[244] »The Wire i Belfast – Blue Lights fortsätter utvecklas«

Blir det Trumpfamiljens arabiska blodspengar som tar över HBO i stället?

Eftersom jag gav min syn på Netflix vinnande bud på Warner Bros Discovery (inklusive HBO Max men exklusive CNN) förra veckan får jag väl ge även den tristare fortsättningen den här veckan – samtidigt som Trump-allierade Paramount Skydance la ett fientligt motbud på 108 miljarder dollar direkt till aktieägarna gick Trump ut med att han skulle »titta på« den »tveksamma« Netflixaffären.

Hela summan av Paramounts motbud utgörs av likvida medel från Trump-svärsonen Jared Kushners investmentbolag Affinity Partners. Trots noll erfarenhet av riskkapital fick Kushner Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar att ösa in pengar när han startade bolaget direkt efter att han och hans svärfar lämnat Vita huset 2021 – enbart Saudiarabien bidrog med 2 miljarder dollar. Korruptionen är total, och helt öppen. Var gjorde Donald Trump sina tre första statsbesök efter att ha blivit president igen i år? I Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar …

Min uppfattning från förra veckan kvarstår, nu med ännu större rädsla för vad som kan hända om inte Netflixköpet går igenom. Filmbranschens oro för att Netflix med detta förvärv skulle skada biotittandet är en praktiskt taget obetydlig fråga jämfört med farorna i Paramounts planer för både Hollywood och CNN. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Blue Lights (BBC/TV4 Play)
2. Berit – en bättre man (Ølhunden Berit, NRK/SVT Play)
3. Pluribus (Apple TV+)
4. I Love LA (HBO Max)
5. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
6. Based on a True Story (Peacock/Viaplay)
7. The Paper (SkyShowtime)
8. English Teacher (FX/Disney+)
9. Nepobaby (TV2 Norge/SVT Play)
10. All Her Fault (Peacock/SkyShowtime)

Belfast är en perfekt storm för ett polisdrama

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Serien är djupt tillfredsställande redan som klassisk snutserie, men community-förankringen lyfter den till något större.

Vi börjar med en recap av förra säsongen av Blue Lights, Två minuter, direkt från BBC, borde väl vara effektiv?

Hm, vad fasen var det där? Lite rolig, men har man inte sett denna ypperliga nordirländska polisserie tidigare flög det mesta över huvudet.

Kanske Britbox kompletta tvåsäsongers-recap är bättre?

Ja, här fick vi hyfsade brottstycken av såväl huvudkonflikterna som de sociala intrigerna i båda säsongerna, både den kyliga hopplösheten och den mänskliga värmen. Men ingen av recapsen representerar Blue Lights särskilt bra. Och det gör ärligt talat inte den tredje säsongsinledningen heller – den skakigaste hittills, i fråga om exposition och klichéer. Efter ett tag förstår jag varför: serieskaparna Declan Lawn och Adam Patterson har gjort det svårare för sig den här gången med ännu tyngre tryck i tematiken kring inte minst död och tro – bitvis för svårt, när både en gängkriminell, ett bilkraschoffer och en förälder till en av huvudpersonerna dör och skapar så mycket känsloturbulens att det inte riktigt bär hela vägen mellan manus och skådespelare.

Öppningen för mig den här gången, när även huvudintrigens långa linje av organiserad brottslighet startar lite trögt, blir seriens unika djup i skildringen av kollegialitet och i synnerhet ledarskap: vi har sett många fascinerande tv-polischefer genom decennierna men sällan själva ledarskapet så idéburet genomlyst. Särskilt Sandra Cliff som stationens grupp- och sambandschef har fått rollen att – när hon förklarar vad hon gör och varför, och snabbskolar in Martin McCanns underbara patrullsnut som tillförordnad chef – formulera humanistisk, praktisk ledarskapsfilosofi på dialognivå. Jag tror att verkliga poliser kan få ut en hel del av den här serien.

Rätt snart får även de tröga momenten fart och energi, på båda sidor om lagen, och det mest unika med Blue Lights är det som får allt att flyga: det speciella med Belfast. Jag har i tidigare säsongsrecensioner gjort en jämförelse med Line of Duty, vars samhällsskildring är typiskt generell, nästan generisk. Med Blue Lights förhåller det sig tvärtom, den skulle inte kunna utspela sig någon annanstans än i Belfast. Den är djupt tillfredsställande redan som klassisk snutserie – har allt vi kräver av genren i fråga om polispartners i patrullbilar, street action, pressade chefer och internkonflikter – men community-förankringen lyfter serien till något annat, och större.

Att den är baserad just i Belfast är som sagt själva trumfkortet. Nordirländsk polis är av hävd protestantiskt dominerad och plågas alltjämt av krigsärvda konflikter med katolska samhällsskikt, snart tre decennier efter Långfredagsavtalet. Serien visar med uppsåt det djupare undre lager av hot som gör Belfasts no go-zoner till något annat än motsvarande i Sverige. Med tanke på detta, och på hur unikt polariserad och politiserad all debatt om polis, lag och ordning fortfarande är i Nordirland, är kanske det mest imponerande med de Belfast-boende manusförfattarna och serieskaparna att de undviker den debatten.

Serieskaparduon Lawn och Patterson träffades på redaktionen på BBC-samhällsprogrammet Panorama, övergick till fiktion och skrev närmast före Blue Lights spion-caper-filmen Rogue Agent samt den lysande geopolitiska spionthrillerserien The Undeclared War (som jag hetsade upp mig över här). Men Blue Lights är deras första verk i flersäsongsformat och med längre plottlinjer, och de verkar inte bara förtjusta över att utforska en vintage-genre utan också förtjusta i sina egna karaktärer – nu börjar jag få liknande känslor inför rollkaraktärerna som inför Steven Bochcos persongalleri i Spanarna på Hill Street och På spaning i New York. Min känsla är att serien från början kanske var mer intrig-stiliserat tänkt, men liksom förkroppsligades av skådespelarna under säsong 2, då dessutom Lawn och Patterson för första gången själva regisserade i tv-formatet (vilket de inte gör i säsong 3, ska sägas).

Även här är det något i den nordirländska premissen som lyfter vardagsskildringen – närhistoriens vingslag gör det underbetalda polisjobbet i Belfast särskilt utsatt. Men inte hopplöst. Små personliga landvinningar och den där stora kollegiala samhörighet ger Blue Lights en perfekt mix av mörker och ljus, samtidigt som det sociologiska temat är bärande. Lawn och Patterson säger sig numera vilja skapa »en nordirländsk The Wire«, och BBC har deras öra – serieskaparna har sedan länge fått klartecken för en fjärde säsong och förhandlar nu om att köra vidare till 2027. ♦

Män som lämnar mörkret

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Mot slutet av serien spetsas intrigen med GBH som våldtäktsdrog, och med hiv och aids, men det verkliga giftet visar sig vara det kulturella.

Till slut kunde jag inte hålla tårarna borta när jag såg norska Ølhunden Berit, som kommer på SVT Play på onsdag under titeln Berit – en bättre man. Det borde bli långsökt och krystat, när en hatisk isolerad extremhöger-incel (Anders Baasmo) förvandlas till försiktigt social transvestit, men serieskaparen Thomas Torjussens perfekt formade premiss och händelsekedja gör den i stället märkligt trovärdig och givande.

Länge och väl känns serien framför allt sorgsen och klinisk – eller, dramat är kliniskt, sorgen bidrar man själv med. Men det oerhört fina fotot, som gärna dröjer lite extra vid ansikten efter repliker för att fånga karaktärernas inre sårbarhet, samt motsvarande pauseringar i dialogen, öppnar till slut upp för en sensationell feelgood-avslutning. Vid det laget har intrigen spetsats med GBH som våldtäktsdrog, och med hiv och aids, men det verkliga giftet visar sig vara det kulturella, det som polariserar och radikaliserar oss inifrån oss själva, förstärkt av globala högerextrema påverkanskampanjer.

Serien får mig att tänka på hela den här förrädiska »vi måste samtala med varandra«-idén, i Sverige särskilt kapitaliserad av Navid Modiri-podden Hur kan vi?, uppstånden som opportunistisk reaktion på »åsiktskorridoren« och i praktiken alltid syftande till att göra det smutsiga rumsrent. Thomas Torjussens serie visar att grundpremissen om samtal verkligen är rätt, den om att lyssna på varandra, men att detta samtal absolut inte ska handla om »politiska idéer«, det måste handla om allt annat än det polariserade och påverkansplacerade; det måste handla om att sticka hål på det artificiella i det polariserade och påverkansplacerade. Precis som samtalen och mötena mellan människor i slutet av den här serien. Samtal som i sig själva blir en humaniserande process. ♦

Spara All Her Fault till jul!

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Vi har sett några serier som kallats »nya Big Little Lies« men denna är allra närmast i känslan.

Ho-ho-ho! Tomten kommer tidigt i år. Och då menar jag inte att tomten kommer med nya SkyShowtime-serien All Her Fault som tidig julklapp, utan att jag är tomten som i snällhetens tecken ger den en väldigt generös fyra i betyg.

Serien har svensk premiär i morgon, men om ni sparar lite på den och ser den under julledigheten kommer ni att förstå glädjebetyget. Den är den perfekta julthrillern. Lång, välskriven och inte bara full med ledtrådar och klurig kidnappningsgåta utan full med tyngd och tematik i julsagans sociala, moraliska tecken.

Kommer ni ihåg den brittiska thrillerserien The Stolen Girl, som jag skrev om här?

Inledningen av All Her Fault är nästan identisk, när Succession-stjärnan Sarah Snooks välbärgade karriärmamma ska hämta upp lilla sonen på en playdate och en okänd kvinna bor på adressen, sonen är inte där, telefonnumret till den andra mamman som sms:at är inte i bruk …

Men där The Stolen Girl byggde på en Alex Dahl-roman som landade i en religiös kult i Frankrike håller sig förlagan till All Her Fault, en bestseller av Andrea Mara, kvar i Chicago och fokuserar på föräldraskap och ojämställdhet, klass och arv. Intrigen är ändå betydligt bjussigare än The Stolen Girl, ger en betydligt mer spännande serie och håller tempot och spänningen uppe över alla åtta avsnitt.

Men till en början undrar jag ändå vad det är jag tittar på egentligen. Livsstilen med nannies och privilegierade nätverk är kvävande, och den politiska kommentaren provocerande övertydlig: vi får scen efter scen som vill visa hur kvinnorna offrar all egentid för att männen ska få sin. Efterhand breddas och fördjupas dock perspektivet med tre väsensskilda sociala huvudspår:

• Sarah Snooks och Jake Lacys (lysande i The White Lotus, Apples Never Fall och framför allt A Friend of the Family) utvidgade familj med Lacys vuxna syskon, en strulig syster (Abby Elliott från The Bear) och en delvis förlamad bror (Daniel Monks) i konstant närhet. De tre syskonen har en komplex relation med obearbetade trauman som går tillbaka till en olycka i barndomen, och ibland, i seriens sista akt, närmar sig deras uppgörelser klassisk amerikansk teater.
• Den ledande polisutredarens (Michael Peña) föräldraskap, med en son som är intellektuellt funktionsnedsatt, vilket leder till både skol- och poliskorruption. Detta ger också välbehövlig samtidsrelevans, en stabil brygga till dagens USA-förfall.
• Och så den misstänkta kidnapparen (Sophia Lillis) och dennes familj och socialt trasiga bakgrund, med psykisk ohälsa och ämmu ett gåtfullt trauma som i slutakten sammanbinds med den rika, drabbade familjens.

Vi har i flera år nu sett serier som kallats »en ny Big Little Lies«, men ingen har kommit lika nära i känslan som denna. På gott och ont. Här finns något artificiellt, en marknadsanpassning, den där lite begränsande bestsellerkonstruktionen som gör att man aldrig riktigt förlorar sig i karaktärerna som om de vore verkliga. Men på plussidan finns en ovanligt robust och väloljad intrig och tematik som fängslar ända in i slutminuterna.♦

Mumma för Psych-fans – blodiga charmchocken Based on a True Story är tillbaka

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Och, ännu bättre/konstigare, förra säsongens stora offer för hela skiten, Aaron Staton i rollen som mord-änkling, visar sig plötsligt vara … något som inte lämpar sig för spoiler.

En av mina favoritpremisser på tv förra året: Gammalt tennisproffslöfte som en gång slog Roger Federer (och 20 år senare kollar matchbollen på ipaden under toasittningen … »a little slow there, Roger …«) har varit chefscoach på en privat tennisklubb i 17 år när han plötsligt får sparken. En hunkig 24-åring ska ta över, för alla välbärgade hollywoodfruar älskar honom och köper fler shots(!) under lektionerna. »Nej de älskar honom inte«, protesterar tennisveteranen medan han iakttar drinkarna nere på courten, »de är fulla!«

Samtidigt som han degraderas till att träna femåringar misslyckas hans fru, som är fastighetsmäklare, med ännu en husvisning och inser uppgivet att hennes chef kommer att degradera henne »tillbaka till lägenheter«. Till på köpet går deras toalettstol sönder samma dag. Men … »äntligen some good luck!« utbrister kvinnan om rörmokaren de anlitar. »A serial killer has fallen into our laps!«

Så inleddes den första säsongen av The Boys-manusförfattaren/producenten Craig Rosenbergs Based on a True Story på Viaplay förra vintern …

… och i morgon kommer säsong 2:

Om ni såg The Flight Attendant så minns ni garanterat bara en sak från den serien – den oemotståndliga adhd-stormen Kaley Cuoco. Och hon är lika yvig här, och därmed helt logisk när hon i säsong 1 blir uppspelt av att råka upptäcka att rörmokaren (Tom Bateman gör en perfekt svärmorsdsdrömspsykopat) knivmördar unga kvinnor på löpande band. Och precis lika logisk när hon får med sig maken på idén att genom utpressning få seriemördaren att under dold identitet göra en true crime-podd ihop med dem.

Upplägget var sällsynt perfekt, inte minst med Chris Messina i rollen som maken – en av mina största favoriter, behärskar allt; inte minst har han själv gjort en av de kusligare psycho-duetterna man sett, med Matt Bomer – ni minns väl »Nick Haas« i den tredje The Sinner-säsongen?

Men det bästa med Messinas karaktär och en av mina favoritdetaljer i säsong 1 var att han inte visade sig rädd för seriemördaren de började podda med. Det var märkligt kittlande! Man blev liksom impad av tennisgubben.

Based on a True Story har allt. Eller allt som vi brukade vilja ha av tv-serier på 1980-talet. Humor, spänning, ett sjujäkla tempo och humör, ett maffigt mainstreamigt experthantverk med postmodern spets. Men har du inte sett serien tidigare och blir sugen nu så måste du börja från början. Inte bara för att säsong 2 är en direkt fortsättning på säsong 1, utan för att den liksom tar hela första säsongen på uppstuds, som en halvvolleyretur som får en helt oberäknelig skruv – det gör S2 obegriplig för nytillkomna men härligt belönande för fans av förra säsongen. S2 är lika skevt farsartad, och bantern är densamma, men nu har Messina och Cuoco en bebis mellan sig … och Bateman har blivit ihop med Cuocos lillasyster?! Och, ännu bättre/konstigare, förra säsongens stora offer för hela skiten, Aaron Staton i rollen som mord-änkling, visar sig plötsligt vara … något som inte lämpar sig för spoiler.

Tyvärr, tyvärr, lades Based on a True Story ner av Peacock efter dessa två säsonger. ♦

»That up-and-down shit …«

Avsnittsbetyg 📺📺📺📺📺

Och missa inte falsett-oooh:et i refrängen, den där utandade flåsningen mitt i!

Jag har ex-Chavez-gitarristen Matt Sweeneys Yotube-kanal Guitar Moves i flödet, för både han personligen och explainer-programidén är djupt sympatisk, men jag har aldrig tidigare suttit i givakt och andakt under ett avsnitt. Nu hände det:

Nick Lowes besök hös Sweeney är inte bara veckans utan, för mig, hela årets bästa musikerintervju på Youtube. Jag har följt Nick Lowe mycket nära sedan 1977 men aldrig reflekterat över hur det där typiska Lowe-gunget kommer från Lonnie Donegan. Älskar vad som händer när han visar Sweeney hur han gör.

Och direkt ovanpå det river han av en lysande clean soloversion av (What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding – och missa inte falsett-oooh:et i refrängen, den där utandade flåsningen mitt i!

Och att höra Nick Lowe berätta om hur hela Brinsley Schwarz var tokiga i Harold Melvin & The Blue Notes The Love I Lost … bara detta skickar mig till pophimlen. ♦

Hey, ni har bara läst hälften av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: Reykjavik 112, Fallout, The Little Drummer Girl, Dark Winds, Man vs Baby, Welcome to Wrexham m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!