[251] »Kanadensisk gay-romance-sensation & dansk snutseriedynamit«

Tv-veckan när alla lyssnade på en pastor

Den här veckan blåste Grönlandskrisen över som om den aldrig existerat. Många hävdar att Nato tog skada, men det var väl ingen som räknade Trump som en pålitlig ÖB för Natos största medlemsland tidigare heller? Det enda vi behöver bära med oss från Davosveckan är Kanadas premiärminister Mark Carneys tal – det första av en världsledare som vågar konstatera västhegemonins och efterkrigsordningens död och att Europa måste sluta leva i en lögn:

Och som om Carneys wake-up call fick effekt direkt började det rapporteras om att EU är på väg in i djupare samarbeten och avtal med Australien och Japan och rentav Indien och Mercur-länderna, samtidigt som USA backar mot 1890-talet och buntar ihop sig själva med en samling diktaturer i Trumps nya »fredsråd«, där permanenta medlemmar ska betala en avgift om 10 miljarder(!) rakt in på Trumps privata Qatar-konton där också intäkterna från Venezuela-oljan placeras.

En amerikansk motbild som knappt fått någon uppmärksamhet alls hos oss kommer från den progressiva kristendomen, som växer snabbt och organiskt inte minst som en följd av ICE-terrorn i Minnesota. Ni bör inte missa James Talarico-intervjun i The Ezra Klein Show från förra veckan:

Carney formulerar en ekonomisk reality check och omstart, Talarico en humanistisk. Och kanske har vi en sorts svensk Talarico i pastor Olle Jonasson? Om inte annat är Skavlan & Sverige en bra utgångspunkt för att bygga upp förväntningar även på en svensk allmänmänsklig reset. Jag har skrivit om kvalitetslyftet för Fredrik Skavlans nya serie och samtalskoncept flera gånger den här säsongen, och veckans avsnitt var nästan lika avancerat överraskande som när Rutger Bregman Bono-kuppade Petter Stordalen för två veckor sedan.

Den här gången diskuterades Tidöregeringens push för att kunna sätta 13-åringar i fängelse, deltog gjorde justitieminister Gunnar Strömmer samt Malin Persson Giolito, Simon Superti, Ayan Ahmed och Hanne Kjöller, och det blev ungefär lika affekterat …

… som högljutt kritiserat efteråt. Men som framgår av några av kritikcitaten i den Expressenlänken var det bara programmets första halvtimme som reste en klagomur i sociala medier och även fick många att stänga av – det vill säga, innan veckans variant av Rutger Bregman tog plats vid bordet, nämnda häktespastor Olle Jonasson:

Nu tyckte jag i och för sig att samtalet hyfsades och blev riktigt intressant redan innan Jonassons inträde, men med honom fick vi en helt annan sorts auktoritet än den vi blivit vana med under Tidöregimen. Både Strömmer och Superti lyssnade, och nickade, med till synes samma eftertanke.

Det kanske inte krävs så mycket mer än ett samtalsbord fritt från SD? ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Heated Rivalry (Crave/HBO Max)
2. Industry (HBO Max)
3. Bröllopsfesten (Heajastallan, NRK/SVT Play)
4. Populära problem (SVT Play)
5. The Lowdown (AMC/Disney+)
6. The Pitt (HBO Max)
7. Snake Killer (Amazon Prime)
8. The Beauty (Hulu/Disney+)
9. Synden (Netflix)
10. His & Hers (Netflix)

Inte bara en omedelbar gay-klassiker med genuin hockeykänsla – det här är 2020-talets största romance-sensation

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Sedan vänder allt. När serien är slut har jag inga invändningar kvar alls. Tvärtom. Då har jag jublat, höjt armarna i skyn och snyftat på gränsen till hulkat.

När hockeybögserien Heated Rivalry gjordes för den kanadensiska streamingtjänsten Crave förra året kunde ingen av serieskaparna eller skådespelarna föreställa sig att den skulle bli en global succé. Och hade de anat kanske någon hade fått lite seconds thoughts? Den är nämligen extremt, extremt explicit när det gäller bögsexet.

Men HBO anade potentialen och köpte serien precis inför premiären i slutet av november. I förrgår hade den svensk premiär på HBO Max och är redan den överlägset mest omskrivna och haussade serien i Sverige, så omskriven överallt att jag jag knappast behöver uppehålla mig alltför mycket kring de två huvudstjärnorna, Hudson Williams och Connor Storrie, och deras genombrottsroller som kanadensisk respektive rysk nydraftad NHL-spelare som i tonåren inleder ett hemligt sexuellt förhållande som fortsätter under tio år.

Förlaga är en romance-bokserie, Game Changers, vars författare Rachel Reid liksom tv-serieskaparen Jacob Tierney verkligen kan hockey, som de kanadensare de är. Men en stor skillnad är att bokmiljöerna är äkta NHL raktigenom medan tv-serien velat undvika svåra och dyra rättighetsprocesser och döpt om ligan och klubbarna. Vilket initialt är en av fyra saker som gör att jag reagerar lite avvaktande på det första, och huvudsakligen också det andra, avsnittet. Det övriga som gör mig tveksam är att 1) det går så fort framåt, med ständiga skyltar som markerar »två veckor senare« eller ytterligare ett passerat år eller två; att 2) det (inledningsvis) är två tonåringar det handlar om, vilket ger typiska young adult-begränsningar inklusive schablonartad skildring av föräldrarna; och att 3) en låg budget gör att vissa scener känns lite för tomma på statister och scenografi, och att hockeyscenerna i stort undviker spelmoment.

Men sedan vänder allt. När serien är slut har jag inga invändningar kvar alls. Tvärtom. Då har jag jublat, höjt armarna i skyn och snyftat på gränsen till hulkat.

I det tredje avsnittet introduceras ytterligare två karaktärer, en lite äldre New York-spelare (François Arnaud, någon mer än jag som minns Tommy från UnREAL?) och hans hemliga pojkvän (Robbie G.K.; och ja, ett bärande tema är givetvis fördomar och tabukänslor kring homosexualitet i hockeybranschen), och där lossnar allt. Inte minst för att dessa karaktärer är vuxna. Och för att de i motsats till de verbalt mer begränsade tonåringarna i början av serien fått mycket charmigare repliker. Som när Robbie G.K. för första gången kommer hem till Arnaud, som frågar »Do you want the full tour now, or …?« och G.K. snabbt svarar: »Or! I pick or.«

Deras avsnitt blir en story-i-storyn lite på samma sätt som Nick Offerman- och Murray Bartlett-episoden Long, Long Time blev det i The Last of Us. Men den fortsätter lite omlott också och får sin magiska upplösning i slutet av episod 5, och vid det laget har även de två huvudkaraktärerna blivit vuxna, då tio år passerat sedan episod 1. Plötsligt har coming of age-historien blivit vuxendrama.

Då har dessutom narrativet passerat OS i Sochi 2014, och de ryska delarna av serien är verkligen överraskande bra. Det är ironiskt, eller dubbelironiskt, att en ung skådis från Trumpland – Connor Storrie är från Texas – spelar ryssen i ett gaydrama som de facto inte bara hade varit konträrt utan direkt kriminellt i Ryssland. Dessutom gör han det utan att ha talat ett ord ryska tidigare i sitt liv – nu briljerar han mot medspelare som har ryska rötter.

Under andra halvan börjar jag tycka att även hockeydelen funkar hur bra som helst, trots hittepånamnen på klubbarna (Boston Raiders, Montreal Metros, New York Admirals). Mot slutet kommer jag på mig själv med att känna mig överlycklig när Storrie och Williams matchas ihop i samma All Star-lag under en säsongsupptakt, och hittar varandra direkt på isen, spelar med stora leenden … och så korsklipps detta med en sekvens från eftermiddagen vid poolen, där Williams sitter i en solstol och kollar på hur den annars så störigt okänslige Storrie släppt garden och skojleker med ett gäng badande ungar. En ångestfylld åtrå har övergått i mogen kärlek. Här blommar regin och bildberättandet ut och bygger upp inför en högdramatisk final.

Om jag först tyckte att det här dramat kändes en smula småttigt och instängt landar jag efteråt i en känsla av att ha fått vara med om något episkt. ♦

Är Snake Killer en dansk The Shield?

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Den slår hårt mot »champagnesocialisterna«, Köpenhamns välmående medelklass som köper de hemlösas tidning medan de gentrifierar stan så att ännu fler blir hemlösa.

Det som först lockar mig att följa danska Amazon Prime-serien Snake Killer (originaltitel: Slangedræber) är den hårdkokta exploitation-känslan, att serieskaparna, regissörerna och skådespelarna fått ihop en polisserie som känns så rak, rå och framför allt fräsch, trots att allt går tillbaka till 1970-talets amerikanska och engelska urkunder. Den ser bra ut, och låter bra, och det är nästan så man känner lukten också.

Sedan finns här ett typiskt danskt manér i skildringen av iransk maffia och köpenhamnsk knarkslum, och med ogenerad exponering av rasism och sexism i en halvkaotisk mix som gör en upprörd och engagerad.

Och efterhand växer serien socialt och politiskt också, och med attraktivt små medel, oftast bara som detaljer i dialogen. I slutändan slår Snake Killer hårt mot »champagnesocialisterna«, Köpenhamns välmående medelklass som köper de hemlösas tidning medan de gentrifierar stan så att ännu fler blir hemlösa.

I centrum står en kontroversiell enhet inom narkotikapolisen som missbrukar sitt våldsmonopol och låter ändamålen helga medlen, i den mån ändamålen är identifierbara. De har skapat ett nollsummespel därute, på Istedgade i Vesterbro, och de både förtrycker och solidariserar sig med knarkarcommunityn. Jag slås av hur smidigt serien skildrar detta komplexa, oftast outtalade status quo som på något sätt ändå ger missbrukarna och de prostituerade ett grundläggande lager av säkerhet, och knarkmaffian en grundläggande nivå av hinder och motstånd.

Huvudpersonen, Magnus Krepper-likt spelad av Pilou Asbæk (Euron Greyjoy i Game of Thrones), är både hårdast och mest plågad. Våldet i serien är inte lustfyllt eller coolt – exploitation-vibbarna till trots – utan fult och instinktivt, för komplicerat för snutarna att bearbeta; i stället gräver de sig allt djupare ner i sin egen skit.

Huvudintrigen kretsar kring den mytiske ledaren för den iranska maffian, en före detta iransk säkerhetspolis, som är så professionellt omöjlig att spåra att polischeferna tvivlar på att han ens existerar. Men Asbæk hittar en bakväg. Samtidigt är han mentor åt en nyexaminerad polis, enhetens först kvinna (Mira Elisa Obling), som han är för jävlig mot men som vill visa vad hon går för och som mot alla odds får upp ett eget spår efter maffialedaren. Hon skapar också ett avigt men fint band med en alkoholiserad veteran på enheten, och där kan jag passa på att ge ett konkret exempel på hur serieskaparen och regissören Anders Ølholm använder en särskild sorts finjusterad övertydlighet i berättandet: vi får inte direkt se att veteranen smygdricker på jobbet, och han agerar nykter, men vid ett tillfälle tar han tag i dörrposten när han går ut ur ett rum, under en halv sekund, och det räcker för att fördjupa karaktären och låta oss ana en lätt spritandedräkt, eller låta oss förstå att det är vad Mira Elisa Oblings karaktär anar.

Slutet är starkt också, och har ett klassiskt upplägg för en säsong 2, med bildandet av en helt ny enhet inom Köpenhamnspolisen, presumtivt ännu mer otyglad och våldsam. Någon ytterligare säsong är inte bekräftad, men det är uppenbart att serieskaparna vill låta det här växa. Och att det i så fall kan bli läge att börja referera till The Shield vad det lider. ♦

Hey, det här var bara första tredjedelen av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Ryan Murphys The Beauty, BBC-serierna brittiska Den perfekta väninnan och Fånge 951, nya Drops of God-säsongen och Netflix-kriminalserien Kristallgöken m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!