[246] GOD JUL! Blomdahls bästa skräck 2025

Viktigare för julkänslan än Kalle Anka – Magnus Blomdahls lista över årets bästa skräck! För nytillkomna läsare som undrar varför just »Blomman« och hans genre-expertis har en särställning hos mig rekommenderar jag den här artikeln, en halvextrem veckodagbok jag skrivit för tidningen Vi (exklusivt upplåst betalvägg, enbart för detta nyhetsbrev).

I söndags listade jag årets 15 bästa nordiska serier, och närmaste söndag kommer stora topp-50-listan.

Men, nu över till Magnus, och årets viktigaste checklista för skräcklovers. ♦

2025 som skräckår satte sig lite på tvären. Inte ett dåligt år, men aningens udda. Försiktigt och trevande, kanske? Det är i känslan jag har innan jag sätter mig ner för att gå igenom årets filmer och serier – och den stämmer inte, inser jag snart, utan handlar mer om att många av mina favoriter i år tangerar flera olika genrer och därmed blir svårare att kategorisera som just renodlad skräck. Flickan med nålen är ett bra exempel. En mustig, mörk saga som från första bildrutan läcker av ondska, sorg och skönhet. En filmisk besvärjelse. Den tar sig in under huden, eller mer sipprar in, ch göder dig med film. Köttig filmkonst. Få filmer det här året har gränslat avgrunden med samma bredbenthet som Magnus von Horns Flickan med nålen.

Kanske mest en stilstudie, ett hårt hållet experiment där tysk expressionism blandas med gotisk skräck och berättas som en mycket mörk saga. Ett konstverk som kanske inte berör men som heller inte är ute efter att beröra, mer efter att redovisa mänskligt lidande och misär; ett nästan pornografiskt redovisande, Trierskt, om man så vill. Filmens huvudperson, unga Karoline, hade nämligen lätt kunnat vara skriven och regisserad av honom. Magnus von Horn har tidigare bara gjort två långfilmer. Jag har lyckats missa båda två men lovar mig själv att se dem innan vi går in i 2026.

Årets överraskning var Final Destination: Bloodlines. Att efter hundraelva mallade filmer utan större kvaliteter faktiskt komma med något som gick ner utan större motstånd måste väl ändå applåderas? Såvida innehållet inte var AI-genererat.

Popcorn-doftande Dangerous Animals blåste inte bara nytt liv i hajfilmsgenren utan riggade även för årets aussie-double-horror-feature tillsammans med den betydligt mer svårsmälta Bring Her Back.

Danny och Michael Philippou, som slog igenom med Talk to Me för ett par år sedan, går verkligen all-in här och gör sitt bästa för att leverera Australiens svar på Martyrs. Det är en film för inbitna genrefans och vad man skulle kunna kalla för en riktig skräckfilm, om man nu tror på sånt, där allt egentligen handlar om sorg. Trots chockerande effekter, bland annat grovt självförvållat våld mot mun och tänder, är det slutscenen man bär med sig efteråt och den är bara bottenlöst sorglig.

Bring Her Back försvann lite i skuggan av en annan efterlängtad film, Zach Creggers Weapons. Betydligt mer lättsam än bröderna Philippous allvarsamma skräckfilm och för mig en rejäl överraskning, då jag missade storheten med Barbarian. Weapons är något av en röra, men den känns inte rörig för det. Man köper Creggers respektlösa hybris rakt av. Den går från ruggigt cliff-hanger-spännande till förlösande rolig på två sekunder och däremellan hinns även med någon kreativ våldsamhet. Imponerande, men samtidigt lite orättvist gentemot Bring Her Back.

Osgood Perkins fortsatte producera film i ett uppskattningsvis högt tempo, en uppskattning som vid en närmare titt visade sig vara felaktig. Perkins, som debuterade 2015 med The Blackcoat’s Daughter, har regisserat sex filmer, men det är egentligen bara de tre senaste – i år har både The Monkey och Keeper följt upp fjolårets Longlegs – som producerats i anmärkningsvärd hast. På gott och ont. Eller kanske i omvänd ordning. Jag har alltid gillat Perkins, men jag gillar honom ännu mer sedan han skrev kontrakt med Neon och blev, i mångas ögon, skräckens framtid. Det där King-citatet (»Jag har sett skräckens framtid«) känns förresten mer som en förbannelse än en välsignelse nuförtiden. Men Perkins verkar ta framgången med ro, och även om varken The Monkey eller Keeper är bättre än Longlegs är de habila odditeter som nästan når hela vägen fram till framtiden.

Jag såg 28 dagar senare som surprise-film på Sthlm filmfestival för ett halvt liv sedan och har inte sett om den sedan dess, men vill minnas den som fartfylld och fräsch. Precis så som man vill ha sin Danny Boyle serverad. Man vill inte ha honom tämjd och mätt, som på senare tid. Även om där såklart funnits ljuspunkter. Jag älskade verkligen T2 (och inte bara titeln), men annars var det ett tag sedan jag faktiskt gick och väntade på en ny Boyle. Det gjorde jag inte den här gången heller, med 28 Years Later. Det snackades mycket om den där iPhone-riggen med tiotusen telefoner och Boyle pratade i intervjuer om att han ville tillbaka till samma förhållanden som under inspelningen av 28 dagar senare. Han ville åt det råa, omedelbara. Det man egentligen bara kommer åt som ung debutant, eller som Danny Boyle ett halvt liv senare. 28 Years Later är allt som 28 dagar senare var då, fast i dag. Boyle gör det jag inte trodde var möjligt: han nollställer de rutinmässiga delarna hos sig själv och behåller djupare kunskapsmässiga sådana. Resultatet blir en dualistisk film där kunskap/erfarenhet ligger till grund för lekfullhet och spontanitet. Det är våldsamt och spännande på ett sätt jag inte upplevt på länge. En nervighet som sprakar och en krispighet i fotot som återspeglar direktheten och realismen vi minns från 28 dagar senare. 

Årets independentskräckis måste ju bara vara Robbie Banfitchs Tinsman Road, en två timmar lång found footage-film inspelad på Mini-DV i formatet 4:3. En pitch man, gissningsvis, hissar eller dissar. Jag dissade. Fast inte för pitchens skull utan för att jag verkligen avskydde Banfitchs förra film The Outwaters. Även den lågbudget found footage, men där upphör likheterna. För där The Outwaters följde formula 1A och använde genren som problemlösare använder sig Tinsman Road av genren som medel för att faktiskt förmedla annat än kaos. När valet av genre inte känns som en budgetfråga blir resultatet oftast bättre.

I Tinsman Road åker filmens huvudperson Robbie hem till sin mamma för att spela in en dokumentärfilm om änglar. Inte hela sanningen dock, faktiskt ingen sanning alls, tack och lov, utan en lögn. Egentligen är dokumentären tänkt att handla om hans syster som försvunnit någonstans i New Jerseys obygd, en skog som ser ut precis som den i The Blair Witch Project. Varför någon skulle få för sig att försvinna ut i en sån skog är för mig obegripligt. Ju längre han stannar i sitt barndomshem desto närmare mysteriets lösning kommer han. Mot slutet blir det ruggigt på ett sätt som ingen storbudgetfilm kan efterlikna. Dessutom är skräcken här starkt förknippad med sorg, vilket gör att den biter tag på ett helt annat sätt.

Andra filmer och serier jag tyckte mycket om i år: Megan 2.0, Companion, Nosferatu, Good Boy, Alpha, Rabbit Trap, VHS Halloween, The Plague, Shelby Oaks, The Shrouds och The Creep Tapes.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.