[249] »En varg i hönsgården! Stordalen förnedrad av ›Bono‹-kupp i Skavlan«

Det amerikanska mörkret

Med undantag av nypremiären av The Pitt har det bara kommit elände från USA den här veckan. Och fatta hur illa det är ställt när allt från en illegal statskupp i Venezuela (där Trump öppet meddelar att han ska stoppa in alla stulna oljepengar på ett privat offshore-konto) till nya militära hot mot Danmark hamnar i nyhetsskugga bara för att ännu en dag passerat med ännu jävligare övergrepp från Trump-diktaturen.

Svårast att släppa just nu är ICE-mordet på trebarnsmamman i Minnesota. Egentligen en logisk händelse, givet månaderna av upptrappning, men ändå chockerande – både i hur det gick till och hur sataniskt skamlöst regeringen ljuger om händelsen trots att den finns på video ur flera vinklar. Ja, man rentav ljuger om att videon visar något helt annat än vad vi alla kan se; ljuger om att den oskadda mördaren ligger på sjukhus, ljuger om att den mördade 37-åringen finansierats av Antifa och är »terrorist«. I verkligheten är hon en vanlig kvinna som precis hade lämnat sin sexåring i skolan, och nu bara försökte falla in i kön med bilar som vinkas förbi av ICE. Allt syns på en föredömlig videokollageanalys från The New York Times:

Och sedan kom en slutgiltig dokumentation, från andra hållet, från mördarens egen mobilkamera – bisarrt nog släppt av en högerextrem sajt som tror (eller påstår) sig visa att skotten kom i självförsvar. Dödsskjutning som nödvärn mot en kvinna som precis sagt, lugnt och leende, att hon inte är arg på ICE-agenten, i en bil som just rullat i gång från stillastående? En förtvivlad Tim Miller på The Bulwark visar videon här och kommenterar:

Och som komplement till Millers affekt var Jessica Tarlov exemplariskt saklig i Fox News The Five-panel i fredags:

Rick Wilsons kommentar hos The Lincoln Project bör också höras (och låt mig också påminna om att både Wilson och Tim Miller hört till toppskiktet inom det republikanska partiet innan MAGA och Trump fick dem att hoppa av och börja göra motstånd):

Det känns måttligt kul att skriva om amerikansk tv just nu. Så tack och lov för den brittiska den här veckan. Nya The Night Manager-säsongen är bättre än den första, och en ny säsong av Industy är bland det allra största vi kan ställas inför i dagens tv-värld. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO Max)
2. Skavlan & Sverige (SVT Play)
3. The Listeners (BBC/TV4 Play)
4. The Lowdown (AMC/Disney+)
5. The Pitt (HBO Max)
6. The Night Manager (BBC/Amazon Prime)
7. Synden (Netflix)
8. Blue Lights (BBC/TV4 Play)
9. I Love LA (HBO Max)
10. His & Hers (Netflix)

Starkaste Skavlan sedan Åkesson-massakern

Avsnittsbetyg 📺📺📺📺⬜

Mot slutet av lade Rutger Bregman upp för dödsstöten, spände ögonen i Stordalen och frågade: »Vad tycker du är en fair share«?

Först hade jag inte tänkt att se torsdagskvällens nypremiär av Skavlan & Sverige, i alla fall inte efter att ha hört brottstycken av inledningen genom köksväggen efter att min fru börjat kolla. »Vad fan är det här?« ropade jag, fick inget svar, tittade in mot soffan och såg något slags förskräckt tvivel i hennes ansikte. Vad vi hörde var förnumstiga berättelser från välbärgade gäster – Petter Stordalen, Alexander Ernstberger, Klara Elvgren – om hur »pengar aldrig är drivkraften«. Det var uppenbart att dessa gäster själva trodde de var där för just ett sådant samtal, där de själva skulle få styra sina historier.

Men de hade placerats i en fälla. Med en kvart kvar blev jag tillbakaropad av min fru – »Du måste se det här nu!« – och efteråt har jag sett vändpunkten flera gånger, när Fredrik Skavlan släpper in en varg i hönsgården, den nederländska historikern Rutger Bregman, och hur han med ett mjukt leende, akademisk finess och tunga truth-bombs avslöjade hela det fåfänga samtalsbordet som opportunister och hycklare.

Det som Stordalen först tog som en komplimang, ett Bregman-tillrop om hans »Bono-glasögon«, visade sig vara början på ett innerst inne ursinnigt nederländskt angrepp på Stordalens och andra av dagens mega-kapitalisters förljuget nihilistiska världs- och självbild. »Du har råd med dina Bono-glasögon även om du skulle lägga hälften av dina pengar på att göra verklig skillnad«, lovade Bregman, vars tes inte minst handlar om att de stora humanistiska reformerna genom historien haft inte bara letts av proteströrelser utan också av starka finansiärer (ekonomiskt sett var det exempelvis New Yorks då rikaste man, Gerrit Smith, som ledde kampen mot slaveriet). I dag ägnar sig hela tech-eliten av miljardärer i stället åt att, som Bregman påpekade … »optimera annonsflöden«. Och avskaffa demokratin. Då räcker inte Stordalens schyssta åsikter »om inkludering och Pride« så långt.

När han invände att han just nu satsar 60 miljoner »på kultur« visade det sig handla om en tredagarsfest för hans 4.000 anställda. »Det är ingen fest, det är en konferens«, sa han, varpå Skavlan fastslog: »Kom igen, visst är det en fest … som du lägger pengarna på för att kunna dra av på skatten.«

Mot slutet av programmet lade Rutger Bregman upp för dödsstöten. Stordalen hade i svettig desperation börjat prata om han tar en »fair share« av sitt samhällsansvar när han låter goda värderingar genomsyra företaget, och Bregman spände ögonen i honom och frågade: »Vad tycker du är en fair share«?

Tyvärr brakade då V-partiledaren Nooshi Dadgostar in med buller och bång och en barnslig appell om att »det väl ändå är politikens roll att finansiera mediciner och vägar«, så att Stordalen slapp göra bort sig mer med sin fair share och Bregman lät det bero, lika nöjd som Skavlan över dagsverket. När kameran zoomade ut för slutbild ses Stordalen sitta och applådera, tom blick, glansig av svett. Jag undrar om vi får se honom i Bono-looken igen. ♦

Brukade du se Mad Men och Succession måste du se Industry nu

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Något jag älskar med Konrad Kays och Mickey Downs sätt att ta serien framåt numera är att de låter alltmer hända i blindo mellan säsongerna.

Den nya, fjärde säsongen av Industry börjar på HBO Max i morgon. Den förra säsongen toppade min årslista över de bästa dramaserierna 2024. Jag passar nu på att slå ihop den nya premiärrecensionen med tidigare texter för att ge en fullständig introduktion, inklusive S3-recap, till en serie som ni bara inte få missa – den är lika viktig nu som Succession var för fem år sedan och Mad Men för tio och femton år sedan.

Efter den andra säsongsfinalen skrev jag: »Nu gäller det för Industry, storserie eller nedläggning?« En fråga som sedan satt kvar i bakhuvudet under hela den tredje säsongen: lika mycket som jag njöt av det årets största tv-upplevelse kände jag oro. Är det här för för tungt? Känslomässigt, psykologiskt, filosofiskt, tematiskt och researchmässigt sett?

Tack och lov fick den alltså förlängt igen, och jag kan se den nya säsongen med lättare sinne. Serien har kommit över det där skakiga avgörande krönet och lär nu få både en femte och sjätte säsong efter detta – serieskaparna, de avhoppade finansvalparna Mickey Down och Konrad Kay, har nämligen skrivit kontrakt med HBO till 2028 års utgång. Och det vore märkligt om inte HBO, som hade världens största prestigedrama Succession men miste den när Jesse Armstrong var bestämd om att avsluta, nu ser till att hålla kvar Industry desto längre.

Vid premiären 2020 var dock det första jag tänkte på parallellen till en av 1990-talets största brittiska dramasuccéer, Livet kan börja (This Life). Där handlade det om 20-somethings på sina första jobb i Londons juristbransch, här lärde vi känna 20-somethings som tog sina första simtag i Londons finansindustri. På ytan kändes serierna likartat konstruerade, med den skakiga balansen mellan privat- och jobbliv; hur nära vi kommer det mest privata hos rollgestalterna, och hur de hanterar sina innersta problem och strävanden på en stenhård arbetsplats.

Men där This Life i grund och botten var en mysserie, något man ville krypa upp i soffan till med filt och temugg, och en serie om aspirerande unga vuxna som vann någonting längs den jobbiga vardagsvägen och blev allt bättre på att balansera känslomässigt i tillvaron …

… dominerades första säsongen av Industry av en motsatt känsla, av en perpetuum mobile av hopplös litenhet. Om 25-åringarna på den prestigefyllda investmentbanken verkligen skulle lyckas i karriären, vad hägrar då? Kommer de att bli som borderline-narcissisten Eric (Ken Leung) eller lyxheroinisten Clement (Derek Riddell)?

Här fanns inte bara en gestaltande kvalitet utan en mer oväntad attraktionskraft besläktad med den i Succession. Depravering drar. Excesserna i sex och droger var unga och fortfarande passionerade – men ödesbestämda. Och på en helt annan nivå än i This Life, vilket också gjorde mänskligheten hos rollgestalterna bräckligare och mer drabbande – när vi i stället för att klappas medhårs fångas, tillsammans med dem, i en dödligt charmlös samtid.

En annan avgörande skillnad var att This Life aldrig brydde sig särskilt mycket om verksamheten på advokatbyrån, medan Industry är odelbar med en teknisk branschnivå och terminologi som får Billions att kännas enkel. Vilket utvecklades till en bitvis hisnande nivå under säsong 2, där jag också alltmer kände att Euphoria kanske var en bättre emotionell och relationell referens än This Life, trots att den är mycket yngre.

Den andra säsongen inleddes med att personalen började komma på plats igen efter pandemi-lockdown, New York- och London-kontoren skulle fasas in i varandra och skära ner, fond- och förvaltningsvärlden var i upplösningstillstånd. Seriens omedelbara problematiserande av distansarbete fastnade i minnet, när Ken Leung iskallt konstaterande att man måste kunna »se sina klienters ögonvitor« eftersom »hela poängen med det här jobbet är att faktiskt leva det«.

Jay Duplass gjorde entré som Ted Talk-börsguru-covid-bestseller-författare, en rollfigur som efterhand utvecklades till en modern Don Draper-i-London och fick mig att drömma om Industry som en 2020-talets Mad Men-långkörare. Skillnaderna är lika intressanta som likheterna: känslan av att världen är en plats för city-civilisationens nybyggare i Mad Men, och en plats för dystopins överlevare i Industry. Båda serierna skildrar dessutom sexuella övergrepp – och frågan är om inte 1960-talets outlook i frågan var mer positiv än 2020-talets. Den krassa korporativismen är i alla fall lika nedslående i båda fallen.

Det allra största med säsong 2 var hur serien lyckades nå ännu längre med att skapa thrillerspänning av kliniskt verklighetstrogna aktieaffärer, mer facktermsnördiga än Billions och Succession tillsammans. Här är ett av många klimax under säsong 2:

Därtill besitter Industry en meta-nördism som obehindrat kan ta sig sådana här uttryck:

Samtidigt är Industry ett nervdrama även ur imponerande mångfacetterade relationspsykologiska aspekter. Från början var Myha'las Harper Stern en superkomplicerad huvudperson, och fick alltmer vidgat manusdjup – men allt fler i ensemblen följer med ner i det djupet. Och i säsong 3 var det Marisa Abelas Yasmin som tog täten. Då insåg jag också att min tidigare definiering av hur serien visar upp »en perpetuum mobile av hopplös litenhet« inte längre var lika träffande. Ju mer vi lär känna karaktärerna, desto mindre tittar vi på dem som guldfiskar i ett akvarium, desto mer sympatiserar och identifierar vi oss med deras livsval och belägenheter.

Inledningen av säsong 3 hade dock inte många strimlor ljus. Yasmins överklass-olycka måste vara en av de mest utsatta vi sett på tv sedan En förlorad värld, och motpolen och arbetarklassbördiga Rob (Harry Lawtey) drabbades av en chocksorg som cliffhanger i säsongspremiären. Kit Harington trädde in i en nyintroducerad roll som adelsättad startupnisse med ett växande mörker – hans roll i Game of Thrones är ett påpälsat skämt i jämförelse med Sir Henry Muck i Industry.

I det tredje avsnittet förra säsongen fick vi plötsligt se Gustav Lindh göra ett roligt raljant inhopp som miljardärsarvinge-influencer-dj. Så bra var det kanske inte så att det inte hade kunnat räcka med de scenerna. Men så dök han upp igen i det femte avsnittet, i en soffa i bakgrunden … och jag kunde inte låta bli att undra om han hade hängt kvar på inspelningen för spontana möten med produktionsteamet, innan han hasade ner i soffan en extragång framför kameran.

Svensken spelade »Xavier Lindt«, jetsetpolare till Kit Harringtons karaktär, och när han sa att »my family is in the chocolate business« fattade man att manuset ville antyda att det handlade om schweiziska chokladjätten Lindt. Samtidigt sa han att han skulle dj-gigga på ett hotell på kvällen och att »mina föräldrar äger hotellet … men det är inte därför jag ska spela där«. En änslig liten brat, alltså. Och sadist, visade det sig, in it for the kicks.

Inspelningen var ett tiodagars pausjobb för Gustav Lindh, mitt under arbetet med SVT:s och Tomas Alfredsons Ingmar Bergman-serie Trolösa. Lindh är stor Industry-fan och nailade tonen direkt. Jag gissade i min S3-recension att han skulle återvända i samma roll i säsong 4, men så blev det inte. Kanske i säsong 5 i stället? Klart Industry ska ha en egen Succession-Skarsgård-svensk!

Industry var alltså bättre än någonsin under säsong 3, och överraskade konstant, med överväldigande många planteringar och karaktärer att hämta hem. Därav ett helt avsnitt om Rishi, plötsligt, där Sagar Radia spelar ut som aldrig förr. Rena katharsis-avsnittet för en karaktär som serien burit med sig från första början …

… men först mot slutet av S3 fördjupade sig i. Episoden White Mischief var i sig en av 2024 års bästa, alla kategorier:

Men för att visa på storheten med Industry utifrån just detta avsnitt så består den i att narrativet inte tog in på ett sidospår om Rishi och väntade ett avsnitt med de större storytrådarna, utan att Rishi-fördjupningen flödade rätt in i dessa. Manusen hanterar allt oftare allt fler parallella lager. Samtidigt som vi såg ett rent Rishi-avsnitt fick vi också seriens skildring av och kommentar till början på den brittiska högerregeringens fall, med finansministerns hybris-skattesänkning, om ni minns, och hur denna linjerade med Rishis pengasjuka sinnestillstånd. Regeringens chock när marknaden svarade negativt blev också Rishis chock. Och till slut, efter en massaker i en cricketklubbstuga, kom slutrepliken som redan har blivit en klassiker i sig:

»I’ve got a feeling … a great feeling … fate is shaving her cunt just for me.«

Detta var också ett exempel på att allt i Industry blir en thriller. Samma sak med avsnittet efter, Company Man, ett slags motsvarighet till Successions reseepisoder i det att hela finansbranschen samlades för stor COP-konferens i Schweiz. Men, hade det varit Succession hade hela avsnittet utspelats on location. Industry hann med så sjukt mycket mer än så, utan att bli forcerat: den nya startupen som Harper hade hoppat på, Leviathan Alpha – från superflopp till chockvändning; och energiministerns avhopp, baktanke och närvaro på det lilla aristokratiska drogfylleslaget tillbaka i London … som i sin tur landade på en ayahuasca-seans utomhus komplett med mardrömsvisioner.

Dessutom inleddes detta avsnitt med en insamlingsmaskerad, där Pierpointarna hade anlitat maskörer och kostymörer; cyniskt men fröjdefullt som något ur Boston Legal. Och precis samtidigt introducerades en annalkande katastrof som skulle skaka bolaget i grunden, som ett av huvudspåren mot slutet av säsongen.

När finalen kom plockade jag fram femman i betyg och påminde om hur Mad Men slutade:

I den sista scenen i Mad Mens stora seriefinal Person to Person fick vi veta att det var Don Draper som skapade den där Coca-Cola-filmen. Fri från ekorrhjulet, med en nyfunnen inre frid, hemma i Kalifornien … men med samma gamla obotliga copy-hjärna.

Den tredje säsongsfinalen av Industry gav samma vibbar kring Harry Lawteys karaktär Rob: också arbetarklass, förförd och förgiftad av de privilegierade. Nu också fri från sina corporate-bojor, anställningen på Pierpoint, och med en inre frid – funnen på en ayahuasca-session i parken med Kit Haringtons Sir Henry Muck i tidigare nämnda, Persona-inspirerade Company Man-episoden. Och i sista avsnittet är han på väg mot ett eget, oberoende genombrott som marknadschef för en banbrytande skotsk startup som vill kommersialisera fentanyl … i Kalifornien (på tal om Coke-trippen i Mad Men-finalen).

Och detta var ändå bara halva Rob-storyn i finalen. Långt in i avsnittet satt jag och myste åt att han och Marisa Abelas Yasmin äntligen skulle få ihop det, och så … hur fan kunde hon? Vid närmare eftertanke var det logiskt, det hon gjorde, efter chockavslöjandet om hennes pappa som inledde episod 6 (rena The White Lotus-plotten!) och vetskapen om att hon skrivits ut ur hans testamente.

Under säsongen fick vi som bärande tema också se Yasmin brottas med att inte längre ha pengar – lika mycket som hon brottades med skandalskriverier och paparazzis, och med att alla trodde att hon fortfarande hade pengar. Och vad hon kom fram till var logiskt: hon vill inte, kan inte, leva utan pengarna hon är van vid. Därav upplösningen på triangeldramat med Rob och Henry, inklusive Robs klass-underdog-mentalitet att tro sig behöva Henrys gillande. Som om det inte räckte med startkapitalet till opioid-startupen …

Säsongsfinalen var extra lång, över en timme, men det var ändå otroligt hur serieskaparna Down/Kay lyckades fullända samtliga storylines tvärs genom hela ensemblen.

Jag har alltid gillat Ken Leungs Eric för hur hans senioritet på jobbet synkat med hans tillbakadragna familjeliv, och hade aldrig kunnat gissa att han skulle spåra ur och krympa så som han grodde under säsong 3; bli så osäker och förnedrad. Detta var säsongens största skådespelarutmaning och Leung Emmy-nominerades för den. Härmed blev det också i stort sett dött lopp mellan Leung och Sagar Radia om att spela säsongens deppigaste karaktär.

Myha’las Harper Stern, då, som ju fick sparken från Pierpoint i slutet av förra säsongen? I säsong 3 slog hon sig fram först hos en amerikansk fondförvaltare i London och sedan med egen hedgefond-startup ihop med sin förra arbetsgivares delägarpartner – det finns ett stort ogenerat svek i varje nytt steg Harper tar i karriären.

Jag älskar hur hennes storybåge förra säsongen gjorde upp med hela hållbarhetsbubblan i finansvärlden, och hur man genom att göra Pierpoint till katalysator för ESG-krisen också flyttade den auktoritära pendelrörelsen från liberal marknadshöger till nationalistisk högerpopulism, och till centrum av handlingen. Och så det episka saudiska övertagandet ovanpå detta – Erics tal och det värdelösa grattiset från nya vd:n … jösses vilken säsongsfinal.

Vill också, innan jag går in på den nya säsong 4, mer generellt nämna Nathan Micays extatiskt mjuka, sequencer-bubblande syntsoundtrack, som liksom regnar mot rutan från andra sidan tv-skärmen. Lysande nördintervju här (länk i bild):

Något jag älskar med Konrad Kays och Mickey Downs sätt att ta serien framåt numera är att de låter alltmer hända i blindo mellan säsongerna. I början var det mer traditionellt – S2 följde direkt på S1 – men nu lyckas de rentav göra en poäng av att inte låta säsongerna följa direkt ovanpå varandra. De säger saker genom att inte förklara eller visa dem. När säsong 4 börjar jobbar nästan hela gänget med helt andra saker än de gjorde i slutet av S3. Robs fentanyl-startup, som kändes som en slutstation efter allt som hände honom förra säsongen, är redan ett minne blott. Han jobbar med Harper i stället, vars fondförvaltning som var så smart och sensationell senast är på upphällningen nu; Yasmin jobbar med politisk event-planning, och Eric är skild och pensionerad … men bildar nytt bolag med Harper i slutet av säsongspremiären!

Och Rishi, stackarn, hankar sig fram genom att sälja fultjänster som han hoppas kunna leda till en comeback som presentabel konsult vad det lider.

Spännande nytillskotten i ensemblen den här säsongen är kända från nyligen avslutade storserier: Charlie Heaton från Stranger Things och Max Minghella från The Handmaid’s Tale.

Till sist, gillar man Industry måste man läsa Oskar Sonn Lindells intervju med svenska konceptualiserande Industry-regissören Isabella Eklöf i Filter –aha-upplevelser på två nivåer. Dels direkt och konkret, om hur hon gjorde gjorde tvärt emot sin föregångare under säsong 2 och fick ta över seriens koncept-regi inför förra säsongen. Dels mer indirekt, men desto mer fascinerande självutlämnande, om hur hon själv skulle kunna vara en Industry-karaktär:

Jag har valt att bara se de första två nya avsnitten i förväg. Dels saknar de flesta press-episoderna text (jag behöver engelsk text för att uppfatta alla finanstermer!), dels är flera av dem bara ofärdiga arbetsversioner, och dels vill jag se ett avsnitt i veckan som det är tänkt, för att dra ut maximalt på njutningen och för att som vanligt kunna skriva fler texter och följa säsongens utveckling vecka för vecka. Som sagt, detta kan mycket väl vara hela årets största tv-upplevelse redan nu. ♦

The Pitt fulländar inte bara idén med Cityakuten utan läkarserien i stort

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

En fascinerande konsekvens av realtidsgreppet är att man får en förhöjd känsla av tidens gång och dygnets längd – det ger en faktisk känsla av tillvaron och villkoren på en akutmottagning.

För att ta det från början, och återknyta till rubriken jag hade på nyhetsbrevet när jag skrev om den första säsongen av The Pitt:

Jag syftade då alltså inte bara på att The Pitt är E.R.-inspirerad, har Noah Wyle i en huvudroll och är skapad och producerad av Cityakuten-alumnerna R Scott Gemmill och John Wells – utan på att The Pitt faktiskt är en reell reboot av Cityakuten. Det var så Gemmill och Wells hade tänkt, och det var därför Noah Wyle antog erbjudandet med samma självklarhet som han fick det. Serien skulle handla om en åldrad John Carter, Wyles originalkaraktär, nu i den seniora rollen som handledare. Minns att han själv anlände till Cityakutens första avsnitt 1994 som grön läkarstudent, handledd av Eriq La Salle!

Men när de efterlevande till den officiella Cityakuten-skaparen Michael Crichton fick nys om projektet stämde de Gemmill och Wells för att försöka smyga igenom den reboot de tidigare fått ett nej på. Jag skriver »officiella Cityakuten-skaparen« eftersom Crichton i själva verket inte var inblandad i serien utan fick credden som lösning på en rättighetskonflikt kring ett gammalt Crichton-manus som användes för pilotavsnittet. Det är också ur det ljuset man ska se Gemmills och Wells utspel att The Pitt inte har något gemensamt med Cityakuten.

Lite konspiratoriskt tänkte jag, när serien kom för ett år sedan, att upplägget med att låta hela säsongen skildra ett enda sammanhållet dygn, 15 timmar i realtid över 15 avsnitt, var en efterkonstruktion för att vara på den säkra sidan gentemot Crichton-familjens anklagelse.

Att hela säsongen utspelades under ett dygn var inte heller känslan jag fick under den första säsongen. Tvärtom. Karaktärsutvecklingen berättade något annat. Å andra sidan kändes »24-upplägget« effektivt för trovärdigheten i akutverksamheten – intensiteten, kraven, pressen att få kontroll på ett kaos. Samtidigt älskar jag att säsongerna sträcker ut sig i hela 15 episoder vardera, och att det inte dragit ut mer än ett år mellan S1 och S2. Detta samtidigt som storyn är så totalt gammaldags tv-mässig. Att slippa faux-auteur-miniserie-sjukan är numera en befrielse som känns på djupet för min inre 1900-tals-tv-romantiker. Sån här tv görs ju inte längre … och så plötsligt görs den igen, och igen.

Eller – inte riktigt, ändå. The Pitt är modern, känns jättemycket här och nu. Masskjutningen som den första säsongen kulminerade i kändes plågsamt nära verklighetens skjutningar i Aurora, Colorado; Brooklyn, New York; och Tallahassee, Florida, som alla inträffade under den första The Pitt-säsongens gång. Här kändes också realtidsgreppet särskilt relevant: utan klippta tidshopp som avlastning och respit hamnade skräckupplevelsen plågsamt nära.

Jag vet inte om det bara handlar om vanan och förkunskapen om seriens realtidsupplägg den här gången, eller om det faktiskt finjusterats i manus och regi, men faktum är att i säsong 2 känns verkligen varje timme som, på riktigt, timmen efter den förra. Det är ju också detta som gör att serien aldrig blir någon procedural med nya patientfall i varje avsnitt – patienterna som kommer in första timmen stannar ju kvar även över tid i varierande grad, så att vi lär känna även de karaktärerna och deras backstories på samma sätt som vi lär känna sjukhuspersonalen.

En fascinerande konsekvens av realtidsupplägget är att man får en förhöjd känsla av tidens gång och dygnets längd – detta ger oss, mer än allt annat, en faktisk känsla av tillvaron och villkoren på en akutmottagning.

En annan sak som står i kontrast till Cityakuten är hur The Pitt rör sig helt och hållet på akutmottagningen – personliga bakgrundshistorier berättas från sjukhusgolvet, på samma sätt som de större administrativa och vårdpolitiska resursproblemen skildras direkt i verksamheten i stället för i avlastande makroperspektiv.

Och i fråga om yrkesmässig trovärdighet verkar serien sätta en ny guldstandard, att döma av läkaromdömena jag sett.

En annan guldstandard som sätts av manusförfattarna är frånvaron av onödig eller uppenbar exposition i dialogen. Detta ger inte bara förhöjd trovärdighet utan också extra spänning – hela tiden får vi små detaljer som inte fullt förklaras utan förhöjer även vår nyfikenhet. Det gör serien fullständigt beroendeframkallande. ♦

Hey, ni har bara läst hälften av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag rencenserar The Night Manager, His & Hers, Common Side Effects och Obituary m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!