[247] Årets 50 bästa utländska tv-serier 2025

Förra veckan pekade den nya MI6-chefen Blaise Metreweli i sitt första tal ut vad Svenska Dagbladet i artikeln nedan kallar ett »oväntat hot«: att tech-giganter fått en makt i nivå med nationalstater. Oväntat? Nja. Bara i mitt nyhetsbrev har exakt detta varit ett återkommande tema under hela året – eftersom den också varit det för den amerikanska tv-konsten.

Tanken i sig är lika gammal som science fiction. Tesen har återfunnits i allt från E.M. Forsters The Machine Stops 1909 och förstås Fritz Langs Metropolis på 1930-talet till Heinlein på 1950-talet, John Brunners The Shockwave Rider och den första Alien-filmen på 1970-talet, samt William Gibson på 1980-talet.

Men när samma idé nu återigen inspirerar till en våg av film och tv-drama är det inte så mycket science fiction längre. I dag – när Peter Thiel håller på att ta över USA och Donald Trump hjälper honom att omdefiniera världen efter rysk världsbild – är det ett mycket konkretare och närmare hot som beskrivs.

Bra exempel på detta i år är Paradise (6:a på min topp-50 nedan) och Alien: Earth (5:a), men det allra främsta och kusligaste samtida exemplet är Succession-skaparen Jesse Armstrongs långfilm Mountainhead, som underskattades gravt av många när den kom och som lär nämnas med allt större respekt under de närmaste åren. Och om den för ett halvår sedan fortfarande kunde passera som »framtidsvision« tycker jag nog vi måste se den som en nykter verklighetsbeskrivning i dag, när USA skickat den kriminella Trumpsvärsonen Jared Kushner att förhandla med Ryssland, Ukraina och Israel, och när han inte företräder det amerikanska folket eller världsdemokratin, utan investerarna i hans riskkapitalbolag Affinity Partners, det vill säga saudiska oligarker.

Nu finns det de som tror att OpenAI/ChatGPT-grundaren Sam Altman är en godare kraft än Peter Thiel och Elon Musk, och vill man stanna i den villfarelsen ska man inte läsa hans blogg. Den känns nämligen bitvis lika bindgalen som Thiels exit-ideologiska teknofeodalism. När Altman pratar om att mänskligheten om tio år koloniserar rymden och transformeras till en världsbefolkning av androider hade det nästan kunnat vara en bortklippt scen från Mountainhead.

I Svenska Dagbladet i somras ägnade jag två sidor om Mountainhead, med följande utgångspunkt:

Jag tror att man i framtiden kommer att peka på denna film som den första som mäktade med att säga sanningen om 2020-talet, hela sanningen, och inget annat än sanningen. Massor av tv-serier och filmer skildrar vår komplexa, polariserade tid genom att ge oss skärvor, exempel, konsekvenser – ”se här, så här outgrundlig är samtiden”. Men Jesse Armstrong gör tvärtom och säger det som är så svårt att ta in: att högst upp i världshierarkin sitter ett litet gymnasialt grabbgäng och har pokerkväll.

Sedan kan man förstås hävda att Mike Judges film Idiocracy sa hela sanningen om 2020-talet redan 2006 …

… vilket jag insåg efter att suveräna Apple-feelgoodserien Stick (också med på årslistan nedan) fick mig att obsessa över Luke Wilson, och därifrån hoppa ner i Mike Judges djupa kaninhål, som efter 19 år fortfarande är lika roligt men hundra resor mer skrämmande.

Det är också här någonstans jag blir så frustrerad över skribenter på kultursidor som med jämna mellanrum rackar ner på tv-serier generellt – när de är den enda kulturformen som så medvetet och envetet skildrar tech-oligarkernas och de korrupta populistnationalistpolitikernas postdemokratiska paradigmskifte. Vilket också innebär att vi inte har några litteraturkritiker på kultursidorna som förstått det här allvaret – eftersom de hellre rackar ner på tv-konstens format (gärna i flock, och helst direkt efter en säsong av The White Lotus) än sätter sig in i det.

Men det kollektivt skapande och iscensättande tv-serieformatet är bättre än det singulärt inåtvända romanformatet när det gäller att skildra den här samhällsutvecklingen. I alla fall 2025, när litteraturen fortfarande skriker efter en modern Philip Roth, det vill säga någon som dissekerar 2000-talets tech-plutokrati så som Roth plockade i sär nationalstaten; och så länge Cory Doctorow fortfarande inte recenseras brett.

Ni gör med andra ord rätt i att fortsätta titta på tv med mig. ♦

På femte plats … Alien Earth:

Revolution på gång? Noah Hawleys franchise-räddning kan vara början på något stort

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Geopolitiska dramaserier har snabbt tappat attraktionskraft sedan Trumps invertering av västvärldens USA-ledda globalisering. Verkligheten har kommit ifatt skräckvisionen i Russell T Davies Years and Years (som jag utnämnt till hela 2010-talets bästa serie), ätit den till frukost och hastat vidare.

Nu är det nog dags för science fiction att axla manteln. Drama-tv som vill ge liv åt framtidsvisioner och samtidigt säga saker om samtiden riskerar att allt snabbare ätas upp av verkligheten. För att en politisk dystopi-serie ska fungera krävs numera nästan att den går bortom apokalypsen, som Paradise (6:a på min topp-50 i år):

Och Matt Damon/Ben Affleck-producerade Incorporated från 2016, som jag kom in på när jag recenserade Paradise i våras, …

… är en bättre prototyp för samtidspolitiskt drama än Homeland. Gen V säger mer om vår tid och framtid än The Diplomat. I dessa serier, liksom i ovan nämnda Mountainhead, har nationalstaten överspelats av (alls)mäktiga bolagskoncerner, som delat upp världen likt stormakter och tar ännu mindre ansvar för icke-anställda än dagens nationer tar ansvar för icke-medborgare.

Jag tog upp detta när jag premiärrecenserade Fargo-skaparen Noah Hawleys Alien-prequel-serie Alien: Earth i augusti – även här är det tech-megaföretag som tagit över, men snarare i storleksordningen världsdelar än nationalstater. Serien skapar ett fascinerande universum som på ett nästan subliminalt sätt ger oss en förståelse för hur dessa statsliknande korporationer fungerar och relaterar till varandra utifrån strikta affärsavtal i stället för dagens nations- och folkrättsbaserade multilaterala fördrag.

Serien har också gett sig själv en stor utmaning i att göra mycket av teknologin steampunkig, med datatext och analoga knappar som vinkar tillbaka till den första Alien-filmen och annan 1900-tals-sci fi – och lyckas klara den utmaningen (i alla fall i mina ögon) genom att helt enkelt bara skapa ett övertygande dramahantverk: tempo, intrig och regi tar effektivt hand om alla tvivel. Enda gången jag känner att det svajar är när världens rikaste makthavare håller sig med patrullerande soldater runt ägorna i stället för drönare, detta dessutom när maktkampen ställs på sin spets i de sista två avsnitten.

Precis som Ridley Scotts originalfilm från 1979 inleds Alien: Earth med att ett kommersiellt rymdskepp är på väg tillbaka till jorden, här med ett antal infångade främmande livsformer i lasten. I filmen utkämpades hela striden med Alien-monstret utanför jordens atmosfär, men i serien kraschar farkosten på jorden, i fel megabolags huvudstad.

Med Alien-xenomorfen ombord.

Så detta är ett lager i intrigen: monstret löst och hungrigt först downtown, sedan ute på en isolerad experiment-ö tillhörande Samuel Blenkins Peter Pan-besatte whizz-kid, en av oligarkerna, som precis lyckats laborera fram odödlighet genom att överföra dödssjuka barns medvetanden i syntetiska vuxna kroppar.

Och här har vi det andra lagret i serien – maktkampen mellan megabolagen som övergår i hybridkrig.

Blenkins pojkaktiga och Sam Altman-/Elon Musk-aktiga karaktär testar sina första prototyper som räddningsstyrka ombord på det kraschade rymdskeppet, och i detta finns ett tredje lager i intrigen: de barnsliga syntesmänniskorna, där Sydney Chandler spelar en annan huvudroll, besatt av att skapa en relation med sin storebror (Alex Lawther).

Här finns också två andra AI-konstgjorda människoformer, klassiska cyborger och rena syntetvarelser utan nedladdade medvetanden från äkta människor. Universumet som skapas får därmed fler paralleller till Blade Runner än till Alien-filmfranchisen, som ju tidigare bara haft androider.

Men en viktig skillnad, den som först gör mig mer intresserad av den här serien, är att Noah Hawley introducerar ytterligare fyra megabolag utöver originalets Weyland-Yutani, och därigenom skapar ett helt, geopolitiskt logiskt, världsbygge. Detta, och mångfalden av biologiska och artificiella livsformer, ger också plats för en mångfald av filosofiska diskussioner. Och förekomsten av syntetmänniskor som byggts på medvetandena hos barn med dödlig cancer gör att dessa diskussioner sker parallellt på barn- och vuxennivå.

Episod 6, The Fly, är särskilt dialogstark. Utöver en mästerligt skriven juridisk förhandling mellan Samuel Blenkin och Sandra Yi Sencindiver, som spelar vd för Weyland-Yutani, får vi ett par intimt pressade replikskiften som är perfekta exempel på hur mycket samtiden och sci-fi-formatet har att säga varandra just nu. Som när Sydney Chandlers syntetmedvetande, återväckt från cancerdöden, diskuterar tillvaron hos Peter Pan-tech-oligarken med sin bror:

Sydney: »This is a ›yes‹ place. Not a ›no‹ place.«
Alex Lawther: »What the hell is that supposed to mean?«
Sydney: »The boy genius said that ›no‹ is the first step to nothing. Being nothing. Achieving nothing. And here we say, ›yes‹.«
Alex: »If someone tries to take advantage of you, tries to hurt you, then … then ›no‹ gives you power. It gives you power over your body. Power over your life.« 

Eller när Babou Ceesay i rollen som plågat avtrubbad cyborg och Timothy Olyphant som maskinellt narcissistisk android munhuggs i en hiss:

Olyphant: »Look at you. The almost human. Self-hating machine. You must envy me.«
Ceesay: »Sure. Yesterday’s model, the incredibly relevant robot. Who wouldn’t want to be you? What’s it like working for a company that’s made you obsolete?«
Olyphant: »I don’t know what you’re talking about.«
Ceesay: »They’re cute, your kids with their shiny new bodies. I gotta get me one of those.«
Olyphant: »A child or a body that isn’t so sad?«
Ceesay: »You know what I like most about killing synths? They don’t feel pain. So nothing clouds their minds when I start chopping them up.«
Olyphant: »See, I would imagine it’s the pain that makes it satisfying. Especially for Cyborgs. That moment when you realize you’re not a machine after all, when the first eyeball pops.«
Ceesay: »I’ll see you soon, old toy.«

Här peakar serien. The Fly är en perfekt tät väv av existentiellt dallrande dialog och alien-action. De två avslutande avsnitten, Emergence och The Real Monsters, blandar högt och lågt på Peter Pan-ön. Nämnda beväpnade soldater (i stället för bestyckade drönare) får det hela att tippa över i ett gammaldags Bondfilms-finalfyrverkeri. Samtidigt är alien-djurparken underbart spännande in i det sista, och Hawley tar väl hand om varje huvudtema. Återstår att se om Alien: Earth bara blir en stark Disney-franchise eller om den infriar löftena om en ny samtidskommenterande tv-livsform. ♦

På fjärde plats … Bad Thoughts:

AJ Soprano tillbaka! Tack för det, Segura, och för årets sjukaste sketchserie

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Mixa världens roligaste tv-serie I Think You Should Leave with Tim Robinson, som jag senast gapade så här stort över, med det filmiska hos Aziz Ansaris Master of None, och manegen är krattad för Tom Seguras Netflix-sketchserie Bad Thoughts.

Jag kanske borde kasta in även de sjukaste kroppskoncepten i The Boys som referens, för det är ofta där Segura landar: i ett gym där snopparna växer och hans blir lika stor som hela hans kropp i övrigt, så den måste kapas med yxa; eller i situationer där han bajsar ner sig och skjuter en bebis eller tortyrmördar all kafépersonal i en iskaffekonflikt. Om det låter enbart sjukt och skevt så har jag förklarat dåligt. Idéerna och utförandena är genialt kreativa.

Serien är också politisk – bara genom att finnas. Om USA utvecklas till den korsning mellan Ungern och Turkiet som landet verkar vara på väg mot nu kommer Bad Thoughts att överleva och utgöra en möjlig subversiv väg genom Trumpland. Så högt över MAGA-huvudena flyger den.

En oväntad bonus, elller en oväntat rörande bonus, är att vi får se Richard Iler göra tv-comeback. Ni minns – tonårssonen AJ i The Sopranos. Han försvann från branschen efter problem med droger och illegalt spel. Vägen tillbaka har gått via podcasten Not Today Pal, som han gör med Soprano-systern Jamie-Lynn Siegler, och som producerats av Tom Seguras YMH Studios. Här i avsnittet där de pratar om Bad Thoughts …

… och Iler säger att han gått in i serien med »twenty years of pent-up acting built up inside«. ♦

På tredje plats … Adolescence:

Årets mest hjärtskärande familjehistoria

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

För en gångs skull var tv-världen helt enig och har inte ens mig som avvikare. Netflix-miniserien Adolescence toppade varenda kritikerlista och streamingtipsguide när den kom i våras. Den är regisserad av Philip Barantini och skapad av Stephen Graham, som pitchade idén till alla fyra avsnitt rakt av för Barantini, innan Jack Thorne togs in som Grahams manuspartner. Men enligt Barantini följer praktiskt allt vi ser, avsnitt för avsnitt, Grahams pitch.

Minutiösa förberedelser följde, bland annat ett halvår av repetitioner innan skådespelarna ens kom in i bilden. Detta för att Barantini, känd för att ha filmat Stephen Graham-filmen Boiling Point i en enda tagning (jag skrev om tv-serieversionen här och här), nu gör samma sak igen, multiplicerat med fyra: vart och ett av avsnitten är filmade i en sammanhängande tagning. Vilket för produktionsprocessen innebar att allt försvårades. Location-scouterna, till exempel, jobbade nästan parallellt med manusarbetet eftersom de var tvungna att betänka de fysiska avstånden mellan olika spelplatser: familjens hus var tvunget att ligga högst tre minuter från studiebygget som utgjorde polisstationen, och när man förde in handlingen på stationen så tillkom utmaningen att dölja det faktum att man egentligen körde in genom grindarna till en filmstudio … Det krävdes alltså en exempellöst inrepeterad koreografi på alla nivåer, först från kamerateamet, sedan måste skådespelarna inte bara repa in repliker för en timslång tagning, de måste ta repetitionerna bortom det, få allt att fastna i muskelminnet.

Och förstå utmaningen för Barantini-fotografen Matthew Lewis! I inledningen följer vi med två samtalande poliser ut från en bil, kameran lyfter lite över gatan när de ansluter till en poliskonvoj och sveper sedan tillbaka ner för att följa insatsstyrkan som stormar familjens hem, in i köket, vidare uppför trappan och in i ett sovrum där en pojke hukar sig i sängen — allt i en enda tagning som sedan fortsätter i ytterligare 45 minuter, till polisstationen och häktet. Detta innebar att Matthew Lewis inte bara måste bära omkring på en kamera i nästan en timme, som han går och springer och kryper runt med, han måste också med perfekt timing spänna fast den på en kranarm som monterats på ett fordon, hoppa in i en följebil, ha koll på kranen, hoppa ut igen och spänna loss kameran, springa vidare med den in i huset och uppför trappan … Kamerastabilisatorn gör ett hästjobb!

Men även om den här single-take-metoden kräver produktionsteknisk ekvilibristik så är syftet och resultatet något helt annat. Det viktiga är ju vad den innebär för skådespelarna – att använda muskelminnet så mycket mer än vanligt, att agera i realtid och vara i rollen från första till sista sekund av ett helt avsnitt, att relatera till en kamera som ett nästan levande väsen, eller i alla fall ett obarmhärtigt här och nu.

Det innebär att vad vi ser under en timme är helt. Inte bara ett skildrat förlopp utan ett faktiskt förlopp. Det får en fysisk effekt på alla inblandade, och en fysisk effekt på tittaren.

Därtill är berättelsen i sig rik på allegoriska lager och metaforer. Ett grepp serieskaparna tar på flera nivåer är att spegla relationspsykologiska situationer med olika konsekvenser och utfall. Relationen mellan Stephen Grahams faderskaraktär och den 13-åriga sonen som huggit ihjäl en klasskompis med kniv, sanslöst välspelad av 15-åriga Owen Cooper, är till exempel exakt återspeglad i mordutredarens (Ashley Walters) och hans sons (Amari Bacchus) relation – fäder och tonårssöner som kommer ifrån varandra av samma skäl: outtalade förväntningar, växande missförstånd och besvikelser.

Något jag älskar med serien är hur den inte ger sig in på barnens domän och skildrar deras interna polariserade influencer-instagrammade könsidentitetsvärld, denna får vi bara korn på när barnen berättar för vuxna – och hela serien utspelas i den beröringspunkten, på platser och vid tillfällen där barnen och de vuxna kommer inom räckhåll för varandra: i hemmets, skolans, polisstationens och ungdomsfängelsets gränsland.

Sedan ringar serien effektivt in hur den professionella vuxenvärlden aldrig riktigt räcker till och inte heller är formad för att göra det: poliserna, advokaten, lärarna, fängelsepsykologen – de gör bra jobb, men hela tiden med distansen inbyggd i yrkesroller och arbetssätt. I stället är det, understryker Graham och Barantini, alltid föräldrarna det faller tillbaka på.

Vad serien vill säga är: prata med era barn, fråga hur de mår, håll ett öga på dem, visa att ni älskar dem.

Många lyfter fram antingen det första eller det tredje avsnittet som seriens största stunder. För mig är det finalen som berör mest, när vi får följa resten av familjen under pappans 50-årsdag. Det är så otroligt hjärtskärande att se föräldrarna och storasystern kämpa för att få spillrorna att efterlikna deras tidigare normala familjesamvaro, kämpa för att släta ut eller släta över dissonanser och dysfunktioner, så att varje tillrop, varje skämt, varje glimt i ögat, innehåller en imitation, en förtvivlan och den djupaste av önskningar. ♦

På andra plats … The Rehearsal:

Nathan Fielder når högre än någonsin i ett chockslut av nya The Rehearsal-säsongen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

I dramasatirserien The Curse lyfte Nathan Fielder över alla mänskliga gränser. Alla som sett det sensationella finalavsnittet förstår vad jag menar … men mer symboliskt så lyfte han över sig själv också. Och nu gör han det igen, otroligt nog med en ny säsong av pseudo-dokuserien The Rehearsal, som jag trodde var ett passerat stadium på väg mot The Curse.

Ja, han både upprepar slutet av The Curse, det vill säga flyger bokstavligen i väg i sista avsnittet, och höjer sig över var han tidigare befunnit sig.

Min relation till denna tv-särling har varit ansträngd och är det väl fortfarande, men inte på något dåligt sätt. Hans serier sätter sig som sår i huvudet på mig och varje nytt avsnitt tvingar mig att klia i det så att det aldrig läker och alltid gör lite ont.

Hans stora genombrott var »reality-komedin« Nathan for You som gick i fyra säsonger och där han på ytan drev med sig själv (i en alternativ, mer »autistisk« och osäker version av sig själv) – men där humorn hela tiden behövde matas med icke-invigda offer. Och att skapa humor på deltagarnas bekostnad är det som gjorde ont i mig även när jag såg den första The Rehearsal-säsongen, sommaren 2022, trots att deltagarna i motsats till i Nathan for You gick in i projektet medvetet och förberedda.

I The Rehearsal blev de huvudpersoner, oerhört välscoutade av castingteamet, var och en med egna sår de aldrig kunde sluta klia i. Jag skrev om detta i detalj i mina båda recensioner av säsong 1, den första då jag sett alla avsnitt utom det sista och gav en femma i betyg, den andra efter finalen, som jag sänkte till en trea.

Med The Rehearsal vill Nathan Fielder, återigen i ett slags trademark-autistisk version av sig själv, visa att man kan ta kontroll över sitt liv bara man förbereder sig tillräckligt på alla eventualiteter, researchar, repeterar, stoppar in livets alla parametrar i flödesscheman. Han vill förverkliga den autistiska drömmen om ett totalt eliminerande av slumpen och det oförväntade.

Så han låter bygga upp replikor av deltagarnas egna miljöer och djupanalyserar dem som personer, visualiserar situationerna de ska ställas inför och får dem att öva, öva, öva med stöd av scenografier, coachning och en ström av inhyrda skådespelare. Fast förberedelserna är mer extrema än så. Fielder adderar ständigt nya moment, alltid på jakt efter grundlighetens och planeringens minsta möjliga molekyler.

Vad vi i slutändan fick i säsong 1 var närmast psykotiska pussel med kulisser, kartor och kalendrar, hela katedraler av mentala förberedelser, och bisarra relationer mellan programledare och deltagare … och en växande hög med dramatiska misslyckanden. Precis som med småföretagsprojekten i Nathan for You, eller som i Charlie Kaufman-filmen Synecdoche, New York, som är den närmaste, eller enda, referensen jag kunde komma på i recensionerna då. Tv-kritikern Joy Press beskrev i Vanity Fair greppet som en »metastaserande metafiktion«.

Alltmer funderade jag över var gränserna egentligen gick mellan det fejkade och äkta. Nathan Fielder hade lurat en hel medievärld förut, när han anonymt släppt ut fiktiva scener i sociala medier som om de vore verkliga. Men när jag började kolla upp personerna som var med i första The Rehearsal-säsongen visade de sig förstås vara sanna och verkliga. Här ett fascinerande exempel, en trivia-quiz-besatt kvinna som drev, och fortfarande driver, en blogg om att hitta gratisnöjen i New York:

Och det är här mitt Nathan-sår kliar som värst. Deltagarna i säsong 1 var i olika grad kufar. Naturligtvis hade de signat waivers för sin medverkan, men i vilken utsträckning exploaterades de? En deltagare förra säsongen rakt av manipulerades till att bryta ihop. Tror jag. Kanske är det för att man aldrig är säker på vad man ser som man heller inte stänger av. Men när jag inför skrivandet av denna säsong 2-recension återvänder till premiärsäsongen upptäcker jag att trivia-kvinnan fortfarande driver sin Cheap Chick in the City-blogg, med 90 prenumeranter, och att en kompis till henne skrivit ett meddelande på startsidan:

Man hade ju velat se att HBO-framträdandet åtminstone hade gett henne pengar till apelsinjuice … och lite fler prenumeranter.

Men vad vi också vet, från den kreativa processen kring Nathan for You, är att Fielder låter reality-situationerna styra hans manus i högre grad än det omvända. Deltagarnas reaktioner och personligheter styr hans kreativitet. I den förra säsongen av The Rehearsal förändrades serien gradvis till något helt annat än den först utgav sig för att vilja göra, när en spelat vilsen och smådeprimerad Fielder skrev in sig själv i reality-momentets fiktion och »flyttade ihop« med en kvinnlig deltagare för att dela hennes fejkade föräldraskap – samtidigt som han fortsatte att genomföra ytterligare nya experiment med nya personer. Som mannen som bröt ihop efter att ha lurats om ett arv … där, samtidigt som jag var som mest skeptisk, peakade Fielder för mig (innan The Curse). Jag började bokstavligen böla ihop med offret för manipulationen – det vill säga, jag blev känslomanipulerad tillsammans med honom och tv-upplevelsen blev omvälvande.

Sedan kom det där finalavsnittet, som jag beskrev som en halvtimmeskort pyspunka. Efter att ha byggt en absurd värld av meta-mega-repetetioner, utan att berätta för tittaren vilket lager av äkta, fejkat äkta, fejkat fejkat eller äkta fejkat som gällde, slutade allt med att Fielder någonstans insåg (eller låtsades att han inte hade fattat tidigare, eller om han hade planerat detta slut från första början) att det blev fel när han använde sig av barn i serien.

En pojke som spelade hans son visade sig vara faderslös och började längta efter att Nathan skulle bli hans riktiga pappa. När jag såg barnets uppenbart äkta känsloreaktioner önskade jag kanske mest av allt att man inte hade gett en storbudget och auteur-makt åt en så komplicerad kreatör, besatt av att skapa »självporträtt för att motbevisa sin outtröttliga solipsism«.

Det mest konsekventa i säsong 1, skrev jag i min slutsats, var att Nathan Fielder fullföljde sitt självupptagna perspektiv och mest funderade över vad detta gjorde med honom, trots att det som till sist ruskade om honom var att barnen inte gick att styra, och att barnen påverkades känslomässigt. Slutsatsen blev: »Jag måste förändra mig.« Barnens känslor (både de spelade och de som kanske var äkta) blev ett verktyg för att plocka ut ludd ur Nathans egen navel. Hans leenden på slutet kändes lite skrämmande.

Det kändes, då, som en märkligt trist och sluten sista halvtimme som, antagligen medvetet, negerade hela det mastodontgalna säsongsupplägget. Fielder lät jätteprojektet krympa tillbaka till idépappret och knycklade ihop det.

Men efter att ha sett årets säsong 2 får jag lust att se 1:an igen. Fanns det ännu större motiv som jag missade? Eller har Nathan Fielder använt sig av delvis misslyckade tidigare erfarenheter för att kalibrera om hela syftet med The Rehearsal?

Säsong 2 är nämligen radikalt annorlunda, även om den både spretiga och minutiösa metodiken är exakt densamma, det vill säga ett meta-mega-psykologipussel av avancerade casting-processer för pseudovetenskapliga rollspel i extrema miljöreplikor, från en exakt jättestudiokopia av Houston Airport till Hudson River-piloten Sully Sullenbergers barndomshem med en naken Fielder i blöja.

Trots att Fielder denna gång väver in sig själv mer än i första säsongen – bland annat genom att rollspela fram Paramount+ tyska kontor som ett gäng nazister och göra stora kreativa och produktionstekniska poänger av att ha varit trollkarl i tonåren och haft Canadian Idol som första tv-jobb – så har denna säsong ett högre syfte, nämligen att komma till rätta med brister i flygsäkerheten. Nathan Fielder har en teori om en outforskad faktor i flygolyckor: misskommunikation i cockpit, en psykologisk defekt som Fielder tror uppstår systematiskt mellan flygkapten och styrman.

Och han må ta otroliga omvägar som gränsar till vansinne – från klonade hundar till att bajsa i vuxenblöja framför en fyra meter hög dockmamma – men långsamt och märkligt övertygande når han fram till ett slut som, den här gången, är ett lyft i sig. Dessutom tycker jag att det scriptade skiner igenom mer, vilket är till det bättre. Och jag kan som sagt inte avslöja detaljer, men så mycket kan jag ändå säga att Nathan Fielder faktiskt testar sig själv för autism alldeles innan det där hisnande finallyftet kommer.

Mästerverket fullbordades av finalepisoden, den som Nathan Fielder skrev ett personligt embargobrev om till recensenter för att förhindra spoilers. Men faktum var ju att den stora hemligheten fanns det utskriven i avsnittstiteln hela tiden:

My Controls.

Det Nathan Fielder hemlighöll in i det sista var alltså att han på riktigt utbildat sig själv till pilot. Rentav kommersiell sådan, med licens att flyga stora Boeing-passagerarplan.

Det har i efterhand fortsatt att tvistas om huruvida säsongen som helhet är sinnessjuk eller genial, autistisk eller humanistisk, haveristiskt gravallvar eller galen haveristhumor, men att Fielder som slutmoment i hela denna extrema utredning av psykologiska cockpit-glapp mellan kapten och styrman själv tar plats som flygkapten, för att leda sin tes i bevis, adderar kanske till precis alla de där tolkningarna.

Men det har också gjort att han nu tas på allvar i debatten – som här nedan hos CNN. ♦

På första plats … Black Mirror:

Världen behöver Black Mirror igen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

När jag tittar tillbaka på de senaste Black Mirror-säsongerna får jag rysningar. Så många unika, tankeväckande idéer, så briljant realiserade. Och jag häpnar lite inför min analys av förra säsongen, sommaren 2023 – hur jag nådde slutsatsen att serien, om än alltjämt briljant, kanske mest hörde 2010-talet till. 2025 känner jag precis tvärtom!

För mig hade det betydelse att den nya Black Mirror-säsongen släpptes samtidigt som den andra säsongen av The Last of Us. Den förra är en av mina största favoriter genom tv-historien; den andra var en liten chock av vision och kreativitet när säsong 1 kom förra året. Och Charlie Brooker, hjärnan bakom Black Mirror med ett förflutet som spelrecensent, hade lika väl som Craig Mazin kunnat vara den som realiserade tv-adaptationen av det nyskapande post-apokalyptiska spelet The Last of Us. Eller, rättare sagt, han hade kunnat vara det om inte tv-världen utvecklat en sådan kreativ guldålder där Black Mirror kan existera som storserie på Netflix. I en lite mindre tillåtande tv-värld hade Charlie Brooker fortsatt att göra serier typ hans tidiga zombie-reality-spoof Dead Set från 2008. I en sådan värld skulle snarare The Last of Us vara höjden av tv-konst.

Nu är jag lite rädd för att vi är på väg in i den tv-världen. Efter pandemin och storstrejkerna i Hollywood har den kreativa sidan av amerikansk tv-industri inte återhämtat sig. Inte på långa vägar. Man pratar alltmer om »post-peak TV« som en bokstavlig lågkonjunktur. Det handlar om en kraftig nedgång i arbetstillfällen för tv-kreatörer, sammantaget med över 40 procent på ett år. Manusförfattare, serieskapare, showrunners, producenter, konsulter – alla har drabbats lika hårt. Facket WGA varnar för hur bolagens desperata jakt på snabba streamingförtjänster och kapade kostnader får utbudet att kantra inte bara mot allt fler billiga realityserier på fiktionens bekostnad, utan också mot allt fegare dramakoncept i en intensifierad jakt på expansionsvänliga IP-rättigheter, på bekostnad av det konstnärligt unika.

Med andra ord: Black Mirror hade knappast startats upp i dag, däremot hade The Last of Us varit den nya högstanivån, så kallad Prestige TV, med duktigt avbockade rutor för Intellectual Property och franchise-mässighet.

Och arbetslösheten i Hollywood fortsätter att stiga. Även skogsbränderna och Trump-regimen med handelstullar och hot om ideologisk censur eskalerar den kreativa rädslan i branschen. Därför värdesätter jag Black Mirror så oerhört mycket just nu, i motsats till The Last of Us, vars andra säsong också visade sig vara en kraftig besvikelse.

Förra säsongen bet Brooker imponerande hårt i handen som föder honom, när han skapade den uppenbara Netflix-allegorin »Streamberry« som löpte genom flera avsnitt i en kritik av destruktiviteten i streaming-algoritmerna.

På ytan är anslaget nu detsamma som senast, eller som alltid. Djup civilisationskritik jämte tech-satirisk nostalgi jämte bitterljuv kärlek, med avväpnande mycket relaterbar relationspsykologi, som går hela vägen från mikro till makro, från tvåsamhet till digital-organiskt samhällsbygge.

Säsongen har även ett stort meta-projekt inbyggt i avsnittet Plaything, vars 1990-talsspel »Thronglets« i serien är skapat av samma fiktiva spelutvecklare som sades ligga bakom spelet Bandersnatch, föremålet för den interaktiva julspecialen 2018. Will Poulter återvänder alltså i rollen som det galna spelutvecklargeniet, och självklart har Brooker sett till att det går att ladda ner ett fullt fungerande Thronglets även som Netflix-mobilspel.

Jag älskar den långfilmslånga USS Callister-fortsättningen som avslutar säsongen (och som påminner en del om The Last Raid, finalavsnittet av Side Quest), men det är ju Bandersnatch-uppföljaren Plaything som är säsongens stora sequel-event, i det att avsnittet också bär på nyckeln till hela säsongen.

Om förra säsongen utforskade streamingalgoritmer, autofiktion, reality-tv, true crime, datahoarding och deepfakes lägger den nya säsongen mer tyngd vid dels politiska konsekvenser – här finns inte minst ett klasstema – och dels det urmänskliga, vårt kollektiva DNA, drifterna som ständigt får oss att kastas mellan altrusim och ondska, våld och samarbete, demokrati och auktoritarianism.

Black Mirrors dystopier har inte känts så här synkade med samtiden sedan The National Anthem, det allra första avsnittet 2011 (grisavsnittet, ni minns?). Eller om det möjligen bara är samtidens behov av Black Mirror som kommit i fas igen.

Och så mitt i allt detta får vi ett avsnitt som Hotel Reverie, ett slags existentiell meditation över film- och skådespelarkonsten överlagrad med science fiction-troper i ett produktionstekniskt mästerverk.

Säsongen är full av storartat skådespeleri av många kända namn, men om jag ska nämna bara en en enda måste det bli Emma Corrins ikoniska svartvita gestaltning av en psykiskt plågad 1940-talsstjärna i det avsnittet. ♦

Topp-50 utländska tv-serier 2025

1. Black Mirror (Netflix)
2. The Rehearsal (HBO Max)
3. Adolescence (Netflix)
4. Bad Thoughts (Netflix)
5. Alien: Earth (FX/Disney+)
6. Paradise (Hulu/Disney+)
7. Pluribus (Apple TV+)
8. Death by Lightning (Netflix)
9. The Bear (FX/Disney+)
10. Dying for Sex (FX/Disney+)
11. Malpractice (ITV/SVT Play)
12. Skandalsystrarna Mitford (Outrageous, Britbox/SVT Play)
13. Too Much (Netflix)
14. Task (HBO Max)
15. Ögonvittnet (Code of Silence, ITV/SVT Play)
16. The Chair Company (HBO Max)
17. Severance (Apple TV+)
18. I Love LA (HBO Max)
19. Chad Powers (Hulu/Disney+)
20. Side Quest (Apple TV+)
21. Slow Horses (Apple TV+)
22. Blue Lights (BBC/TV4 Play)
23. The Studio (Apple TV+)
24. The Lowdown (AMC/Disney+)
25. Adults (FX/Disney+)
26. Running Point (Netflix)
27. Hacks (Hulu/HBO Max)
28. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)
29. Asura (Netflix)
30. Platonic (Apple TV+)
31. The White Lotus (HBO Max)
32. Stick (Apple TV+)
33. Saknad aldrig glömd (Unforgotten, ITV/SVT Play)
34. American Primeval (Netflix)
35. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
36. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
37. The Diplomat (Netflix)
38. Étoile (Amazon Prime)
39. The Pitt (HBO Max)
40. Black Rabbit (Netflix)
41. South Park (Comedy Central)
42. Maffiablod (This City is Ours, BBC/SVT Play)
43. Reformed (Le sens des choses, HBO Max)
44. Out There (ITV/Tele2 Play)
45. Elsbeth (CBS/TV4 Play)
46. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
47. Monster: Berättelsen om Ed Gein (Monster: The Ed Gein Story, Netflix)
48. Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
49. De levande (RTS/SVT Play)
50. The Paper (SkyShowtime)

Bästa streamingtjänsterna 2025 – stora ras för SkyShowtime och Amazon Prime

Jag rankar streamingtjänsterna utifrån ett enkelt poängsystem – 50 poäng för serien på plats 1 på årsbästalistan här ovan, 49 för plats 2 och så vidare. Samt 15 poäng för plats 1 och så vidare på förra veckans nordiska topplista. Den första parentesen anger placering på förra årets lista, den andra parentesen anger antal serier på de båda årslistorna.

SkyShowtime och Amazon Prime – vilka tragiska ras! Och SVT har återigen överlägset flest antal serie på nordiska topp-15 och utländska topp-50 sammantaget. Det bör också nämnas att South Parks 10 poäng fryser inne på streamingtjänstlistan eftersom SkyShowtime, som sedan i somras äger rättigheterna, fortfarande inte har sänt vare sig säsong 27 från i somras och den nu pågående såsong 28. ♦

1. (5) Netflix 324 (12)
2. (8) Disney+ 267 (8)
3. (1) SVT Play 255 (17)
4. (3) HBO Max 218 (8)
5. (4) Apple TV+ 207 (10)
6. (7) TV4 Play 56 (4)
7. (2) SkyShowtime 25 (5)
8. (9) Viaplay 15 (1)
9. (6) Amazon Prime 13 (1)
10. (-) Tele2 Play 7 (1)

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.