[245] Årets 15 bästa nordiska tv-serier 2025

Nu blir det årslistor! I dag nordiska serier, nästa söndag resten, och däremellan, på juldagens morgon, tipsar Magnus Blomdahl om årets absolut bästa skräck. Alla dessa tre årsbästaspecialer är gratisläsning för alla.

Hela dagens topp-15-lista hittar ni längst ner i detta nyhetsbrev, efter nedräkningen av medaljpallen.

God jul! 🎅🏻

På tredje plats … Jag for ner till bror:

Den trauma-extrema intrigen mejslas fram med samma kraft som i romanen

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Det finns inget i mitt liv eller min uppväxt som påminner om det som romanens och seriens syskon genomlider, ändå passerar hela mitt liv, hela min uppväxt, revy medan jag tittar.

Jag har skam till sägandes inte läst Karin Smirnoff tidigare, men eftersom min fru älskar hennes böcker och har dem i hyllan kunde jag inte låta bli att plocka ner den första av dem, Jag for ner till bror, och läsa den parallellt medan jag såg de fyra avsnitten av SVT:s tv-adaption som släpps på SVT Play på annandag jul.

Det är en julserie med ett mörker som får Tomten är far till alla barnen att glimra av nykter lycka – här får vi incest, misshandel, mord och självmord, alkoholism, alzheimer och social misär i en rak och mycket visuell och nära tolkning av romanen. Och därmed också mycket kärlek och värme mot den traumatiska fonden. Det är märkligt – boken och serien både skiljer sig rätt mycket och andas i nacken på varandra. Den karga tonen och atmosfären är makalöst tolkad av regissören Sanna Lenken och manusförfattaren Karin Arrhenius, så att den miserabla intrigen mejslas fram med samma kraft trots så många färre ord.

Svagheter finns. Jag gillar inte att de alltid kongeniala soundtrackkompositörerna Irya Gmeyner och Martin Hederos återanvänder ett stämsångsmanér och en ackordväxling rakt av från Tunna blå linjen – inte när Amanda Jansson har en huvudroll i båda. Den väsensskilda förra serien bryter in i den nya på ett dumt sätt. Och jag gillar inte riktigt heller ett bärande intrigspår som bygger helt på idén om bortträngda minnen. Som detta är utformat i historien är det inte trovärdigt utan känns som en romankonstruktion.

Men jag kan ha fel – har inte hunnit dit än i boken. Och det är desto starkare av seriemakarna att få den extrema historien att kännas så organiskt genomäkta.

En annan urstyrka är det allmänmänskliga mitt i det extrema. Det finns inget i mitt liv eller min uppväxt som påminner om det som romanens och seriens syskon genomlider, ändå passerar hela mitt liv, hela min uppväxt, revy medan jag tittar.

Efter serien är det obligatoriskt att se Johan von Sydows dokumentär En film om Karin Smirnoff – trots allt, som finns på SVT Play och ger betydelsefull bakgrund till berättelsen om Jana Kippo. ♦

På andra plats … Berit – en bättre man:

Män som lämnar mörkret

Seriebetyg 📺📺📺📺⬜

Mot slutet av serien spetsas intrigen med GBH som våldtäktsdrog, och med hiv och aids, men det verkliga giftet visar sig vara det kulturella.

Till slut kunde jag inte hålla tårarna borta när jag såg norska Ølhunden Berit, på SVT Play under titeln Berit – en bättre man. Det borde bli långsökt och krystat, när en hatisk isolerad extremhöger-incel (Anders Baasmo) förvandlas till försiktigt social transvestit, men serieskaparen Thomas Torjussens perfekt formade premiss och händelsekedja gör den i stället märkligt trovärdig och givande.

Länge och väl känns serien framför allt sorgsen och klinisk – eller, dramat är kliniskt, sorgen bidrar man själv med. Men det oerhört fina fotot, som gärna dröjer lite extra vid ansikten efter repliker för att fånga karaktärernas inre sårbarhet, samt motsvarande pauseringar i dialogen, öppnar till slut upp för en sensationell feelgood-avslutning. Vid det laget har intrigen spetsats med GBH som våldtäktsdrog, och med hiv och aids, men det verkliga giftet visar sig vara det kulturella, det som polariserar och radikaliserar oss inifrån oss själva, förstärkt av globala högerextrema påverkanskampanjer.

Serien får mig att tänka på hela den här förrädiska »vi måste samtala med varandra«-idén, i Sverige särskilt kapitaliserad av Navid Modiri-podden Hur kan vi?, uppstånden som opportunistisk reaktion på »åsiktskorridoren« och i praktiken alltid syftande till att göra det smutsiga rumsrent. Thomas Torjussens serie visar att grundpremissen om samtal verkligen är rätt, den om att lyssna på varandra, men att detta samtal absolut inte ska handla om »politiska idéer«, det måste handla om allt annat än det polariserade och påverkansplacerade; det måste handla om att sticka hål på det artificiella i det polariserade och påverkansplacerade. Precis som samtalen och mötena mellan människor i slutet av den här serien. Samtal som i sig själva blir en humaniserande process. ♦

På första plats … Meningen med livet:

En svensk relationsdramaklassiker

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Svenska hjärtan. Scener ur ett äktenskap. Tre kärlekar. Hem till byn. Jag undrar om man inte också borde ta med Meningen med livet i uppräkningen av vardagsnära relationsdramaserier? I år släppte Viaplay äntligen säsong 2, som legat klar sedan 2023, och det är som om den här extra liggtiden frikopplat den lite från här och nu och redan gett den en tidlöshet.

Ni kanske minns att jag tyckte så mycket om säsong 1 att jag efter min översvallande recension gjorde en djupintervju om inspelningsarbetet med regissören Eddie Åhgren. Men två och ett halvt års uppehåll är för mycket. Man vill att varje ny säsong med ett relationsdrama ska vara som att återvända till ännu en middag med nära vänner – de middagarna hade blivit konstiga om man alltid skulle inleda dem med att påminna varandra om vem man är. Men så börjar nya Meningen med livet-säsongen för mig. Systrarnas relation … vad var grejen med den? Vad var det som hände med respektive partners, hur var det nu med relationen till föräldrarna?

Så man får tacka serieskaparna Tove Eriksen Hillblom (Vi i villa) och Maria Nygren (Vi i villa, Kärlek och anarki) och inledningens konceptualiserande regissör Eddie Åhgren för att både subtilt och snabbt återintroducera det som varit och det som är.

Skillnaden nu är förstås att vi ser alla huvudkaraktärer i psykologisk helfigur från början.

Under första säsongen kom systrarna först. Helena af Sandeberg och Celie Sparre i var sin livskris, från var sitt håll, livskriser skildrade inte som ett tillstånd av klarsyn utan som ett skriande behov av klarsyn. Storasyster som bara kände att hon måste vara mer än en trebarnsmamma och hustru som (enligt sonens definition) »är snäll och lagar god mat«. Lillasyster som bara kände uppgivenheten och otillräckligheten i att inte vara mamma. Båda kvävdes av livets tunga medelpunkt, den ena av barnen, den andra av barnlösheten.

Systerrelationen övertygade direkt och svepte med tittaren i känslotrasslet, medan männen – lysande spelade av Ulf Stenberg och Hannes Fohlin – var reaktiva, inledningsvis. Oförstående. Det var skillnader som odlades från början: mellan könen, mellan systrarna, mellan paren.

Under andra halvan av premiärsäsongen hann Stenbergs och Fohlins karaktärer i kapp, vaknade känslomässigt, blev proaktiva. Det gav säsongen en väldigt fint dirigerad rörelse, som vågformade bågar, och byggde upp inför en perfekt säsongsfinal med ett underbart dubbelslut – ett romcommigt och ett cliffhangigt. Den behöver man se, eller se om, innan man ger sig på säsong 2. Det gör skillnad att förstå var karaktärerna befinner sig emotionellt när vi kastas in i fortsättningen.

Ett huvudtema den här gången är att systrarnas modersrelation tar vid efter skildringen av fadersrelationen förra säsongen. Så vi får ingen Göran Ragnerstam nu men väldigt mycket Anna Bjelkerud, som mamman som på ålderns höst vänder hemåt efter ett helt liv som biståndsarbetare utomlands, specialiserad på att hjälpa flickor som lever under svåra förhållanden. Detta visar sig utgöra en tyst grundkonflikt mellan mamma och äldsta dotter. Vad hände med ansvaret för de egna barnen? När hon hjälpte barn i flyktingläger i Sudan tog hennes stora elvaåring hand om disken och lillasystern hemma i Stockholm.

Bjelkerud och Sandeberg skildrar denna konflikt med otrolig känsla, så exakt, så detaljerat, så intuitivt. Man känner igen känsloskavet, argumenten, cirkelresonemangen, upprepningen av mönster, regredieringen, och suger girigt i sig allt, som om dörren stod öppen till grannen mitt under världens uppgörelsescen. För en uppgörelse blir det – ett förskalv i episod 4, sedan fullt utbrott i episod 5. Två brutalt bra semi-monologer av Helena af Sandeberg.

Simon J Berger är också ny för säsongen, spelar en avigt narcissistisk inredningsdesigner, men jag ska inte spoila hur han fastnar i den här väven … eller hur han väljer att inte fastna. Men en isolerad liten sak med hans karaktär vill jag ta upp. Det är lätt att avfärda den som lite outvecklad. Han gör vid ett tillfälle en konstig grej – norpar ett kreditkort som ett skämt och en provocerande utmaning (men offret uppskattar det inte), och när detta sker upplever jag det först skevt: ska inte den här hyllade konstnärssjälen vara lite larger than life och utmana normerna? Varför då inte låta honom göra något mer kittlande än att i smyg sno åt sig ett bankkort? Så fantasilöst, tänker jag … och får syn på Bergers karaktär på riktigt. Han är lite fantasilös. Han må ha en larger than life-aura men är i realiteten rätt begränsad, snarare mindre än livet, rädd för det, och försöker gömma detta bakom en »lekfull« oberäknelighet som efterhand visar sig vara riktningslös.

Nina Zanjani är också ny, och den enda rena »antagonisten« i serien, nyrekryterad chef till Ulf Stenbergs karaktär, kanske för att ha gjort sig omöjlig på sin förra topptjänst. Hon är så karikatyriskt påflugen och flirtig att man tappar bort vad som är pinsamhetshumor och plågsamt drama, men Stenbergs reaktioner är desto djupare förankrade i det senare. Det låter som en haltande dynamik men funkar märkvärdigt bra.

Den viktigaste nykomlingen i teamet har jag sparat till sist: Adam Pålsson, som regisserat de fyra sista avsnitten (och sin fru, Celie Sparre). Hans regi ger mig samma sorts upplevelsekick som Eddie Åhgrens gjorde i säsong 1. Särskilt det sjätte avsnittet är ett kompositionsmässigt mästerverk. Här kommer också de största (eller rentav de första?) skratten, och de kommer om och om igen, men utan att slå över i komedi. Det är sociala skratt. De kommer till exempel när kaninen Hubbe når samtalsytan igen (husdjuret som Helena af Sandeberg sköt med sitt nya vaktgevär, ni minns?), eller när Helena avslutar en mamma-kram om sin lillasyster med att lyfta upp henne i luften som ett barn, eller när Helena ska köpa … eh, ja, det ska jag inte spoila, men hon börjar helt onödigt förklara sin familjebelägenhet i detalj för killen i kassan på Pressbyrån i Axelbergs tunnelbanestation.

Jag älskar för övrigt att man får se att det är Axelsberg. Serien är detaljerad i allt – miljö och scenografi, kostym och foto, iakttagelsepsykologi och dialog (den senare inbegriper allt från Hooja till HV71). Finsnickrade detaljer som behöver finnas där för att få serien att kännas så svepande stor och omedelbar, allmänmänsklig och arketypisk. Men realismen sitter inte främst i detaljerna – ganska mycket i serien är ändå skrivet och uttryckt med ett förhöjt komedianslag – utan i genomäkta karaktärer och deras aktioner och reaktioner. ♦

Topp-15 nordiska tv-serier 2025

1. Meningen med livet (Viaplay)
2. Berit – en bättre man (Ølhunden Berit, NRK/SVT Play)
3. Jag for ner till bror (SVT Play)
4. Parterapi i Gagnef (SVT Play)
5. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
6. Solsidan (TV4 Play)
7. Generationer (DR/SVT)
8. Koka björn (Hulu/Disney+)
9. Stenbeck (SVT Play)
10. Pojken i grannhuset (Yle/SVT Play)
11. Halva Malmö består av killar som dumpat mig (Netflix)
12. Tystnaden (SVT Play)
13. Nepobaby (TV2 Norge/SVT Play)
14. På armlängds avstånd (SVT Play)
15. Där solen alltid skiner (SkyShowtime)

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.