[239] »Breaking Bad-skaparen sprider AI-smitta i Albuquerque«

Bäst i tv-världen just nu

1. Pluribus (Apple TV+)
2. Death by Lightning (Netflix)
3. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
4. I Love LA (HBO Max)
5. De levande (/SVT Play)
6. Parterapi i Gagnef (SVT Play)
7. The Chair Company (HBO Max)
8. Solsidan (TV4 Play)
9. Devil in Disguise: John Wayne Gacy (Peacock/SkyShowtime)
10. Där solen alltid skiner (SkyShowtime)

Vince Gilligan är tv-världens David Byrne

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det är samma regi- och manus-team, Marshall Adams är huvudfotograf, Skip McDonald har klippt, även Peter Gould är med på ett hörn … En chimpans med darttavla kan pricka in att Vince Gilligan ligger bakom det här.

Föreställ er att en AI-språkmotor tar över världen genom att helt enkelt kapa åtta miljarder människors hjärnor. Alla individer försvinner, men deras kroppar, namn och minnen bevaras i datainlärda versioner som seriekopplats i en allsmäktig kunskapsbas.

Men, för att citera Asterix: Hela mänskligheten? Nej, det finns några få motståndskraftiga individer kvar. Och tänk hur alla andra (före detta) människor måste framstå för dem: som om ens ChatGPT-fönster plötsligt pratar med en ur allas munnar, i alla telefonlurar, imiterar hela den mänskliga omgivningen.

Pluribus sägs vara en motreaktion mot Vince Gilligans tidigare serier Breaking Bad och Better Call Saul – den verkliga totala friheten i science fiction i stället för den oerhört ansträngande kreativa driften att under 14 år bereda sig total frihet inom ramen för en kriminalserie med strikt kausal struktur. Ett stort »tänk om …« utan givna svar i stället för en obönhörligt konsekvensstyrd femsäsongersserie med sexsäsongers-prequel.

Men … var utspelar sig serien? I Albuquerque. Vem spelar huvudrollen? Better Call Sauls Rhea Seehorn. Hur är den kreativa metoden – scenografi, scenlösningar, tempo och dynamik, långa åkningar från mikrodetaljer till makroperspektiv? Exakt som i Breaking Bad och Better Call Saul. Det är samma regi- och manus-team, Marshall Adams är huvudfotograf, Skip McDonald har klippt, även Peter Gould är med på ett hörn … En chimpans med darttavla kan pricka in att Vince Gilligan ligger bakom det här.

Ja, det är science fiction. Vince Gilligan är ju sci fi-nörden som inledde karriären med att skriva 30 Arkiv X-avsnitt, och Pluribus lånar lekfullt tankespår från Invasion of the Body Snatchers och John Carpenters The Thing.

Men varje sådant plot-fäste är en gummiboll som studsar mot vår samtid och tillbaka till Pluribus: världen omkring oss likriktas alltmer i en strävan efter viralitet, och den yttersta viralen är den som sprider sig till miljarder hjärnor. Att de bodysnatchade AI-människorna i serien är oförmögna att göra något mot Rhea Seehorns karaktär utan hennes medgivande, men ändå har planen klar även för henne, är en spegling av hur Meta eller Apple direktlänkar till medgivanden, förbi tio sidor finstilt. Och när bodysnatcharna i serien, som annars svarar snabbt i telefon, blir sårade av Seehorns avighet, »behöver lite distans« och lämnar henne helt ensam i Albuquerque, spelar de in ett mekaniskt telefonsvararmeddelande som förklarar allt detta – och sedan tvingar Vinnigan oss att lyssna på hela meddelandet varje gång vi ska få höra vad Seehorn talar in efter signalen. Även tionde gången hon ringer bodysnatcharna spelas hela meddelandet upp, och vi förflyttas hela vägen till verklighetens telefonköer.

Eller ta killen som också är en av de motståndskraftiga (de är 13 stycken, i hela världen) som älskar den här nya AI-robotmänskligheten så att han kan leva loppan med James Bond-fantasier och fysiska sexorgier i Las Vegas – jag tycker visserligen att hans passager är seriens longörer (så långt Apple låtit mig se, 7 avsnitt av 10), men de gör en stark poäng i likheten med 2025 års regredierande retro-manstrend.

Bodysnatcharna rör sig förresten i ett slags lös men magnetisk koreografi som får mig att associera till David Byrnes konsertturné som förflyttar sig över USA just nu …

… och det finns något David Byrneskt över Vince Gilligan – den obotliga stiliseringen, djupt amerikansk och nostalgiskt modernistisk, med fokus och tro på människans kreativa kraft i en farlig värld.

Eftertexterna till varje avsnitt av Pluribus avslutas med »This show was made by humans«. ♦

Presidentmordet vi inte visse vi ville veta allt om

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En studie i hur spontant och överraskande stora politiska rörelser kan formas, först till synes ur intet, sedan tvärtom ödesbestämt. Något som skänker tröst i vår tid.

Det här är ett av årets stora amerikanska fynd, för mig.

Jag har ju i upprepade nyhetsbrev efter presidentvalet oroat mig över det amerikanska politiska samtidsdramats förändrade förutsättningar. Hur länge till vågar amerikanska produktionsbolag satsa på Trump-kritiska perspektiv? Se vad som hände med en av höstens mest intressanta serier, efter mordet på Charlie Kirk – Apple TV+ ställde snabbt in premiären av The Savant med Jessica Chastain, om vitmakt-terrorister, för att slippa hamna i regimens och MAGA-drevens skottglugg. Och jag har tänkt högt att kanske är historiska dramaserier en framkomlig väg. Det är av samtidspolitiska skäl vi alla behöver bli bättre på att lära av historien, och amerikaners behov är akut.

Förra årets serie om mordet på Abraham Lincoln 1865, Manhunt (recenserad här), var så fascinerande inte minst för alla paralleller med nutiden. Men då hade jag ändå hyfsad koll på både Lincolns presidentskap och bakgrunden till mordet, rotat i inbördeskriget och efterdyningarnas inrikespolitik. Bara 16 år senare inträffade nästa presidentmord i USA, på James A Garfield, och det slår mig först när jag börjar titta på nya Netflix-serien Death by Lightning att jag inte vet någonting alls om vare sig denna president eller mordet på honom. Desto mer fängslande då att även denna historia, skildrad med imponerande vision och omsorg av serieskaparen Mike Makowsky, kantas av mönster som går igen i vår tid.

Serien verkar väldigt trogen sin bokförlaga, Destiny of the Republic: A Tale of Madness, Medicine and the Murder of a President av journalisten Candice Millard, vilket borgar för historisk trovärdighet. Vi får följa Ohio-jordbrukaren och kongressledamoten Garfields (Michael Shannon) sensationella väg till Vita Huset parallellt med den psykiskt sjuke mördarens vilsnare livsväg, andlöst starkt gestaltad av Succession-stjärnan Matthew Macfadyen.

Därmed får vi en skildring av ett historiskt politiskt mord, och av psykisk ohälsa i 1880-talets Washington, men också av en sexkult (!), och av det republikanska partiets historia – nog så viktigt i dagar som dessa att påminnas om att Republikanerna var partiet som stoppade slaveriet medan Demokraterna försvarade det.

Jag älskar skildringen i första avsnittet av det Republikanska konventet i Chicago, första veckan i juni 1880, då den både stolta och uppfordrande termen »the party of Lincoln« föddes. Den anonyma James Garfield gick från att inte ens vara kandidat inför första röstningsrundan – men få en (1) röst för sitt brinnande tal för en av förhandskandidaterna – till att mot sin vilja stå som segrare efter 36 röstomgångar.

Därmed bjuder Death by Lightning också på en studie i hur spontant och överraskande stora politiska rörelser kan formas, först till synes ur intet, sedan tvärtom ödesbestämt. Något som skänker tröst i vår tid. ♦

Men Netflix svenska översättningar …

… är ju bara helt åt helvete. Det är Death by Lightning ytterligare ett bevis på. När Matthew Macfadyens rollgestalt, den bipoläre blivande presidentmördaren, i ett av sina maniska skov presenterar en aktivistiskt kristen dagstidningsidé för sin syster och svåger, »The Daily Theocrat«, så översätts det i Netflix undertexter med »Dagens Teknokrat«. Det vill säga den direkta motsatsen till vad som avses.

Så ovärdigt en så bra och viktig serie full av korrekta, lärorika historiska detaljer, varav storyn om Dagens Teokrat är en. ♦

Daft Punk förlöser De levande

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Parallellt med gruppens kamp för att långsamt bli lite bättre går minnesbilderna åt andra hållet, mot kulmen på traumat. Upplösningen är chockerande stark och en omtumlande aha-upplevelse.

»We’re up all night to get lucky«, den ikoniskt hittiga Daft Punk-textraden, får en helt ny innebörd i nya franska Bataclan-terrordramat De levande, som kom till SVT Play i veckan bara två dagar efter premiären i hemlandet. När överlevargruppen sjunger den tillsammans för första gången tycker jag det är lite effektsökeri. När de sjunger den igen i finalen flödar tårarna.

Egentligen hade jag ingen lust att se serien om terrorattacken i Paris 2015. Åtta avsnitt PTSD-terapi …? Men det är ju ändå min gamla The Staircase-favorit Jean-Xavier de Lestrade som gjort serien, och skådespelarlistan är suverän, så jag bet ihop.

Jag har sviktat i min tro på Lestrade. För tre år sedan kom ju Antonio Campos meta-mästerverk på HBO med samma namn som Lestrades The Staircase, som avslöjade den franska regissörens dåliga omdöme under dokumentärinspelningarna (jag skrev om det här). Men i vintras kom Gryningsdåden i Sambre, som jag älskade (och som ligger kvar på SVT om ni inte sett), och De levande är något liknande – kraftfullt verklighetsbaserat, fokus på de djupa inre såren hos offren som överlevde.

Som vi sett i en annan fransk Bataclan-dramaserie, förra höstens The Confidante (finns fortfarande på HBO Max; jag recenserade den här), träffades många överlevare i terapigrupper efteråt, vilket också lockade fejkare. The Confidante fokuserade intressant nog på en sådan, vilket gav en thrillerspänning utanpå sorghanteringstemat. De levande (originaltitel: Des vivants) har också en fejkare, men intrigen överraskar på helt andra sätt.

Lestrades skildring av sju överlevare, som vi får följa både individuellt och i grupperspektiv under flera år efter terrorkatastrofen, är baserad på grundlig research, från djupintervjuer med offer till rättegångsprotokoll, och äter sig in i en tills man själv känner sig som en i gruppen och bryr sig som fan om hur alla ska komma över traumat och hitta tillbaka till ett något sånär lyckligt liv.

Det där med att man själv känner sig som en i gruppen växer främst fram mot slutet. Genom hela serien har vi fått korta minnesbilder från hur de alla satt gisslan på golvet i en trång korridor, i terroristernas våld, tills de brutalt fritogs av en insatsstyrka. Parallellt med att vi får följa gruppens kamp för att långsamt må lite bättre går minnesbilderna åt andra hållet, allt närmare kulmen på traumat. Jag ska inte spoila mer än så, men upplösningen på den delen är chockerande stark och en omtumlande aha-upplevelse. Efter att ha fått kämpa lite själv för att förstå allas inre demoner är allt plötsligt glasklart, i synnerhet den mest komplicerande historien, om en deprimerad make och pappa (Benjamin Lavernhe) som jag stundvis blir lika arg på som hans fru blir (Alix Poisson, som hade huvudroll i Sambre) – sista halvtimmen förstår jag honom så in i märgen. ♦

The White Lotus möter Svenska hjärtan på Mallis

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag tänker så smått på brittiska dramatiker som Alan Ayckbourn och Alan Bennett, som gärna skrev för tv. Eller en modern Lars Molin.

Det här var ju en märklig historia.

Första avsnittet, dominerat av Per Lassons huvudkaraktärs 50-årsfest, är exceptionellt bra. I en scen där Lasson står en halvtrappa ner i vinkällaren och råkar höra sina två inbjudna gamla anställda prata om hur tragiskt det är att deras forna chef inte har några kompisar, utan måste bjuda dem, tänker jag att det är på väg åt ett helt nytt håll för regissören och serieskaparen Felix Herngren. Jag tänker så smått på brittiska dramatiker som Alan Ayckbourn och Alan Bennett, som gärna skrev för tv. Eller en modern Lars Molin.

Men den känslan håller inte riktigt i sig. Där solen alltid skiner är för lång för det, utan att karaktärerna direkt växer eller fördjupas.

Vilket inte betyder att de är grunda. Per Lasson är en naturkraft från början, lika självlysande här som i Tunna blå linjen, och behöver allvarligt talat inte växa. Han hittar en spännande skreva mellan det avväpnande leendet, den bussiga storebrorsigheten och den oreflekterade narcissismen som får hela serien att vibrera. Och hela casten hakar på – Erik Johansson, Lisa Linnertorp, Rakel Wärmländer, Claes Månsson, Suzanne Reuter, Peter Magnusson … bara skådespelarfesten är sevärd.

Både storyn som helhet och Josefin Johanssons och Maria Nygrens detaljrika manus är bra. Vad hände egentligen när bröderna slutade jobba tillsammans i ICA-butiken i Linköping som föräldrarna byggt upp, hur gick det till när ena brorsan blev ICA Maxi-vd och den andra hantverkare jagad av kronofogden? Nu har Lasson-brorsan sålt butiken för 300 miljoner och flyttat till Mallorca, men är för ångestfyllt självupptagen för att fatta att han hela tiden sviker sitt löfte att börja umgås med familjen. Hans fru var tidigare ihop med den yngre brodern, och allt gammalt halvbegravet kommer upp till ytan igen efter den där 50-årsfesten.

Det är som sagt märkligt, för allt är så bra och genomtänkt, och kombon av Svenska hjärtan och The White Lotus är ju genial, inte minst som Där solen alltid skiner har samma olycksbådande atmosfär som Mike Whites serie. Men någonstans mellan humorn och allvaret glappar det. Både komiken och dramat kommer i små utbrott utan att formen sätter sig och blir helt naturlig. Och under finalen gör den här tematiska luddigheten att jag blir lite illa till mods av vad som händer. Dessutom får jag känslan av att karaktärernas handlingar styrs mer av intrigbyggets logik än av någon psykologisk förankring.

Å andra sidan är det ju också märkligt att när min fru börjar se serien i morgon, då den får premiär på SkyShowtime, är jag redan sugen att sitta med och se allt igen. Så det kanske är ett misstag att bara ge den en trea i betyg. I så fall ber jag om att få återkomma. ♦

Leksandsgnäll, klassisk romcom & Joel Spira som Sveriges Jack Lemmon

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Magnus Kreppers bryska dalmas-ungkarl älskar att prata skit om sitt älskade Leksand – jag har aldrig tidigare sett en dramatisering av denna negativistiska supporter-arketyp.

Först tänkte jag nämna några glitchar mellan manus och regi i nya SVT-serien Parterapi i Gagnef, men det känns helt irrelevant efter ett tag. Det är fascinerande hur långt en serie kan förflytta sig, eller kanske snarare förflytta tittaren, på bara några avsnitt.

En annan sak jag först tänkte skriva är att det här är »Joel Spira Show«. Så dominant är han till en början att jag bara hade anteckningar om honom på min skrivplatta, och hans komiska gestaltning av obekväm stress och mindervärdeskomplex fick mig först att anteckna »tänk en uppdaterad Gösta Ekman i Mannen som slutade röka«, och sedan »… en uppdaterad Jack Lemmon i Ungkarlslyan«. Så låt oss konstatera detta först: jag har alltid gillat Joel Spira men aldrig sett honom på den här nivån, så rörande och flerdimensionell rolig, så fysisk. Och han är så mycket i bild, och närbild, att jag hamnar i långa funderingar över hans plastiska förmåga. Jag upptäcker hur hans framtänder försvinner under överläppen när han ler, medan tänderna åt sidorna är mer synliga, och hur mycket det också bidrar till den där handfallna charmen.

Det är också kul hur hans karaktär, en fumlig psykolog som gör bort sig i Stockholm och får hjälp till comeback på Gagnefs vårdcentral av sin kända psykologiprofessor till pappa (Gustav Lerin), totalt hatar romcoms. Det ärkul dels för att hela serien är en regelrätt romcom; dels för att han har till synes starka skäl att hata romcoms (de skapar förljugna förväntningar hos folk som han sedan måste avprogrammera, som parterapeut) – men i själva verket själv längtar efter romcomens kittlingar.

Det är därför symptomatiskt att det som får honom och Josefin Asplunds karaktär att falla för varandra, trots att hon är en av dem som går i parterapi hos honom, är den gemensamma humorn. Tror inte jag sett Asplund så här strålande heller förut. De har en ljuvlig, sammanlänkande tonträff tillsammans, i skarp kontrast till hennes fästmans (en lika fenomenal Björn Elgerd) tondövhet.

Och, ja, nu har jag ju redan kommit in på varför min första impuls om »Joel Spira Show« var så fel. Detta är en uppvisning i ensemble-spel. Och nämner jag även Magnus Kreppers bryska dalmas-ungkarl, som älskar att prata skit om sitt älskade Leksand (har aldrig tidigare sett en dramatisering av denna negativistiska supporter-arketyp förut, jag älskar att serieskaparen haft en sådan känsla för detta!), så har jag fortfarande bara nämnt hälften av alla fina skådespelarprestationer (Maria Sid ...!).

Serieskaparen, det är manusförfattaren är Wilhelm Behrman, veteran som tidigare varit huvudförfattare på Den osannolika mördaren. Och regissör är stensäkra Lisa James Larsson (som jag intervjuat här i brevet tidigare, om Agatha Christies Hjerson).

Serien leder fram till en julmarknad, och skildrar även julen dessförinnan, så det är perfekt att den portioneras ut på SVT med ett avsnitt i taget fram till december. Rena romcom-julkaldendern för vuxna. ♦

Mongo-miner och bajskalsonger i Sydney-förort

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

När drogningen med kloroform misslyckas försöker han i stället fånga in sonen med nerbajsade kallingar från tvättkorgen som strypsnara.

Den naturliga reaktionen efter fem minuter av denna australiska förorts-gangsta-variant av Dum & dummare är att fundera över om detta kan vara det allra, allra sämsta man sett, samt kippa efter luft inför rasse-humorn. Men efter tio minuter vill jag ha popcorn. Och jag gillar inte ens popcorn.

Efterhand visar det sig att Son of a Donkey inte är kass utan bara ett ovanligt hårdnackat case av klassisk idiothumor, komplett med mongo-miner och bajskalsonger. Vilket säkert inte är en överraskning för dem som redan känner till Superwog-bröderna Theodore och Nathan Saidden. De lanserade sina wog-karaktärer (i Australien syftar det rasistiska »wog« främst på invandrare från Medelhavsregionen, själva har de grekisk-egyptiska rötter) redan 2008 på Youtube, där de har 3 miljoner följare och långt över en halv miljard visningar. 2013 lanserades de på Adult Swim, och 2018 som regelrätt tv-serie på både Youtube och australiska public service-bolaget ABC, med en andra säsong 2021. Men själv upptäcker jag dem först nu, när de uppdaterar konceptet för Netflix efter 17 år … ¯\_(ツ)_/¯

Bröderna Saidden spelar två karaktärer var – dels wogkompisarna Theo och Jonny, dels Theos pappa (Nathan) och mamma (Theodore). Runt denna imbecilla kvartett ser vi en större cast med fullständigt normala människor, vilket ger både förväntat komiska krockar och mer oförväntade sådana. Som när Theo och Jonny visar sig vara sådana superexperter på sin favoritburgarkedjas kemiska oljesammansättning och ost-utanför-köttet-ratio att de plockas in som konsulter av kedjans vd.

Och hur används bajskallingarna som rekvisita? Jo, när pappan (gestaltad som en grobian, bokstavligt talat, ja, ni ser i klippet närmast ovan) visar sig behöva en ny njure flyr han från sjukhuset för att själv plocka ut njuren från sin son, och när drogningen med kloroform misslyckas försöker han i stället fånga in sonen med nerbajsade kallingar från tvättkorgen som strypsnara.

Och så vidare. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: nya Alan Partridge-serien, Amsterdam Empire, Love is Blind, Slow Horses, David Cronenberg m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!