[241] »Nordirländsk passion & världens bästa polisserie«

Bäst i tv-världen just nu

1. Pluribus (Apple TV+)
2. I Love LA (HBO Max)
3. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
4. Kärlekens pris (Trespasses, Channel 4/SVT Play)
5. De levande (RTS/SVT Play)
6. The Chair Company (HBO Max)
7. Solsidan (TV4 Play)
8. The Paper (SkyShowtime)
9. English Teacher (FX/Disney+)
10. Parterapi i Gagnef (SVT Play)

Imponerande lätt och luftig 1970-talsimpressionism i inbördeskrigets Nordirland

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Keogan utmanar verkligen mallen när hon direkt i inledningen låter huvudkaraktärerna lekfullt diskutera Helen Mirren, Malcolm McDowell och A Clockwork Orange.

Den hyllade nordirländska miniserien Trespasses har fått SVT-premiär (svensk titel: Kärlekens pris) bara en vecka efter Channel 4-premiären i hemlandet, så när jag började se de fyra avsnitten var jag färgad av de brittiska recensionerna och full av förväntan. Efter ungefär halva serien var de höga förväntningarna fortfarande inte infriade och jag fingrade på bokstäverna »besvikelse« på tangentbordet.

Men bra tv-serier är levande organismer som det kan ta tid att lära känna.

Då ska ändå sägas att Trespasses börjar fantastiskt. Startkvarten är en av årets bästa. Inte för att jättemycket händer, men det är en alldeles ljuvligt hantverksmässig presentation av hela setupen, miljön och tidsandan, och jag älskar hur man inte bara låter Dusty Springfield i soundtracket och Helen Mirren i en Harold Pinter-BBC-pjäs på en pub-tv används som tidsmålande rekvisita utan på riktigt fästs i narrativet och dialogen – precis som i Louise Kennedys prisade debutroman med samma namn (Över gränsen på svenska). Ailbhe Keogans adaption är så trogen originalet att den inte bara noggrant mejslat ut storyvändningar och karaktärsteckningar, utan även en detaljerad pratighet i dialogen som nio av tio andra tv-bearbetningar hade utelämnat. Keogan utmanar verkligen mallen när hon direkt i inledningen låter Lola Petticrews och Tom Cullens huvudkaraktärer lekfullt diskutera Helen Mirren, Malcolm McDowell och A Clockwork Orange.

Att detta är hämtat direkt från romanen visste jag dock inte när jag började se serien – jag kollade upp boken i fredags, efter att ha sett sista avsnittet. Därmed visste jag inte heller vart de sista två avsnitten skulle ta vägen. Det som gjorde att jag länge tvekade inför vad jag såg var att kärleksrelationen i centrum av berättelsen – hon ung katolsk lärare, han äldre gift protestantisk advokat, en provocerande svår relation i en småstad utanför Belfast 1975 – skildrades så lätt och luftigt, medan det kompakta våldshotet och den ständiga oron runtom kändes distanserande. Men efterhand insåg jag att det är helt i linje med var Lola Petticrews rollgestalt befinner sig i tankar och känslor. Jag vill inte spoila händelserna som följer, men det är hantverket som till slut vinner över en på seriens sida – inte bara Alibhe Keogans manus utan nästan ännu mer regissören Dawn Shadforths egensinniga, följsamma metod att bryta upp realism och närvaro med impressionistiska rytmiska minnesbilder som kommer och går, precis som de gör på riktigt. Shadforth har rutinen från decennier av popvideoregi men också dramaspetsen från avancerade jobb som Billie Piper-mästerverket I Hate Suzie.

Av skådespelarna måste förstås också Gillian Anderson som alkoholiserad änka och mamma till Petticrews karaktär nämnas. Att hon landar på rätt sida gränsen till det parodiska är ett mirakel, sett till hur maxat hon spelar ut sina fyllor och sin brutalt grötiga irländska. Modigt och imponerande.

1975-soundtracket är för övrigt ett av årets bästa. Bara att placera Dr Feelgoods Roxette och Muds Tiger Feet i samma avsnitt räcker långt i den rankningen. ♦

Världens bästa polisserie? Tidernas bästa tv-final? Inget hotar The Shield

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Känslan av att sitta i Vics hyperaktiva hjärna: rädd för att missa minsta lilla oförutsägbara detalj men oförmögen att registrera allt på en gång; dödligt upptagen av ett pussel med bara aviga bitar.

Kriminalserieklassikern The Shield, enligt mig det sammantaget bästa som gjorts i genren, är äntligen tillbaka på en svensk streamingtjänst – på tisdag får den nypremiär hos Viaplay.

Den här posten från Indiewire fick många delningar och dök in i mitt flöde från många håll för ett par år sedan, efter att Succession-seriefinalen hade startat en diskussion om var den placerade sig på topplistan över bästa finalavsnitt. Det var ingen dum lista – intressant att den toppades av Mad Men, och utmärkt att den gav The Sopranos, Rectify, Halt and Catch Fire, Friday Night Lights, The Americans och Better Call Saul både höga placeringar och fina motiveringar.

Men – The Shield först på 15:e plats? Det där fick mig att gräva fram mina dvd-boxar i källaren och påbörja ett grundligt återbesök i det fiktiva LAPD-distriktet Farmington, och den gamla ombyggda kyrkan, The Barn, basen för seriens djupt problematiska »strike team«.

Låt mig förklara vad som gjorde The Shield så exceptionellt bra, och varför serieslutet borde ligga etta på alla finallistor.

Varje avsnitt av Shawn Ryans sju säsonger långa polisdrama inleddes av ett kongenialt musikaliskt ledtema, Vivan Romeros Just Another Day, där musiken illustrerade handlingens brutala Los Angeles-distrikt genom att smälta samma rap, metal och salsa och en röst upprepade ett distorterat vrål: »Staaaaay! Staaaaay!« Det långa finalavsnittet, däremot, inleddes, medan Michael Chiklis suspenderad huvudperson Vic Mackey körde bil i natten, med X:s gamla L.A.-punk-anthem Los Angeles, upprepande motsatsen: »Get out, get out …«

Under sju säsonger, motsvarande ett tidsförlopp av tre år, hade vi följt den vanvettigt korrumperade men ändå yrkesstolte och perverterat rättrådige Vic och hans strike team (som inte var narkotikapoliser utan hade ett mandat som gick över alla gränser); följt deras familjer eller brist på familjeliv; följt politiska karriärer, internutredare, brottsoffer och det kriminella gänglandskapet (The Shield var i mångt och mycket en råare, skräpigare, coolare The Wire); men mest av allt hade vi följt Vic Mackeys förvandling från jägare till jagad.

De första åren kändes The Shield som en snutserie i nedstigande led från Homicide: Life on the Street (Uppdrag: mord). Lite råare och rumligare, modernare, men även om Vic redan i andra episoden med berått mod sköt ihjäl en kollega så var han länge en sorts Uppdrag: mord-karaktär med jämförelsevis lätthanterliga problem. Vi lärde känna honom som en stationens alfahanne som inte kunde passera kontoret utan att mobba »Dutch« (Jay Kranes) med diverse skrivbordshyss – moment som försvann ur serien efter att Strike Team rånade den armeniska maffians »money train«. Ett tungt tema som blev hela seriens vändpunkt, i och med att Vic blev villebråd och överlevare på en ny existentiell nivå. Inte minst som hans huvudmotiv redan från början hade varit att ekonomiskt säkra skolgång och specialresurser för sina två autistiska barn.

Säsong 7 var ett solitt mästerverk. Shanes och Maras Bonnie & Clyde-story (Walton Goggins och Michele Hicks), Ronnies (David Rees Snell) och Vics vänskap avskalad till en blodhundsjakt på Shane, Claudette (CCH Pounder) döende i lupus, Dutchs deprimerande partnerskap med Billings (David Marciano), Corinnes (Cathy Cahlin Ryan) hopplösa handfallenhet inför sin utagerande autistiska tonårsdotter, Acevedas (Benito Martinez) skelettartade borgmästarkampanj och hur allt eskalerade när Vic började spela ut den mexikanska knarkkartellen mot armenierna som dessutom var ett dödshot mot hans familj … Jag har varken förr eller senare sett en så makalöst spännande och mångbottnad story arc i en polisdramaserie. Hur skulle ett finalavsnitt kunna göra den, och hela serie-arcen, rättvisa? Jo, genom att spänna strängen så hårt att den skar in i halsen på tittaren för att sedan, när den slutligen brast, zooma in den innanför pannbenet på Vic Mackey.

Finalepisoden, som hade premiär den 25 november 2008, var en omedelbar klassiker, extremt spännande, extremt överraskande, extremt emotionellt, extremt bra på alla sätt, men också något mer ändå. Hela förloppet känns fortfarande levande, när jag tänker på det, mycket eftersom det ledde fram till en slutscen jag aldrig kommer att kunna skaka av mig, som kryper och kliar i mig fortfarande, och tog mig lika hårt när jag återupplevde den under min omtittning.

Vics hjärna och seriens kamera tycktes fullständigt synkroniserade under avsnittets 70 minuter. Hans oavbrutna plottande: kunde stå på en avlägsen avfart och bara tänka i två timmar. Men oftast behövde han bara sänka huvudet i några sekunder, eller frysa fast i en rörelse, för att sedan säga »wait a minute …« eller »jag tror jag har en plan för hur vi ska slå två flugor i en smäll«, varpå smällen ricochetterade och krävde ständigt nya dödsföraktande planer. Samtidigt såg vi förloppet via banbrytande handkameror, snabba utzoomningar, plötsliga vinklar från bakom fönsterrutor, från hustak; plötsligt kunde kameran strunta i personerna som förde dialogen och rikta in sig på en kvinna som stod och spolade gatan ren från grönsaksspill utanför hennes butik en bit bort … och känslan detta gav av att sitta i Vics hyperaktiva hjärna: rädd för att missa minsta lilla oförutsägbara detalj men oförmögen att registrera allt på en gång; dödligt upptagen av ett pussel med bara aviga bitar.

Och så temposänkningarna, mot slutet allt frekventare, i synnerhet tre långa, stumma tagningar med kameran långsamt inzoomande på Vics ansikte – först när mikrofonen slogs på i immunitetsförhöret hos I.C.E …

… sedan i förhörsrummet mitt emot Claudette, och slutligen i slutscenen i den cell-liknande kontorsmodulen:

Succession, The Sopranos, Mad Men … ja, de hade fantastiska finaler. Men det Shawn Ryan och Michael Chiklis gjorde med The Shields avslutande fyra minuter saknar fortfarande motstycke. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Landman, The Forsytes, King Karavan, Den italienska husdrömmen, Daddy Issues m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!