[250] »Årets första stora tv-fynd – samisk sensation på SVT«

Bäst i tv-världen just nu

1. Bröllopsfesten (Heajastallan, NRK/SVT Play)
2. Industry (HBO Max)
3. Populära problem (SVT Play)
4. The Listeners (BBC/TV4 Play)
5. The Lowdown (AMC/Disney+)
6. The Pitt (HBO Max)
7. The Night Manager (BBC/Amazon Prime)
8. Synden (Netflix)
9. His & Hers (Netflix)
10. Blod svett tårar (SVT Play)

Arv & kultur, sex & fylla, skam & skvaller, råhumor & rörande allvar … total-tv!

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

När man sträcker sig efter referenser så är det lätt att hamna mellan Shameless och My Big Fat Greek Wedding, men det räcker inte på långa vägar.

Hur landade en serie som jag först var så tveksam till på en femma i betyg? Well, för det första hade jag fel om bristerna. Att jag initialt störde mig på delar av hur den nordnorska samiska communityn skildras i NRK-serien Bröllopsfesten (originaltitel: Heajastallan; internationell titel: A Sámi Wedding) var för att jag filtrerade de första intrycken fel. Det vill säga, det var fel på mitt fördomsfilter. Serieskaparen Åse Kathrin Vuolab, själv same och uppvuxen i Karasjok, 12 mil från seriens Kautokeino, vet givetvis exakt vad hon gör, och hon har gått extremt noggrant till väga – fick idén till tv-serien 2012, började skriva den 2019.

För det andra förstår man inte omfånget och räckvidden när man börjar kolla. Halvvägs in i första avsnittet kan man inte föreställa sig hur, åt vilka håll, den ska växa; att den ska växa åt alla håll. Inte minst på djupet.

När man sträcker sig efter referenser så är det lätt att hamna mellan Shameless och My Big Fat Greek Wedding, men det räcker inte på långa vägar, och jag famlar lite när jag försöker addera, säg, Lars Tunbjörk, isländska Blackport, finska Reindeer Mafia, Gabriela Pichlers Painkiller … det känns fel att nischa Bröllopsfesten på det sättet, även om den i sig är rejält samiskt nischad. Och om jag å andra sidan adderar amerikanska serier som Northern Exposure får jag visserligen med både det finmejslat feelgoodiga och kommersiellt breda, men fångar i stället inte alls hur vild och galen eller emotionellt heltäckande Åse Kathrin Vuolabs serie är.

Hennes stora dramatiska grundidé är att ta det traditionella samiska jättebröllopet, arrangerat under flera dygn och med många hundra gäster (eller inte sällan räknade i tusental) och där allt ordnas av familjen, och sedan kontrastera detta mot att den arrangerande släkten i tv-serien är liten, fattig och dysfunktionell.

Brudgummens mamma, suveränt agerad av Sara Margrethe Oskal, får veta av brudens mamma att deras barn ska gifta sig, om blott en månad, och borgerligt. Hon och hennes familj är så mycket mindre och fattigare, ja, skruttigare på alla sätt och vis, och hon känner en sådan skam för att hon får veta detta av den andra mamman. Så hon säger ifrån direkt – det där borgerliga blir det inget av med, hon ska arrangera ett riktigt traditionellt Kautokeino-bröllop! Men hennes tre slackiga, självupptagna syskon vill inte hjälpa till. Mamman faller ihop på köksgolvet. På akuten får hon diagnosen panikångest, men till syskonen som kör hem henne igen säger hon att hon »har ett svagt hjärta«, vilket pressar släkten att ställa upp på bröllopsfixandet, trots allt. Hennes särskilt aviga syster säger »okej, eftersom du är så jävla envis hjälper vi dig«, och även om hon jublar inombords svarar hon bara: »Svär inte i mitt hus.«

Och så är det i gång … och låt mig bara ta ett exempel på det fullständigt unika med den här serien: I andra avsnittet (av åtta) blir det dags för den traditionella »friarfärden«, då brudgummens familj färdas i karavan till brudens, för att brudgummens far ska gå in till brudens familj för att be bruden komma med ut och hämta in brudgummen. Traditionellt har detta skett med renar och slädar, numera med bil. Eftersom familjen är så liten är matriarken noga med att alla sprider ut sig i så många bilar som möjligt (plus en traktor). Och hon instruerar alla noga att inte stänga av motorn när de kommit fram. Det förhåller sig nämligen så att den traditionella starten för bröllopet sker när bruden kommer ut med sin blivande svärfar och binder den främsta renen – i modern tid motsvarat av att bruden kommer ut och vrider om bilnyckeln på den främsta bilen så att motorn stannar.

Hela serien är full av sådana här detaljer, det traditionella förvaltat i modern tid, ofta med dråpliga, roliga, rörande effekter. Och just de här kontrasterna, mötena, krockarna, skapar hela seriens energi: det är hederskultur och popkultur, sex och fylla, skam och skvaller, kärlek och rasism, humor och allvar, och allt funkar för att karaktärerna känns så äkta och mångfacetterade, och för att skådespelarna gör dem oförglömliga. ♦

Smart & känslig relations-absurdism

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Jag älskar att den yngre Ingmar, skönlockig i Maxwell Cunninghams gestaltning, introduceras av Unge-voiceovern »Jag hade mantel på den tiden«.

I början blev jag nog lite bortvillad av före detta samboparet Jonatan Unges och Sissela Benns nya SVT-komediserie Populära problem, kanske för att konceptet påminner så mycket om hur Björn Gustafsson och Alba August använde sig av sin ex-relation i Alla utom vi. Jag förväntade mig en liknande ton i Populära problem, och tolkade första avsnittets kantiga överdrifter som en svaghet. När jag sett hela serien, och i synnerhet i ljuset av det hårt stiliserade slutet, har glasögonen korrigerats.

Men första avsnittet är problematiskt. Det består av en lång rad introduktioner – först av Unges och Benns karaktärer (som heter Liv och Ingmar …) under en trist datenight-efterdrink, sedan första scenen på barnets förskola, första scenen på Jonatans personlig assistent-jobb, första scenen på Sisselas skådespelaragentur, och så vidare. Känslan är att de börjat »kallt«, ställt ut spelpjäserna och testar dem, för att efterhand skriva sig varma.

Men när detta skett släpper allt. Svajet mellan den burdusa men lättigenkännliga vardagssatiren och de råa överdrifterna blir i sig ett slags kreativt glidmedel. En fullständig frihet infinner sig, från de återkommande återblickarna (jag älskar att den yngre Ingmar, skönlockig i Maxwell Cunninghams gestaltning, introduceras av Unge-voiceovern »Jag hade mantel på den tiden«, och vi ser Cunningham skrida in i mantel på baren där han ska träffa en ung, vinglaskrossande Liv, spelad av Alva Bratt) till seriens mest oväntade skatt, Maja Rungs toppadvokat som blir som blir något slags dominant lolita-bebis när hon träffar Ingmar. Med henne skruvas absurdismen upp i andra säsongshalvan, och lika osäkert som serien rullar i gång, lika storstilat går den i mål.

Dialogen är suverän, från relationspärlor som repliken »Nu har jag försökt få nån annan att lösa det … nu får du försöka få nån annan att lösa det« till hur Sissela Benn, när hon har svårt att berätta för Unge att hon vill skiljas, får rådet av parterapeuten (Erik Holmström) att träda utanför sig själv och säga det i någon sorts in-characher, och hon väljer att bli norsk, »en positiv jente fra Norge«, och säger på dålig norska att hon vill »gå på tur, men ikke med deg, jeg vil feire syttende mai men ikke med deg, jeg vil sticke en lusekofte, jeg vil kjempegjerne göre det, men ikke til deg …«, och när parterapeuten griper in och säger till en chockad Unge att »vad jag hör nu är att Liv gör slut«, så fortsätter hon: »Til skilnad fra oljen våres så är det slutt. Ha’ det!«

Det är också här skådespeleriet släpper. Det osäkra kortet Jonatan Unge är suverän! Även om han, som han kommenterat i sin podcast Della Monde, »bara spelar sig själv«. ♦

Hijack dör tråkdöden … igen

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Detta är nu inget psykologiskt mänskligt drama utan en ren spänningsserie, och då krävs mer karisma av stjärnan i huvudrollen.

I min recension av den första Hijack-säsongen skrev jag att »Idris Elba alltid är Idris Elba«, och utvecklade: »Hur usel jag än tycker han var som Luther så har han en naturlig pondus som går tillbaka till The Wire och som kort sagt alltid funkar. Sätt en tv-kamera på Elba och man tittar, sätt micken nära och låt honom bas-viska och man lystrar.«

Detta gäller nu inte längre. I säsong 2 av denna högprofilerade Apple TV+-serie är Idris Elba obegripligt låg och grå. Eller, inte obegripligt ur narrativ synvinkel, hans karaktär är svårt deprimerad efter sonens död i förra säsongen och händelserna som inleder säsong 2 (vilka inte bör spoilas, den första stora överraskningen av många kommer i slutet av första avsnittet), men detta är nu inget psykologiskt mänskligt drama utan en ren spänningsserie, och då krävs mer karisma av stjärnan i huvudrollen.

Serien, som skildrade en flygkapning i säsong 1 och en tunnelbanekapning nu, är skapad av Jim Field Smith och George Kay, en välmeriterad och kompetent men sällan särskilt överväldigande regi- och manus-duo. De har varit som bäst med skruvade actionkomedier som The Wrong Mans. Den här typen av thriller är en ny genre för dem, och de tar sig an den precis som om det vore The Wrong Mans, …

… det vill säga staplar händelser ovanpå varandra och jobbar med den där typen av statisk acceleration som till slut känns som om den står still. Men The Wrong Mans var en satirisk drift med nedåtspiral-actiongenren. Hijack är på allvar.

Att serien ändå blivit gjord med så hög budget beror på grundstoryn i säsong 1, som var fyndig och gav kommersiella kittlingar. Den hade kunnat bli en kongenialt »högoktanig« popcornbiofilm om en skarp Hollywoodregissör skalat ner den i tidsomfång, snittat in dynamik och pumpat upp thrillerspänningen. Sju timmar drama-tv, däremot, kräver karaktärsfördjupning och känslomässiga brytpunkter som hakar sig fast i tittaren – där är inte Smith och Kay. De expanderar inte ens spänningen med tidsomfånget utan bara adderar ytterligare turer i intrigen, och det är lika illa i säsong 2 som i säsong 1. Till slut är kasten så många att det blir fånigt. Mättnadskänslan efteråt blir av det meningslösare slaget.

Det jag ändå gillar med Hijack, och det som gör att jag avstår från att sätta en etta i betyg, är den där initiala känslan av »hur fan hänger det här ihop egentligen?«, precis som i Saknad, aldrig glömd – alla pusselbitar som kastas upp i luften och börjar sorteras av hur de många karaktärerna presenteras och börjar interagera. Men det leder absolut ingen vart och blir dessvärre totalt ospännande under de sista avsnitten. Bortsett från subplotten med Elbas hustru som jagas ensam i bergen av ett skogsvaktarpar och deras jakthundar.

Obegripligt nog pratas det redan om en Hijack säsong 3. ♦

Punk & epadunk, hångel & vampyrer i skitkul västgötachock

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Serien känns som en en märkligt kongenial och modern västgötaversion av John Hughes highschoolkomedier från 1980-talet.

Lidköpingsproduktionsbolaget Pilsnerfilm har gjort västgötabonniga SVT-serier tidigare – tre säsonger Uti Bôgda 2016–2018 (som gav humorkollektivet bakom, Kass Humor, det första Robert Gustafsson-stipendiet) samt fyra säsonger av barnserien Snorkråkan 2020–2022. Jag minns inte om jag såg någonting av dem, men bolagets nya Blod svett tårar kommer jag inte att glömma.

Jag förväntade mig ingenting av denna ungdomsserie, i synnerhet inte efter att ha missbedömt den i början, men vad som först känns skolspex av hellre-än-bra-snitt visar sig vara smart, känsligt och superkul i samma anda som Tomas Alfredsons Bert-serie för 30 år sedan. Framför allt är det Bert-vibbar kring huvudrollens Aaron Holgersson – fast i gymnasieålder-upplaga. Vilket gör att hela serien känns som en en märkligt kongenial och modern västgötaversion av John Hughes highschoolkomedier från 1980-talet.

Och precis som i Hughes-filmerna så är handlingen efemär – storheten sitter i förmågan att få ett bullrigt, brötigt kollage av sköna tonårsabsurdismer att svänga och nästan lyfta från marken. Ytan är opolerad och skådespeleriet är kantigt, men det bidrar bara till seriens charm och känsla. Det är party, punk och epadunk i ett kreativt kaos med en avväpnande detaljrikedom. Både den stora livfulla ensemblen och manuset av Pilsnerfilms Carl Dafgård och Katarina Macli tjuter av genrekärlek. ♦

Hey, ni har bara läst hälften av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: Steal, Agatha Christies De sju uren, Konsten att hämnas på ett ex/The Revenge Club, A Knight of the Seven Kingdoms, Slutet på sommaren m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!