[252] »Marvel-lyft, Michael J Fox-magi & Nick Cave i socialens tjänst«

Herre. Helgalen vecka.

Melania Trump gästade Fox News The Five i onsdags och »förklarade« vad hon i Hollywooddokumentärhaveriet Melania menar med att Donald Trump är en »unifier«. Nämligen att USA:s stora problem är att det överhuvudtaget finns en opposition, och att denna måste betvingas. ¯\_(ツ)_/¯

Sagt och gjort! Dagen efter började regimen arrestera journalister, med prisbelönade Don Lemon i spetsen …

… och så här såg Vita husets officiella reaktion på Lemon-häktningen ut:

»Unifier« …?

Sedan släpptes ytterligare tre miljoner Epstein-dokument, varav de mest uppmärksammade (bland annat en diskussion mellan FBI-agenter) handlar om hur en 13-årig flicka tvingats till oralssex av Trump och fått ett slag i ansiktet av den blivande presidenten för att ha bitit honom i snoppen.

Som vanligt dumpades filerna på en fredagskväll, och som vanligt raderade DOJ i efterskott ett antal dokument när de insåg vad de innehöll … men tvingades lägga upp dem igen eftersom media hunnit dokumentera dem.

Och som vanligt har en hönan-eller-ägget-diskussion uppstått om vad som är vad i Trumps eskalerande wag the dog-taktik – släpptes Epsteinfilerna nu för att distrahera från ICE-morden i Minneapolis, eller från riksbankschef Jerome Powells brutala offentliga dom i veckan över USA:s ekonomi och arbetslöshet? Eller både och? Och kommer Trump nu att tokbomba Iran för att distrahera från nya Epstein-katastrofer? Kommer han att skynda på en attack mot Kuba? Eller mot Philadelphia?

I veckan släppte Bruce Springsteen en spontan protestsång om ICE-morden, Streets of Minneapolis, och i förrgår gav han låten en kongenial livepremiär i just Minneapolis, oannonserat under en stödkonsert med Tom Morello:

»Ice out now!« skanderade sedan publiken när Springsteen kom tillbaka för extranumret The Ghost of Tom Joad ihop med Morellos band:

Meanwhile, hos Piers Morgan … fick The Bulwarks Tim Miller veckans starkaste utbrott över en MAGA-shitpostare:

»Boom-boom-boom-boom-boom-boom-boom!« Jag tar det som en påminnelse om att när demokratin lever under existentiellt hot måste vi våga visa fullt ut vad vi tänker och känner, ofiltrerat och äkta.

Vilket också skulle kunna vara mina ledord för Göteborg Film Festival 2025, som avslutas i dag. Det förvånade mig att online-programmet kändes mindre geopolitiskt än på länge, trots att årets tema är »Sanning«. Alla mina favoritfilmer denna gång har varit relationspsykologiska familjestudier, i flera fall djupt subjektiva uppgörelser med den uppväxten. Som spanska The Good Daughter, franska Love Me Tender och Kristen Stewarts impressionistiska regidebut The Chronology of Water.

Men bäst av det jag hann se på Draken Films festivalsida i år var danska Jeanette Nordahls Begyndelser, med en extremt bra Trine Dyrholm som högpresterande universitetslärare som blir lämnad av maken (David Dencik) och partiellt förlamad efter en stroke – rollen är så svårspelad att hon måste ha gått på samma benhårda överlevnadsinstinkt som sin karaktär. Hon har aldrig varit bättre.

I kväll ser jag som festivalavslutning Michael Francos och Jessica Chastains Dreams. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO Max)
2. Shrinking (Apple TV+)
3. The Death of Bunny Munro (SkyShowtime)
4. Heated Rivalry (Crave/HBO Max)
5. Wonder Man (Disney+)
6. Bröllopsfesten (Heajastallan, NRK/SVT Play)
7. The Pitt (HBO Max)
8. Film Club (BBC/SVT Play)
9. Populära problem (SVT Play)
10. Snake Killer (Amazon Prime)

Marvel-metaverse skapar sig en plötslig samtidsrelevans med Wonder Man

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Hade Superman skapats i dag hade han varit MAGA-regimens kraftfullaste vapen, som Homelander i The Boys.

Superhjältekulturen har alltid varit i full symbios med Pax Americana, världsordningen som vi alla känt den under hela våra liv, tills Donald Trump förstörde allt under 2025. Superman blev närmast kongenial med den framväxande amerikanska exceptionalismen under andra världskriget och därmed en självklar aktör i rättssamhällets, demokratins och godhetens tjänst, och oavsett var man stått politiskt har man ställt upp på den premissen och tagit den för given. Men om karaktären Superman hade skapats i dag? Hade han varit på den goda sidan hade han väl bekämpat ICE? Eller hade han varit MAGA-regimens kraftfullaste vapen, som Homelander i The Boys?

Det är dessa förhållanden som gör att jag uppskattar The Boys så mycket: för att den är så mycket mer i synk med samtiden än Marvels föråldrade och förvirrade metaverse. Och det är också därför jag tycker att nya Wonder Man på Disney+ är ovanligt intressant för att vara Marvel.

Superhjältekrafterna skildras här i ett myndighetsklimat som betraktar dem som ett politiskt problem. Folk döljer sina övermänskliga förmågor för att inte stämplas som potentiella statsfientliga upprorsmakare. Huvudkaraktären i den här serien är en sådan, men framför allt en talangfull skådespelare (starkt gestaltad av Yahya Abdul-Mateen II) som är så besatt av filmkonsten och method acting att han blir omöjlig att jobba med. Men han lyckas få en genombrottsroll i en auteur-konstnärlig nyinspelning av Wonder Man (som i denna Marvel-expansion är en klassisk 1980-talsfilm).

Ben Kingsley har den andra stora rollen i serien, som en äldre och avdankad engelsk skådespelare som får en sista chans i antagonistrollen i nyinspelningen, men som samtidigt har en förrädiskt dold agenda.

Serien, skapad av Andrew Guest som också är manusförfattare och showrunner, är bäst som meta-filmbransch-drama, där Abdul-Mateen får mest fäste för sin karaktär och dessutom får ut mest av samspelet med Kingsley. Action-delarna är förtjänstfullt nedtonade – nödvändiga mer som genre-ramverk än för intrigen. Och i manusväven kring de klassiska Marvelkaraktärerna känns det nästan som om Nathan Fielders The Rehearsal varit en större inspirationskälla än andra Marvel-verk.

Baksidan är att när serien saknar explosivitet (av det slag som förhöjer The Boys) blir den dramatiska utväxlingen lite för låg. Finalen, som skriker efter en säsong 2, är mer jämntjockt puttrande än stegrad – men ändå bra, ska sägas. Underhållande hela vägen. ♦

Shrinking fortsätter växa – finare feelgood-humor finns inte

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En typ av naturliga oneliners serien är helt ensam om, oneliners som också bidrar till dramat och relationspsykologin och inte bara till humorn.

Under premiäravsnittet av nya, tredje Shrinking-säsongen på Apple TV+ jublar jag högt, och jag gör det två gånger, med armarna i luften, och båda gångerna över hur serien skildrar Parkinsons sjukdom (sjukdomen som min pappa dog i, för övrigt). Först över ett osannolikt avväpnande runkskämt, kongenialt inskrivet i manus och deadpan-trött levererat av Harrison Ford. Sedan över Fords möte på neurologmottagningen med en verklig Parkinsonpatient, Michael J Fox, som äntligen syns i rutan igen efter hans säregna, suveräna och djupt saknade roll i The Good Fight. I den nya Shrinking-säsongen har han fått en roll inte bara som Harrison Fords medpatient utan också som ankare och länk för att seriens skildring av Parkinsons ska kunna fördjupas, eller försänkas, i linje med övriga plottar och relationer i Jason Segels allt rikare signaturserie.

Säsong 1 var härlig, men det var i skarven till säsong 2 allt började växa, efter den rent bokstavliga cliffhangern i S1-finalen, när Heidi Gardner knuffade sin mobbarmake (Tilky Jones) över ett stup, baserat på Jason Segels psykoterapeut-huvudpersons råd … Sedan inleddes säsong 2 med att skådespelaren Segel besökte Gardner i fängelset med sin aviga advokatkompis (Michael Urie), och att manusförfattaren Segel gav oss liknande upptakter i seriens samtliga patientrelationer. Detta gav Shrinking dess psykologiska fundament: i säsong 1 fuckade den bottenlöst sörjande änklingen Segel upp sina patienter och vänner samt tonårsdotter (Lukita Maxwell), i säsong 2 var han psykiskt stabilare och försökte etablera normala relationer med alla igen … i uppförsbacke, minst sagt.

Sammantaget formade båda dessa säsonger en skarp komediserie utifrån en läkeprocess där, för att formulera det i tv-termer, feelbad sakta transformerats till feelgood. En lågmäld berättelse om kämpigheten i att bygga upp livet igen ur en avgrund av livssorg – och samtidigt en sanslöst livsbejakande och stor ensembleserie.

Shrinking har jämförts med både Ted Lasso (vars Bill Lawrence och Brett Goldstein är Segels medförfattare) och Ricky Gervais After Life, och man kanske skulle föra in Dead to Me i mixen också, men jag tycker Shrinking når djupare i sorgearbetet än alla dessa eftersom den varken över- (After Life) eller underbetonar (Dead to Me) det depressiva.

S1-grundtemat var att Segels huvudperson stängt av sig sig själv för att kunna hantera sorgen efter sin förolyckade hustru, utan att tänka på hur detta drabbat dottern. Storysarna spanns inte bara kring de direkt effekterna utan också om Segels psykologpatienter – eftersom han i sorgen blev nollställd i sin yrkesroll och i stället helst bara bejakade nya impulser, sådant som inte påminde honom om det förflutna, inklusive hur han fungerade som psykolog. Han försökte finna nytt livsinnehåll i det nollställda, ny mening i det dysfunktionella.

En del kritiker tyckte att S1 hade tydligare riktning medan S2 mer signalerade att »nu ska vi hitta nya plotlines för alla patienter«, utifrån det nya utgångsläget, men jag såg snarare en tematisk likhet och linje där: båda började i samma, förädlade dysfunktionella relationer, men den intressanta S2-energiutväxlingen kom från det faktum att Jason Segels karaktär, när S2 startade, hade lyckats placera sig själv, personligen, i vart och ett av de uppfuckade fallen.

Men det som sedan gjorde den förra säsongen så hjärtknipande var att Segel och dottern verkligen på riktigt började prata med varandra (nästan så att det blev för mycket), och att Jason Segel och kollegan och tidvisa kärleksintresset Jessica Williams har en suverän kemi. Samtidigt inledde även Harrison Fords karaktär ett förhållande med sin Parkinsons-läkare, snyggt gråpanterspelad av Wendie Malick.

Och nu när säsong 3 startar är dessa två plot-spår centrala.

I och med detta lyckas Shrinking både kännas djupt inkörd och på väg vidare i livet, och som tittare blir jag både bekräftad och nyfiken. Dessutom är tidigare skavanker bortskalade, serien närmar sig fulländning. Den hittar en helt unik humorton som sitter organiskt förankrad i både karaktärerna och seriens karaktär, en typ av naturliga oneliners den är helt ensam om. Oneliners som också bidrar till dramat och relationspsykologin och inte bara till humorn. Gränserna är så uppluckrade att jag både skrockar och rörs till småtårar samtidigt när jag tittar.

Och jag älskar att Shrinking blivit ett sådant fint hem för så många äldre skådespelare, med Harrison Ford i spetsen. Apples tv-tjänst startades utifrån en humanistisk värdegrund som det skrattades en hel del åt då, 2019, men i dag känns den snarare som hela tv-världens valutareserv. ♦

Nick Cave-skrönan blir storartad socialtjänst-tv

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

En trippelexponerad bild av manskulturell degeneration … men med lyckligt slut.

Jag har varit Nick Cave-fan sedan The Birthday Party-tiden, men romanen The Death of Bunny Munro från 2009 var inget jag läste. Jag tyckte den verkade alldeles för tryggt Cave-patenterad, en historia om en sex- och alkoholmissbrukande handelsresande skönhetsproduktförsäljare som livet ätit upp och spottat ut …

Men allt Nick Cave ger ut har ju en flygförmåga. Och den nya tv-adaptionen av boken, skriven av Pete Jackson och regisserad av Isabella Eklöf, flyger mycket högre än jag förväntade mig – också högre än jag förväntade mig efter dess inledande två avsnitt, ska sägas.

Att Matt Smith blir ett med huvudrollen blir till en början ett problem för mig. Jag tycker han är så jävla jobbig, fullständigt värdelös som förälder till en sorgligt vanvårdad grabb i nioårsåldern, och det tar ett tag innan jag kan skaka av mig obehaget och se den oerhörda skådespelarinsatsen. Vilken speglas rakt av hos Rafael Mathé, som spelar sonen. Båda två är plågsamt – sensationellt – psykiskt nakna. När de dessutom besöker sonens despotiska och döende farfar (David Threlfall), som förlorat allt utom förmågan att ingjuta skräck i sina efterkommande, får vi en trippelexponerad bild av manskulturell degeneration. Det är smärtande och starkt.

Jag vet inte om boken slutar lika fint och hoppfullt som serien, men att allt ordnar upp sig för grabben är något man som tv-tittare är i skriande behov av efter att ha upplevt Matt Smiths livs rollinsats.

The Death of Bunny Munro beskrivs av många som en serie om myten att leva hårt och»greppa livet« men inte märka att man därmed glider allt längre ifrån det, hamnar utanför alla andras liv. Men tack vare manuset och Rafael Mathé är det också en serie om att ta chansen när man får den, om att släppas in i värmen och våga ge kärlek tillbaka. ♦

Mer Nick Cave, mer Mike Christie

I samband med releasen av The Death of Bunny Munro har Sky släppt dokumentären The Veiled World of Nick Cave, som jag hoppas snart når även svenska SkyShowtime. Regissör är Mike Christie, som slog igenom med ett par parkour-dokus för 20 år sedan och som på sistone höjt sin relevans i min bok med hundra procent genom att hoppa mellan dokumentärer om accelerationismen, tech-oligarkernas fascist-ideologi, …

och Gilbert & George!

Jag har inte sett The Veiled World of Nick Cave men är mest nyfiken på bidragen från Warren Ellis, Caves soundtrack-partner.

Ärligt talat har jag bara spelat Nick Caves senaste album Wild God en enda gång, och då inte ens till slutet. Den låter ju för jävla illa, bedrövligt producerad, streaming-komprimerad utan syre. Jämför med soundtracket till Netflix-serien Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story! Nick Caves bästa musik under 2020-talet. ♦

Splittrad svensk virus-thriller med årets dyraste skådespelarlista – men bäst är Håkan Bråkan

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Säsong 2 skulle potentiellt kunna skildra ett svenskt inbördeskrig med en motståndsrörelse stationerad på Gotland.

Amazon Prime har maxat budgeten för sin nya svenska originalserie VAKA, som på två av tre sätt ger bra valuta för pengarna:

1. Ensemblen är fantastisk. Jonas Karlsson, Aliette Opheim, Gizem Erdogan, Jörgen Thorsson, Siham Shurafa, Richard Ulfsäter, Jens Hultén, Torkel Petersson, Peter Viitanen, Vanna Rosenberg, Frida Argento …När såg vi senast en svensk thrillerserie med så många starka profiler?
2. Scenografi, miljöer, action – inte världsklass men med beröm godkänt. I synnerhet som prestigeskådespelare prioriterats.
3. Men … manus och regi? Här faller (nästan) allt.

Jag förstår varför man valt att satsa på den här serien. Premissen är skitbra. Stockholm får ett dödligt virus i dricksvattnet, som gör de smittade sömnlösa i ett tiotal dygn innan de allra flesta dör. Vi får följa flera levnadsöden genom den här processen, strategiskt skrivna, inklusive på regeringsnivå samt inom sjukvården och försvaret.

Men Brynja Björks och Pauline Wolffs manus är en vattnig soppa. Ibland blixtrar det till och känns vasst, smart och känsligt, ibland är det kalkonmässigt med bottenlösa logiska intrighål (hur lyckas de hålla ett Iphone-videosamtal uppkopplat genom all betong och metall djupt in i ett vattenkraftverk?), och däremellan mest bara styltigt och småslarvigt. Och Henrik Georgsson har knappast gjort sitt jobb som regissör – han borde ha slagit bakut inför många av dialogscenerna, sett till att få en process på plats för att vässa repliker och skapa ett trovärdigt flöde. I stället tycks han bara ha låtit slå på kameran från A till B för att snabbt hinna vidare i schemat.

Nu är skådespelarna ändå så bra att mycket blir underhållande i alla fall. Och allra bäst är faktiskt barnskådespelaren Silas Strand, redan rutinerad med roller i Lust, The Box, I dina händer, Alla vi Karlssons och som Håkan i de tre Håkan Bråkan-filmerna. En enorm tillgång för den här serien, i synnerhet i samspel med den alltmer schizofrena och paranoida pappan (Jörgen Thorsson, perfekt typecastad).

Att serieskaparna också proppat serien full med thriller-arktetyper – till och med en helt hallucinerad karaktär! – blir liksom kul i sig. Kombinera det med en inte oäven take på ny-auktoritärt maktspel i en sjunkande regering och serien blir smått sevärd. Men ska ni se den, kör den i ett svep från början till slut, hoppa lite framåt om ni känner för det, men stoppa inte, pausa inte över natten, börja inte fundera. Då kan VAKA fungera riktigt bra som veckans roligaste svenska binge-serie. Dessutom bränner det till på allvar i i fjärde avsnittet (av sex), när dystopin får allt större dimensioner.

Trots all löjlighet, ja, rentav mitt i all löjlighet, lyckas serien också få till ett gripande slut (försök stå emot Jonas Karlsson-repliken »Ingenting är ditt fel« till Malte Gårdinger!). Som faktiskt skapar ett sug hos mig efter en säsong 2, som potentiellt skulle kunna skildra ett svenskt inbördeskrig med en motståndsrörelse stationerad på Gotland. I alla fall om Amazon tar in mig som författare. ♦

Hey, det här var bara första halvan av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Ponies, Film Club och The Copenhagen Test + Amanda Bergman, Sleaford Mods, Hugh Wallace, 10cc m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!