[243] »Henriette Steenstrup vs Alexandra Rapaport 10–0«

Tack Netflix för att ni snuvade Ellison på HBO Max

Jag förstås skepsisen i frågorna jag fick om denna nyhet i fredags morse, som här, med mitt smått konträra stående svar bifogat:

Sedan fick jag frågor från Dagens Nyheter också, som använde mina svar i en artikel på DN Kultur (länk i bild):

Av detta kan man få intryck av att jag är väldigt positiv till både affären och Netflix. Det är jag inte. Jag lyfter bara de positiva aspekterna av en problematisk affär som var nära att utvecklas till något ännu mycket värre. Som jag skrivit vecka ut och vecka in det senaste året (så även denna vecka, se The Abandons-recensionen längre ner): Netflix är ingen särskilt god kreativ kraft utan leder tvärtom tv-utvecklingen mot algoritmbaserad likriktning och automatisering.

Med det sagt tror jag ändå både Netlix- och HBO Max-abonnenter kommer att känna ett lyft, om inte annat så på kortare sikt. Samtidigt är det inte osökt att tänka sig att Paramount nu går vidare med att försöka köpa enbart CNN, som inte ingår i Netflix/Warner-dealen, för att slå ihop med Trump-tämjda CBS News. Vilket vore illa.

Här är mina fullständiga svar till DN:

Många kommer att lägga pannan i djupa veck över vad detta betyder i form av likriktning och de olika streamingplattformas respektive utbud och förhållande till varandra, men om det vet vi praktiskt taget ingenting i det här skedet. Så min känsla just nu är lättnad över att det inte blev Paramount Skydance som tar över HBO Max och Warner Bros Discovery – Paramounts ledning, den Trump-donerande Ellison-familjen, har redan visat att man vill behaga och böja sig för Trump-regimen. Netflix är tvärtom inkluderande och progressiva till sin natur, och har redan en historia av att trotsa Trump – som när man gick ut med att man satsar 1 miljard dollar på mexikansk film- och tv-industri under resten av Trumps presidentperiod. Hela deras affärsidé är globalistisk.

Men ska jag spekulera rent utbudsmässigt så känns det övervägande positivt och spännande där också – plötsligt kommer den tidigare rena streamingaktören Netflix att äga stora traditionella Hollywoodstudios inklusive produktionsresurser, filmrättigheter, IP:er och franchise-möjligheter. Man kommer att få ett enormt filmtillskott i utbudet, sannolikt bundla Netflix och HBO till ett superpaket, och sitta inne med minst lika stora franchise-resurser som Disney+.

Jag fortsätter följa frågan här i nyhetsbrevet. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Nepobaby (TV2 Norge/SVT Play)
2. Pluribus (Apple TV+)
3. I Love LA (HBO Max)
4. Stranger Things (Netflix)
5. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
6. The Chair Company (HBO Max)
7. Parterapi i Gagnef (SVT Play)
8. Solsidan (TV4 Play)
9. The Paper (SkyShowtime)
10. English Teacher (FX/Disney+)

Nepobaby är ett norskt dramedy-mirakel

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Pörni hade ett stort unikt hjärta, men i skuggan av Nepopbaby känns den ändå som en förövning.

Allt fler svenskar upptäckte smarta, roliga och supermysiga norska Pørni efterhand under dess fem säsonger, men fulländad var den knappast. Jag älskade första säsongen, då jag också började kalla serieskaparen och huvudrollens Henriette Steenstrup »Norges Sarah Lancashire«, men när serien gick i mål i våras landade jag i en ljummare trea i slutbetyg, tyckte att Pörni till slut blev för mogenmysig, kanske lite som engelska Kalla fötter … Jag saknade första säsongens förmåga och spänst (minns att premiären gjorde Father John Misty till bärande referensskämt!).

Pörni hade ett stort unikt hjärta, men i skuggan av Nepopbaby känns den ändå som en förövning. Även kommersiellt – Pörni var en jättesuccé i hemlandet men Neobaby sågs av halva nationen. Den är värd storpublik hos oss också nu när den finns på SVT Play.

Okej, vi kastas in i vad vi tror är grundstoryn: ett par i 25-årsåldern köper en liten bostadsrätt och ska gifta sig – hon (Vivild Falk Berg) med en enda släkting på sin sida (mamman); han (Deniz Kaya) med 62 släktingar på sin, som också betalar för bröllopet och kräver fullständiga Trøndelag-traditioner, inklusive bröllopsmiddagsrätten sodd (»kokta köttbullar i vatten«, som Vivild beskriver den).

Och jag tycker ju serien är hemma redan där. Träffsäkert vardagsromantisk och vardagsrolig, både säreget norsk och genuint allmänmänsklig. Men i slutet av första avsnittet varvar serien upp på riktigt, då det avslöjas att … well, jag visste inte vad som skulle ske på andra sidan möhippan, jag hade inte läst något på förhand då, och om inte ni heller gjort det nu vill jag inte spoila överraskningarna som följer.

Men jävlar vilken fart serien skjuter när tillskottet av suveräna skådisar, från en briljant Bjørn Skagestad till en formtoppad Henriette Steenstrup i egen hög person, och i en roll som är Pörnis totala motsats. Steenstrup lyckas göra sig så väsensskild från sig själv att jag först inte fattar att det är hon (ja, ni ser ju på cover-fotot högst upp).

Jag har mängder av anteckningar från senare delen av säsongen men vill inte lura er på förstagångsupplevelsen av att få se och tjusas av händelseutvecklingen – låt oss prata vidare om några veckor. ♦

Wong Kar-Wais tv-serie i Sverige??

Nej, tyvärr … Många jublade över DN:s streamingtips i torsdags om att Wong Kar-Wais första tv-serie, den 30 avsnitt långa Blossoms Shanghai, nu går att se i Sverige tack vare att Criterion Channel öppnat upp för svenskar, men det stämmer inte. Criterion är fortfarande låst för alla utanför USA och Kanada, och Blossoms Shanghai hade nordamerikansk premiär den 24 november – inget annat.

Visserligen har även MUBI, som svenskar kan abonnera på via Amazon Prime, köpt europeiska rättigheter, men inte för Norden. Jag noterar nu (lördag eftermiddag) att DN plockat bort serien från veckans streamingtips, och jag återkommer när serien verkligen går att se i Sverige. ♦

Mysdeckare med mordlösande Harry Potter-präst

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Det kan vara mysigt när en engelsk deckarintrig puttrar fram som en Austin Mini, men över de här sex avsnitten blir det soppatorsk.

På onsdag är det Sverigepremiär för nya brittiska mysdeckaren Murder Before Evensong (hittas under titeln Mord före aftonsång på SVT Play) och den förvaltar grundkvaliteterna från förlagan, Richard Coles böcker om en mordgåteklurande bypräst. Miljön och tidsandan – engelsk landsbygd på 1980-talet – ger mer än bara nostalgiska bilar, kläder och frisyrer samt Fine Young Cannibals på köksradion: det gör kyrkans ställning i byn trovärdig och rätt i ton och känsla. Och det ger en serie som åtminstone i upplägget är intressantare än Grantchester.

Detta första mordfall, som också är en upptakt för hur prällen (spelad av Harry Potter-kändisen Matthew Lewis) börjar lösa mord på löpande (bok)band, och som lär följas av fler även i tv-version, är dock inte spännande. Det kan vara mysigt när en engelsk deckarintrig puttrar fram som en Austin Mini, men över de här sex avsnitten blir det soppatorsk. Jag har aldrig läst Coles, men tvivlar inte på att intrigen med tunga kopplingar till andra världskriget, och den oväntade upplösningen, kan kännas rysarperfekt i romanform.

Som tv-manus funkar det sämre, och Matthew Lewis gör huvudpersonen till en okarismatisk tråkmåns. ♦

Han är den ende som kan fokusera

Ta en titt på det här klippet från i tisdags …

… och försök bestämma er för om ni ska skratta eller gråta. Här sitter alltså en arsleslickande utrikesminister intill sin despotiske president och säger att »han är den ende i världen som kan fokusera på att skapa världsfred«, samtidigt som fokus- och fredsproffset bredvid sover, hög på experimentdroger.

Tre dygn senare, i fredags, fick han emellertid några timmar av terminal klarhet, när han fick sitt fejkfredspris av en korrupt kompis på en fotbollsgala:

Trump vill vara hård som Putin, men påminner mer om Breznjevs och Jeltsins sista dagar. ♦

Tech-konspirationsthriller utan botten

Säsongsbetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Först en euro-spionlyxig pusseldeckarvariant av tech-konspirationsthriller, till slut dränkt i en hopplös härva av flumidéer, dum dialog och fåniga intriglösningar.

Det enda som inte känns fantastiskt med inledningen av The Iris Affair på SkyShowtime är att det är Neil Cross som gjort den – den habile men nästan alltid snubblande serieskaparen bakom Luther. Minns ni hur Luther började? Först skitbra, men lagom till upplösningen platt fall, när Idris Elba i snuthuvudrollen löste mordgåtan genom att peka på att gärningspersonen inte gäspade när andra gäspade, och sålunda kunde slutledas vara en psykopat och därför skyldig …

Man känner igen syndromet i den här nya serien med det briljanta huvudrollsparet Tom Hollander och Niamh Algar. Först en euro-spionlyxig pusseldeckarvariant av tech-konspirationsthriller, men till slut dränkt i sin egen hopplösa härva av flumidéer, dum dialog och fåniga intriglösningar.

Men det börjar som sagt härligt, inte minst när föremålet för dramat presenteras, en mytisk kvantdator som är så anvancerad att den blivit en levande organism. Niamh Algars karaktär, så besatt av att lösa knepiga gåtor att hon lever spionliv utan att vara spion, frågar vad det är för dator, och Tom Hollander svarar:

»Vi kallar den Storpotatis.«
»Varför?«
»Ja, den är ju inte småpotatis.«

Där och då skrattar jag. Men förtjusningen dör innan första avsnittet slutar och kommer inte tillbaka. Upplösningen som drar ut i nästan en timme är är märkligt stillastående och idéfattig. ♦

Hur Sons of Anarchy-skaparens storserie krympte till en Netflix-tummetott

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Seriens slutförande lämnades över till manusförfattare och regissörer som mer följde Netflix önskemål än Kurt Sutters vision.

Två familjer i blodsfejd, en son dödas … känner ni igen upptakten? Det var så Outer Range började, och så börjar även Sons of Anarchy-skaparen Kurt Sutters nya Netflixserie The Abandons. Och det är tyvärr inte den enda likheten. I båda fallen slarvas det initialt medryckande dramat bort i en röra av halvkokta lager och halvbakade bottnar. Där samtidswesternserien Outer Range spårade ur i flumfilosofisk science fiction snurrar 1850-talswesternserien The Abondons in sig i ett snår av överdrivna och underskrivna relationsfnurror.

Men min känsla är att The Abandons egentligen är en mycket bättre serie i huvudet på Kurt Sutter, och att det är Netflix som förstört den genom att tvinga igenom stora förändringar i slutproduktionen, vilket också tvingade Sutter att lämna över seriens slutförande till manusförfattare och regissörer som mer följde Netflix önskemål än Sutters vision. Sutters episka, 100 minuter långa första avsnitt styckades upp, och snabbades upp, likaså hans långsamma rapsodi av karaktärs- och konfliktpresentationer.

Någonstans här, och inte minst med Gillian Anderson i en stenhård matriark-huvudroll, tror jag att det finns exakt den serie man skulle vilja ha 2025, om man växt upp med Familjen Macahan och älskat Deadwood. Men det lär vi aldrig få veta.

Särskilt i finalavsnittet blir det uppenbart att Kurt Sutter stängts ute från slutklippningen. Detta hade han aldrig släppt ur sig i Sons of Anarchy, en av de bästa serierna någonsin på att leverera tillfredsställande finaler – här får vi visserligen en galen, blodig, dödlig slutstrid, men så mörkt ljussatt, hackigt klippt och sekundsnabbt scenväxlande att jag blir osäker på inte bara vem som dör (på löpande band) utan vilken sida som har överhanden. Generalfel i Sutters bok. ♦

Hey, ni har bara läst en tredjedel av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: Veronika, Så mycket bättre 15 år, Dokument inifrån: Hatet, The Making of Beatles, Wallows, Kana Mizusaki, Tidstjuven och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!