[242] »Barnens & musikens makt – storartad Stranger Things-finalupptakt«

Bäst i tv-världen just nu

1. Pluribus (Apple TV+)
2. I Love LA (HBO Max)
3. Stranger Things (Netflix)
4. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
5. The Chair Company (HBO Max)
6. Solsidan (TV4 Play)
7. The Paper (SkyShowtime)
8. English Teacher (FX/Disney+)
9. Parterapi i Gagnef (SVT Play)
10. Kärlekens pris (Trespasses, Channel 4/SVT Play)

Bästa säsongsstarten sedan allra första början av Stranger Things

Delsäsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️ (fyra avsnitt)

Musiken understryks nu som en verklig portalöppnare i seriens universum – tänk Oliver Sacks.

En biljakt efter ett monster i the upside down … där trodde man kanske inte att Stranger Things skulle hamna när man började se den här först småskaligt mysvarma och sedan alltmer storväxta ungdoms-sci fin. Men det är vad den första finalsäsongsvolymen landar i, jämte en enormt dramatisk och actionpoetisk höjning av insatserna inför Volym 2 som släpps på juldagen: det här är, mer än allt annat, Wills säsong! Serieskaparbröderna Matt och Ross Duffer må ha utvecklat storyn och universumet efterhand, intuitivt och utan färdig karta, men logiken i att återbörda Wills (Noah Schnapp) initiala trauma och göra det centralt för hela upplösningen ger ändå ett slags ödesbestämd känsla av helhet som serien inte haft sedan säsong 2.

Netflix släppte inga recensionsavsnitt i förväg till media den här gången, vilket gjorde att vissa recensenter nedlät sig till att sitta och stresskolla mitt i natten för att kunna bli först med sådan här rappakalja. Extra jobbigt förstås när nattvakande fans och recensenter lyckades få Netflix att krascha trots den extra bandbredden, som Ross Duffer avslöjat lite tidigare på Instagram:

Själv var jag inte särskilt sugen alls på Stranger Things just nu, vilket gör mina känslor för de här fyra avsnitten desto större. Återkommer strax till det, först en bakgrund.

De två inledande säsongerna (2016–2017) satt ihop perfekt. Den tredje kom kanske något år för sent (2019) men räddades av en hejdundrande shoppingmall-ig 1980-talsnostalgi och kändes i slutändan som en svåremotståndlig hyllning till den tidens fräsigare ungdoms-actionkomedi-blockbusters. Min känsla av att säsong 3 levde lite på övertid gjorde att jag var beredd att skippa säsong 4, som ju dessutom blev pandemiförsenad. Och jag kan se i mina anteckningar från förra säsongsinledningen att jag tänkte i negativa banor av hur »Dungeons & Dragons-charmen bytts ut mot highschool-klichéer«, »det unika blivit tvåa-på-bollen« och att »vi längs vägen fått bättre skolromantik i Sex Education, bättre fantasyskräck i Resident Alien, en vuxnare Winona Ryder-comeback i The Plot Against America och rusigare 1980-talsestetik i Physical«.

Det fanns helt enkelt ingen hejd på hur fel jag hade.

För in kom ju Dustin. Seriens stora original, i gestaltning av Gaten Matarazzo, som fortfarande, trots målbrott och numera fullvuxen fysik, verkligen är Dustin, i själ och hjärta, i varje scen. Och Dustin visade sig vara vägen in i ännu en oväntat lyckad Stranger Things-omgång. Hans hårlockar under basebollkepsen, hans fingrar över tangentbordsplasten, hans hembyggda antenn på taket, hans konstant högreaktiva energi – rösten, läspningen, den elektriska blicken! Allt stämde. Fortfarande.

Säsong 4 visade sig vara den dittills mest avancerade. Den var mer, på alla nivåer. Fler karaktärer, tätare mellan allt dyrare actionscener, fler spelplatser (från Kalifornien och Nevada till Alaska och Ryssland) och framför allt splatterhorror för byxmyndiga i stället för rysmysig rollspelsskräck. Serien hade nu helt enkelt vuxit i tilltalet inte bara med sina karaktärer utan med sin publik. Jag såg säsong 1 med min yngsta dotter, då 14 år, och ser i dag fram emot att få se Volym 2 av finalsäsongen med henne, nu 23, som höjdpunkten på tv-julen. Med nya dunderkaraktären Dipshit Derek! Snart mer om honom, men han sitter med vid bordet här:

Först ska jag medge att jag trots allt tappade fokus under upplösningen av förra säsongen. Actionsekvenserna blev för utmattande. Precis som under tidigare säsonger, när jag tänker efter: för mycket tv-spelsmanér, för lite drama.

Och sedan kom ju hela den där flyktscenen från the upside down när Max sprang för sitt liv med favoritlåten i öronen, Kate Bushs Running Up That Hill, som kompisarna på andra sidan portalen tryckte i gång på kassettbandspelaren:

Årets Scen, tyckte många. I min recension skrev jag att jag inte var lika övertygad. Jag tyckte att den var »för mycket spelestetik« och reagerade smått autistiskt på själva musikvalet: Max sprang ju inte uppför ens en metaforisk backe utan bara platt mot mål i en spelanimerad hinderbana …

Men under de första avsnitten av säsong 5 är det tvärtom: många recensenter tycker att Kate Bush-spåret överanvänds nu – jag uppskattar däremot att Dufferbröderna har vänt och vridit på detta som tema och lyckats fördjupa det och fästa det i grundstoryn på ett nytt sätt, eller snarare låta huvudstoryn ansluta till musiken som huvudspår inför upplösningen: musiken understryks nu som en verklig maktfaktor och portalöppnare i seriens universum – tänk Oliver Sacks – och med ett utökat utrymme för »Rockin’ Robin«:

(En musikalisk parentes är att det är svårt att inte höra Lily Allens Pussy Palace i tid och otid under ex-maken David Harbours scener … jag hade Harbour som storfavorit tidigare men efter avslöjandena i samband med Allens skilsmässoalbum West End Girl försöker jag mest ignorera honom.)

Och på tal om musikens makt – den är i symbios med barnens makt. Det är musiken och barnen allt hänger på inför slutuppgörelsen. Och nu när kärngänget blivit unga vuxna lyckas serien lyfta fram nya barn i bärande roller, helt organiskt, och som tittare tar man dem på allvar direkt. I synnerhet fyndet Jake Connellys sorgliga mobbare »Dipshit«Derek, som under de två allra senaste avsnitten växer in i seriens kärna och zenit.

Volym 1-finalen är strålande, hela tiden med perfekta små nördinstick som lättar upp all existentiell action men samtidigt för handlingen vidare. För att återkoppla till textens inledning – hur får man ner en bil i the upside down? Insikten kommer med en replik som refererar till amerikanskt nostalgigodis: »Men … portarna är väl som en Bopper, eller hur? Knaprig och seg utanpå men med en mjuk och krämig fyllning?« ♦

Avancerat AI-fejk på Youtube

Visst är det Rick Wilson i den här videon! Hans nuna, hans vardagsrum, hans röst …

Men är det verkligen Rick Wilson? Kontot säger sig vara ett »fan-konto« som älskar Rick Wilson. Men vilket dylikt fan-konto har 1,36 miljoner följare?! Nästan lika mycket som The Lincoln Project, som det parasiterar på, fått ihop under sina snart sex år på Youtube. Fejkkontot har publicerat videor i fyra dagar …

Jag försökte hitta den snattade originalposten. Den visade sig inte existera. När Wilson är i bild syns även The Lincoln Project-logon, men TLP har inte lagt upp någon video åt det här hållet. När jag i stället söker lite djupare på själva innehållet hittar jag denna post från Jack Coachella, postad fyra timmar innan fejkposten kom upp:

Det är samma post, men liksom återuppbyggd med AI. Läser man fejkkontots disclaimer förstår man vad det handlar om: någon snor avsnitt rakt av från kända influencers som Coachella, bearbetar manusen lite och lägger det i munnen på en AI-genererad Rick Wilson – allt för att kapitalisera på Wilsons pondus och status. I just detta fall gör man sig alltså skyldig till identitetsstöld (Wilson) ovanpå innehållsstöd (Coachella). Rätt avancerat, precis som den juridiskt medvetna disclaimern:

»Disclaimer: This is an independent, fan-made channel not affiliated with Rick Wilson, or any political organization. The videos are inspired by public speeches and verified news for educational and analytical purposes only.
We use voiceover narration, storytelling, and dramatized reenactments to explain complex political news in a clear, emotional, and engaging way. All visuals and voices are independently produced and do not feature or represent Rick Wilson personally.
Our goal is to present political developments that encourage civic understanding and discussion while maintaining respect for all public figures. We strive to amplify public information responsibly and follow fair use and journalistic integrity principles.«

Häpp!

Jag har anmält eländet, får se om det händer något eller om detta är lika okej i Zuckerbergs sköna nya Huxley-värld som fejkannonserna som svenska publicister polisanmält. I praktiken betyder det förstås ingenting, mängder av konton håller på med exakt samma sak, och här är ett som också snyltar på Rick Wilsons renommé – det dråpliga med just detta konto är att man skymtar en disclaimer i en tiondels sekund precis i början, och pausar man den kan man läsa:

Några videor med militärhistorikern Victor Davis Hanson kan jag inte hitta på kontot, gissningsvis gick en tidigare version av skiten ut på att snylta på Hansons Ukrainskrigsanalyser.

Men tillbaka till det stora Wilson-fejkkontot – jag tog en kort skärmvideo för att förmedla den tragikomiska känslan att i realtid se kommentarerna och likesen smattra som hagel runt min olästa varningskommentar:

Fakta och sanning har inte en chans, varken till höger eller vänster. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar A Man on the Inside, All’s Fair, Sverigevänner – ett partis historia, Surrounded, The Beatles Anthology och Förrädarna, + Track Star, Bio’s Bahnhof, Wrexham AFC, Northern Exposure och Warren Zevon. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!