[253] »›Var finns skolskjutarna när vi behöver dem?‹ Free Bert är provocerande supercharmig«

Vilken OS-tv-start!

Jag brukar inte se OS-invigningar. Sist var det London 2012, eftersom Danny Boyle regisserade den. Men invigningen i Milano i fredags höll jag lite extra koll på eftersom JD Vance var på plats, och han redan i förväg ställts inför brutal kritik från Milanos borgmästare Giuseppe Sala:

Och jag fick vad jag kom för: hela San Siro buade ut Vance när han syntes på storbildsskärmen under den amerikanska truppens inmarsch. Varpå IOC:s produktionsbolag Olympic Broadcasting Services jobbade så hårt för att få folks klipp bortplockade från sociala medier …

… att The Bulwarks Tim Miller återskapade händelsen utan originalvideo/-ljud för att inte OBS skulle kunna identifiera sin copyright i hans inslag:

Vågar Vance visa sig ute igen, kommer han att fortsätta förvandla hedersläktarna till skamtribunal? Kommer ICE-enheten som följt med att behöva anonymisera sig utan mask den här gången?

Ett spänningsmoment som adderats till detta OS är en hel arrangörsstads och omvärlds lust att se USA förlora. Men för en svensk finns förstås en ännu större drivkraft … jag hade glömt bort hur morsomt det kan vara att följa vinter-OS ur norskt perspektiv!

Fint att få bli påmind redan under skidtävlingarnas första dag. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Industry (HBO Max)
2. Free Bert (Netflix)
3. Shrinking (Apple TV+)
4. Lejoninnorna (Les Lionnes, Netflix)
5. The Death of Bunny Munro (SkyShowtime)
6. Heated Rivalry (Crave/HBO Max)
7. The Pitt (HBO Max)
8. Wonder Man (Disney+)
9. The Lincoln Lawyer (Netflix)
10. Snake Killer (Amazon Prime)

Free Bert är en Lucky Louie för 2020-talet

Den både travesterar klassiska familje-setup-sitcoms och aggregerar genrens kvaliteter med en modernt förråad myskänsla.

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

»Where’s a school shooter when you need one?« Denna replik är mästerligt planterade och kronan på verket i första avsnittet av Free Bert, veckans största överraskning för mig.

Jag har aldrig uppskattat Bert Kreischers stökiga partyprisse-standup, men eftersom han är Tom Seguras poddpartner i 2 Bears 1 Cave (som jag lyssnade mycket på när den blev ett fenomen under pandemin), …

…och eftersom jag rankade Seguras komediserie Bad Thoughts som en av 2025 års allra bästa, blir jag åtminstone komplettist-sugen på att kolla även Kreischers första egna Netflix-fictionserie.

Och jag faller direkt när Rob Lowe i första scenen, i rollen som en drygare version av sig själv, introducerar den lite sorgligare versionen av Bert Kreischer som inhyrd komiker på hans, Rob Lowes, födelsedagsfest. Bert kommer in och gör sin vanliga entré-grej – sliter av sig t-shirten. Rob Lowe tjuter av skratt. Kreischer påbörjar en standup-rutin … och Rob Lowe avbryter honom: »Ta av dig tröjan igen!« Det visar sig vara det enda Rob är intresserad av med Bert. »Ett fetto som tar av sig tröjan, vad kan vara roligare?«

Det är denna Bert Kreischer vi möter i sitcomen om hans och hans fiktiva familjs fiktiva liv: lite mer kreativt och karriärmässigt uttorkad än i verkliga livet, lite mer ömhudad, lite enkelspårigare (jo, det går). Samtidigt både rörande och rått rolig som familjefar, dock överträffad verbalt av både hustrun (Arden Myrin) och de två ljuvligt tuffa döttrarna (Ava Ryan och Lilou Lang), med mer skruvad och avmätt – och yngre! – systerkemi än den i Such Brave Girls.

Detta är alltså långt ifrån Tom Seguras sketch-avantgardism – snarare jämförbart med Louis C.K:s första HBO-sitcom Lucky Louie, när den både travesterar klassiska familje-setup-sitcoms och själv aggregerar genrens kvaliteter med en modernt förråad myskänsla.

En annan nyckel är Bert Kreischers båda medskapare Jarrad Paul och Andy Mogel, som förutom underskattade Rob Lowe-serien The Grinder tidigare också gjort Netflix-pärlan Huge in France, med »Frankrikes Seinfeld«, Gad Elmaleh, som en tragikomiskt förhöjd version av sig själv.

En viss premiss har serien också, förutom att pappa Bert så smått börjat mitt-i-livet-krisa: båda döttrarna har kommit in på värsta elitskolan i Beverly Hills. Mamma Kreischer är sugen på att passa in; pappa … passar inte in. Eller, hela familjen är för vulgär, men det flyter liksom på ändå. De påverkas alla av högstatusspelet och mobbningen, men befinner sig samtidigt i sin egen rätt härliga bubbla som skyddar dem mot allt ont.

Mot slutet av den sex avsnitt korta serien ställs Kreischers ändå inför ett avgörande beslut, och där känner jag att familjen ska ta detta beslut för mig också – de har tagit sig rakt in i hjärtat på mig och där finns redan ett stort hål som bara en säsong 2 kan fylla. ♦

The Lincoln Lawyer är en trygg vän vars skavanker man gärna blundar för

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Liksom Bosch har Haller en både trasig och tajt familj – ex-hustru och dotter som blivit stor – och det är här The Lincoln Lawyer fungerar fullt ut.

Jag vet, jag har hattat fram och tillbaka med The Lincoln Lawyer – först upp över öronen förälskad i den första säsongen, …

… sedan kalla fötter inför andra halvan av säsong 2, …

… samt djupt skeptisk inför säsong 3, då jag mest letade fel från start. Ska man tro på det här lilla advokatkontoret över huvud taget? David E Kelley brukade ju alltid skapa riktiga, myllrande advokatbyråer med trovärdig affärsstruktur, till och med i skälmska serier som Boston Legal. , vars personal med William Shatner och James Spader i spetsen kändes sannolikare än det lilla byrågänget i The Lincoln Lawyer.

Men efterhand smälte jag trots allt inför säsong 3. Jag började återigen uppskatta hur David E Kelley hanterat övertagandet av Michael Connellys hårdkokta bokuniversum – med tanke på vilket noir-syskon Lincoln-litteraturen är till Connellys Bosch är det ändå härligt hur mycket Kelley lagt in av sitt eget gamla advokatseriepatent här. På sätt och vis svänger det mer om serien än om böckerna, tack vare att rättegångsmiljöerna lever på det där särskilda DEK-sättet, och genom att serien på ett lite direktare sätt drivs framåt av alla mänskliga stories som hela tiden ska checkas av som vittnen och ledtrådar.

Förra säsongen fick vi dessutom de finaste tillbakablickarna hittills, vilket gjorde att Mickey Haller-universumet började kännas mer på riktigt igen, efter dippen i slutet av S2.

Och den känslan följs upp från början av den nya, fjärde säsongen, som har fått mig att börja om från början, gå tillbaka till rötterna och känslan jag får ibland av att man som tv-kritiker måste konfrontera sig själv med vad som verkligen är vad när man värderar en serie. I mitt fall, som oldtimer med ett halvsekel av tv-nördism under bältet, behöver jag rätt ofta reda ut var en series kvalitet slutar och var min egen nostalgi börjar. The Lincoln Lawyer kräver en oproportionerlig personlig investering av mig, dess format och tonalitet sitter så sammangjuten med minnen av äldre serier, av gammal nostalgisk tv-kärlek. Å andra sidan är det ingen investering som är jobbig att göra. Tvärtom.

Vad som definitivt inte håller är, som sagt, Mickey Hallers lilla byrå av anställda. I synnerhet Becki Newtons och Angus Sampsons omaka och numera gifta par är svårsmälta, med varsitt apart charm-säljmanér. En fast cast behöver ämnesomsättning för att leva över flera säsonger, men karaktärer som Newtons och Sampsons svälts ut och reduceras till något slags linslus-zombies.

Andra karaktärer växer dock. Manuel Garcia-Rulfo är en helt perfekt Mickey Haller, på gränsen till gamla Rockford-domäner. Och liksom Bosch har Haller en både trasig och tajt familj – ex-hustru och dotter som blivit stor, spelade av Neve Campbell respektive Krista Warner – och det är här The Lincoln Lawyer fungerar fullt ut. I säsong 4, som bygger på romanen The Law of Innocence, blir Haller häktad för mord (utsatt för en komplott, förstås), och företräds då i rätten av just ex-hustrun, vilket lyfter både relations- och rättegångsdelarna i serien.

Bara man blundar lite för Becki Newton och Angus Sampson utvecklas intrigen fint och spännande, och landar i den bästa cliffhangers hittills. ♦

Halvtid i Industry – storheten är orubblig

Avsnittsbetyg 📺📺📺📺📺

Vet inte om jag sett självmordsbenägenhet så här nära och kraftfullt tv-skildrad tidigare.

Inget slår Industry. Det är sen gammalt. Eller sedan ett par säsonger, i alla fall. Så när den nya, fjärde säsongen hade premiär den 11 januari ägnade jag serien en av de längsta texterna i nyhetsbrevets snart femåriga historia för att förklara dess storhet och hur den vuxit fram över säsongerna:

Nu är vi halvvägs in i säsongen och om jag tidigare placerat serien precis mitt mellan Succession och Mad Men så tycker jag den drar alltmer mot Mad Men nu – känslan i hur Harper och Eric startar ett nytt bolag som liksom ska vara essensen av deras både respektive och gemensamma briljans, i hur de sitter i den hyrda våningen med dokument på golvet och soffbordet och jagar briljansen, och i hur de under första stora kundmötet konfronteras av en annan, oberäkneligare verklighet, börjar improvisera, och inte längre vet exakt var de har vare sig varandra eller sig själva. De verkar just nu ta fram varandras sämsta snarare än vassaste sidor, och de har bara en ögonblinkning mellan att vara supersjälvsäkra och handfallet osäkra. Harper + Eric = Don Draper!

Mer intryck:

• Jag älskade julavsnittet (episod 2, The Commander and the Grey Lady). Vid sidan av The Bear-klassikern Fishes det snyggast skrivna och djupast känslosamma julavsnittet under hela 2000-talet.
• Angreppsvinklarna på psykisk ohälsa kommer från flera håll den här säsongen, men det är storyn om Kit Haringtons karaktär Henry Mucks bipolära sjukdom som är episk. Julavsnittet plus episoderna 3 och 4, Habseligkeiten och 1000 Yoots, 1 Marilyn, har varit ett slags triptyk om detta. Vet inte om jag sett självmordsbenägenhet så här nära och kraftfullt tv-skildrad tidigare.

• Och vad är på gång mellan Harington och nya Max Minghellas mörka mystiska klassresenär (atmosfäriskt besläktad med hans rollgestalt i The Handmaid’s Tale)? Både en mansromans och ett avgrundsdjupt svek? I deras relation, och via besöket på det gamla nazi-slottet i Österrike för att förvärva en bank, har dessutom en längre diskussion om konservatism, gammal och nyperverterad, uppstått.
• Jag älskar fördjupningarna av finansieringsdelen av tech-branschen, och hur tech-medierna utnyttjas i lanseringar som är mer börsmanipulationer än tech-innovationer. Jag känner mig både träffad och lurad när de får TechCrunch på kroken och jag påminns om hur ofta jag tagit en TechCrunch-hyllning som kvalitetsgaranti.

• I veckans avsnitt snabbväxte plötsligt ett spår som tidigare utvecklats långsamt över alla fyra säsonger: relationen mellan Harper och Yasmin. Nu tornar den upp sig till existentiell tvekamp. De har ett slags kompiskärlek för varandra samtidigt som det inte finns någon botten i hur hårt de lurar och sviker varandra i en nedåtspiral som gör ont att följa.
• Lojalitet är något flyktigt i Industry. Vänner och älskare bryter ihop över varandras svek och tröstar varandra men bryter ändå hellre banden än backar ett steg. Om och om igen … ♦

Överraskande fransk rånardramabriljans

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Hela uppbyggnaden – hur kvintetten kommer samman, hur de skaffar vapen, hur de planerar sitt brott – är genomtänkt i varje led, med både logik och humor.

Netflix europeiska serier har blivit så hårt mallade att man praktiskt taget inte förväntar sig något annat. En liten positiv bieffekt av detta är att när väl en riktig avvikare dyker upp blir man desto gladare. Rentav eld och lågor, i fråga om min reaktion på franska Lejonninorna (originaltitel: Les lionnes). En både bakvänd och varm, svängig och svärtad dramedyserie om fem socioekonomiskt utsatta kvinnor i Paris-förort som maskerar sig till män och rånar en bank.

Jag vet inget om serieskaparna Carine Prevot och Olivier Rosemberg (varav den senare också regisserat), mer än att de är rutinerade, har jobbat en del tillsammans tidigare och har överlag låga ratings på Imdb. Men vad de gör här är verkligen inget mindre än briljant. Det är suveränt spelat och regisserat, med massor av små detaljer, både sådana som finns från början i ett likaledes briljant manus, och sådant som adderar till manuset, i stunden, via samspel och timing.

Hela uppbyggnaden – hur kvintetten kommer samman, hur de skaffar vapen, hur de planerar sitt brott – är genomtänkt i varje led, med både logik och humor. Man kan, om man är på det humöret, tycka att somligt är en smula krystat – som att en äldre säkerhetsvakt har »problem med prostatan« så att han måste kissa hela tiden, vilket gänget vet om och kan ta in i sin planering; jag menar, borde inte en bank se till att ha en ansvarig vakt som inte tillbringar en massa arbetstid på toa? Men jag känner tvärtom – visst har man skrivit in detta i manus bara för att kvinnorna ska kunna lägga upp sin rånarplan därefter, men jag gillar det blotta faktum att manusförfattaren Prevot ansträngt sig för att få alla sådana detaljer att fungera teoretiskt. Och det lägger också upp för en lekfull iscensättning av regissören och skådespelarna så att det också verkligen funkar i narrativet.

Även action-delarna är oemotståndliga, så frejdigt gjorda att till och med en flyktbil som slirar runt ett varv på burnande däck får mig att skrocka och klucka som ett fån. Serien är livligt underhållande, kreativ, generös – en härlig antites till den överskattade spanska heist-schabraket La Casa de Papel. Man kan ha synpunkter på att serien drar ut i åtta avsnitt, men jag tycker inte att det spelar någon som helst roll att intrigen kavlas ut lite – det är ju så kul att umgås med karaktärerna och befinna sig i deras värld. ♦

Hey, det här var bara första tredjedelen av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar In Flight, Yani, Unfamiliar, Grosse Pointe Garden Society och The Artful Dodger + Pulp, Daniel Romano m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!