflix)
5. The Chair Company (HBO Max)
6. Tystnaden (SVT Play)
7. Slow Horses (Apple TV+)
8. Solsidan (TV4 Play)
9. Devil in Disguise: John Wayne Gacy (Peacock/SkyShowtime)
10. Murdaugh: Death in the Family (Hulu/Disney+)

Mayor of Kingstown startar ny nedåtspiral med Edie Falco

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Behovet av Jeremy Renners informella »borgmästare«, på ständigt språng för att mäkla vapenvila men alltid tvingad att ta lagen i egna våldsamma händer, har aldrig känts mer mytologiskt.

Jag brukar dra långa rekapitulationer om varför Mayor of Kingstown är en så bra serie – Taylor Sheridans enda som fortfarande verkligen håller – men den här gången får det räcka med en länk till allt det som varit:

För nu vill jag fokusera på en upptäckt jag gjorde under slutet av förra säsongen, och som jag inte kan sluta tänka på när jag börjar följa nya säsong 4 – hur mycket, och varför, den här serien väcker samma känslor hos mig, samma reaktioner och instinkter, som Sons of Anarchy gjorde.

Själva säsongsfinalen förra gången gav mig även en ödestyngd Gotham City-känsla, det där mörka och förhöjda organiska tillståndet hos en megastad där kriminaliteten sitter ingjuten i urbaniteten, och flerfrontskriget mellan gängen är det allsmäktiga som alla måste förhålla sig till. Behovet av Jeremy Renners informella »borgmästare«, på ständigt språng för att mäkla vapenvila men alltid tvingad att ta lagen i egna våldsamma händer, har aldrig känts mer mytologiskt. Där finns ett slags mörk omnipotens som låser nedåtspiralen som status quo, precis som hos Sons of Anarchy också.

S3-finalen var ju rena paradigmskiftet, så vi börjar där: Michael Beachs fängelsechef gick ensam och oövervakad in till arierna på gården med syftet att bli ihjälslagen – hade han begått självmord på annat sätt hade hans alienerade familj inte ens fått försäkringspengar. Aidan Gillens Milo återuppstod från de döda och dödades igen av Renner, men hann låta ryssmaffian detonera först. Extrem shootout i trafikstockningen på den stora stadsbron där Tobi Bamtefas Bunny återtog gängmakten och Renners polislillebror, så fint spelad av Taylor Handley, sköt psykopatkollegan och SWAT-bödeln Sawyer (Hamish Allan-Headley) för att rädda en privatperson med barn i baksätet. Dubbla lojaliteter tvingade honom till tystnad under rättegången och nu åker han i fängelse. Och Emma Lairds Iris tog en avsiktlig dödsöverdospå bussen bort … ingen kommer undan Kingstown.

I och med detta träder Edie Falco in i rollen som ny fängelsechef och inte bara Michael Beachs motsats utan även Jeremy Renners och hela seriens antites.

Manusförfattare till både S3-finalen och den nya säsongspremiären är Dave Erickson, som var exec-producent och flerårig manusförfattare på Sons of Anarchy och skapade den klassiska biker-seriens stilistik och ton ihop med Kurt Sutter. Och Mayor of Kingstown är som en direkt fortsättning på tematiken i SoA: den sunkiga sammanblandningen av kärleken till familjen och lojaliteten till och brödraskapet, det konstanta gränskriget, fatalismen, den moraliska cancern, våldets kretslopp.

Jag har bara sett säsongens första avsnitt, som kom på SkyShowtime i veckan – med presentationen av Edie Falcos karaktär, Handley-brorsans hopplöst omöjliga plan att lämna Kingstown med fru och litet barn så fort han släppts ur fängelset, och ett gäng döda ryssar på tågrälsen, huvudena kapade mot skenan. Vem är det nu som mobiliserar för krig? Bogotá, fattar vi snart.

Återkommer med en komplett säsongsrecension. ♦

Många missar i dansk Gåsmamman – ändå spännande

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Hennes undercover-alias har kommit hem från Dubai och öppnat superexklusiv butik – men kunderna frågar inget om vem som designat smyckena, och hon berättar det inte. Det pekas bara, »de där är fina«.

Ung polisaspirant med trasig bakgrund (Clara Dessau) väljs ut av dansk säkerhetspolischef (Nicolas Bro) för att ersätta en dödad undercover-agent i en svår utredning av ett knarksmugglarnätverk. Hon ska samla bevisning genom att bli vän med gängledarens (Afshin Firouzi) hustru (Maria Cordsen).

En väldigt typisk premiss för en undercoverethriller, alltså. Och dessvärre utan någon vidare tonträff eller realism. Två irriterande exempel:

• Huvudpersonens undercover-alias är en juvelerare som återvänt från Dubai och öppnat superexklusiv butik – men kunderna frågar inget om vem som designat guld- och diamantsmyckena, och hon berättar det inte. Det pekas bara, »de där är fina«, »Ja, det är 18 karat« …
• Danmarks skickligaste poliser klagar över att gängledaren är exceptionellt svårfångad – men vi får se honom sitta med sedelräknare och cash och sköta drogleveranserna direkt från sina företags lokaler. Eeh …?

Det jag har svårast för är att gängledaren, som sig bör, är kategoriskt misstänksam och jävligt skärpt, och ställer de perfekta frågorna till undercover-polisen, men på något sätt missar att hon – talangfull men orutinerad – alltid svarar så förbaskat skevt. Som när hon kommer till gängledarens hus för att återlämna ett plagg hon lånat av hans fru. Han frågar: »Hur kom du hit?« Hon svarar, efter viss tvekan: »Taxi.« (Hon blev avsläppt av en Säpo-kollega.) Att han tror att hon ljuger bekräftas av hans nästa fråga: »Och du bad inte taxin vänta?« Trots detta väljer han att lita på henne efter den ordväxlingen.

Men allt detta till trots – det blir rätt spännande. Och mycket som först känns apart, onödigt och utdraget (som att gängledarparets lilla dotter tar stor plats) ger plötsligt full effekt i en stark final som pekar direkt mot en fortsättning – och, kanske, en allvarligare dansk Gåsmamman.

Jag tycker inte Clara Dessau är så bra (andra har kallat henne »fynd«), och vänskapen hon odlar med Maria Cordsens karaktär känns inte på djupet som den borde. Det blir mest Cordsens karaktär som projicerar, och det är oklart hur genomtänkt detta är i manus och regi. Men skådespeleriet är ändå en anledning att se serien – Afshin Firouzi är helt jäkla magnetisk. ♦

Den nya musiken lyfter Saltkråkan

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

På 1960-talet utstrålade serien idealism i en progressiv värld, i synk med nuet; nya Vi på Saltkråkan försöker ge oss en idealism i en regressiv, repressiv värld och hjälper oss snarare att blunda lite extra hårt.

Bara ljudet av den nya SVT-versionen av Vi på Saltkråkan är en upplevelse. Peter Nordahl har skrivit ett helt nytt soundtrack som spelats in live med Kungliga Filharmonikerna, och det låter fransk impressionism, Debussy, mitt i svallet från Stenhammar och Alfvén; därmed låter det också som svensk film och tv kunde göra på 1950- och 60-talen, underbart överlastat men med poetisk dynamik i stället för bombastiskt sentimentalt, i samma anda som Ulf Björlins original-score.

Men när jag började se Karin Arrhenius och Fredrik Edfeldts uppdatering och nytolkning av serien var jag ju inte alls beredd på att få se … ett konstverk. Inte på det här sättet. Så när även resten av produktionen gör samma försiktiga uppdatering av 1960-talsestetiken, och barnskådespelarna säger nästan samma repliker med nästan samma tonfall och närhet till skratt, och skärgårdsidyllen är i samma färgskala och de små äventyren är lika tidlöst småskaliga … och så länge barnen fortfarande känns som något slags naturtrogna Saltkråkan-dockor, då känns det för några ögonblick nästan som en »Midsommar 2« av Ari Aster.

Men det är bara i början. Snart blir barnskådisarna levande på riktigt. De är helt fantastiskt charmiga, Edfeldt lyckas få dem att göra samma sak med sina förlagor som Peter Nordahl med sin. På samma sätt är Philip Zandén en perfekt idiomatisk Vesterman trots robotgräsklippare på tomten, och Henrik Norlén är farbror Melker med förtjusande små förskjutningar. Torsten Lilliecrona var mer fysiskt gestaltande, i all sina koleriska tragikomik, och därmed mer av en klassisk ofrivillig pajas, medan Henrik Norlén kör med en modernare passiv uppgivenhet. Och där original-Melker bara satt med sitt tomma ark i skrivmaskinen och fnurrade på öppningsfrasen »Denna dagen ett liv« sitter neo-Melker med en fullskriven laptopskärm och raderar mening efter mening med lakoniskt korthuggna »Nej … nej … nej«. Jag kan identifiera mig med både gamla och nya Melker!

Sedan fascinerar det också hur den här serien kommer till oss nu som en isolerad ö av evigt idylliskt sommarljus mitt i ett omvärldsmörker, precis som – vilket Anna Hellsten påminde om i en fin SvD-recension och Johan Svedjedal underströk i sin bok Den rätta knycken – den ursprungliga serien kom i en tid av Järnridå genom Europa, atombombsskräck och JFK-mord. Men på 1960-talet utstrålade serien ändå idealism i en progressiv värld, i synk med nuet; nya Vi på Saltkråkan försöker ge oss en idealism i en regressiv, repressiv värld och hjälper oss snarare att blunda lite extra hårt.

Vilket kanske bidrar till Ari Aster-känslan. Men det förhöjer också upplevelsen, gör den mer kreativt extraordinär. ♦

E.T. kommer tillbaka (till Stockholm, med hippie-community)

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Evakueringen av Stockholm är den största någonsin i en fiktion, filmiskt eller skönlitterärt. Och så … skildras den inte?

Först och främst: detta kommer att se ut som en sågning, en bra bit in i recensionen, men häng kvar så kommer ni i slutändan sannolikt att få lust att se TV4:s nya sci-fi-serie Vi kommer i fred när den får premiär på torsdag.

Säg att en gigantiskt främmande farkost plötsligt, en vanlig bister hösteftermiddag, står fixerad ovanför Stockholm. Vad skulle hända? Hur skulle regering, försvarsmakt och underrättelsetjänster reagera? Jag kan säga vad som inte skulle hända – nämligen det vi får se i den här serien.

Jag syftar dock inte på att rymdbesöket framställs som old school-regionalt, det vill säga att alla i början väntar på att Sveriges regering ska uttala sig (inte NASA eller Washington eller Kina eller … nåt). För just detta förklaras efter ett tag: farkosten är biologisk, en sorts jättesvamp, och den har – häpp! – utomjordsliga egenskaper som gjort att den undgått upptäckt hela Vintergatan fram till Sergels torg (även om vi svenskar sedan tydligt kan se hur den förflyttar sig till Sala).

Nej, det är alla hoppiga krumbukter och konstigheter i manus.

• Som när regeringens säkerhetsråd sammankallar ett internt krismöte om händelsen, och det utmynnar i att en av deltagarna får i uppdrag att kila i väg och kontakta Must för att höra »om de sett nåt på satellitbilderna«.
• Eller den enorma evakueringen av Stockholm, den största någonsin i en fiktion, filmiskt eller skönlitterärt. Och så … skildras den inte? Hux flux över en natt så har en miljon stockholmare lämnat sina hem.
• Och några dagar senare bedöms faran vara över, bara för att jättesvampen svävat i väg från Stockholm, och plötsligt hörs det i radionyheter i bakgrunden att »djurgårdsfärjan har börjat gå igen och vardagslivet har återgått till det normala«. En miljon stockholmare are back again! Tur jag hade ljudet på så jag inte missade världshistoriens största evakuering efter Operation Hannibal 1945.
• Sedan är det rena kontinuitetsmissar som stör också, det tycks ha varit stökigt att få ihop manus, regi och klippning. Som när en kvinna dör i slutet av första episoden, under stor dramatik – fast hennes död redan ingått i ett kollage av internationella tv-nyheter långt tidigare i avsnittet.

Allt detta känns så onödigt. Utan att ha läst förlagan, Anders Fagers novell Queer Noveau 2.0 (från antologin Andra vägar – tio nya utopier 2015), så är det uppenbart att källmaterialet är starkt och spännande och hade kunnat tas bättre omhand, inklusive att uppdatera med de stora, givna politiska teman som pandemin och auktoritära strömningar öppnat våra ögon inför.

Men – serieskaparen heter Lars Lundström, en av svensk drama-tv:s stora under 2010-talet, från Tusenbröder till Labyrint och Äkta människor, och även om den här comebacken är skakig har den också många kvaliteter. Karaktärerna och dialogen är bra, likaså nerven i det politiska och den generella skildringen av hur ett samhälleligt kaos aldrig annonserar sin ankomst.

Så Vi kommer i fred känns trots allt som en av veckans måste-serier. Dels är den spännande. Dels fungerar faktiskt de visuella effekterna. Jättesvampen är verkligen inte dum. Och varelserna som till slut ger sig till känna är … okej, på gränsen till kackiga, det kanske är en humörfråga, men jag gillar dem, både i form av stora E.T.-hippiesar och små kannibalkrabbor. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Down Cemetary Road, Nya Noa Nyman, The Simpsons, The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin Halloween Special + Pluribus, Slow Horses, Larry David, Lankum m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!